Weizenbock (W42)

(Reklam: I samarbete med Humlegårdens ekolager)

När Weizenbock nämns med namn som Vitus och Aventinus är det nästan så det lyser lite i ögonen på veteölsälskare och själv har jag varit fascinerad länge av stilen. Faktum är att jag redan 2014 skrev här på bloggen att ”Nu när jag är nöjd med mitt veteölsrecept ska jag brygga mig något i denna stil” men det har jag inte gjort, förrän nu. Weizenbock, som jag tycker borde heta Weißbierbock eftersom stilen är från Bayern, är en spretig stil eftersom den även innehåller weizendoppelbock. Traditionellt ska en weizenbock ha en stammvörtstyrka (OG) på minst 1.065 medan dubbelbocksvarianten startar först på 1.074. Det här ”startsiffrorna” har inspirerats av lagerölets bock och dubbbelbock som även de traditionellt alltid haft en minimumvörtstyrka. Förutom denna likhet tillkommer även färgskillnaden där en bock oftast är ljus och dubbelbocken mörk. Enligt SHBFs öltypdsdefinition ligger FG mellan 1.016-1.028 vilket jag anser är helt orimligt högt, framförallt eftersom detta är en ölstil som i princip alltid dekoktionsmäskas vilket gör vörten extra förjäsbar eftersom koket tillgängliggör mer stärkelse för betaamylas att konvertera. Jag vill att detta spann ska gå från 1.008 till 1.020 där den senare är riktad främst till weizen-dubbelbocken, det är inga överdrivet söta öl vi pratar om här.

Smakmässigt ska stilen likt weißbier ha tydliga fenoler av kryddnejlika (4-vinyl-guaicol) och för de ljusa varianterna estrar av banan/skumbanan (isoamylacetat) där de mörka och starkare istället har tydligare maltprägel. SHBF tycker dessutom att de mörka ölen bör ha en karaktär av rostad malt men jag saknar brödig malt här eftersom jag tror många av de mörkare dubbelbockarna har en större andel Münchnermalt och att den rostade ligger på någon procent som mest. Moussig munkänsla, tydlig alkohol och hög kolsyra kombinerat med låg beska är krav för bägge varianterna. SHBF-förebilderna för stilen är Graminger Berggeist 6,8%, Schneider Aventinus 8,2% och Weihenstephaner Vitus 7,7%. Som av en slump kommer Ayingers goda weizenbock till Systembolaget redan i morgon (230310) vilket går att läsa om på BaraBier.

Bild från återträffen med Hembryggar-SM-arrangörerna 2014 när jag skrev att jag skulle brygga något likt ölet på bilden. Älskar det där glaset!

Fortfarande 2014 fast ett halvår senare när jag på ölresa i Allgäu i Bayern provsmakar bland annat Schneiders Aventinus. Här i ett för stilen ändå ganska felaktigt glas som gör att ölet går alldeles för snabbt in i systemet!

Receptet
Min favorit i denna stil är utan tvekan Weihenstephaners Vitus. Den nuvarande bryggmästaren Tobias Zollo på det snart tusenåriga bryggeriet Weihenstephan beskriver Vitus som en ”bananbomb” och det är den också om flaskan är relativt färsk. Eftersom estern isoamylacetat (dvs bananen i dramat) är både flyktig och har kort halveringstid så minskar denna smak snabbt med ålder. På tal om ålder så lagrar bryggeriet denna öl fyra till fem veckor inklusive kolsyrejäningstiden, då denna är en flaskjäst öl, vilket får anses ganska långt för en veteöl. I bryggverket trippeldekokteras mäsken för att ge en stamvörtstyrka på 16,5°Plato eller 1.068 för oss hembryggare. Alkoholhalten på 7,7% ABV ger ett av mig uträknat ett FG på cirka 1.010. Jästen kallas Stephanus men är inte samma jäststamm som Weihenstephaner Hefe-bank (som inte är samma företag som bryggeriet) säljer under namnet W68 (3068 hos Wyeast) utan denna stamm behåller bryggeriet för sig själva. Jag har genom detektivarbete kommit över originalreceptet på detta öl men av respekt för bryggeriet har jag valt att varken publicera det eller någon hög detaljnivå på mitt egna recept. Den extraintresserade och omåttligt nyfikne kan nog ändå med enkelhet lista ut mycket av receptet. Likt många weißbierrecept har jag använt mig av över 50% Weyermanns vetemalt och en betydande mängd, för enzymernas och färgens skull, Weyermanns Barke pilsnermalt. Jästvalet föll på en torrjästvariant av W68 som jag råkade ha hemma men som tyvärr inte finns att köpa i hembryggarbutikerna.

Bryggdagen
En av anledningarna eller kanske bortförklaringarna till att jag inte bryggt någon weizenbock är för att Braumeistern, som är kung på just stegmäskning av veteöl på grund av dess långa värmeelement som inte bränner vörten, tyvärr inte hanterar den stora maltmängden så bra och framförallt inte med så mycket vetemalt. En av flera lösningar på detta problem är att dubbelmäska vilket innebär att hälften av maltnotan mäskas in som vanligt men efter alfaamylasrasten byts malten ut och ersätts med andra halvan. Temperaturen sjunker av detta byte och den nya mäsken får genomgå en till betaamylasrast för att sedan stegmäskas uppåt som vanligt. En annan lösning är att mäska en vanlig motsvarande 5%-ig weißbier och sedan koka extra länge men räkna med 2-3 timmar för att koncentrera vörtstyrkan från 1.048 till 1.068. Jag satsade på dubbelmäskning i den lilla #BM10 för att kunna slabba fritt på diskbänken och slippa kladdiga strumpor. Mina totalt 3,18 kg malt delades på mitten och jag uppskattade mäskutbytet i förväg till 74% vilket visade sig vara i klenaste laget, trots att jag lakade bägge omgångarna lite grann. Jag insåg att jag behövde koka vörten extra men för att spara tid på bryggdagen så lakades omgång nummer två i en kastrull vid sidan av för att kunna koka dubbelt så snabbt eller mer. Den breda i förhållande till satsstorleken 36l-Patina-kastrullen hjälpte snabbt till att reducera mängden och koncentera vörten. Jag hade ursprungligen siktat på 11 liter vört men med hjälp av Beersmith räknade jag ut att jag behövde få 15 liter att bli 9,7 om mitt OG skulle landa på önskade 1.068. Att koka två kastruller samtidigt med olika diameter (påverkar bortkoket) och olika strömstyrkor på 1,2 kw och 3 kw är inte helt enkelt men jag lyckades ändå få 1.069 i stammvörtstyrka och en kraftig Lützendimma på köpet i slutet av bryggdagen. Vörten jäste jag i ett Corneliusfat fast utan tryck de första fyra dagarna för att inte reducera uppkommsten av fenoler och estrar som hör denna öl till. FG letade sig ner till 1.009 vilket gav mig 8,0% alkoholstyrka, bara 0,2% mer än planerat!

Provsmakning
Kraftigt disig halmgul till gyllengul öl (beroende på glasets tjocklek som här gjorde stor skillnad) med enormt fluffig och moussig vit skumkrona.
Doften domineras av fräsch citron och medel dammig vete åt det lättare, jordiga hållet.
Medel banan tillsammans med en del mjuk kryddighet som balanserar, lite som när pepprigheten i en pepparkaka (som ju saknar peppar) är mjuk eller rund. Även stora vaniljfenoler finns där.
Alkoholtonerna återfinns men är inte överdrivet påträngande och inte speciellt värmande.
Spår av svavel och gummi ihop med ett uns av ingefära i bakgrunden.
Munkänslan är främst väldigt moussig från den höga kolsyran och närmast kletiga skummet. Kladdig öl överlag!
Beskan är låg men förstärks något av den höga alkoholhalten.
Eftersmaken är lätt rivig, även det på grund av alkoholen.

Kommentar
En fullkomligt livsfarlig öl som är otroligt lättdrucken. 8% alkoholstyrka känns som 5% om inte ölet provsmakas i litet glas och något varmare än dryckestemperatur vilket framhäver spritigheten. Väldigt god med andra ord och det är främst citron och vanilj som ihop med totalupplevelsen av weißbierbock blir väldigt angenäm. Det enda jag verkligen saknade var själva ”banan-bomben” som inte ville träda fram. Om det beror på jästvalet eller jästemperaturen som jag ibland har lite svårt att finjustera när andra öl har första jäskammarparkett vet jag inte. Men med så hög vörtstyrka borde bananen märkts mer än den gjorde kan jag tycka. Summa summarum är jag väldigt nöjd med denna öl ändå och nästa gång (som inte får ta 9 år) ska jag fokusera på jästen och jäsningen lite extra.

#BM10 redo för arbete.

Maltvägning

Weyermanns Barke pilsnermalt

Den skallösa vetemalten som gärna sänker mäskutbytet lite.

Mäskvattnet redo för ferulasyrarasten som jag höll kort denna gång för att framhäva banansmaken istället. Tji fick jag.

Tempretauren sjönk som vanligt något vid inmäskning men jobbade snabbt sig tillbaka.
Mäskningen följdes från ovanvåningen via MySpeidels webbapp.

Japp, avbryt! Upp med maltröret mitt i mäskprogrammet. Laka en kortis, töm, fyll, starta om.

Första omgångens avdropp och minilakning.

Hönsmat.

Jag varnade er för att dubbelmäskning ger höga poäng på kladdighetsskalan, lite som att gå in i strumplästen på Leo’s leklands toalett.

Vetemalt ger grumlig öl? Nope.

Redo för kok.

Stödpersonalen denna gång.

Jag saknar fläkt i bryggeriet och det är emellanåt ett problem.

Kylning av vörten via kylmanteln.

Flytt till fat för smidig jäsning. Fatet är utrustat med flytande stigarrör vilket är helkorkat för ett öl som ska vara kraftigt disigt vid servering. Så jobbar jag ibland, otur när jag tänker.

FG, fotat med mobilen (sorry).

Nu kanske ni tycker att all weißbier ska drickas ur weißbierglas och jag håller med er!

Det kanske inte är original-vitus-glaset men det är iallafall Schneiders provsmakningsglas och det får vara nära nog.

Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg? Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038. Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons: