Posts By Lindh
Helles (H40)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
På grund av väldigt intensivt jobbresande senaste halvåret har jag halkat efter i skrivandet/rapporterandet här men bryggandet och testandet har fortlöpt i normal takt, så nu måste jag komma ikapp. Därför kommer några inlägg en tid bli lite kortare än vanligt men förhoppningsvis äveen komma lite tätare men jag kan inte lova något, minst fyra resor återstår före semestern.
Med det sagt är det dags för en hellesbryggning igen! Efter att senaste gången (och för sista gången) testat med 10% Barke Münchnermalt och kommit fram till att det är för stor andel i en helles är jag nu tillbaka på mina trygga 5%. Det blir helt enkelt för kraftfull maltsmak åt det brödiga hållet, för mycket pilsnermaltsmaker går det däremot inte att få i denna delikata ölstil. Sist blev även utbytet i högsta laget, en helles ska vara lättdrucken, så jag justerade ner OG från 1.053 till beräknade 1.048 i Beersmith. Humlesorter denna gången blev 1/3-del Tradition och 2/3-delar Mittelfrüh, inga konstigheter med andra ord.
Utrustningsmässigt har jag sågat till mig ett trälock till mäsktunnan eftersom jag fortfarande inte hittat något i stål som passar. Ett slitet ekbord som var skänkes på Facebook fick stå för grundmaterialet. Jag sågade upp en slits för recirkulationsslangen men jag kunde ha sågat lite mer märkte jag, kopplingen mot flytande locket slår i när jag fyllt på med alfavattnet.
På tal om vatten så gick min kökskran på diskbänken sönder för en tid sedan mne jag hade en IKEA-kran i reserv som jag installerade. Dock har jag märkt att dne har sämre flöde vilket märks när jag ska fylla bryggvatten men framförallt att kylningen med plattvärmväxlaren inte är lika effektiv som tidigare. Om jag köper en ny kran, hur ska jag då veta hur snabbt flöde den har? De kostar dessutom allt mellan 300-3000kr och det är en dyr gris i säck. Lösningen tills vidare är att sätta en 3/4″-trädgårdsslang direkt på inkommande vatten och det blev en extrem förbättring. Att gå från kokande till 10°C i ett steg var inga problem med snabbt flöde.
Bryggdagen gick bra, betaamylasrasten satt prick på 64,0°C, OG landade på 1.050 så två prickar över och whirlpoolen blev kanske den finaste jag åstadkommit.
Jag är nere på 0,8mm i avstånd på tredje valsen men jag litar inte på inställningen i maltkrossen längre då låsskruvarna börjat bråka. Jag går numera på det strikt visuella resultatet av krossningen.
Mitt nya ”fina” lock. Klart det hade gått att få till en snyggare lösning men detta isolerar betydligt bättre än att lägga en handduk över som jag gjort tidigare.
Den något för korta öppningen för recirkuleringsslangen. Kanske får modifiera denna framöver.
Det var inte så svårt men ganska hårt att få till denna rundel.
För det visuella kan jag lägga stållocket ovanpå. Det retliga är att stållocket är 3-4mm för litet, därav trälösningen.
Här syns problemet med det för korta hålet, när mäsknivån stiger.
Återanvänd Fermentis 34/70, världens mest använda jäststamm till öl.
Supervitt skum vid uppkok.
Kristall påväg mot PVV.
Den gröna slangen är alltså min nya kylvattenslang av grövre dimension och kopplad närmast inkommande vatten i huset.
Nackdelen med detta är att jag inte kan diska samtidigt som jag kyler vört.
Whirlpool 1
Whirlpool 2
Whirlpool 3, ytterst lite vört kvar i humlen/druvet.
Provsmakning
Halmgul genomskinlig öl med mycket stabil skumkrona.
Doft: En maltbomb med riktigt fina pilsnermaltsmaker. Mycket gräddig maltkaraktär och en fullständig balans mellan stora örter och stor träighet från humlen. Medellstor blommighet finns i bakgrunden.
Smaken är kraftigt maltig men medel brödig. Maltsmaken upplev väldigt färsk och frisk.
Lagom beska för stilen.
Medelhög kolsyrenivå.
Lång eftersmak som är ren och främst örtig.
Inga tydliga alkoholsmaker.
Medel kropp och munkänsla.
Inga felsmaker.
Kommenter
Väldigt god och samtidigt trygg helles. Ingenting sticker ut från smakbilden utan den är helt sammansatt och upplevs mycket trygg. Fina rena pilsnermaltsmaker i kombination med lagom stöd från humlesorternas örter och träighet. Rensmakande och lättdrucken . Samtidigt har jag bryggt denna öl så många gånger att det vore konstigt med några större överraskningar.
Recept
| Lindhs Helles (H40) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31423 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 300 g
Recommended starter size: 9.50 L / 2537.3 Billion cells. BrewNotes Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
SM i Hembryggd öl 2025
Enligt tradition hålls SM varannat år i Stockholm och varannat ute i landet. 2025 var det dags för Solnahallen igen vilket gör det enkelt för mig att ta mig dig kommunalt. I år var jag återigen på SM endast som besökare, dels för att jag fokuserat på annat i hembryggningsväg på sistone men även för att hinna med att prata mer med folk och provsmaka öl utan stress. Många frågade mig om boken kommer tryckas i fler exemplar då den är slut överallt. Svaret är att jag inte vet tyvärr, jag har kontaktat förlaget men inte fått något svar.
Solnahallen bjöd på mycket snabbt och smidigt insläpp då man får komma in genom första porten och skanna sin biljett före kl 12.00. På grund av platsbrist så är utställarna uppdelade i två separata lokaler vilket ger luftigt och rymligt mellan borden men lite splittrat för oss besökare. Riktigt kul att se betydligt fler helles, tyska pils och veteöl än det varit de senaste åren! Det enda negativa jag har att säga om gårdagen var att det var klent med antal toaletter så jag fick köa i minst 15 min.
Det var verkligen superkul att få återse alla gamla vänner och bekanta igen samt att få träffa så många nya bryggare som haffade mig i vimlet! Grattis till alla vinnare och tack SHBF för välarrangerad tillställning!
Om det är någon som fastnat på bild och som inte vill vara med, maila mig så tar jag bort bilden direkt.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Jester
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Jag har nyligen haft nöjet att provbrygga med en lite udda men riktigt spännande humlenykomling (nåja, hyfsat ny i alla fall), nämligen Jester. Det här är ingen traditionell brittisk humlesort med jordighet och örtighet som främsta kännetecken, utan snarare något som fått mig att kolla etiketten två gånger för att se om det verkligen står “England” som ursprungsland. Jester togs fram av humlelodlaren Charles Faram 2013 med målet att ge brittiska odlare ett alternativ till de stora amerikanska arombomberna som Cascade, Centennial och Columbus. Det sägs att namnet ”Jester” uppstod eftersom folk först trodde det hela var ett skämt – en engelsk humle med tropisk frukt, grapefrukt, kåda, litchi och svarta vinbär?
I vanlig ordning när jag testar för mig nya humlesorter höll jag mig till mitt basrecept för detta ändamål, dvs. 93% Barke Pilsnermalt med 2% syramalt och 5% Barke Münchnermal, samtliga från Weyermann i Bamberg. Eftersom jag vill ha en rejält kraftig smak av humle i dessa tester kör jag alltid 9-10g/l men så brygger jag de bara i 10-11-liters sats dvs. 100 gram per gång vilket är bra humleförpackningsmässigt (1-2 paket beroende på storlek). Humlegivorna är satta till 50g på 20 min kok och 50g vid whirlpool/hopstand. Jag har alltså ingen klassisk bittergiva i dessa tester då IBU:n tenderar att sticka iväg rejält på grund av totalmängd humle. I fallet med Jester landade jag denna gång på 68 IBU enligt Beersmith och det är ganska kraftigt men inte överjävligt för en 5%-ig öl.
Smakprofil och data för Jester
Tropisk frukt: Framträdande noter av tropiska frukter, vilket ger en exotisk karaktär.
Grapefrukt: En tydlig citrusarom som bidrar med friskhet.
Kåda: En resinös ton som ger djup och komplexitet.
Litchi: Subtila inslag som adderar en söt och blommig nyans.
Svarta vinbär: Ger en bärig och något syrlig underton.
Odlingsland: England
Alfasyra: 7 – 9 %
Cohumulonhalt: 23 – 28 %
Mängd oljor: 0,6 – 1,2 ml / 100 g
Lagringstålighet: God
Möjliga ersättare: Cascade, Challenger
Finns hos Humlegårdens Ekolager men för stunden bara i storpack på 5 kg anpassat för bryggerier men håll utkik för hembryggarförpackningar som dyker upp emellanåt.
Bryggdagen
Eftersom mina 9l Corneliusfat rymmer 10 liter vill jag gärna ha 11l i jäshink för att inte riskera att kunna fylla fatet helt. I #BM10 är det lätt att få ihop den mängden men jag skulle gissa att gränsen för styrka då hamnar runt 1.055 vilket jag inte ens siktar på med denna öl utan mer åt 1.048-1.050 dvs dryga 5% ABV. Elva liter i hink var inga konstigheter denna bryggdag heller och mitt OG satt på 1.050 från 2,5 kg malt. I övrigt hände inget speciellt denna bryggdag men bilder blev det!
Inmäsktemp på 65°C även om första mäsksteg är satt til 63°C, vilket det sjunker till av inmäskningen.
Enda vattenbehandligen i form av CaCl och en trasig kulkoppling.
Provsmakning
Disig, gyllengul öl med mycket stabil och hög skumkrona.
Stora söta dofter av stenfrukt, övermogen papaya, fruktkompott och vanilj.
Medelstora dofter och smaker kompletterar med grapefrukt, sandelträ, oregano och vetedeg.
I bakgrunden finns en viss ton av gummi.
Beskan är rejält rivig men inte gräsig.
Medelstor kropp med viss restsötma.
Lång eftersmak som är besk och något sträv.
Kommentar
En mycket god ”IPA-humle” som är robust, komplex och mycket kraftfull. Dock är citrustonerna i de lägre registren dvs. nere hos apelsin/grape och saknar de ljusaste fräscha citron/lime-smakerna, så för att öka fräschör skulle jag blanda Jester med t.ex. Citra. Alternativt skulle jag ta en jordigare och örtigare komplementshumle som Tradition eller en talligare som Simcoe. Kul att britterna är med i amerikanska IPA-humle-träsket och jag hoppas ni vågar testa lite nykomlingar på humlemarknaden och inte fastna i gamla trygga klassiker. Kommentera gärna om du bryggt med Jester och vad du tyckte om den!
Recept
| Jester (Pale ale (APA)) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2494 g
Fly sparge with 2.59 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 0.00 L / 110.8 Billion cells.
BrewNotes Ca 74 Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
SS Brewtech Single Vessel Brewing System (SVBS)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Efter många år av att testa bryggverk i olika storlekar och prisklasser känns det extra kul att nu få presentera ett system från SS Brewtech som mest varit kända för hembryggare i Sverige för sina rostfria grytor och jäskärl. Deras trekärlsbryggverk är mer för professionellt bruk även om många hembryggare säkert dreglat över de. Deras nya bryggverk SVBS – Single Vessel Brewing System är ett helintegrerat bryggverk i rostfritt stål som vid första anblick känns som ett rejält och professionellt verktyg för hembryggaren med höga krav. I det här inlägget går jag igenom 10-gallon-modellen av SVBS, tittar på design och funktion, tekniska specifikationer och ger mina första intryck kring användarvänligheten – innan jag hunnit brygga med det. Det blir med andra ord ett klassiskt unboxinginlägg. Jag har fått hyra det här bryggverket av Humlegården för att göra en utvärdering, det är alltså inte ett betalt inlägg även om vi har ett övergripande samarbete.
Direkt ur kartong märks det att SVBS är något mer än ett vanligt enkelt enkärlsbryggverk. Kvalitetskänslan är genomgående, från de robusta handtagen till svetsningarna och passformen på insatserna. Finishen är i borstat rostfritt stål och ger en industriell känsla snarare än hobby. Det är ett tungt, välbalanserat system som andas kompromisslöshet.
Det som skiljer SVBS från andra enklare bryggverk är inte bara kvalitén på materialen utan också de små designvalen. Alla anslutningar är Tri-clamp 3/4″ vilket gör rengöring och byte av komponenter enkelt och hygieniskt. Bryggverket mäskar enligt RIMS-metoden, dvs. att vörten tas från botten och pumpas till toppen av maltbädden. Cirkuleringen sker enligt tillverkaren genom ett laminärt flöde, dvs ingen turbulens av vörten.
Pumpen är integrerad i chassit och man behöver skruva isär bryggverket för eventuellt underhåll eller byte av pump. Pumpens flöde styrs tre olika vägar genom de tre fullt sanitära kranarna som är lättåtkomliga framtill. Man kan välja hur många kranar och hur mycket av varje kran man vill ha öppet för att nyttja olika funktioner genom bryggdagen. Just denna designen är tydligen tagen från SS Brewtechs profesionella större bryggverk. På grund av kranarnas sanitära design behöver de nte kopplas isär efter bryggning utan vanlig cirkulering med PBW och sköljning efteråt ska räcka, detta gäller även pumpen.
Den stora maltkorgen är laserskuren och har en rejäl känsla, långt ifrån något plåtigt budgetnät. Hålen är de minsta jag har sett i liknande konstruktion så garanterat inga maltskal kommer kunna ta sig igenom. Maltkorgen med dess centerrör ansluts till pumpen i botten genom en patenterad silikonpackning, enbart genom att placera maltkorgen ovanpå. Vörten skickas via det rostfria röret och sprids genom en snarlik fast mer avlång silikonhatt.
Förutom maltkorgen följer även med en liknande laserskuren whirlpoolkrans som påminner en hel del om Brewtools Trubinator. Lockets konstruktion är smart med en lätt kupol som gör att kondens inte droppar rakt ner utan leds mot kanterna. Locket har även en öppning med silikonplugg för spiralkylare.
Värmeelementet, som kallas för “Halo element”, är mycket enkelt att rengöra och är byggt i “durable Incoloy 800 sheath” vad det nu betyder. Det relativt korta elementet är på 3200w så för att nyttja full effekt krävs det 16A säkring men bryggverket kan även köras på 13A. Den amerikanska versionen av SVBS har ett extra värmeelement och totalt 4600 watt men det kräver en 30A-säkring vilket är ovanligt i Svenska hem. Elementet ska vara Ultra Low Watt Density för att inte bränna vörten men det är väldigt mycket kortare än t.ex. Braumeisterns 3200w-element så det ska bli spännande att utforska just detta.
Det digitala styrsystemet på SVBS är mycket likt systemet till deras jästankar. Den tunga och gedigna displayen är väldigt tydlig och har en enkel fast logisk menystruktur. Temperaturen kan ställas med 0.1°C noggrannhet och regleras med PID så temperaturen inte skjuter över. Kokningen är procentbaserad via modulering SSVR. Displayen har även möjlighet att exportera bryggdagen all data till USB-minne genom en .CSV-fil, som går att förvandla till olika grafer enkelt med t.ex. Excel.
SS Brewtech SVBS saknar medföljande kylare. En kompletterande kylspiral är enklast att använda och diska men tar lång tid på sig för att kyla vörten. Motströmskylare kostar det dubbla men är snabbare och fortfarande relativt lättdiskad. Plattvärmeväxlare är rejält mycket snabbare men kräver att man inte får något skräp i den.
Så fungerar bryggningen med SVBS steg för steg
Mäskning
Fyll vatten och ställ temperaturen via PID-kontrollen.
Maltkorgen sänks ner och malten tillsätts med omrörning.
Vänstra porten/ratten öppnas och recirkulationen startas via pumpen på kontrollen. Vill man ha flöde även runt maltkorgen kan whirlpoolkranen öppnas något också.
PID:en håller mäsktemperaturen jämn och kontrollen har timer om man inte vill brygga helt manuellt.
Lyft och lakning
Efter mäskningen lyfts maltkorgen och hålls på plats med hjälp av den inbyggda stödställningen.
Lakvatten kan tillsättas manuellt från separat HLT.
Kokning
När all vört är samlad lyfter man ur maltkogen och ändrar läge på kontrollen till “boil”. Först på full effekt upp till kok och sedan justeras effekten ned till lagom rullande kok.
Efter kokslut aktiverar man pumpen igen fast denna gång öppnas mittenkranen för “whirlpool”.
Kylning
Efter en kvarts whirlpool är det dags för kylning. Pumpen skickar nu flödet ut genom den tredje kranen/ratten för flytt till extern kylare eller om man har kylspiral väntar man med detta moment tills vörten har rätt temperatur.
Här kan man se de olika flödena som pumpen kan skicka vatten eller vört till. (c) SS Brewtech även om jag inverterat bilderna för att de ska passa min vita bakgrund bättre.
Data
Maxvolym: 45 l
Batchvolym: 19-23 l
Maximal maltmängd: 9 kg
Storlek: 75 x 37 cm
Effekt: 3200 W, 16A säkring (kan även köras med lägre effekt på 13A säkring).
Pris: 17490 kr hos Humlegårdens Ekolager
Kommentar
Detta är som sagt mer av en ockulär första genomgång eftersom jag inte har bryggt med SS Brewtechs SVBS ännu, bara testat dess funktioner och rengjort bryggverket. Här är mina samlade tankar:
Plus
Mycket hög finish på material och alla svetsningar. En riktigt pansarvagn!
Vacker och mimnimalistisk design.
Smal och lättplacerad.
Tung vilket både är plus och minus.
Bra med utbytbart element som är oerhört lätt att rengöra jämfört med vissa andra modeller på marknaden.
Bra med TC-koppling både för hygien och eventuella modifikationer.
Det går även att recirkulera genom kranen ut via silikonslangen till toppen om man föredrar den varianten.
Trevligt med förvaringspåse som ingår men kanske en isolering har varit mer användbar?
Minus
Svårplacerad kontroller som gärna hade fått kunnat fästas i toppen av bryggverket, så som Grainfather G40 löst det.
Saknar automatiserad stegmäskning, kontrollern är lite för grundläggande.
Saknar wifi och/eller blåtand för att följa bryggningen från annat rum.
Skulle vilja kunna öppna pumpen för rengöring.
Det står ganska mycket vatten kvar i maskinen efter disk, säkert en halvliter.
Fläkten låter en hel del om det stör någon.
För kort elsladd, kunde gott varit 50-100cm längre för enklare placering men det finns ju skarvsladdar.
Kranarna har en skön känsla men det tar 5 hela varv (dvs 10ggr snurr med handen) att öppna eller stänga helt. Glöm inte tredje kranen öppen när du diskar för hela golvet blir blött har jag hört!
Jämförelse mot andra bryggverk
Slutligen måste jag göra en kortare jämförelse med några andra tillverkares bryggverk samt diskutera prisbild. Kvalité kostar så att denna pjäs skulle placera sig en rejäl bit över lågprisbryggverken var föga förvånande. SS Brewtech SVBS kostar våren 2025 17.490kr vilket bara är en femhundring mer än Grainfather G40 som är snarlik i inre volym, även om tillverkaren tycker att den kan brygga 40l mot SVBS 23l. G40n känns något enklare i vissa komponentsval men samtidigt ingår en skaplig motströmskylare och displayen erbjuder fler funktioner än SVBS samt en mobil-app.
Klassikern Grainfather G30 kostar drygt halva priset mot SVBS men det är en betydligt enklare maskin i stil med BrewZilla mfl. så den jämförelsen är onödig.
Om vi går upp lite i pris över SVBS men stannar kvar i jämförbar kvalité så kommer Brewtools B40pro för 21.990kr, dvs 4500kr mer. B40pro har en betydligt mer avancerad display och har enormt många konfigureringsmöjligheter. Det gör den väldigt flexibel men samtidigt inte så användarvänlig för nybörjaren. Med massor av tillbehör som de flesta kompletterar med ökar även totalpriset ganska snabbt.
Slutligen har vi Speidel Braumeister BM20 som kostar 26450kr men då ingår kylning så prisjämförelsen blir lite skev. Braumeistern är det enda bryggverket som mäskar nerifrån och upp eftersom Speidel har patent på den metoden och det är även enda maskinen av de jag nämt som kan brygga med lågsyremetoden, dock krävs extra tillbehör. Designen med dess smalare maltpipa ger en begränsning i maximalmängd malt på 6kg mot de andras 9kg (G40 har 13kg), så för den som ofta brygger rejält starka öl kanske andra bryggverk tilltalar mer. Samtidigt är Braumeistern bäst lämpad för stegmäskning där den klarar riktigt stora mängder vetemalt utan att bränna fast något på värmeelementen.
Alla de här bryggverken har mycket hög kvalité men skiljer sig på en rad olika sätt; både genom bryggmetod, pris och i mängden tillgängliga tillbehör. Jag tänker inte utse någon vinnare på något sätt utan jag tror samtliga bryggverk har sin givna målgrupp.
Mäskröret/korgen med locket som passar både mäskrör och gryta.
Diverse tillbehör; Mäskrör med de två svarta silikonpackningarna, 2st tri-clamps med packning, whirlpoolnätet med packning, kontrollenheten, 90°C rör.
Värmepatronen som är ytterst lättåtkomlig, bredvid den temperaturmätaren, TC-koppling i mitten där ena svarta silikonpackningen ska träs på, lilla hålet kl 9 matar pumpen med vätska för recirkulering/whirlpool/kylning, den avlånga hålet kl 2 är den vinklade whiropoolen.
Botten på mäskfiltret där mäskröret anslut via TC-koppling.
De tre olika kranarna.
Det extremt finmaskiga nätet på mäskkorgen.
Kontrollenheten/displayen.
Den stadiga mäskkorgen.
Mäskkorgen vilandes på de inbyggda stödena.
Här under sitter pumpen, alltså inte till för att vara åtkomlig för rengöring efter varje bryggning.
Någon sorts återställningsknapp, troligtvis vid eventuell överhettning.
Välkomstskärm.
Mäskläget.
Kokläget.
Inställningar.
TC-koppling med slangnippel för utkommande vört. Silikonslang och slangklämma ingår också.
Dubbelpassande locket med avtagbar silikonplugg för att en kylspiral ska kunna sticka ut.
Whirlpoolfiltret, här utan silikonpackningen som sitter uppåt mot grytan.
De tre delarna som tillsammans med märkröret står för recirkuleringen av vört.
Det laminära flödet som med stålhatten bildar vörtspridningen.
Så här ser recirkuleringen ut där den understa svarta fästs i grytan botten, sen kommer mäskkorgen där stålröret redan är monterat med TC-klämma.
Pluggen/packningen i botten av grytan.
Whirlpoolfilter inkl packning monterad.
Här är mäskkorgen på plats och även röret för recirkuleringen.
”Spridarhatten”.
Förvaringspåsen som inte är tänkt att mäskas med även om den är av ganska kraftfull neoprene.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H39)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Mitt hellesrecept sitter sedan många år tillbaka men ibland är det kul med lite variation. För det mesta använder jag då olika tyska humlesorter vilket ger en nyansskillnad men knappast någon dramatisk då det inte är en humlebetonad öl. Att göra ölet något mörkare och rustikare i stil med Ayingers och Andechs har jag laborerat med tidigare (främst vintertid) men nu var det väldigt länge sen sist och då min process förändras med åren så kände jag att det var dags igen. Jag brukar kalla mitt standardrecept för 95/5 då jag slår ihop min syramalt tillsammans med Weyermanns Barke pilsnermalt. ”Femman”, dvs Barke Münchermalt, ökas denna gång till 10% av maltnotan och då Barkevarianten är så kraftfull smakmässigt räknar jag med ett ganska stort genomslag. Humlesort denna gång blev Tradition på 50 och 20 min till önskad IBU. Jästen blev klassikern Fermentis 34/70.
Nytt på utrustningsfronten är att min kökskran på diskbänken gått sönder och den IKEA-kran jag bytte till har ett mycket lägre flöde har jag märkt. Det innebär lång väntetid för att fylla upp bryggvatten men framförallt sämre kylning i min plattvärmeväxlare. Jag har försökt leta mig till info om just flöde på olika kökskranar/blandare men varken dyra som billiga redovisar denna information. De dyra kranarna kan dessutom vara rejält dyra och den grisen i säcken är jag inte sugen på. Min tillfälliga lösning blev att koppla en 3/4″ gardenaslang direkt på vattenkällan, alltså helt utan någon flödesrestriktion. Tyvärr gör det att jag inte kan diska samtidigt som jag kyler vörten men då får det vara så en tid.
Bryggdagen
Jag har haft en del strul med min maltkross på sistone. Valsarna har smygöppnat upp sig något så därför justerade jag tillbaka avståndt till 0,8mm på tredje valsen, vilket gav riktigt snyggt resultat denna arla morgon. Det stora mysteriet är att krossen har svårt att få grepp om malten fast endast initialt! När den väl fått grepp så maler den sen hela maltnotan utan att tappa greppet en endaste gång så att det skulle bero på slitna valsar är jag inte så säker på. Jag har borstat rent valsarna från mjöl men märker ingen skillnad så jag tror inte heller på maltdamm. Jag har haft det här problemet lite till och från senaste åren men upplever det som allt mer frekvent. En gissning är att det skulle bero på lägre luftfuktighet (torrare vintertid) men att det skulle vara sån skillnad känns orimligt.
Inmäskning med Brewtoolsmäskpaddeln på skruvdragaren gick bra även denna gång men jag fick lite störig luft i slangen för mäskrecirkuleringen. Luften var lätt att skaka bort men efter en kvart dök den upp igen. Varmdruvet var helt kritvitt så någon större mängd HSA från mäskningen blev det inte. Efter whirlpool i 20 min skickade jag ut vörten via PVV så från nästan kokande till 14°C med rekordsnabbt flöde så nya slangen levererade. Temperaturen justerade jag sedan ner till 11°C på rimligt flöde men lägre gick inte att få då denna bryggdag gjordes i oktober då kallvattnet inte blivit så svalt ännu. Vörten ut var kristall och whirlpoolkonen optimal. För att minska arbetsbelastningen på bryggdagen gjorde jag en snabbare grovdisk efter koket men sparade recirkulering med PBW till dagen efter. Jag sköt över mitt OG ganska rejält och hamnade på 1.054 mot tänkta 1.048 vilket jag härleder till krossningen.
Stora bryggverket denna gång.
0,8mm med fina skal och bra antal delar på kärnorna, minimalt med damm.
Kalciumklorid för kalcium och SMB för före syrereducering.
Min gamla slagborr som tuffat på i många år men inte så länge till…
Omrörning med skruvdragare i låg hastighet.
Recirkulering
Flytt från mäskpannan till vörtkokaren (t.v.).
Den vita varmdruven som jag alltid skummar av för att minska risk för överkok, får mindre druv i whirlpoolen men även för att den inte ska minska utbytet av humlen.
Sedisol C som gör samma jobb som protafloc dvs hjälper till att koagulera proteiner vid kokslut.
Jag snurrar vörten med hjälp av mitt stora mäskroder (inte det ovan med hål i) och låter vörtn vila 15-20 min innan jag öppnar kranen och det har inte misslyckats en endaste gång, trots värmeelementet i botten.
Här någonstans brukar jag sluta köra vörten via plattvärmeväxlaren för att inte få humle eller druv som fastnar, även om Riptidepumpen gör ett bra jobb att finfördela partiklarna först. Jag tar dock hand om vörten tillsammans med vört från slangar osv.
Så här ser disken av PVV och slangar ut dagen efter. Kastrullen värmer jag till 60-70°C så det blir bra ös på rengörningen.
Provsmakning
Gyllengul öl med fin stabil skumkrona. Mycket lätt disig.
Mycket stor maltig doft med stor gräddighet och medel vanilj.
Massor cederträ och torkade örter i doften och ett uns källare.
Smaken är väldigt maltig och något söt.
Stor kropp.
Medel beska för stilen dvs låg.
Påtaglig alkohol.
Medel kolsyra.
Lång eftersmak.
Inga felsmaker.
Kommentar
Oj vilken maltbomb det här blev. Münchnermalten blev verkligen dominant men om det blev extra mycket på grund av Barke-varianten eller högre alkoholhalt är svårt att avgöra. Väldigt god öl men inte det jag vill att min helles ska smaka. Maltigheten är så pass tung och kraftfull så det påverkar lättdruckenheten. Den smakade lite på skalan mot en Münchner dunkel i brist på bättre förklaring. Kanske hade den blivit bättre med högre beska och dubbel sen humlegiva men det är inte något jag kommer utforska i närtid utan tillbaka till mitt grundrecept.
Recept
| Lindhs Helles Gold (H39) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 34696 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 300 g
Recommended starter size: 10.33 L / 2789.9 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Projekt Pilsner del 2 – det stora humletestet
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Detta är del två i serien om att skapa min nya tyska pilsner. I del ett gick jag igenom historien bakom projektet, arbetsmetoden samt en provsmakning/kalibrering av kommersiella tyska pilsner för att se om någon ny kunde bli min stilförebild för att underlätta i receptskapandet. Den här delen blir en djupdykning i humlesorter och sedan kanske den jobbigaste bryggdagen jag genomfört…
Djupdykning i tyska humlesorter
Tyskarna är traditionsbundna och konservativa så att utgå från att den humlesort jag söker odlas i Tyskland är ganska givet. Det finns fem större områden som står för merparten av den tyska humleproduktionen:
1. Hallertau (Bayern, 30 min från München). Världens största sammanhängande humleodlingsområde fördelat på över 800 plantage som tillsammans står för mer än 80 % av Tysklands humleproduktion. I Hallertaudistriktet odlas Perle, Tradition, Herkules och Magnum som står för hälften av all humleodling! Övriga sorter som t.ex. Taurus, Aroma, Opal och Merkur odlas i väldigt liten skala så säger ett stort bryggeri att ”humlen kommer från Hallertau” så är det med störst sannolikhet någon av dessa sorter. Även Hopfenforschungszentrum Hüll ligger i Hallertau, ett institut som bland annat forskar på humleplantor, tar fram nya sorter eller stärker befintliga sorters motståndskraft mot sjukdomar.
2. Tettnang (Baden-Württemberg). Ligger nära Bodensjön mot gränsen till Schweiz och har ett milt klimat. Odlar främst Tettnanger, en klassisk tysk aromhumle med fin kryddighet. Står för cirka 5% av landets produktion.
3. Spalt (Bayern). Ligger 1,5h bilresa norr om München i Franken och är ett av de äldsta humleodlingsområdena i Tyskland, med dokumenterad odling från 1341. Känd för Spalt, Spalter Select och andra ädla humlesorter. Står idag för endast cirka 2% av landets produktion.
4. Elbe-Saale (Sachsen-Anhalt & Thüringen). Har en lång historia av humleodling men är mindre känd än Bayern-regionerna. Producerar både arom- och bitterhumle och står för cirka 10% av landets produktion.
5. Hersbruck (Bayern). Ligger nära Nürnberg och producerar främst Hersbrucker Spät, en mild aromhumle.
Av alla hundratals sorters humle på marknaden finns det bara fyra humlesorter som brukar kallas för ädla eller nobla; Saaz, Spalt, Tettnanger och Hallertau Mittelfrüh. Dessa fyra har uppstått genom att vara “den bästa humlen från respektive region” och de är alla att betrakta som äldre. Saaz kommer främst från Žatec i Tjeckien men används och odlas i viss utsträckning även i Tyskland. Det ädla gemenskapa släktskapet med Saaz kallas på tyska för Saazer Formenkreis och kännetecknande för alla dessa fyra sorter är låg alfasyra och klar dominans av humulen.
Hallertauer Mittelfrüh
Hallertauer Mittelfrüh är en delikat aromhumle som traditionellt har använts i tyska lageröl. Den bidrar med en väldigt klassisk lätt blommig, kryddig smak och arom. Den är över hundra år gammal och för några decennier sedan var detta den dominerande humlesorten i odlingarna i Hallertau varifrån den hämtar sitt namn. Eftersom Mittelfrüh är känslig för sjukdomar ersattes den av Hersbrucker på 70- och 80-talet. Sedan dess har humleinstitutet jobbat med Mittelfrüh för att få den starkare.
Arom: Lätt blommig och kryddig med viss örtighet. Nektar och gräs med jordiga undertoner.
G: gräs, örtté, blomsteräng, liljor, lavendel, höstack, ensilage, cederträ.
Typisk alfasyra: 4-7%, oftast i det lägre spannet.
Herkules
Bitterhumle som är släkt med Taurus. Utvecklad av Hopfenforschungszentrum Hüll 2005.
Arom: blommiga inslag, kryddor, tall och svartpeppar.
Typisk alfasyra: 12-17%.
Hersbrucker
Ursprungligen från Hersbruck-regionen nordost om Nürnberg. Den har en mycket god arom och relativt låg alfasyra och cohumulone, vilket gör den populär i många ölstilar.
Arom: blommig, fruktig och kryddig karaktär.
Typisk alfasyra: 2-5%.
Magnum
Magnum är en tysk högalfasort med bra aromegenskaper, utvecklad 1980 av Hopfenforschungszentrum Hüll. Detta är en sort med kraftigt växande popularitet bland tyska och många andra bryggerier.
Typisk alfasyra: 13-15%.
Arom: Ren beska och subtila citrussmaker. Även vitlök.
Northern Brewer
Northern Brewer odlades först fram i England som en korsning mellan Goldings och Brewer’s Gold. Numera odlas Northern Brewer framför allt i Hallertau-distriktet i Tyskland. Det är en av världens mest populära humlesorter.
Arom: Mint och örter.
Typisk alfasyra: 6-1 %.
Perle
Perle skapades någon gång under 60-70- talet och är en korsning mellan Northern brewer och en okänd tysk humlesort. Den släpptes till allmänheten 1978 av Hop Research Institute i Höll.
Perle är en utomordentlig aromhumle med karaktär som beskrivs vara liknande Hallertau Muttlefrüh. Med sin något högre alfasyra fungerar den också bra som bittergiva.
Arom: Lite mint, tall och något kryddig i karaktären.
Typisk alfasyra: 7-9%.
Polaris
Polaris släpptes 2012 och har extremt hög alfasyra. Den har goda bitteregenskaper i kombination med en intressant smak- och aromprofil.
Arom: Intensivt blommig med mild mintighet.
Typisk alfasyra: 19-23 %.
Saaz
Saaz eller Saazer som humlen kallas i Tyskland är den traditionella humlen för riktig tjeckisk pilsner! Med sin låga alfasyra är den en typisk aromhumle och ger en ädel/nobel, örtig och blommig smak. Har höga nivåer av polyfenoler vilka hjälper till att förhindra oxidation i ölet. 1856 lyckades tjeckiske växtförädlaren Kryštof Semš odla fram en föregångare till den moderna Saazhumlen som Karel Osvals under 1930-talet klonade vidare med 31, 72 och 114 som mest framgångsrika. Ni kanske tycker att Saaz inte borde varit med i detta test men den behövde inkluderas då den är urmodern till många av de övriga sorterna (se diagram nedan).
(källa delvis Stora Ölboken, Jan-Erik Svensson)
Arom: Nobel, örtig och blommig.
Typisk alfasyra: 2-5%.
Saphir
Saphir är väldigt lik Hallertauer Mittlefruh på många sätt vilket inte är konstigt då de är släkt men Saphir är mer tålig mot sjukdomar.
Arom: Enbär, jordgubbar, bergamott samt inslag av citrongräs och te. Även blommig, örtig, citron, gräs, troipsk frukt (mandarin), kåda. Lite åt amerikansk humle i profilen.
Typisk alfasyra: 4-7%.
Spalt
Spalt sägs vara en av världens äldsta humlesorter och kan spåras så långt som till 700-talet. På 1500-talet blev Spalt den första sorten som tilldelades den tyska humlesigillet – ett historiskt betydelsefullt certifieringssystem som föregick den nuvarande tyska lagen om humleursprung. Den odlas främst i Spalt-regionen och sen ska inte förväxlas med sin avkomma, Spalter Select.
Den har låg avkastning dvs ger dålig skörd vilket är ett problem för odlarna, trots detta är efterfrågan från bryggare hög och överstiger ofta tillgången.
Arom; jordig och kryddig kombinerat med ädla aromkvaliteter, jämförs ofta med Tettnanger och Saaz.
Typisk alfasyra: 3-6%
Spalter Select
Lanserad 1993 Hopfenforschungszentrum Hüll i ett försök att öka avkastningspotentialen och sjukdomsresistensen samt att fungera som en kommersiell ersättning för Spalt. Dessa ansträngningar var mycket framgångsrika och bryggerijätten Anheuser-Busch ersatte både Spalt och Tettnanger med Spalter Select. Spalter Select är ett resultat av en korsning mellan Spalt och Hallertau Mittelfrüher där avkomman behåller några av de finare egenskaperna hos båda dessa sorter och anses vara en något kryddigare version av Spalt.
Arom: Kryddig och örtig smak och arom. Thé.
Typisk alfasyra: 5-6%
Taurus
En bitterhumle med kryddiga och örtiga inslag, utvecklad vid Hopfenforschungszentrum Hüll som en vidareutveckling av den framgångsrika Magnum-humlen. Den introducerades för kommersiell odling som en bitterhumle med högt alfasyreinnehåll. Taurus används främst som bittergiva.
Arom: kryddighet och örtighet.
Typisk alfasyra: 12-17%
Tettnang
Tettnanger är en klassisk ”nobel” ädelhumle som härstammar från en gammal tysk landras. Den odlas traditionellt runt sin hemort Tettnang i sydvästra Tyskland samt i mindre mängder vid Bodensjön i Schweiz men numera även i Hallertau. Tettnanger har genetiska likheter med Saaz och delar aromatiska egenskaper med Hallertauer Mittelfrüh men utmärker sig genom en högre halt av farnesen vilket ger en mjuk kryddighet samt en subtil, balanserad blommig och örtig arom. Den används både som bitter- och aromhumle och anses av många vara särskilt väl lämpad för europeiska lageröl och pilsner.
Arom: Välbalanserad, kryddig, blommig och örtig. Citrus, tall, örter. Kan påminna lite om Simcoe.
Typisk alfasyra: 3-5%
Tradition
Tradition lanserades 1989 av Hopfenforschungszentrum Hüll och är en korsning av Mittelfrüh, Hallertauer Gold och Saaz. Den avlades specifikt för att motstå svamp och sjukdomar och har högre alfasyrahalt än sina moderarter samt lågt cohumulon och högre myrcen. Dess oljeprofil bidrar till en jordig och gräsig karaktär med en doft av nektarfrukter. Den bör användas sent i kokningen eller vid torrhumling, eftersom dess humuleneinnehåll snabbt avdunstar vid upphettning.
Arom: Nektar och gräs med jordiga undertoner. Apelsin, damm, trä, svartvinbärsblad, örtthe, nässlor.
Typisk alfasyra: 4-7%
Övriga sorter jag inte tycker hör hemma i denna genomgång pga avvikande doft/smak eller för att de är otillgängliga i Sverige är bland annat; Mandarina Bavaria, Ariana, Hallertau Blanc, Huell Melon, Opal, Merkur, Callista, Monroe och Smaragd.
Ni kanske undrar hur släktträdet mellan dessa humlesorter ser ut och det kan man redovisa med hjälp av ett dendrogram som redovisar DNA-släktskapet mellan olika humlesorter (ja min hjärna exploderade också av av denna visualisering):
Den stora humletestarbryggningen
I en enkel värld hade jag kunnat nöja mig med att göra en basvört på 30-40 IBU som endast fått en neutral bittergiva, dela upp vörten på ett antal jäshinkar som sedan torrhumlades med respektive humlesort. Torrhumling är ytterst ovanligt bland tyska pilsnerbryggerier och jag tycker att det ger en helt annan karaktär jämfört med att koka humlen. Alltså kom jag fram till att varje humlesort måste kokas och helst från samma vört för att minska även den variaben. Jag funderade länge på hur jag skulle kunna göra fem bryggningar på kort tid för att minska åldersskillnaderna på ölen. Jag tänkte först brygga i #BM10 fem dagar i rad men jag hittade aldrig en lämplig tidsperiod för att göra detta. Istället klurade jag ut en annan metod; först gjorde jag en basvört som fick koka i 40 min utan någon humle för att minska DMS. Vörten varmhölls sedan med flytande lock för att minska oxidering och avdunstning. 11 liter i taget flyttades sedan till nytt kokkärl (#BM10 och en kastrull) där den kokades med hälften av humlen i 20 minuter och därefter en hopstand med resterande humle. Vörten kyldes via motströmskylare ner i jäshink och processen upprepades totalt 5 gånger.
De fem sorter som fick vara med i detta test blev Perle, Tettnang, Hallertauer Mittelfrüh, Tradition och Saaz. Maltnotan bestod enbart av Weyermanns pilsnermalt och https://shop.humle.se/malt/weyermann/basmalt/syramalt/syramalt-weyermann-hel-1-kg. Vattenbehandling med CaCl enligt min standard dvs 18g och ingen antioxin eller lågsyrebryggning för att maltigheten inte skulle bli dominerande eller eventuellt ojämn mellan de olika koken. Eftersom testet primärt gick ut på att hitta en doft/smakprofil jag söker körde jag med en humlemängd på 10g/l vilket är mycket för att vara en tysk öl. Önskat OG var 1.048 och IBU varierande då de olika sorterna har olika alfasyra.
Begränsningar och svagheter med testet var såklart HSA där det blev mycket plaskande med het vört. Att den sista vörten kokades någon timme efter den första med varmhållning däremellan var inte optimalt men jag kunde inte lösa det på annat sätt. Jag hade även velat ha med fler humlesorter men jag har bara fem små jäshinkar och fem 9l Corneliusfat och ville inte blanda in flaskjäsning i testet. Slutligen var det svårt att få tag i alla de humlesorter jag ville testa, de var helt enkelt slut i butik (Herkules, Taurus, Northern Brewer, Saphir och Spalt). Herbrucker skippade jag också eftersom jag redan testat den grundligt och deet var inte någon favorit.
Brygdagen i korthet
Värmer 70l (till gängorna) i BM50 under natten med timer på kl 05 vilket bara gav 46°C kl 06.00.
Tar ut vatten som vanligt för att få plats med malten i maltröret, kanske 10-12l.
Mäskar in klassiskt med en trededel malt i taget och skruvdragare på Brewtools-mäskrodret.
Mäskprogram 63°C 45m, 72°C 30m, 78°C 10m.
Lakar med ett antal liter för att säkerställa 5x11l efter kok. 74l total vätska.
10 min in i koket SG 1.043.
Tar ut 11l per humlekok som får koka 20 min med hopstand 5min.
Kylning ut på 23°C på grund av sommartemperatur på kranvattnet.
Og 1.049 så mitt i prick enligt recept men snudd på för högt för klassisk pils.
Färdig redan 13.10 men helt slutkörd pga konstant handpåläggning i över sju timmar.
Doftjämförelse i humlepåse och av humlekoket: Hallertauer Mittelfrüh och Tettnanger är snarlika. Kanske Hallertauer upplevs något plastigare? Perle är fruktigare, persika? Tradition är träigare i doften, kanske tall? Fin doft! Saaz var typsikt gräsig.
Braumeister 50 på vattenvärmning.
Min standardvattenbehandling för ljusa öl. Jag gillar inte CaSO4 som många använder till pilsner då jag upplever dn som pudrig och gips-smakande. Den är ofta för dominant i smaken.
Skaplig krossning men jag vill hellre ha kärnan i 4-5 bitar än som här i 2-3 fast fördelen är väldigt hela skal som ni ser.
Uttag av vatten för att få plats med all malt.
Malten på plats men inte omrörd ännu.
Totala setupen för dagen. Stora Braumeistern står för vörtproduktionen. Patinakastrullen har lakvatten. Lilla Braumeistern står för humlekoket och hopstand. Motströmskylaren fick ta hand om kylningen för att frigöra lilla Braumeistern till nästa kok.
Färdigmäskad.
Låta malten droppa av…
…samt lakning i separat kärl för att vinna tid. Ingen lågsyrebryggning det här kan jag lova.
Vörtkok i 40 min utan humle, därefter varmhållning med flytande lock för att minska oxidering.
Extra desinficering av motströmskylaren genom att köra lite kokande vört igenom.
Uttag av 11 liter vilket i en Patina 36 är 11 cm, fiffigt va?
Vörtkoken skedde även med hjälp av kastrullen för att vinna tid.
Flytt och kylning till jäshink. Någon pump behövs inte när det är så små mängder.
Upprepa fem gånger.
Provsmakning blint
Tettnang
Vanilj, trä, halm, hö. Senare citrus.
“Inte så bra” initialt, därefter elegant.
Klen beska
Kommentar (ej blind längre): “lite trött på tett” men den var ändå bland de bästa.
Perle
Citrus och citrongräs som på minner om Paneng. En del svavel.
Något plastig åt gummislang.
Uns rosor.
Kommentar (ej blind längre): Typisk Perle med ett artificiellt inslag jag inte gillar.
Hallertauer Mittelfrüh
Stora örter, jord och trä.
Blommor på medel nivå.
Lönnlöv.
Kommentar (ej blind längre): Endimensionell men fin! Skön balans men kanske något unken.
Saaz
Örtig och träig med stora inslag gräs och hö.
Syrligt vanilj och inslag av citrus.
Kommentar (ej blind längre): Mycket fin doft men för höig och gräsig, inte det jag söker till en tysk pils.
Traditon
Vass doft, absolut tydligast i testet.
Stor träighet åt cederträ.
Örter och jordkällare. Vattning och inslag av nagellack
Kommentar (ej blind längre): För jordig, funkade inte alls till pilsner i detta test.
Resultat och slutkommentar
Jag blev överraskad över att skillnaden mellan sorterna var betydligt mindre än jag hade gissat. 10g/l gav inte så mycket genomslag trots allt och flera av sorterna fick för klen beska för stilen. Perle går bort pga tropisk smak typ papaya. Det är absolut inte den jag söker! Saaz är god men för gräsig för det jag söker. God men fel för mina pilsnersmaklökar. Tettnang är bra med fina citrustoner men den saknar lite av det där ”manligt träiga” pilsnern. Tradition är god i sig men jag vet inte om den är lämplig till tysk pilsner. Den känns lite tråkig och generisk i profilen så kanske är den bättre till helles eller weißbier?
Mittelfrüh och Tettnang känns mest “pilsiga” så här långt men Tettnang är som sagt inte åt rätt håll för min del. Mittelfrüh är aningens för höig och inte bara fina blommor och örter. Efter många rundors utvärder och när alla fat var nästan uppdruckna var det ändå Mittelfrüh jag ständigt kom tillbaka till. Vinnare men inte med stor marginal.
Nästa steg
Jag inser att projektet är långt ifrån över då jag inte kan påstå att det blev någon solklar vinnare från denna omgång heller, precis som med min stora provsmakning. Jag ska laborera lite mer med Mittelfrüh men jag tror inte det kommer räcka, jag behöver stöd från någon mer humlesort samt en bitterhumle för att få mer riv i beskan. Jag testade såklart att mixa mina olika sorter i glaset men blev tyvärr inte mycket klokare. Jag har några kommersiella pilsner som jag gärna vill prova igen för mer kalibrering och med två preliminärbokade Münchenresor kommande halvår är det förhoppningsvis möjligt. Projektet fortlöper, jag ger absolut inte upp! Rapporteringen här kommer däremot ta en liten paus så jag kan samla ihop tillräckligt med material för ett helt inlägg samt att jag har annat att berätta om först.
Recept
| Pilsnerhumle x 5 (Tysk pilsner) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 55.00 L
Total amount of malt: 11443 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 6.77 L / 977.7 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Projekt Pilsner del 1
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Ni kanske har observerat att jag bryggt övervägande helles och inte så mycket tysk pilsner senaste året och det är helt korrekt och av en anledning. Jag har känt en tid att jag inte riktigt lyckats få fram samma smakprofil som några av mina kommersiella favoriter. Jag har gjort många riktigt goda pilsner genom åren men det är något i antingen helheten eller detaljerna som jag vill addera. Jag insåg för över ett år sedan efter diverse tester att jag måste ta ett riktigt omtag och börja systematiskt och från grunden om jag ska reda ut det här. Första steget togs oavsiktligt när jag gjorde mitt stora basmaltstest vars slutsats innebar att min favoritpilsnermalt Barke är för dominant i den stramare tyska pilsnern jag söker. Men vad är det då jag söker?
Vi börjar med lite snabb historierepetition och stilbeskrivning:
Under tidigt 1800-tal var ölet i Pilsen av dålig kvalitet. Stadens bryggare bestämde sig därför för att förbättra ölet och anlitade den bayerske bryggmästaren Josef Groll. Pilsnern föds 1842 då Groll kombinerade bayerska lagerbryggningsmetoder med ljus malt, Saazer-humle från regionen, mjukare vatten från Pilsen med lagerjäst. Resultatet blev världens första gyllene, klara och friska lageröl – Pilsner Urquell som betyder ”den ursprungliga pilsnern”. Det blev en omedelbar succé och pilsnerbryggning spreds snabbt från Pilsen till Tyskland. Främst till norra och mellersta Tyskland, medan det konservativa Bayern med sitt hårda vatten var sist att acceptera pilsnern. Pilsner är idag den dominerande öltypen i hela Tyskland men den skiljer sig en hel del från den tjeckiska. Den tyska pilsnern är högförjäst och därmed torrare än den böhmiska originalpilsnern. Tysk ädelhumle används generellt och ger beskan en gräsig och örtig ton. Inga felsmaker som t.ex. diacetyl får förekomma och ingen karamellsmak. Det torra och strama ölet ska ge ett rent, uppfriskande och elegant intryck. Det går fortfarande att dela in den tyska pilsnern i nord och syd stilmässigt även om bägge sorter rent geografiskt går att finna i hela landet.
Nordtysk Pilsner
Beska: Generellt mer bitter än den sydtyska varianten, ofta med en tydlig humleprofil.
Torrhet: Har en torrare och krispigare smak.
Färg: Vanligtvis blekgul till ljus guld.
Exempel: Jever, Flensburger Pilsener, Beck’s.
Stil: Påminner mer om den tjeckiska Pilsnern i sin skarpa, torra karaktär men med mindre maltighet.
Sydtysk Pilsner
Beska: Mindre bitter än den nordtyska, mer balanserad.
Maltighet: Har ofta en något mjukare och sötare smakprofil tack vare en tydligare maltnärvaro.
Färg: Ljus guld, ibland något mörkare än nordtyska varianter.
Exempel: Augustiner Pils, Rothaus Pils, König Ludwig Pilsener.
Stil: Mildare, något rundare smak än den nordtyska pilsnern.
Pilsnerinsikten på altanen
I somras besökte jag mina föräldrars sommarstuga vid två tillfällen och drack under ett par dagar ett antal av först endast Bitburger och nästa gång endast Jever. Bägge har tidigare varit stiltypiska enligt SHBFs öltypsdefenitioner men numera gäller detta endast Jever, vilket jag tror beror på Bitburgerns något minskande IBU. Jag har tidigare tyckt att bägge dessa två varit mina favoriter och stilförebilder men jag insåg där på altanen med blick ut över den lilla sjön att även om de bägge är väldigt goda så är det numera en annan riktning och smakprofil jag söker för min egna tyska pilsner. Att försöka klona en kommersiell öl till 90-100% är oerhört svårt eftersom även bryggmetod och utrustning spelar en väldigt stor roll för vissa ölstilar. Jag har under åren samlat ihop en stor mängd fakta om många av mina favoritöl och favoritbryggerier men vad ska jag med den informationen till efter insikten att dessa öl inte har just den smakprofilen jag försöker skapa? Med andra ord, om jag inte hittar de smakerna jag är ute efter i två av mina favoritpilsner, vad är det då jag letar efter?
Vi backar bandet drygt två år för ett sidospår då jag hade tankar om att en gång för alla fastställa min tyska favorithumlesort. Jag köpte in ett antal sorter för att brygga med och när påsarna var precis nyppönade gjorde jag en ovetenskaplig doftprovning av respektive sort. Då kom jag fram till följande:
Rond 1 – Perle vs Tradition vs Mittelfrüh
Perle är lite plasig och artificiell, något unken. Viss fruktighet åt papaya.
Hallertauer Tradition är mest ren “humledoft” och finast och frächast doft. “Manligast” likt en gubbig aftershave. Mest robust och utåtriktad.
Hallertauer Mittelfrüh elegant men lite feg och mjäkig. Lite fjantig i doften. Örtigast. Lite blek. Mittelfrüh växer. När påsarna varit öppna ett tag är Mittelfrüh kanske lite vassare än Tradition som blivit lite skum.
Förlorare Perle pga plastigheten. Tradition vinner på kraftigast doft men Mittelfrüh fungerar som gott komplement, eventuellt är den bättre beroende på skörd/ålder.
Rond 2 – Tettnang vs Spalter select
Tettnang är bättre än Spalter select utan tvekan och utan djupare analys.
Rond 3 – Northern brewer vs Hersbrucker vs Saaz
Northern brewer bäst, gick inte sluta dofta på.
Herbrucker, snarlik örtig doft som NB men mycket mildare och inte lika fräsch.
Saaz var trött och trist utan allt det där fräscha jag gillar. Gräsig som att tömma en gräsklipparuppsamlare.
Bäst hittills och i den ordningen: Tradition, Hallertauer Mittelfrüh, Tettnang, Northern brewer.
Denna genomgång gav mig en riktning mot den humlesort som enligt mitt tycke doftade godast men jag hade ingen uttalad tanke om specifik ölstil utan det kunde lika gärna vara till en helles, weißbier, dunkel som en pilsner. Även om sorterna skiljde sig tydligt så tyckte jag ändå inte att skillnaden var enorm i doftkomponenterna. Däremot hade vissa påsar mer intensiv doft än andra. Kunde åldern på respektive humlepåse göra så stor skillnad?
På SM i hembryggnning 2024 hade MaltMagnus en tävling där man fick gissa på humlesorter genom att dofta på pellets och jag blev överraskad över hur svårt det var att pricka rätt. Hos vissa humelsorter doftar kotten eller pelletsen snarlikt som i det färdiga ölet (t.ex. Citra eller Simcoe) medan andra sorter ändrar karaktär efter jäsning. Jag antar att det har med de olika oljornas sammansättning och biotransformation utan att dyka djupare i just det ämnet men slutsatsen efter SM var iallafall att jag inte kommer i mål enbart genom att dofta på pellets utan jag måste brygga med varje sort på något smart sätt.
Dessa något skilda händelser blev starten på det jag skämtsamt kallar Projekt Pilsner. Jag insåg att jag behövde en systematisk metod för att grundligt reda ut det här en gång för alla (förhoppningsvis).
Metod
1 – Kalibrering. Provsmaka (helst blint) alla kommersiella pilsner jag kan få tag på och försök hitta en ny favorit eller iallafall något i rätt riktning..
2 – Maltnota. Hitta den maltprofil och maltsort jag söker för min tyska pils (check på den redan).
3 – Humletest. Hitta min favorithumlesort genom att brygga 10g/l med alla “tyska klassiska” humlesorter jag får tag på (dvs inte Huel Melon eller Mandarina Bavaria) och sedan provsmaka blint utan att ha testat någon enskild öl innan.
4 – Hitta rätt humlemängd dvs g/l.
5 – Hitta rätt IBU.
Det finns ett antal svagheter i den här metoden som jag kände till redan på skiss-stadiet; Tysk öl från Systembolaget är ibland/ofta inte den färskaste och flaskor kommer att tävla mot burkar men kanske även mot pinfärsk fatöl på plats i Tyskland. Olika skördeår ger humlesorterna olika förutsättningar med t.ex. olika mängd alfasyra och andra oljor. Många bryggerier använder flera humlesorter eller egna humleblandningar vilket gör det omöjligt att identifiera enskilda sorter.
Kanske kommer dessa svagheter påverka resultatet, kanske inte? På hembryggarnivå med begränsad tid och utrustning kommer jag inte på något bättre sätt att sätta min nya pilsner. I en fantasivärld skulle industrispionage och gaskromograf vara roliga inslag att rapportera om…
1 – Kalibrering
Starten på denna resa började på Systembolagets hemsida där jag klickade hem alla pilsner från Tyskland som finns i sortimentet utan kollikrav. Det visade sig vara betydligt färre än man kan tro. Av de 141 tyska öl som dök upp vid filtrering var endast 4 stycken pilsner, en femte har tillkommit senare och den är också med i testet. I skrivande stund, ett halvår senare, inser jag att jag nog borde inkluderat några svenska öl i testet men det får bli i ett eventuellt nästa steg.
Utöver dessa fyra från Systembolaget blev det tre resor till Tyskland på kort tid, varav en med incheckat bagage så jag kunde köpa med mig ett antal flaskor hem för att testa i neutral miljö. Det där med att bli ”förälskad i en öl i dess rätta miljö” är lätt hänt.
Provning nr 1 – Systembolaget, blindprovning
1 – Radeberger
Doft: kraftig ört, trä, kåda, ceder
Smak: kraftigt besk, rivig.
Kommentar: Bra tysk pils, kraftig beska något över balans, manlig tysk bartender, bra sieben minuten. Träigast.
Humlefakta: Blandning av flera sorter och uppdelat på aromahumle och bitterhumle. Pellets. Perle, Herkules, Taurus, Magnum.
2 – Bitburger
Doft: gräddig, lätt mandel, halm, mandel, grädde, något söt doft.
Smak: tydlig beska, medel+ malt.
Kommentar: Maltigast och mesigast. Mycket god men lite för mycket helles. Mest lälttdrucken. Saknar det där pilsnerbettet. Mörkast i testet.
Humlefakta: Siegelhopfen från Hallertauer (oklar sort).
3 – König Pils
Doft: höstlöv, grädde, lätt mjöl, tvålig doft, medel mint, lite fotsvett.
Smak: väldigt kärv beska, CaSO4-pudrig, rivig beska.
Kommentar: Lite intetsägande efter ett tag med främst en lång beska. God men faller på minitigheten. Bra drag i humlebeskan. Lite Vanhedens Vicks Menthol i näsan.
Humlefakta: ”Hallertau-humle” (oklar sort).
4 – Jever
Doft: vanilj. grädde, blommig, mint, örter, honung, Uns av sockerdricka i doften.
Smak: tvålig beska, lättare malt,
Kommentar: Det mintiga inslaget irriterar. Lite mesig humledoft. Jolmig efter ett tag, mjölkig. Inte alls samma riv i beskan som Radeberger. Det tvåliga var inget kul. Finns något i doften jag inte gillar. Ljusast med Rade tätt efter.
Humlefakta: Tettnang och ”Hallertauer” (oklar sort).
Sammanfattning: Radeberger är godast och vinner på sin träighet och ”typiskhet”. Bitburger smakar riktigt bra men inte tillräckligt mycket “sträv pils”. Jevern var nog inte så färsk för den borde ha kommit högre i placering. König sist pga menthol. Mintdoft som förekommer i fler av sorterna kan komma från både Magnum och Hallertauer Mittelfrüh.
Provning nr 2 – hämtaget från München del 1, blindprovning
(tyvärr blev fotot på flaskorna korrupt så det fick bli klipp&klistra).
A – Warsteiner Herb Pilsener
Doft: ört, trä, vanilj, gräddig, len.
Smak: medel+ beska, något träigt rivig.
Kommentar: Inte så dum ändå. Skön beska. Okej humlad men kunde haft en nivå till.
Humlefakta: humle och humleextrakt, “doppelhopped” – twice hopped with premium Hallertau hops (oklar sort).
B – Krombacher pils
Doft: mycket trä, medel sand, sämre än A (dvs Wasteinder Herb) både i doft och intensitet, lätt grädde initialt. Uns diacetyl.
Smak: medel till medellåg beska för stilen, kärv eftersmak, något fadd, industriölkänsla.
Kommentar: Behaglig beska för stilen men kunde varit mer riv. “Crowd pleaser”. Njaa, ingen hit. Saknar det fräscha inslaget. Inget dirket fel men inget som står ut heller.
C – Neumarkter Lammsbräu Edelpils
Doft: höstlöv, jord, saknar fräschör, avbruten färsk träpinne, vegetativ doft, nyklippt gräs.
Smak: jordig smak, medel beska.
Kommentar: Den gröna “sav-doften” sabbar för mycket.
Humlefakta: hemlig humle men eventuellt Hersbrucker eller Spalt.
D – Veltins Pilsener
Doft: tvål, terpentin, såpa, playdoh-lera, nötig
Smak: något söt
Kommmentar: Inget vidare. Lite konstig plastig eftersmak.
Humlefakta: Humle från hallertauregionen men oklar sort.
Sammanfattning: Warsteiner Herb var lätt bäst i denna omgång men ingen var riktigt wow. Krombacher blev 2a, Veltins 3a och sist Neumarkter Lammsbräu Edelpils.
Provning nr 3 – hemtaget från München del 2, blindprovning
A – Becks
Doft: tydlig ört, medel grädde, humlerap, ”Jeverhumle”
Smak: syrlig med lätt rivig beska, något metallisk.
Kommentar: Ganska bra allroundpils.
B – Tegernsee Pils
Doft: träig medel, vanilj, örter, uns parfymig och blommig. Uns kryddig likt fenoler
Smak: vattnig och tunn i smaken, klen beska, lätt kropp, klen eftersmak, citrus
Omdöme: parfymen störde först men när den gick över till blommighet så blev den genast bättre. Godast men ingen jordskredsseger
Humlefakta: Tettnang enligt bryggeriets hemsida.
C – Warsteiner Herb (repris)
Doft: sandig, jordig, grädde, uns choklad, sandelträ
Smak: tydlig beska med visst riv.
Kommentar: gillar inte sanddoften, ganska maskulin. Helt klart mörkast i färgen. Lite skitig och oren doft.
Humlefakta: humle och humleextrakt, “doppelhopped” – twice hopped with premium Hallertau hops.
D – Warsteiner
Doft: klen doft, grädde, mkt mjölkig, dålig humle. Fin pilsnermaltsdoft.
Smak: lite rälig smak, saknar fräschör
Omdöme: Balanserad men därför också lite tråkig.
Sammanfattning: Tegernsee Pils vinner denna omgång men Warsteiner Herb var ganska fin med sitt grova uttryck och då var den ändå öppnad dagen före. Becks och Warteiner blir för mycket stor stark för min del.
Provning nr 4 – på hotellrum i Bad Oyenhausen – ej blind
Ratskrone pils
Doft: Tvålig humle på hög nivå. Playdohlera. Stor örtighet. Sandelträ medel+, viss vanilj, malt/halm påtaglig nivå. Fint sammansatt doft.
Smak: Tydlig beska som är något skarp fast på bra sätt, kraftig beska mellan Bitburg och Jever. Metallisk. Någon klen i eftersmaken och något vattnig. Uns sötma och något sträv samt kladdig munkänsla.
Kommentar: Väldigt tysk pils på det nordliga sättet. En riktig Edeka-pils, bra eller dåligt? Jäkligt mycket ”Ein Pilz”. Humleupplevelsen är inte så dum även om den osar högalfahumle lång väg. Lite mer sen humle och färskare så har den verkligen något. Något generiskt och överlakad men får ändå ett ganska gott betyg.
Humlefakta: Både humle och extrakt i receptet
Herforder pils
Doft: Lätt till medium mjuk ört, lite trä. Mjuk maltdoft med grädde medel+.
Smak: Lätt smak som är främst pilsnermaltig. Klen beska som ger känslan av ”dödafiskenhandskak”. Menlös öl med flyende haka.
Kärvhet likt feltuggade druvkärnor i bakgrunden, Kärnig och lite skalkärv. Överlakad känsla. Uns sockiplast och russin. Vattnig i eftersmaken.
Kommentar: Dålig för att vara tysk pils stilmässigt. Saknar massor beska och humlesmak. Bra pilsnermaltsdoft dock men inte samma eleganta malt och inte balans som Bitburger (ibland) har. Bra öl men hamnar lite för mycket hos stor stark. God öl men som tysk pils är det en 2a i betyg.
Turmbräu
Doft: Generisk humle som drar åt kåda, medel tall och medel mandel. Inslag av mysk och brända löv. Inslag av daddlar och burkskinka Jolmig doft som lämnar mycket att önska.
Smak: Lätt basmalt generisk, maltdamm men något unken och trött. Trista slentrianmässiga maltsmaker. Burkskinka även i smak. Lite väl söt men har lågt pH samtidigt, dock i obalans.
Kladdig munkänsla med tunn kropp. Överlakad känsla med låg beska-
Kommentar: Har den där brända lönnlövsmaken jag inte gillar. Löv men inte rätt träiga smak och inte bra örtighet. Den här var direkt dålig faktiskt, den saknar det mesta jag söker i en tysk pils.
Eftersläntare, ej blindprovade och dessutom i helfel miljöer
König pils (repris)
Restaurang i Bad Oyenhausen
Doft: Örtig och träig, bra pilsdoft, lönnblad medel
Smak och kommentar: Lagom beska. Okej men inte wow. Saknar större humleprofil.
Herrenhäuser
I den sunkiga loungen på Hannovers flygplats.
Doft: Ingen humle i doft, bara pilsnermalt.
Smak: Allmänt trött med klen beska för stilen.
Kommentar: Saknar helt humledrag och är inget att rapportera om.
Kaiserdom
Burk från Systembolaget som släpptes månader efter min första provning
Doft: Stor örtig humledoft som påminner om Tradition, medel tvål, medel grädde, tydlig humle, höstlöv, örtkryddig.
Smak: Bra drag i beskan. Plåtig humle i smaken. Låg restsötma. Sträv lite kärv avslutning.
Kommentar: Den har en rad egenskaper jag är ute efter men kanske plåtigheten är lite störande. Stram, plåtig och lite rivig. Bra beska. God men inte wow.
Weihenstephaner pils
Ofiltrerad och direkt från tanken på Weihenstephans bryggeri i Fresing.
Kommentar: Relativt låg beska men sjukt bra humleprofil och vansinnigt god smak. Perfekt balans och underbart färska dofter.
Denna öl var verkligen wow men jag blev dock väldigt tagen av stunden och platsen. Massor av god mat som doftade samt att jag precis innan ätit obazda så det var inget bra provsmakningstillfälle. Märkligt glas för stilen men de håller väl bättre i biergartenmiljö precis som att Andechs serverar veteöl i maß i sin.
Weihenstephaner pils
Filtrerad och på fat på Brisbane Deutcher Turn Verein
Doft och smak: Träig medel och stora örter. Örtig men inte blommig. Uns kummin.
Kommentar: Mycket god men inte wow trots att jag druckit mestadels dålig öl i 10 dagar före. Även här i heltokigt glas och precis bredvid en högtrafikerad väg med mycket avgaser samt en haxe på bordet så ingen bra provsmakningsmiljö.
Sammanfattning av kalibreringen
Vilken öl blev då vinnare i detta test? Spontant vill jag kora Weihenstephaner Pils ofiltrerad som överlägset godaste öl men om den har den där plåtiga, riviga, träiga, örtiga ”tyska mustachen”-doften jag söker vet jag inte riktigt. Eftersom den bara säljs ofiltrerad just där utanför München så är det svårt att avgöra och den filtrerade på andra sidan jordklotet gjorde mig inte klokare. Inga av tillfällena gav mig schyssta förutsättningar för provsmakning så den lämnar en hel del frågetecken efter sig men förhoppningsvis kommer det tillfälle för uppföljning på den. Intressant att Radeberger placerade sig över både Jever och Bitburger i första testomgången, dock tror jag att Jeverburken var gammal då den brukar vara med smakintensiv. Ratskrone var också intressant då den verkligen smakade som ”en tysk standardpils direkt ur burk på en Aralmack längs Autobahn med en bockwurst i näven” fast det tvåliga inslaget ihop med lera var ingen höjdare. Tegernseer pils med sin blommighet som tydligen ska vara från Tettnanghumle var mycket god men samtidigt inte wow.
Slutsatsen blir tyvärr att jag ännu inte riktigt hittat min nya ledstjärna eller stilförebild men att jag hittat en rad smakkomponenter som jag söker samt som jag vill undvika. Om jag kommer lyckas få till detta med endast en humlesort är ytterst oklart men samtidigt precis det jag ska berätta om i del två!
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
HBC 630
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Mina humletester fortsätter och denna gång handlar det om experimenthumlen HBC 630 från Yakima Chief. HBC 630 är en spännande och relativt ny humlesort som utvecklats av Hop Breeding Company (HBC) i USA. HBC är känt för att ligga bakom flera populära humlesorter, såsom Citra och Mosaic, och fokuserar på att ta fram innovativa och aromatiska humlevarianter för moderna ölstilar. Enligt humletillverkaren Yakima Chief ska den dofta/smaka ”berry, citrus, stone fruit, sweet aromatic, tropical”. Humlegården adderar smakerna körsbär och ”raspberry candy aroma” i sin smakbeskrivning där jag har lite svårt att känna igen mig i den sista då jag inte äter godis sedan många år tillbaka. Typisk alfasyra för HBC 630 uppges till cirka 13%.
Smakprofilen är (c) Yakima Chief
Receptet
Maltbasen var den samma som de föregående humleutvärderingarna dvs. 93% Barke Pilsnermalt, 5% Barke Münchnermalt och 2% syramalt, samtliga från Weyermann i Bamberg. Jästen denna gång var Crown American Ale eftersom det fortfarande var sommar när denna bryggdes och det passade bäst temperaturmässigt.
HBC 630 finns att köpa hos Humlegårdens Ekolager.
Bryggdagen
Eftersom jag vill dundra på med humlemängd och inte få allt för mycket öl av en sort jag kanske inte gillar så gör jag mina humletester i Speidel Braumeister #BM10 då satsen fyller ett helt litet Corneliussfat. Bryggdagen passerade även denna gång helt utan avvikelser i samtliga moment; maltvägning, krossning, vattenvärmning, inmäskning, lyfta maltrör, laka, koka en timme, kyla med kylmantel, flytt till jäshink och till sist den enkla disken. Tråkigt för bloggen men bra för mig.
OG landade ett uns (2°Ö) lågt på 1.048, då min maltkross inte var korrekt inställd.
Början på bryggdagen, inte ens sladden är i men jag hann ändå bli helt färdig inkl disk före lunch.
Det enda saltet jag använder numera för all min vattenbehandling.
Lite för grovt malet vilket bryggverket förvisso gillar men jag föredrar lite mindre maltkärnor överlag.
I #BM10 kan man sätta en högre inmäskingstemperatur än första mäsksteget vilket sparar lite tid. Jag har kommit fram till att 65°C är lagom för att jag efter inmäskning ska landa på 63°C.
Provsmakning
Halmgul öl som är kraftigt disig och har fin, stabil skumkrona.
Doften är kraftigt grapefrukt och stenfrukt.
Medel gummi och medel örter samt gräs.
Inslag av mint och uns krut.
Svag jordgubbe.
Smaken är fruktig med stor klementin och medel grape.
Något vete-aktig i smaken och uns vetemjöl i munkänslan. ”Fyllig”.
Stor beska som ändå är rund och balanserad.
Medel kropp.
Medel+ kolsyra.
Kommentar
Jäkligt trevlig humle till IPA eller APA. Bra citrustoner men en helt annan karaktär än t.ex. Citra. Stenfrukten finns där men jag tycker att grape är dominerande. Riktigt frisk och lättdrucken öl som är kraftigt fruktig helt utan sötkladd. En humlesort jag rekommnderar!
Recept
| Humletest HBC 630 | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L Estimated OG: 1.050 SG / 12.31 Plato Measured OG: 1.048 FG: 1.009 SG / 2.27 Plato Alcohol by volume: 5.2 % Bitterness: 81.0 IBUs Color: 7.7 EBC Measured Mash Eff: 76.5 %
Total amount of malt: 2494 g
Fly sparge with 2.59 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 0.00 L / 110.8 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H38)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Ni som följt bloggen ett tag vet att mitt jobb innebär en del resor. Oftast är jag bara borta några dagar åt gången men det brukar även bli en längre resa per år vilket gör att det blir radiotystnad här ett tag. I år har de både varit många korta men nu även en väldigt lång resa så jag ligger efter med bloggandet men inte med bryggandet. Jag brukar säga att öl inte reser bra och med det menar jag att de ofta smakar mycket bättre nära källan. Detta har varit extra tydligt de senaste tre veckorna i Australien då jag druckit bleka exemplar av flera av mina favoritöl, bland annat Augustiner Helles och Weihenstephaner Pils. Inte oxiderade eller på annat sätt felhanterade utan bara påtagligt mindre bra än i Bayern. De inhemska storskaliga bryggerierna i Australien, t.ex. Victoria Bitter, Coopers eller XXXX producerar inte öl som hamnar speciellt högt upp på min lista men en del hantverksöl har varit bra under resan. Sammanfattningsvis var det väldigt trevligt att komma hem och bli påmind om att jag faktiskt kommit ganska långt i min utveckling mot egenproducerad öl som passar just mig och mina smaklökar.
Denna 38:e helles kommer inte med några överraskningar receptmässigt utan består av det jag kallar 95/5; 95% Weyermann Barke Pilsnermalt och 5% Barke Münchnermalt. De 2% syramalt jag har i går in under pilsnermalten då det mer är en bryggteknisk detalj dvs pH-justering än smakbidrag i receptet. Jästen denna gång blev Fermentis SafLager S-23 som ska vara lite fruktigare än t.ex. klassikern 34/70. När jag jäser runt 8-10°C tycker jag inte fruktigheten är något som tar för sig och jämfört med en alejäst är skillnaden markant. Humlegivan denna gång blev Hallertauer Tradition för dess träiga och örtiga toner som verkligen kompletterar den dominanta Barkemalten.
Vissa moment är enklare med mitt stora bryggverk medan andra är betydligt mer tids- och arbetskrävande. Diskningen av vörtpannan och mäskpannan är enkla men malning, dravtömning, vattenvärmning mm tar lång tid. Jag antar att jag aldrig blir färdig med mina kontinuerliga förbättringar av min bryggprocess eller snarare bryggdag men jag märker att jag mer och mer går åt att sprida ut jobbigare eller tidskrävande moment där det går. Exempelvis att väga upp malten eller fylla på vatten dagen före vilket även passar bra för att reducera syre i bryggvattnet.
Som jag skrivit om tidigare är min Antioxin SBT slut så jag har letat fram en gammal SMB (natriummetabisulfit eller Na₂S₂O₅) som jag tänkte göra slut på innan jag handlar nytt. Den hade verkligen inte gått och blivit dålig trots många år på nacken för jag fick en rejäl hjälp med väldigt ljus vört och absolut kritvitt skum vid uppkoket. 69,6°C på inmäskningsvattnet gav 63,8°C på betaamylasrasten som jag höll 45 min innan jag fyllde på med sista varmvattnet. Jag mätte temperaturen även på alfaamylasrasten men har missat att dokumentera det just denna bryggdag.
Denna bryggdag skedde i slutet av augusti då kranvattnet är betydligt varmare än på vinterhalvåret vilket märktes när vörten skulle kylas efter kok där jag som bäst kunde nå 15°C. Min köksblandare på bryggbänken har dessutom gått sönder så jag skruvade upp en billig från IKEA men jag märkte ganska stor skillnad på flöde vilket också bidrar till sämre kylning. Jag har gjort en temporär lösning på detta problem som jag får återkomma till i senare inlägg. Utöver kranvattentemperatur var även sommarluften het så vörten fick delas upp på flera mindre kärl och jäsa i kylskåp. Mer disk stabilare jästemperatur. Vörtstyrkan hamnade runt 1.044 som efter jäsning gav cirka 4,9% ABV.
Dagens setup. Börjar bli dags att bättra på golvet igen…
Syrereduceraren SMB där jag körde på 30ppm denna gång, vilket är mindre än 1/3-del av den första rekommenderade maxdosen för 10 år sedan när LODO var nytt och som är alldeles för hög koncentration. Hur mycket SMB som behövs är upp till varje bryggares utrustning och bryggmetod att avgöra.
Den säkert 30 år gamla borrmaskin maler på fortfarande. Det är ganska många säckar malt den har tuggat igenom utan problem men så var det bättre kvalité på en del saker förr.
Krossningen som jag vet såhär i efterhand blev för grov eftersom krossen dragit sig lite vilket nu är åtgärdat. Väldigt vacker krossning på skalen men kärnorna är i för få bitar.
Inmäskning ”underifrån” pågår med flytt av bryggvatten frän vänster till höger panna där malten redan är placerad.
Recirkulering av vörten under betaamylasrasten. Den där handduken till isolering eller lock ser ju för bedrövligt ut men hur jag än klurat och försökt så får inte mitt rostfria lock att passa då det inte är avsett till just denna mjölktank. Jag har därför börjar slipa på en annan lösning som även den är på gång inom kort.
En till slitvarg som bara tuggar vidare år efter år; Blichmanns Riptide.
Maxad alfaamylasrast!
Supervitt varmdruv vid uppkoket.
Provsmakning
Halmgul öl med massiv och stabil skumkrona. Initialt lätt disig men klarnade till kristallklar med lite längre lagring.
Doften är enormt malttung med färskkrossad malt i enorm mängd.
Tydliga dofter av örter och nyslipat trä.
Smaken är kraftigt gräddig och mycket kraftigt maltig med en tydlig ”kärnighet” som ej ska förväxlas med kärvhet eller astringens.
Medel beska.
Lagom alkoholstöd.
Hög kolsyrehalt.
Väldigt lång eftersmak som främst är örtig.
Lätt kropp men stor munkänsla.
Kommentar
Väldigt god öl! Den här omgången blev en riktigt fullträff i form av bevarandet av maltsmakerna och även som helhet. Vid första provsmakningen noterade jag t.om. att det var snudd på för mycket maltsmaker (”som en maltexplosion i munnen”) men det lugnade ner sig efter ett antal veckor men höll sedan länge en fortsatt mycket hög nivå. På grund av diverse logistik så fick inte alla faten samma kärlek när det kommer till spundning och övrig syreminimering på kalla sidan vilket visade sig extremt tydligt smakmässigt på den färska, nästan halmmüsliliknande maltdoften. Återigen blev jag påmind om varför jag fortfarande krånglar med lågsyremetoden. Kanske att ölet blev något för ljust denna gång vilket inte syns på bilderna…
Recept
| Lindhs Helles Gold (H38) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31111 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 300 g
Recommended starter size: 9.76 L / 2302.5 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Rauchbier med egenrökt malt
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Rököl, eller ”rauchbier” på tyska, är en ölstil som kännetecknas av en distinkt rökig smak, ofta jämförbar med smaken av rökta charkuterier eller bacon. Rököl har sitt ursprung i en tid då alla öl hade en viss rökig smak eftersom man inte hade modern teknik för att torka malt utan eld. Fram till 1700-talet användes ofta eldad bok eller ek för att torka malt, vilket ofrånkomligen gav en rökig smak till ölet. Med tiden utvecklades dock nya metoder, främst den roterande trummkölnan eller ”patent malt roaster” som britten Daniel Wheeler lanserade 1817. Öl kunde därmed bli mer neutralt i smaken med avsaknad av eldens påverkan. I Bamberg som är känt för sin bryggeritradition behöll man dock den äldre metoden och utvecklade rökölet till en särskild och uppskattad stil. Staden är idag hem till ett antal bryggerier som fortfarande producerar rököl enligt traditionella metoder, de mest kända är Schlenkerla med sin Aecht Schlenkerla Märzen och bryggeriet Spezial. Rököl kan variera mycket i intensitet beroende på hur mycket av det rökta malten som används och det finns olika underkategorier inom stilen, från lätt rökiga lageröl till mer robusta, maltiga varianter. Precis som med koriander delar rököl ofta in folk i antingen älskalägret eller hatalägret då det är en ganska speciell smak.
På årets SM i hembryggning hade Simon Svensson (känd från podden Hembryggning Halleluja) med sig en rökbock han kallade Svenkerla Rauchpock och även vann silver med i klass 11. Han hade rökt malten själv genom att placera den i ett metallrör han satt ovanpå skorstenen till sin kamadogrill. Jag har ett liknande rör och även en kamadogrill men röret använder jag till annat där rökigheten inte kommer vara lämplig och eftersom jag ändå höll på att bygga mig en kallrök (för att röka korv) i somras fick jag idén om att testa att kallröka min malt där i istället. Ett finmaskigt nät hade varit optimalt men jag orkade inte bygga någon sorts ram för detta eventuellt enda tillfälle så det fick bli en gammal biabpåse som jag vilade över rökkäpparna. Påsen skakade jag om några gånger för att få en snabbare eller jämnare rökighet, oklart om just det gjorde någon skillnad. Jag började röka med alspån i min kallröksgenerator modell stålspiral 50kr från Kina men jag har haft problem med att den slocknar efter ett tag och jag har aldrig riktigt gillat den, den genererar lite för långsamt för mitt tålamod. Därför byggde jag en prototyp av kallröksgenerator med en espressoburk, kopparrör, sugrör i stål och en liten akvariepump. Den fungerade mycket bättre och jag har nu byggt en betydligt bättre och snyggare på exakt samma princip.
Receptet
Till skillnad från Simon ville jag inte göra en rökbock utan mer en klassisk Rököl där stilen i grunden hamnar mellan Märzen och Münchner Dunkel. Önskad profil; dryga 5% ABV, medium rostade malttoner med en tydlig rökighet (ej baconbomb), inga karamelltoner och lättare balanserande humle. Medel kropp och gärna lättare inslag av vanilj.
Malten som fick rök bestod enbart av Weyermanns Barke Münchnermalt som alspånsröktes i cirka 7 timmar men eftersom allas kallrökar är olika så är det en dålig referens med tid, här får man prova sig fram helt enkelt. För att få lite rostade inslag av espresso och mörk choklad tog jag även en mindre del (1%) Weyermann Carafa® II Special, en svart malt tillverkad av skalat korn, vilket ger mjukt avrundade snarare än kantiga smaker som rostat korn gör. Slutligen 2% Syramalt som enbart sköter pH-nivån och ger ytterst litet smakbidrag på denna nivå och synnerligen i denna ölstil.
Vill man inte röka sin egen malt kan man köpa färdigrökt malt som ger ett betydligt mer förutsägbart resultat men som inte är lika roligt för den som vill bygga plåtskåp och borra i stål.
På humlefronten blev det enbart Hallertauer Tradition som är framtagen för att ersätta Hallertauer Mittelfrüh som inte är lika moståndskraftig mot sjukdomar.
Bryggdagen
Dagen efter rökningen var det bryggdag. Till den här typen av experiment är Speidel #Braumeister 10 som klippt och skuren för uppgiften. Precis som förra gången med det här bryggverket satsade jag på 11 liter i jäshink eftersom 9l-Corneliusfaten rymmer mer än nio liter och jag gärna fyller faten så mycket det bara går. Dock är det enklare och därmed roligare att mäska med tio liter i siktet och det brukar räcka så jag kommer återgå till den metoden. Bryggdagen fortlöpte helt utan avvikelser, mäska/laka/koka/kyla och sen 3-4 minuter disk. OG hamnade perfekt på 1.049 och jäsningen var i full fart redan morgonen därpå.
Min andra kallrök, den första var åt fanders för stor och den här borde vara i rostfritt stål, framförallt om jag ska varmröka i den i framtiden. Nu kör jag med maximalt 20°C i skåpet och då vet jag inte hur viktigt det är ur hälsosynpunkt. Skåpet är från IKEA om någon skulle tycka det var intressant och det har stått i källaren några år så det får duga en tid.
Kallröksgeneratorn som gärna vill slockna för mig titt som tätt men inte varje gång märkligt nog.
Den intet ont anande malten i väntan på rök.
Eftersom malten röktes mitt i sommaren ville jag ändå hålla kolla på temperaturen, mest för att lära mig röken och inte för att malten skulle påverkas av t.ex. 30-40°C.
Under rökningens första timmar byggde jag min prototyp för kommande kallröksgenerator. Jag lärde mig att jag föredrar att ha röret i toppen av burken istället för i botten som Mustang kör. Detta funkar men ska man röka en längre tid med fler påfyllningar kommer askan till slut täppa igen röret för venturieffekten.
En fin ström av rök blev det iallafall och det doftade såklart underbart.
Den skallösa carafa II före krossning.
Carafa II samt syramalt. Ni som bor på landet kanske tycker detta ser mindre trevligt ut och jag håller med.
Jag antar att det är oxidering som ger de här märkliga färgerna så kanske borde röret får sig ett syrabad.
Provsmakning
Rödbrun disig öl med smutsvit skumkrona av stabil sort.
Kraftigt rökig doft men inte som en askkopp eller baconbomb som vissa är.
Syrlig rök med tydlig bacon, stor örtighet, tydlig träighet åt cederträ och alspån. Medel gräddig malt fast mer åt mjölkhållet.
Tydlig vanilj och påtaglig choklad och lakrits från carafan.
Smaken är kraftfullt maltig med en stabil bas fast även en medel+ syrlighet.
Stor kropp.
Lång eftersmak.
Medel beska.
Inga felsmaker.
Kommentar
Inte så tokig öl för att vara första försöket. Rökigheten är absolut balanserad och elegant, precis som jag ville ha den även om jag kan uppskatta även kraftfullt rökiga rauchbier. Maltigheten och humlen är jag helt nöjd med men carafan blev något störande. Dels konkurrerar den med rökigheten och dels smakar den lite för syrligt bränd. Antingen borde jag enbart haft med den i lakningen vilket är ett vanligt förfarande för denna typ av malt men eftersom jag knappt lakar utan mer sköljer maltbädden i Braumeistern vet jag inte om det hade gett så mycket. En halvering av mängd hade inte varit fel oavsett. Syramalten blev nog onödig denna gång eftersom carafan sänker pH men med hur mycket vet jag inte då jag inte brydde mig om att mäta pH den ljuvliga högsommardag detta öl bryggdes.
Skapligt nöjd blir slutbetyget men framförallt ett väldigt roligt experiment det säkert kan bli fler gånger av i framtiden. Hälften carafa, 50-100% mer rök, ingen syramalt utan istället en eventuell dos lactol efter att mäsken pH-mätts en kvart in i programmet.
Provsmakning jämfört med Aecht Schlenkerla
Aecht Schlenkerla
Mörkbrun öl med gulbrunt skum.
Stora inslag av bacon och vanilj med en hel del mjölkig maltighet.
Mycket stort inslag av malt bryggkaffe.
Medel kakao och medel tjära.
Ett uns instängd källare och svavel åt kokta ägg.
Medel beska, stabil kropp, lång eftersmak.
Kommentar
Jag har tidigare gillat Aecht Schlenkerla väldigt mycket men vid just denna provsmakning stördes jag kraftigt av den dominerande kaffedoften som skar sig med rökigheten. Sida vid sida mot min är Aecht betydligt mörkare och ungefär dubbelt så rökig. Min rauchbier är betydligt friskare och lättare både i doft och smak, framförallt är den mer lättdrucken. Aecht var aldrig förebilden för mitt recept så detta var absolut inget klontest utan mer en rolig jämförelse för att jag fick tag på Aecht på bolaget. Aecht Schleenkerla vinner smaktestet ändå i slutändan på grund av sin komplexitet men jag trodde den skulle ta en jordsskredsseger.
Recept
| Rauchbier (Rököl, typ Bamberg) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2519 g
Fly sparge with 2.48 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 50 g
Recommended starter size: 0.00 L / 111.8 Billion cells.
BrewNotes Ca 74 Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer