(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
När jag var i Taiwan i vintras möttes jag av en relativt välutvecklad ölkultur inte bara bestående av importerade stormärken eller generiska bryggerier inriktade på klassisk internationell lager utan även en ganska utvecklad craft beer-kultur. Lite otippat var ett av stormärkena med enorma billboards på stan; bryggeriet Buckskin som kallar sig för ”ett tyskt bryggeri i Taiwan”. Buckskin har en riktigt stereotyp tysk beskrivning av sig själva på sin hemsida (med reservation för dålig google-översättning): ”Traditionella tyska tillverkningsmetoder och högkvalitativt naturligt vatten från Taiwan. 100 % malt, naturlig humle och jäst. Kompromisslöst hantverk gjord av högkvalitativa material. Kombinerad tysk visdom och taiwanesisk passion”. Deras sortiment består av helles, hefeweizen, kristallweizen, Kölsch, märzen, schwartzbier, german Pilsner och altbier. Nyligen har de även adderat en flört mot craft beer genom sin Tropical Lager, som inte ska förväxlas med Tropical från Gran Canaria som jag skrev kort om här på bloggen för 10 år sedan..
Tropical Lager från Buckskin är som en blandning av modern ljus lager och inslag av den humlefruktigare NEIPAn, fast mer lättdrucken. Lagerns renhet med humlens fruktighet och friskhet. Inte alls så tjock som vissa neipor där man får sila den mellan tänderna likt apelsinjuice. Balanserad beska men för mig ett uns klen på 4,2% ABV, vilket dock passar i tropikerna om du Taiwan klassas som det?
Jag har ingen avsikt att försöka klona just detta öl men själva idéen om en modern ljus lager som drar åt det tropiskt fruktigare hållet, fast med tysk humle och just namnet Tropical Lager fastnade i mitt bakhuvud så när jag såg den relativt nya humlesortern Hallertauer Blanc blev jag tvungen att göra en riktigt tropisk och härlig sommaröl.
Hallertauer Blanc
Har du någonsin undrat hur en tysk humle skulle smaka om den korsades med den populära amerikanska Cascade? Svaret hittar du i Hallertau Blanc som tagits fram i Hallertau av Hüll 2012. Den har en unik aromprofil med toner av vitt vin och stora exotiska inslag som svarta vinbär, fläder, grapefrukt och citrongräs. Aromerna är både fruktiga och florala, vilket gör den till ett utmärkt val för att skapa moderna amerikanska ales, eller varför inte en tysk tropisk lager?
Data
Alfasyra: 8 – 12 %
Cohumulonhalt: 22 – 26 %
Mängd oljor: 0,8 – 1,5 ml / 100 g
Lagringstålighet: Dålig
Möjliga ersättare: Nelson Sauvin
Den här bryggningen kan ses som en fortsättning på mina humletester där jag använder standardiserat recept och bryggmetod för att endast ersätta humlesorten. Receptet är utformat för att ge humlen nästintill maximal möjlighet att glänsa utan att för den delen vara tunt eller obalanserad. 95% Weyermann Barke pilsnermalt där jag räknar in mina 2% syramalt för pH-justering och 5% Barke Münchenermalt. För att verkligen få kraftig humlesmak är mängden uppe på 10g/l vilket är väldigt mycket för klassiska stilar men inte ovanligt i en IPA och absolut inget konstigt i NEIPA. För att hålla beskan någorlunda i schack fördelas humlen 50/50 på 20 min och kokslut. Jag skulle kunnat sänkt IBU ytterligare genom att flytta mer av 20-min-givan till en hopstand men jag valde att stanna kvar vid mitt standardförfarande.
Bryggdagen inleddes med lite klassisk träslöjd då min miniatyrmäskpaddel i form av en träslev från Tefal hade fått missfärning, eventuellt i form av svartmögel. Sandpapper och rejäl disk med medel och stålull gjorde den som ny.
Jag hade skalat upp hela receptet några procent för att säkerställa mig om att corneliusfatet i slutändan skullle bli maximalt fyllt eftersom syre på kalla sidan är en rejäl humledödare. Det var dock långt ifrån smidigt då vattenmängden inte passar min plastkanna och inmäskningen blev styrig när man närmar sig maxmängden vad maltröret rymmer. Inga problem med det hela egentligen men det blev inte en lika extremt smidig bryggdag som det annars blir med #BM10. OG landade på planerade 1.050 med 11 liter vört i jäshinken utan något druv eller humlerester endast genom att luta på bryggverket, ingen sil eller liknande. Bryggdagen inklusive all disk var helt färdig redan 11.50 och det med väldigt långsam flöde på kylvattnet.
Med fokus på den pinfärska humlesmaken som helt trumfar utseendet i detta öl satsade jag på en betydligt kortare kallkrasch och lagring än jag normalt gör, 7-10 dagar på 0°C blev det nog.
Jag har bryggt så pass länge och mycket nu att viss utrustning börjar ge upp av slitage. Den här vågen har tjänat mig väl både till ölbryggning, korvmakande och övrigt precisionsarbete i köket men nu börjar startknappen ge upp och något av salterna har fått plattan att rosta. Två nya vågar är på ingång…
Lite extra mäskvatten på värmning.
Missfärgningen som uppstått genom att mäskspaden fått torka på fel ställe. Den kommer alltid få hängtorka framöver.
Grovt sandpapper, fint sandpapper, stålboll (grövre stålull) med diskmedel samt saniclean för att komma ner på djupet.
Nästan maxat maltrör.
Ny uppdatering av programvaran på Braumeistern för att undvika att man kommer åt en knapp av misstag, ett misstag jag lyckats med och som förstörde en bryggdag. Nu måste man låsa upp skärmen med en ”slide” först, mycket bra!
Enklare lakning vid sidan av för att spara tid.
Dagens stjärna där denna batch har 8,1% alfasyra.
Kylning med kylmanteln. I början går det med en rasande takt med nära 0,1°C per sekund så det verkligen tickar ner men runt 50°C sjunker tempot en hel del vilket jag brukar kontra med att sänka flödet på kylvattnet. Ett tips är att känna vilken temp kylvattnet har efter en stund, är det iskallt är effekten av kylningen inte så stor och skillnaden med lägre flöde är liten. (OBS, känn inte på kylvattnet första 10-15 minuterna pga risk för brännskador, ifall någon nu skulle få för sig det så vill jag ha det sagt.)
Gardena in och gardena ut. Jag diskuterade med Speidels VD, Stefan Speidel, om det gjorde någon skillnad på vad som var in- eller utgående flöde till manteln och på BM10 sa han att det kvittar men på de större modellerna är det bättre med kallvatten in från botten. Problemet med det är att man måste komma ihåg att manteln är vattenfylld och behöver tömmas i slutet på bryggdagen.
Lite nya tappkranar med 13mm pip har införskaffats till alla mina 15l-testbatch-jäshinkar så det är nytt och fräscht.
Doften är en explosion av mango, papaya och grapefrukt.
Medelstor doft av svarta vinbär och klementin.
Tydliga vitvinstoner framträder när ölet blivit något varmare.
Inslag av vetemjöl och citrongräs av den tvåliga sorten.
Medel vindruvor.
Smaken är kraftfull med främst grapefrukt och höig malt. Flera av frukterna ovan avlöser.
Bra riv i beskan men fortfarande i skaplig balans.
Fyllig kropp med en torr eftersmak.
Alkoholen är välintegrerad.
Något sträv och astringent slutfinish.
Kommentar
En riktigt tropisk fruktbomb där jag hade velat haft lite mer citron/apelsin där nu grapefrukt är väldigt dominant. Jag har inga problem med den ganska höga beskan i sig men i kombination med all grapefrukt blir den för framträdande och dominant. Jag tror denna humlesort skulle passa bättre i antingen mindre mängd eller tillsammans med en örtigare/träigare sort så den får en tydligare komplexitet. Lite saaz med gräsighet skulle nog inte skada heller. Jag förstår liknelsen med Nelson Sauvin men riktigt så lika tycker jag inte att dom är utan att för den delen testat bägge samtidigt. Däremot skulle det vara intressant att göra en öl som innehåller bägge sorterna. Kul humlesort som jag hoppas fler testar att brygga med, kommentera gärna nedan om ni testat den!
Tropical Lager – Hallertauer Blanc (Modern Ljus Lager) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2494 g
Fly sparge with 2.59 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 0.00 L / 110.8 Billion cells. |
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Jästens karaktär är helt avgörande för att kunna göra en bra weißbier med rätt nivå och smak av estar och fenoler. Redan för tio år sedan testade jag alla veteölsjäster jag kunde få tag i, torra som blöta, och kom fram till att 3068 eller Weihenstephan 68 somm den egentligen heter är min favorit. I många år fanns den bara som flytande jäst men så för några år sedan fick jag tag på en storförpackning BTN Crown Weißbier torrjäst som tjänat mig väl. Tyvärr säljs den inte till privatpersoner och sen finns den enbart i 500g-förpackning, vilket förvisso inte är något problem för min del men olämplig storlek om man brygger 20l åt gången eller inte så ofta.
Nu har Fermentis äntligen tagit fram en torrjästvariant på w68an och den finns i flera hembryggarvänliga storlekar hos Humlegården! Jag slog till på en 500g direkt utan att ha testat den först och det här inlägget är min första jäsningen med den.
På grund av mitt stora bryggverks tekniska begränsning där jag inte har någon vettig möjlighet att värma mäsken med el så får jag nöja mig med max två steg i min stegmäskning där jag oftast brukar köra ”HochKurz” dvs en betarast 63°C och en alfa 72°C. För veteöl är den klassiska 44°C-ferulasyrarasten en viktig komponent då syran som bildas bidrar till uppkomsten av fenolen 4-vinyl-gualícol (kryddnejlika) i jäsningen. Jag skulle med enkelhet kunna köra 15-20min på 44°C och sen med varmvatteninfusion stega till 65-66°C och vara nöjd där men efter många års veteölsbryggande tycker jag att mina veteöl ofta drar lite i överkant på fenolen och underkant på isoamylacetat (banan). Eftersom dessa två till viss del tävlar mot varandra så har jag sedan en tid skippat 44°C till fördel för med banan och tycker att det fungerat bra. Någon bananbomb har det förvisso inte blivit men jag har varit nöjd med mängden fenol så även denna bryggning körde jag en HochKurz-mäskning.
Maltnotan bestod av 60% Weyermann vetemalt, 22% Barke Münchnermalt och 18% Barke pilsnermalt. Den mindre viktiga humlegivan bestod av Hallertauer Tradition med lite alfasyrastöd från Saphir och jästen vet ni ju redan.
Det började inte helt smidigt denna gång då jag märkte att den stora röda packningen i min Blichmann Riptide-pump börjar ge upp. Mitt under inmäskningen började det läcka på golvet och då är det inte direkt läge att öppna upp och felsöka. Av någon anledning slutade det läcka efter ett tag men jag såg senare vid disken att packningen är sliten och behöver bytas. Den finns som billig reservdel men frakten kostar lika mycket som packningen och det där gör mig alltid lite snål, så jag vill avvakta tills det är mer ska inhandlas.
Omrörningen gjorde jag enbart med stora mäskrodret denna gång eftersom min fru använde skruvdragaren som behövs till Brewtoolspaddeln. Det funkar helt okej att röra om enbart på botten/under ytan även med den stora men det tar lite på underarmarna. Efter inmäskningen ser jag att jag glömt sätta i silduken i öppningen till stora kranen i mäsktunnan så den blev alltså full med mäsk vilken inte kommer till nytta. Betaamylasrasten stabiliserade sig på 63,5°C även denna gång så jag har verkligen lyckats trimma in min utrustningsprofil i Beersmith, det stämmer ta-mig-tusan varje gång. Alfaamylasrasten hamnar däremot alltid lite lägre än planerat eftersom jag inte vill använda allt för hett vatten vid infusionen då det denaturerar enzymerna. Detta går att avhjälpa genom att direkt röra om i mäsken så temperaturen snabbt ämnar ut sig men det vill jag helst inte göra så sent in i mäskningen när mäsken blivit en så fin infiltrationsbädd. En halvvariant jag gjorde denna gång var att ha i hälften av infusionsvattnet, recirkulera hela mäsken med det och sedan fylla på med resten osv. Om det gjorde någon skillnad för enzymerna är omöjligt att säga så jag vet inte om det var värt krånglet. Mäsken var jodneutral redan efter 50 minuter så varför jag envisas med full-lång alfarast kan jag inte svara på. Det även tar en hel del tid att flytta all vört från mäsken till koket, tid som delvis kan räknas in i alfaamylasrasten.
OG hamnade lite lågt på 1.043 men då FG reda efter fyra dagar nådde 1.006 fick jag ändå en alkoholstyrka på 4,5%. Jag körde på rekommenderad mängd jäst på 0,66g/l (ca 13g på 20l) eftersom det var första gången med denna jäst men med tanke på raketjäsningen redan morgonen efter bryggningen så får jag minska det en aning till nästa gång.
Dagens hjälte.
Nyinköpt laddning CaCL vilket är det salt jag använder absolut mest av, CaSO4 har en pudrig gipssmak jag inte tycker om.
Det jag däremot inte köpt är Antioxin SBT som nu tagit slut. Istället körde jag med natriummetabisulfit (NaMeta) som jag har en nästan full förpackning av som bara står och dammar. Inte riktigt lika bra som SBT som har tre aktiva ingredienser istället för en men tillräckligt bra.
Svårt att fota mängden vatten på golvet men det är där iallafall.
Fortfarande ingen bra lösning på lock till mäsktunnan. Skulle vilja isolera det stållock jag har och som inte är original men eftersom det ändå inte har riktigt rätt storlek så har jag inte känt att det varit värt jobbet. Just nu används det locket bara som dammskydd när jag inte brygger.
Där hänger silduksaset och skrattar.
Sanicleanbad av plattvärmeväxlare och annat löst. Jag tror den här termometern är skapligt vattentät men vill inte utmana ödet så den får desinficeras med huvudet ovanför syraytan.
Jodneutral så det skriker om det.
Snyggt vitt skum utan tydliga tecken på syrepåverkan.
Dravet från vete ser inte direkt aptitligt ut.
Lite extra vört från en mindre lakning. Denna får inte gå ihop med stora koket utan i en separat omgång ihop med annat vörtspill från bryggdagen.
Trots brinnande högsommar har vi något svalt i källaren så för att kompensera detta kylde jag vörten till någon grad varmare än jag brukar men det var dumt. 19-20°C hade varit bättre.
Jag tror jag aldrig har misslyckats med en whirlpool i detta bryggverk. Värmepatronen påverkar inte det minsta.
Rengöring av plattvärmeväxlare med PBW och stödvärme till 70°C för lite extra effekt.
Gyllengul disig öl med högt skum och bra skumstabilitet.
Initialt en hel del svavel som stör.
Stor dos kryddnejlika ihop med en något mindre banan och äpplemos.
Medel vanilj och inslag av muskotblomma.
Lättare blommighet i bakgrunden.
Lätt och frisk smak som har en viss syrlighet.
Ganska bra balans mellan smakerna där vetet märks tydligt.
Len och och fin munkänsla med låg beska, dock något tunn kropp.
Hög kolsyra.
Lång eftersmak.
Inga tydliga alkoholtoner.
Kommentar
Frisk och mycket lätt öl som tyvärr skulle behöva mer banan. Något för syrlig och hade mått bra av lite större kropp. Sammantaget ändå en ganska okej weißbier men en bra bit från wow men då var jag å andra sidan hos Weihenstephan för bara fem dagar sedan och drack deras purfärska dito i deras biergarten.
Lindhs Weißbier (W47) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 32002 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 250 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1510.9 Billion cells. BrewNotes |
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Min förra helles var tänkt att bli lite svagare i alkoholstyrka men den jäste ut så pass bra att det inte riktigt blev så. När jag med denna bryggning skulle rensa det sista av mitt maltförråd inför påfyllning tog jag i lite mer kraftfullt (eller tvärt om så att säga) med siktet inställt på 1.035 för en slutlig ABV på mellan 3,8-4,0%. Maltprofilen var som sagt en rensning så förutom att använda upp all ljus basmalt jag hade kvar bestående av främst Böhmisk golvmältad pilsnermalt (utvärderad här) så fick det bli hela 56% Weyermann Barke Münchnermalt för att nå upp till önskad maltmängd. I vanliga fall ligger jag runt 5% för denna ölstil men kan sträcka mig till max 10% vilket gör 56% direkt stilotypisk. Färgmässigt men främst maltsmakmässigt placerar den sig mer inom genren Frankisk lager och kanske Landbier som ibland är samma sak som kellerbier. Oavsett stilplacering så insåg jag att den skulle må bra av lite mer humlestöd så jag tog i även här mängdmässigt men ville fortfarande landa runt 20 IBU efter jäsning. Även humlemässigt blev det skåpsrensning i form av Saphir.
Före bryggdagen hade jag borrat upp två hål i mitt flytande lock och satt fast ett nytt handtag då det gamla hade lossnat på grund av dålig svetsning. Nya handtaget blev ett överblivet köksskåpshandtag från något tidigare kök i livet och som som packning mot skruvarna, vilket säkert är helt onödigt, tog jag en liten avklippt bit silikonslang. Tyvärr var det dåliga skruvar som rostade direkt efter kontakt med mäskvattnet och jag antar att det är Antioxin SBT som skyndar på korrosion i sån rasande takt eftersom det hände samma sak med mitt felköp av flytande lock i form av en paellapanna för några år sedan. Jag insåg att det var för sent att göra något åt saken just under brinnande bryggdag men dagen efter gjorde jag ett väldigt koncentrerat bad med Antioxin SBT där ett antal olika skruvar fick marinera över natt för att se om de var helt rostfria eller inte. Flera klarade testet och detta lilla problem fick sin lösning fast två dygn för sent.
Prickade inmäskningen och betaamylasrasten perfekt på 63,9°C där jag alltid siktar på 64,0°C. För att få lågt FG drar jag alltid på betarasten lite och eftersom alfaamylasenzymet är mycket snabbare än betaamylasen så hinner jag ofta bli jodneutral kort stund in i alfaområdet. Med det i bakhuvudet värmde jag inte infusionsvattnet till alfarasten lika mycket som vanligt vilket gjorde att jag landade på knappa 70°C för den rasten. Utmäskning, kok, whirlpool och kylning gick galant men det märks att kranvattnet blir varmare redan i början på maj. 12e var denna bryggdag och även utgående temp från kokande via plattvärmeväxlaren. OG landade på 1.036 helt i stil med planen så ”semestersläckaren” lyckades.
Dagens huvudingrediens om man bortser från vatten.
Det nya handtaget med usla skruvar.
Inmäskningen såg bra ut denna gång och inga torrbollar som förra gången.
Lite knöligt att få på recirkuleringsslangen på flytande locket vilket innebar onödigt kladdande.
Vörtens genomskinlighet precis i början av recirkuleringen.
Vörtens genomskinlighet framåt slutet av recirkuleringen.
2,5-3 liters tjock slurry av Fermentis Saflager 34/70, världens troligen mest använda lagerjäst.
Väldigt fint vitt skum vid uppkoket.
Tömmer dravet på sista vörten genom stora kranen på MLTn, en kran jag bara använder vid disk annars.
Vört på väg mot jästanken. Ganska röd färg jämfört med under mäskningen men EBC ska landa på 13,5 enligt uträkning och då med vanlig Münchnermalt och inte Barkes något mörkare som jag inte har inlagt i Beersmith ännu.
Det är svårt att fota mängden genomskinlighet med kort skärpedjup men den såg filtrerad ut.
Från nästan kokande till 12-13°C med hög fart.
Mörkt gyllengul eller ljust bärnstensfärgad öl med medel skumkrona och lätt disig.
Doften är robust maltig med viss maltsötma. Jordiga malttoner blandas med tydlig vanilj och ett lättare alkoholinslag. Inslag av höstlöv och ett uns gummi i bakgrunden.
Smaken är halvkraftigt maltig med något rivig ton. Medelstor träighet och något oren eller komplex i smaken.
Medelstor beska och halvlång eftersmak.
Torr och med väldigt fyllig kropp för stilen.
Medel kolsyra.
Kommentar
En okej öl som är ganska lättdrucken men inget att skriva hem om så att säga. Maltigheten är det som står i vägen för att vara en riktigt lättdrucken öl och som helhet saknar den fräschör och pigghet som bara en ljus basmalt kan ge. Humlesmaken tog inte vid som jag hade hoppats på men så hade min Saphir också fått bli lastgammal. Slutsatsen blir att Münchnermalt i större mängd passar bättre för mig i dunkel och schwarzbier, eller varför inte en urweiße eller dunkelweiße.
Lindhs Helles (H37) – svagare och maltrensning (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 22478 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 400 g
Recommended starter size: 10.34 L / 1918.7 Billion cells. |
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Mitt recept för helles är mer eller mindre spikat vid det här laget men det betyder inte att jag inte testar andra varianter för variationens skull. Denna omgång var jag sugen på en något svagare helles vilket brukar kunna passa bra till försommaren och dess trädgårdsslit. Med svagare menar jag främst lägre OG eftersom FG kan följa med lika mycket ner, dvs att 1.050 till 1.010 ger samma alkoholstyrka som 1.045 till 1.005. Angående FG så har jag alltid en strävan efter lägsta möjliga eftersom jag kraftigt ogillar restsötma och inte har några problem med ölets fyllighet eller kropp. För mig är all standarddöl (ca 5% med OG 1.040-1.050) med över 1.010 i FG inte färdigutjäst. 1.007-1.008 är mitt mål även om jag inte alltid når dit.
Dagens recept
Basmalten blev en blandning av främst Weyermanns Eraclea med lite stöd från samma tillverkares Extra Pale Premium Pilsner eftersom det fanns malt kvar sedan mitt stora basmaltstest.
För att få brödigare toner och extra stöd till denna något ljusare helles hade jag i 5% Barke Münchnermalt. Om Münchnarna (?) skiljer sig lika mycket åt som mellan pilsnermaltsvarianterna av Barke låter jag vara osagt eftersom jag inte testat sida vid sida. Det finns så många tester jag skulle vilja göra men tiden är en rejäl begränsning.
Humlemässigt satsade jag på Tettnang för lite citrustoner och Hallertauer Mittelfrüh för blommighet och örter. Mitt gamla storpack Saphir börjar ta slut men fick agera IBU-stöd på 60 min eftersom förra humleskörden gav lägre alfasyror än vanligt.
Jästen blev en 2l tjockslurry på klassikern Fermentis 34/70 vilket säkert var 100% överpitch men eftersom jag brygger ganska sällan delar jag inte upp sparad jäst i flera kärl som matas utan istället skördar jag en lite mindre mängd och kör istället med hela varje gång. På så sätt håller den sig fräsch och i rotation. Underpitch 50% kan ge upphov till felsmaker men kanske främst en seg jäsning och eventuellt dålig utjäsning. Rimlig överpitch tycker jag inte ger några negativa effekter utan det är när man kommer upp i flera gångers överdos (200-1000%) som det kan ge jästiga smaker eller tydlig autolys om slurryn har åldern på fel sida.
Min bryggdag har jag beskrivit detaljerat så många gånger nu så denna gång blir det endast fokus på avvikelser. När jag brygger med stora bryggverket fyller jag först min mäsktunna med den nykrossade malten och därefter på med mäskvattnet underifrån men denna gång hände något märkligt. Malten klumpade ihop sig till ett mindre berg som låg och flöt och följde med vätskenivån upp innan jag ”punkterade” och allt dök till botten som Titanic. Mindre mäskbollar som en tennisboll i storlek har jag varit med om även om det är ovanligt med denna inmäskningsmetod men att maltmängd som en fotboll var något nytt och långt ifrån optimalt för lågsyremetoden. Jag kör alltid med samma vätskepump på maxflöde så det kan inte ha varit orsaken. Malten och krossningen såg ut som vanligt men längre har jag inte kommit i tankeverksamheten kring detta udda fenomen.
Betarasten hamnade på 63,8c och alfan på 71,8 helt enligt plan. 10 liter vört kokade bort denna gång mot de 12 jag brukar landa på. Jag prickade exakt mitt tänkta OG på 1.044 vilket skulle kunna ge mig 4,5% ABV men troligtvis något högre.
Jag undviker svinn och samlar alltid extra vört från mina bryggdagar men jag brukar varken varken mäta vörtstyrkor eller volymer. Denna gång ville jag dock mäta hur mycket vört som blir stående i plattvärmeväxlaren, pumpen och mina långa slangar som skickar vörten till jästanken i ett annat rum. 1,2 liter handlar det om ”och det är ju öl det med” som jag brukar säga.
Efter koket testade jag att sätta en TC-Gardenakoppling på vörtpannans kran och sedan en slang direkt till avloppsröret. Tanken var att likt större bryggerier bara spola ut druv och humlerester men kranen och/eller slangen visade sig vara för klent dimensionerade och flödet blev för segt. En hel del humle fastnade och det krävdes alldeles för mycket vatten för att göra metoden försvarbar, inte var det smidigt heller. Nej, att skopa ut merparten bös med min förkortade snöskyffel som jag skopar drav med gäller hädanefter även till humle och druv.
Korslagd Lauterhelix och en silduk i stora utloppet av två anledningar. Dels vill jag inte ha ner en massa mäsk där men jag har också märkt att det är enkelt att tömma dravet på sista vätskan den vägen så dravet blir enklare att hantera.
Skaplig krossning fast delvis något för halverade skal.
Brewtools mäskpaddel med skruvdragare vs den stora manuella åran som ligger t.v. på diskbänken. Båda är bra på sitt sätt och jag har ingen favorit i nuläget.
Inmäskad trots lite intressant start.
Bra beta-temp.
Testar mig fram med nya lock och det blir bara sämre och fulare för varje gång.
Andra delen vatten plats. 5-7 liter till hade gått i om jag hade velat maxa.
Ljust och skapligt genomskinligt.
Vitt och fint skum vid uppkok.
Dagens humlesorter.
Mjölksyra vid 10 min kvar av koket för att sänka pH och få bättre proteinutfällning. Sedisol för att ytterligare hjälpa till. Jästslurry på 2 liter efter att övre delen vaskats.
Det är svårt att fota en whirlpool men det är en virvel iallafall.
Fortfarande inte nöjd med hur min kylning ser ut eller är ihopkopplad. Jag vill inte vara på golvet och en vacker dag kommer jag snubbla på någon slang.
Från nästan kokande till 10-11°C med bra flöde.
Gyllengul öl med stadig skumkrona.
Doften är tydligt halmig med en medel örtighet. Ljus malt dominerar ihop med en tydlig gräddighet.
Maltig men lätt i smaken med ett uns syrlighet och medellätt vanilj.
Låg beska men medel för stilen.
Lång eftersmak.
Väldigt rensmakande och inga felsmaker.
Kommentar
Fräsch och mycket god öl med hög hinkabilitet. Dock inget som sticker ut smakmässigt vilket gör den lite anonym och den lämnar inget större bestående intryck. Alkoholstyrkan landade tillslut på ca 4,8% vilket var något högre än planerat men det gav lagom stöd för smaken. Hade gärna haft lite mer humlearom i just denna även om det är en låghumlad stil.
Lindhs Helles (H36) – (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 30610 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 400 g
Recommended starter size: 10.59 L / 2356.5 Billion cells. BrewNotes Tastenotes |
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Nu när det bara några få dagar kvar till en efterlängtad och välförtjänt semester så känns det lite märkligt att skriva om denna bryggning som skedde mitt under en pågående snöstorm i februari. Bryggandet har pågått i nästan normal takt under våren/försommaren men några av de senaste inläggen har tagit en hel del tid att sammanställa så jag har halkat efter i rapporterandet av ordinarie bryggningar.
Den här weißbierbryggningen är egentligen lite synd att kalla för weißbier då jag dels inte hade ens i närheten av tillräckligt med vetemalt hemma men även för att receptet inte låg någon djupare tanke bakom mer än att tömma maltförrådet. I receptet längst ner på sidan står det 58% Weyermann Barke pilsnermalt men det stämmer inte för det var tre olika pilsnermalter totalt.
Något annat som saknades var kalciumklorid som tog slut för någon bryggningen sedan och i väntan på beställning av diverse övriga inventarier så använde jag istället kalciumsulfat som jag inte tycker passar i speciellt många ölsorter. Jag drog ner kraftigt på mängden för att undvika smakgenomslag och istället bara öka kalciumhalten något. Inte heller humlesorterna valdes med omsorg för smak mer än att de bägge var tyska. 100g Herbrucker på 15m och resten Saphir och lite Spalt på 60 min för att nå 16 IBU efter kok vilket blir något mindre efter jäsningen. På tal om jäsning, även min favoritveteöljäst var slut men som tur var hade jag en gammal sparad slurry som fick duga. Jag brukar aldrig spara jäst från veteöl eftersom den tenderar att inte få samma smak i kommande generationer om man inte skördar från kreusen vilket jag lyckats halvsabba en jäsning med. Jag brygger dessutom veteöl för sällan för att spara jäst på detta sätt men nu hade jag ändå gjort det av någon oförklarlig anledning.
Jag brukar värma 170 liter i normalfall men ibland blir det lite svinn vid slangbyten så jag hade i 5 extra denna gång men allt gick åt så jag kunde ha gjort ytterligare lite. På grund av slarv flyttade jag lite för mycket vatten i första mäsksteget så betaamylasrasten hamnade på 66°C istället för planerade 63°C. Efter omrörning och 45 minuter cirkulation via pump fyllde jag på med resterande vatten. Recirkuleringen sköttes som vanligt av min Riptide-pump till mitt flytande lock ovanpå mäsken men denna gång testade jag att dra slangen genom hålet/locket jag vanligtvis har på vörtkokaren. Tanken var god men det var oerhört svårt att fästa slangen på slangnippeln utan att sänka locket under ytan. Slangkrånglet kan ha bidragit till luft i systemet för det var en hel del bubblor i slangen genom första halvan av mäskningen. Trots detta såg skummet vid uppkok vitt och ickesyreskadat ut men jag är ytterst tveksam till hur denna omgång klarade sig lågsyremässigt.
Koket startade på 140 liter och slutade på 128 så 12l flög ut genom fönstret. Stammvörtstyrka på 1.051 vilket gav en alkoholhalt på cirka 5,7% och jag skriver cirka eftersom jag inte mätte FG eftersom jag spundar i fat, dvs flyttar den jäsande vörten med 4-5°Ö kvar för naturlig kolsyrning. Denna metod rekommenderar jag inte till nybörjare som inte har stenkoll på vad FG beräknas landa på eftersom det i bästa fall blir för mycket eller för lite kolsyra men i sämsta fall kan leda till explosioner.
Jag lakar inte mäsken på traditionellt sätt när jag brygger med lågsyremetoden och med denna setup utan kör mer som med BIAB-metoden att allt vatten är med från början. Eftersom det blir en hel del vört stående i slangar, plattvärmeväxlare och i whirlpoolen då jag inte vill riskera att få humle i plattvärmeväxlaren känns det ändå logiskt och ekonomiskt att samla denna vört och göra något av. Därför brukar jag spola lite kallvatten genom den helt tömda maltbädden och sammanföra samtliga till en sidobatch eller slaskbatch om men hellre vill kalla den för det. Denna gång körde jag två omgångar med tio liter vardera och efter ett kortkok blev det totalt 23 liter vört på OG 1.044. Gräsklipparöl kan man kalla det.
Körde med stora kanonerna även denna gång.
Med korslagd Lauterhelix inbillar jag mig att jag får en jämnare cirkulering men skulle jag bara mäska och sen tömma, utan lakning, tror jag inte det gör någon som helst skillnad.
Tyckte min 30-40 år gamla borrmaskin luktade lite mer elbrand än vanligt men den var inte överdrivet varm ändå. Det var kvalité på vissa saker förr i tiden.
Skaplig krossning. Den låga mängden skaldelar beror såklart på vetet.
Även Gresingern tuffar på efter över tio års användande.
Tempsonden GES 130 var jag initialt för snål för men den är verkligen värd sitt pris. Extremt snabb och bra kvalité, ett måste när man steker helt kött dessutom.
Mäskning med cirkulering pågår i högre tunnan.
Med en annan sorts anslutning till flytande locket så hade denna lösning varit optimal men nu var det väldigt svårt att trycka slangen på slangnippeln utan att ”sänka hela skeppet”.
Mäskstarten såg ut som vanligt.
Mitt andra lock som varken är original eller byggt för dessa tunnor. Där av den nästan bra passformen, det kunde varit 1-5 cm större så hade jag inte behövt ha de fyra skruvarna som förhindrar att locket ramlar ner och fastnar.
Vattenpåfyllning dvs. infusion nummer två för att höja temperaturen till alfaamylaserasten.
Flytande lock nr2 som är Brewtoolslocket. Passformen är kass men mitt första flytande lock går inte köpa längre så det här får duga tills vidare.
Mäskningen avslutad och vörten pumpas tillbaka till vörtkokaren.
Bra färg på skummet.
Jäsningen sker i ostyrt i cirka 16°C vilket ger cirka 19-20°C initialt då jäsningen genererar sin egna värme.
Vintertid går jag direkt från kokande till 10°C i lagom tempo men som här till 20°C fullkomligt sprutar vörten igenom värmeväxlaren.
Mörkt gyllengul öl med kraftig dis och ganska bra skumstabilitet.
Doften är en blandning av vetemjöl, grädde, medel kryddighet, inslag av banan, tydlig vanilj, medel maltdamm. Brödig malt på hög nivå.
Kraftiga maltsmaker åt det mediumlätta hållet. Brödig i smaken och lättare citrusnoter.
Låg beska.
Medel alkoholsmak.
Medel kolsyra.
Medelstor kropp.
Uns kladdig munkänsla.
Kommentar
Ganska god öl men som veteöl är den lite klen eller främst för ren på vissa håll. Kanske är den längre vetemängden med och ändrar smakbilden eller så är det min vetskap om att det är mindre vete i. Jäsningen blev aningens för ren även den och jag saknar både estrar och fenoler i denna. Antingen hade jästen ändrat egenskaper eller så var det något för kallt i bryggeriet under jäsningen.
Lindhs Weißbier (W46) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31058 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 340 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1795.8 Billion cells. BrewNotes |
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Receptet på min helles sitter sedan länge för mina smaklökar och jag kallar det 95/5 eftersom det är 95% Weyermann Barke Pilsnermalt och 5% Münchenermalt som gärna också får vara av maltsorten Barke, även om jag inte testat den sida vid sida mot den ”vanliga” Münchnermalten. Dessutom har jag 2% syramalt i vilket ger 102% maltnota men jag ser den malten mer som ett processhjälpmedel som kan bytas ut mot mjölksyra/Lactol vid behov. Syramalt är vanlig pilsnermalt som är sprayad med mjölksyra och anledningen till att jag använder den istället för ren mjölksyra (som jag alltid har hemma) har inget med Reinheitsgebot att göra utan för att den är enklare att dosera för att pricka rätt pH varje gång. Med andra ord så ingår den i pilsnermaltsprocenten. På grund av mina basmaltstester hade jag kvar malt från olika sorter så denna gång blev det inte bara Barke som pilsnermalt.
Humlesorten i mina helles har verkligen varierat genom åren även om jag alltid håller det tyskt. Främst har det berott på vad jag haft för sort hemma och inte för att laborera med olika humlessmaker då humlen har så liten del av smakbilden för denna stil, precis som med weißbier. Jag siktar på 24 IBU före jäsning och delar upp humlen på 60 och 20 min kok, denna gång med Hallertauer Mittelfrüh med dess örtiga och ibland något blommiga karaktär.
Jäststammen denna gång var den välbeprövade Fermentis 34/70 som finns i 100g-förpackning vilket passar för mina större bryggningar. Stabil klassiker som sägs vara världens mest använda lagerjäst och ibland sägs den vara en hybrid mellan lager- och alejäst. Jag kör den på 9-10°C för jag vet att den kan ge en hel del fenoler redan vid 14°C men vi är alla olika känsliga för den typen av kryddig doft.
Bryggvattnet fyllde jag upp dagen före för att spara tid på bryggdagen. Den fick även en dos jäst med socker för att ta bort allt syre. Även malten hade jag förberett dagen innan genom att väga upp den men inte krossa den då jag vill ha så färskkrossat det bara går. Av någon anledning var det väldigt svårt att få igång krossen denna gång. Valsarna snurrade men kunde inte få grepp om malten. När den väl fick grepp så flöt krossningen på med den mängden som var i påfyllningstratten men när den gick tom så fick jag samma problem igen. Lösningen för att underlätta var att stänga av borrmaskinen, handsnurra valsarna lite fram och tillbaka så några maltkorn drogs ner och sen kunde motorn ta över arbetet igen. Nästa lösning var att inte köra påfyllningstratten tom utan spara sista mängden okrossat innan jag fyllde på mer. Jag har märkt att detta problem kan uppstå när det är för mycket malt i tratten initialt. Det är lättare att starta med 1kg än med 10 kg.
Jag fick en idé om att nyttja mina salter, främst syrereducerande Antioxin SBT, optimalt så att de skulle kunna vara 100% närvarande redan vid betaamylasrasten. Eftersom jag stegmäskar med infusion, dvs. häller i 60% av vattnet och håller 64°C i 45 minuter för att sedan fylla på med resterande varmare vatten till 72°C-rasten så brukar, så är en del av salterna kvar i varmvattentanken under första rasten. Om jag istället för att blanda de med mäskvattnet lägger de torra på botten av mäsktunnan innan malten läggs i så är alla salter med i mäsken hela tiden. Tanken var god men jag tror inte salterna löste upp sig och blandade sig så bra. Resultatet blev en tydligt oxiderad mäsk vilket syns på bilderna på uppkoket längre ner.
Vid själva recirkuleringen av mäsken testade jag denna gång att koppla alla slangar på en trevägskulkoppling. Detta för att kunna blanda-in det varmare alfarastvattnet ihop med betarastvörten för att minska mängden denaturerad enzymer. Det fungerade bra men tog lång tid. Jag var även tvungen att justera blandningen allteftersom mängden vatten i varmvattentanken sjönk, annars cirkulerades bara vörten i mäsken. Själva klumpen med kulkoppling, pump och siktglas blev viktmässigt obalanserad så ska jag köra detta framöver måste pumpen monteras på någon sorts platta. Jag har ett antal kulkopplingar och slangar nog för att kunna bygga en bryggverksuppsättning helt utan slangbyte under bryggdagen men det jag tjänar tidsmässigt under bryggningen får jag istället ta igen vid diskningen. Jag vill inte ha vatten stående i några slangar mellan bryggningar och jag föredrar så lite disk som möjlig, därför blir det ofta denna manuella variant istället.
När jag brygger enligt lågsyremetoden så lakar jag inte för det är så svårt att hålla syrenivån nere då. Sanning med modifikation för jag brukar faktiskt laka en del men den vörten sammanförs aldrig med den första vörten utan går vid sidan om till eget kok och jäsning. Kalla det för partigyle om du vill. Denna gång satte den lakningen igen på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Det var stört omöjligt att få ut någon vört vilket inte är hela världen rent ölmässigt. Jag behövde däremot få ut dravet och då inte ihop med en massa vätska. Lösningen blev att med en kökssil sleva upp skopa för skopa av malten/dravet. Det tog lång tid, var oerhört blaskigt och framförallt väldigt påfrestande på humöret.
Bra utbyte på 1.050 OG efter kok och 34/70an drog igång med en rasande kraft redan efter 12 timmar. FG landade på 1.008 vilket gav en alkoholhalt på ca 5,6%, lite i högsta laget för denna ölstil.
Jäst och socker till syrereduceringen av mäskvattnet.
Salterna till mäskvattnet placeerade i mäsktunnan istället för i mäskvattnet vilket som sagt var en riktigt bra idé som inte fungerade alls i praktiken.
Jag brukar köra ner en silduk i tankens stora utlopp för att inte mäsken ska fylla den delen under mäskningen. Jag har även märkt att det är en smidig lösning för att tömma sista vörten innan dravet ska ut vilket gör dravet mindre tungt och mer lätthanterat.
Inmäskning från vänster till höger.
Merparten av allt vatten för betaamylasrasten på plats, jag vill att malten helt ska täckas av vatten innan jag rör om främst i botten.
”Snap” sa det så hade jag handtaget till flytande locket i näven förra bryggningen. Denna gång testade jag att hantera locket enbart via genomföringen men eftersom den inte är centrerad så blir det konstigt. Nytt handtag är på ingång…
Jag har ett jättefint lock till min mäsktunna men det är 1 cm för litet. För att hålla tempen i mäsken så får jag improvisera tills jag löst detta problem.
Jämförde mina mäskpaddlar men kom inte fram till någon vinnare. De har fördelar och nackdelar bägge två.
Trevägskulkopplingen på plats. Avstängda sidan är den som vredet inte pekar 180° mot, just nu är det är alltså stängd till vänster mot slangen som har vatten i sig.
Här syns tydligt att jag misslyckats med att hålla syrenivån nere under mäskningen. En bra lågsyremäskning har bara vitt skum vid uppkok och inte det bruna klägget som här.
Koket brukar jag alltid missa att dokumentera men det är oftast ganska händelselöst. Här är kylningen i full gång och vörten skickas direkt från kokande genom plattvärmeväxlaren och till jästanken. Ingen initial recirkulering behövs för att gå från 100°C till 10°C med bra hastighet på vinterhalvåret. Sommartid når jag 15°C vid något för låg hastighet och 20°C med riktigt hög hastighet.
Kristall i vanlig ordning. Jag har siktglaset efter pumpen bara för att hålla koll så jag inte får humle eller druv i pllattvärmeväxlaren eftersom jag inte kan demontera den för rengöring.
Gyllengul öl med högt och stabilt skum. Bra genomskinlighet med endast ett mycket lätt dis.
Doften domineras av gräddig malt på högre medelnivå. Medel örtighet av främst timjan.
Smaken är tydligt maltig men inte överdriven.
Medel beska
Medelhög alkoholsmak,
Låg restsötma.
Medel kropp.
Lång eftersmak.
Kommentar
En öl helt utan felsmaker och med bra balans mellan smakerna. God och lättdrucken men långt ifrån mina bästa alster. Främst saknas de färskade lågsyresmakerna som halm och maltdamm, kvar blev ”en stor stark” från valfritt generiskt bryggeri som prioriterar vinst/pris/volym före smak.
Lindhs Helles (H35) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31111 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 400 g
Recommended starter size: 11.00 L / 2548.0 Billion cells. BrewNotes Tastenotes |
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens ekolager)
En del produkter klarar jag av att testa och utvärdera relativt snabbt medan andra kräver längre tid och fler omgångar av tester för att kunna skapa mig en heltäckande bild. Även om jag tryckjäst både i pet-tank och i Corneliusfat under många år så kändes det ändå som en helt ny värld att ge mig in i tryckjäsning och spundning med SS Brewtechs Unitank Fermenter 159l inklusive glykolkylare 1,5 hp, värmedyna och FTSS temperaturstyrning. Efter lite bollande fram och tillbaka med Humlegården gick de med på att jag kunde få hyra en SS Brewtech-anläggning i tolv månader för att göra ett antal bryggningar och sedan utvärdera. En fantastisk möjlighet och ett privilegium men för ordningens skull har jag inte fått någon utrustning eller ekonomisk ersättning för detta inlägg varken från SS Brewtech eller Humlegården, mer än bannern längst ner på sidan och därav ”varning för reklam”. Det här testet och den här utvärdering speglar min egen subjektiva åsikt där jag gör mitt bästa för att vara så objektiv som möjligt.
Unitank / Kombitank
Det behöver egentligen inte vara någon skillnad mellan en rostfri jästank och en unitank eller kombitank på svenska. Stora bryggerier delar ibland upp jäsningen mellan jästank och lagringstank men ofta finns det möjlighet att trycksätta bägge två. Den klassiska tyska öppna jäsningen kombineras med liggande lagringstankar för att skynda på processen att få jästen att sjunka till botten. Unitank är en modernare lösning som sparar utrymme men även minskar mängden disk i och med att man jäser och lagar ölet i samma tank istället för att flytta det. Principiellt finns det både fördelar och nackdelar med detta; I mindre skala så är varje flytt av ölet väldigt vansklig på grund av oxidering samt svinn i varje led. Kolsyresättningen i en unitank blir gratis samt att trycket under jäsningen (om man väljer att ha det) minskar ester- och fenolbildning vilket ger renare smaker eller möjliggör något varmare jästemperatur. Nackdelen är kostsammare utrustning som väger mer och vid fel hantering kan bli farlig. Antalet unitankar styr hur ofta det går att brygga så gillar man lageröl och bara har en tank så går det inte brygga oftare än varannan månad, beroende på hur länge man vill lagra i tank.
En del mindre bryggerier jäser i icke trycktåliga rostfria kärl för att framåt sista 10% av jäsningen flytta ölet till en kolsyretank där kolsyran stängs in (spundas/sprundas) och kolsyresätter ölet på naturlig väg. Ölet får sedan klarna en tid och lagras före paketering på flaska eller fat. På så sätt kan flera jäsningar pågå parallellt i billigare tankar och sedan turas om att kolsyrejäsa på slutet vilket ofta är kostnadseffektivt. Utöver detta finns något som kallas för brite tank vilket fritt kan översättas till klartank. Den fungerar som en bufferttank och ofta är ölet redan filtrerat när det når klartanken i väntan på att tappas på fat eller flaska.
För det lilla mikrobryggeriet eller bryggeripuben är unitanken ett attraktivt alternativ där vissa t.om. serverar direkt från tanken. Detta möjliggörs genom att det efter jäsningen går att dumpa jästkakan vilken då inte kan kannibalisera på sig själv och skapa buljongliknande aromer s.k. autolys vilket är en viktig smakkomponent i vissa champagner. Unitanken är mer förlåtande för bryggaren under jäsningen som inte behöver passas på samma sätt. Ställs ett tryck på 1,0 bar och 10°C redan från början av jäsningen och jästen är pigg och aktiv behövs egentligen inga fler justeringar eller moment förrän ölet går att dricka. Många dumpar jästen som sagt, vissa gör diacetylrast dvs. höjer temperaturen mot slutet av jäsningen, samt att de flesta sänker temperaturen till cirka 0°C under lagringen. Här finns en rad olika varianter på förfarande beroende på ölstil, jäststamm samt bryggarens preferens.
SS Brewtech Unitank Fermenter 156l
Jag har testat många olika sätt att jäsa och framförallt väldigt många olika jäskärl under årens lopp. Allt från 1,5l petflaska, glasdamejeanner 5/10/15/20l, plasthinkar 10/30/60/200l till rostfria hinkar 45/60/95l, koniska tankar 30/70l, Corneliusfat 5/9/19l och Unitank i PET 60l. Som sista del i mitt lite galna hembryggeri-XL-projekt ville jag även testa att skala upp jäsningen till samma storlek som övrig utrustning men framförallt samma professionella nivå som små mikrobryggerier kör på. Valet föll på SS Brewtechs 156-litersvariant med matchande glykolkylare på 1,5 hk samt en rad extratillbehör. Unitanken finns även i betydligt rimligare hembryggarstorlekar på 26, 53 och 64 liter och nyligen lanserades även version 2.0 av denna tankserie men jag har alltså testat första generationen.
I grundpaketet ingår en uppsjö av tillbehör, packningar och kopplingar: 8″ TC lock med fastsvetsad kylspiral för temperaturkontroll, spjällventil för jästdumpning, spjällventil med ställbar tapparm, ventil för avtappning av prover, 3″ TC-anslutning för torrhumling, rengöring (CIP) och övertrycksventil, 3″ TC-lock med övertrycksventil, diffussionsten för kolsyresättning, 3/8″ kulventil, 1,5″ TC blow off-rör till 1/2″ kulventil, isoleringsjacka av neopren, tryckmätare, dykrör med digital LCD-termometer, rostfri hylla, justerbara fötter, 10-tal TC-klämmor och minst lika många silikonpackningar.Om någon mot förmodan orkade läsa hela meningen ovanför förstår ni att det tar sin lilla tid att grundligt rengöra varje enskild del innan montering. Från tillverkningen av rostfritt används en del fett så det räcker inte med en omgång saniclean före premiären. Med grundpaketet ingår allt utom slang för flytt till fat eller flaska så egentligen är kitet komplett beroende på vad och hur man vill jäsa. Jag vill jäsa lager på 7-10°C, tryckjäsa och/eller spunda samt lagra kallt och då krävs kyla, spundventil samt styrning. SS Brewtech har tre glykolkylare med olika storlek och kraft beroende på hur stor mängd öl som ska kylas och antal tankar. Det går nämligen att ha fler unitankar som delar på en och samma glykolkylare, styrningen sker på tanken och inte i glykolkylaren som är lika smart eller dum som ett kylskåp. Till min hyrda tank som rymmer 159l och som jag jäser satser om 120-130l i passade den minsta 1,5 hk-modellen bäst. Glykolkylaren förses med en blandning glykol och batterivatten som sedan kyls och hålls vid önskad temperatur, oftast några minusgrader. I kylmediet placeras en liten pump som skickar den iskalla glykolen upp genom locket och via slang till jästanken som i detta fall har en kylspiral i locket liknande de vi kyler vört med efter koket. I Unitank version 2.0 är denna spiral istället ersatt med en kylmantel på utsidan av tanken vilket ger större kontaktyta och lite enklare disk. Pumpen i glykolkylaren styrs av FTSs Touch temperaturkontroll och när vörten är för varm så startar den pumpen och kör glykol genom tanken till rätt temperatur uppnåtts, vilket den mäter hygieniskt via dykröret på tanken. FTSs Touch har även möjlighet att styra en värmedyna som placeras runt unitankens nedre konade del vilket jag även testat. Då blir man helt oberoende av rummets temperatur och kan välja både varmjäsning och kalljäsning även om bryggeriet (fd. garaget för min del) kan hålla 15°c vintertid. För att styra mängden tryck i jäsningen behövs en spundventil. De finns i en rad olika modeller och prislappar och i liten skala går det komma undan med en enkel modell men när vi är uppe i de här storlekarna krävs precision och kvalité för att undvika att bygga sig en stor ölbomb. Jag har sagt det förr men säger det igen; tryckjäsning kan vara livsfarligt på en rad olika sätt så var säker på att ingen övertrycksventil eller spundventil är defekt eller igensatt och dubbelkolla alltid så jästanken är helt trycklös innan du på något sätt öppnar den!
SSBrewtech har två olika varianter av matchande spundventiler (eller SSpundventiler som de så skämtsamt kallas), en med och en utan tryckskala. Skalan används för att enkelt ställa in önskat tryck men eftersom unitanken har en tryckmätare på toppen går det även ganska enkelt att reglera trycket manuellt via denna genom att trycka i co2 i tanken vid början av jäsningen och skruva på spundventilen tills det precis börjar bubbla. Jag har testat spundventilen med skala på skruven. Som sista del i kitet har jag även testat snabbkopplingar och neopren mellan tanken och glykolkylaren vilka underlättar vid diskningen och vid eventuell flytt av någon av delarna.
Första intryck och installation
Även om mina två mjölktankar på 200 liter styck kan tyckas stora och otympliga så bleknar de i jämförelse med 159l-unitanken. Det är en rejäl best så för en smidig installation rekommenderar jag att man är två personer som hjälps åt för det är både stort och tungt. Eftersom jag ska skicka tillbaka tanken behövde jag emballaget/kartongen intakt, annars hade det nog varit enklare att försiktigt klippa upp kartongen längs sidorna istället för att hasa ut innehållet över en filt. Tungt i detta fall är tätt sammanlänkat med första intrycket, nämligen att denna pjäs håller oerhört hög kvalité och finnish på alla ytor och svetsningar. Allt är polerat och sammansatt med mycket hög precision och allt känns superproffsigt. Jag har pratat med många bryggare som försökt spara pengar genom att köpa billiga kinesiska jästankar och blivit mäkta besvikna när svetsningar sett ut som överkörda mördarsniglar och skarvar börjat rosta efter kort tids användning. Vill man se bilder från unboxningen så finns de här.
Efter att ha rengjort alla lösa delar med först PBW och sedan en något starkare Saniclean-lösning för viss passivisering (vilket egentligen ska ske med citronsyra men sägs vara helt onödig procedur) var det dags för samma behandling av insidan på tanken. Med alla kopplingar på plats skickade jag med hjälp av min dränkbara pump, placerad i en plasthink nedanför unitanken, rengöringsvätskorna till den medföljande roterande CIP-spraykulan som marinerade insidan och kylspiralen. Med en extra 1/2″NPT-1,5TC-koppling flyttades sedan pumpens flöde mellan alla in- och utgående anslutningar på tanken tills allt var rengjort, sköljt, passiviserat, sköljt och slutligen desinficerat inför premiärjäsningen. Denna installationsprocedur är liknande rengöringen efter jäsningen fast då endast med PBW, sköljning och tillsist Saniclean i normalstyrka. Utan någon sorts pump blir rengöringen av en sån här tank ytterst svår, snudd på omöjlig men det finns många lösningar i alla prisklasser. Själv har jag en dränkbar pump från Meec/Jula som följde med huset så den är minst 15 år gammal och kostar runt femhundringen. Samma pump använder jag regelbundet vid tvätt av fat. Jag avråder starkt från all sorts mekanisk rengöring med borstar eller liknande på hela kalla sidan, även med rostfritt stål. Även mikroskopiska repor kan ge frizon åt bakterier så låt rengöringsvätskan göra jobbet istället!
Metod – jäsning, spundning, lagring, flytt och rengöring
Med allt på plats, rengjort och desinficerat saknas bara vörten som antingen kan skickas via slang till toppen av tanken för viss syreesättning eller till övre spjällventilen där ölet senaste ska tappas ut för en mer ”fast installation” jämfört med hängande slang. Även här behövs en pump och jag använder min Blichmann Riptide både till vattenflytt till mäskkärl, recirkulering, vörtflytt till kokkärl samt kylning via plattvärmeväxlar till jästank. Med all vört och jäst i tanken stängs alla anslutningar, spundventilen justeras till önskat tryck och fylls med vätska och snabbkopplingarna med glykol kopplas på. Med en enkel knapptryckning på FTTs Touchkontroll ställs önskad jästemperatur in medan glykolkylaren kör på med sina -3°C hela tiden. Det går att övervaka jäsningen med en flytande hydrometer som t.ex. Tilt Pro även genom en så här kraftig rostfri tank men trycket kan spöka med mätvärderna och hur i hela friden fiskar man egentligen upp den ur tanken efter avslutad jäsning? Jag har istället använt mig av provtagningskranen för att göra manuella SG/FG-värden men eftersom det är en unitank är det inte lika petigt med när man fastställer sitt FG, ölet är i skyddad miljö. Visst kan man råka missa diacetylrasten med denna avslappnade inställning men jag kör sällan med sådan då jag inte har problem med diacetyl. Medföljande provtagningskranen är perfekt till mätprover men vill man kunna smyga sig ett smakprov rekommenderar jag istället antingen SS Brewtechs Provtagningsspiral eller att koppla en picnickran med sytråd på något sätt. Trycket måste oavsett utrustning reduceras för hålla skummet nere på rimlig nivå och behålla någon kolsyra.
Temperaturen visas tydligt på touchdisplayen både via siffror och en graf och där det går att utläsa ifall glykolkylaren haft för varmt kylmedie och svängningarna blivit för stora. Initialt fegade jag med lite högre temperatur i glykolkylaren men då blev temperatursvängningarna för höga och lagringstemperturen likaså. Efter en del testande kom jag fram till att -5°C hela tiden fungerade bäst för en jämn jästemperatur och att få ner det färdigkolsyrade ölet till 1,2°C tog förvisso lite tid men var inga problem alls. Lägre ner kom jag inte med -5°C glykol och jag vet ärligt talat inte hur lågt i temperatur det fungerar utan att problem börjar uppstå, det är ett annat test.
Mängden kolsyra i ölet styrs antingen direkt vid initial jäsning eller så jäser man med visst tryck och kolsyrejäser mot slutet med ett högre. Vanligt tryck att jäsa rensmakande öl som lager på är runt 1,0 bar medan veteöl eller belgiska öl, där jästen är en viktig smakkomponent, med fördel jäser helt utan tryck de första ca 5 dagarna. Med stäng jäsning dvs. tryckjäsning eller spundning är ölet kolsyrat redan innan FG har uppnåtts. För att mäta FG på bra sätt måste kolsyran avlägsnas och enklast är att hälla provet genom ett kaffefilter. När FG uppnåtts sänks temperaturen genom att justera på touchdisplayen. Antingen kör man den tyska traditionella metoden och sänker 1°C per dygn eller den mer moderna kallkrashningsmetoden där man chockar jästen med en snabb teemperaturminskning direkt till cirka 0°C. En trycktank klarar av en hel del övertryck men samtliga är känsliga för undertryck, precis som ubåten som skulle besikta Titanic härom året. Se därför till att det alltid är övertryck i tanken när temperaturen ska sänkas eller när ölet ska tappas på fat eller flaska så inte tanken imploderar. Mer tryck tillsätts enklast genom att koppla en kolsyrepatron på den diffusionssten/kolsyresten som ingår och som sitter på insidan av tanken.
Omdöme och kommentarer om dagligt bruk
Efter att ha använt SS Brewetechs unitank i ett år är min upplevelse samma som mina initiala intryck, det här är proffsutrustning med exceptionell kvalité rakt igenom. Snygg som tusan och byggd som en pansarvagn med standardkomponenter som är lätta att byta ut under årens lopp för om man bara sköter om den här tanken med rätt rengöringsmetod så håller den säkert en livstid. Storleksmässigt har den passat perfekt till mina satser på 120-130 liter men storleken och vikten på själva tanken är lite i överkant för min klena fotografrygg. Med min metod att diska via en 30l-jäshink med dränkbar pump i behöver tanken placeras en halvmeter högre upp och då har min fru varit tvungen att hjälpa till för att kunna lyfta upp den kontrollerat. Med en vanlig icke dränkbar pump kan tanken stå kvar på marken men jag tyckte att min Blichmann Riptide var för klen för att driva spraykulan, någon annan pump har jag inte men skulle skaffa en om den här utrustningen varit min.
Antalet anslutningsmöjligheter, tillbehör och konfigurationsvarianter är enorma. Provtagningskranen är väldigt smidig men jag hade önskat att den hade en annan nippel så det gick att ansluta egna tillbehör som en sytråd eller liknande för att kunna provsmaka ölet med bibehållen kolsyra längs lagringens gång. Provtagningsspiralen pig-tail löser det problemet men den har jag inte testat. Det går att koppla sytråd på den övre butterflykranen men då får man en provsmakning längre ner i tanken med risk för jäst eller torrhumle. På tal om butterflyvalve så har det fungerat utmärkt att dumpa jästen efter jäsningen vid den nedre anslutningen. Vill man spara och återanvända jästen rekommenderar jag en slangnippel och desinficerad slang till en större glasflaska. Ska jästen slängas så fungerar det smidigt med en ugnsplåt eller slang som dras till golvbrunn. Att öppna och stänga kranen försiktigt och kontrollerat, både för att dumpa jäst och tappa öl på fat har fungerat perfekt varje gång. Mycket hög kvalité på dessa kranar!
Temperaturstyrningen med hjälp av inkluderade kylspiralen, glykolkylaren, FTSS, pumpen och värmedynan har även den fungerat perfekt och helt utan anmärkning. Kontrollpanelen är oerhört enkel att styra och temperaturen skjuter inte över åt något håll utan är helt stabil. Jag har inte någon liknande anläggning att jämföra med men hastigheten från 10°C ner till kallkrash runt 1°C tar ett antal timmar det kan skilja sig från gång till gång beroende på mängden öl, bryggeriets temperatur och hur man ställt in glykolkylarens temperatur. Glykolkylaren är verkligen ”set-it-and-forget-it” med en kontrollpanel och display påminner om en STC-1000 som många säkert känner igen. Knappa in önskad temperatur en första gång och sen är det bara on- och off-knappen som är det enda som behöver användas framöver eftersom kontrollen minns inställt värde även utan ström. Jag har två negativa kommentarer om glykolkylaren och den första är att kompressorn brummar en del vilket endast är ett problem eftersom vi har sovrummet precis intill bryggeriet, i övrigt har jag inte hört den. Den andra är att det bildas en del kondens på locket och då framförallt sommartid då luftfuktigheten i källaren är högre.
Kondens bildas även på jästanken och då främst på de delar som inte täcks av neoprenjackan. Ställ alltså varken unitanken eller glykolkylaren på ett ömtåligt golv. För min del handlade om att torka locket och golvet några enstaka gånger så inget ansträngande arbete. Neoprenjackan går tyvärr inte att demontera utan att skruva bort precis alla anslutningar och även plattan under benen så det är inget man gör i onödan vilket jag tycker är lite synd. Dels skulle jag gärna ha tanken ”naken” när den inte används eftersom den är så snygg men även för att kunna göra exteriör rengöring av tanken eftersom jag är lite överdrivet petig med hygienen. Spiller man öl eller vört på neoprenen så vill man ju gärna kunna skölja den delen lite smidigt.
Förutom standarduppställningen med spundapparaten har jag även testat att använda överbliven kolsyra för att istället ”kolsyrespola” mina corneliusfat. Detta genom att ställa in ett för högt tryck på 1,5 bar på den stora spundapparaten, koppla en nippel på blowoff-kranen och tryckslang till fatet där en extern spundapparat monterats inställd på 1.0 bar istället. Det finns förvisso en säkerhetsövertrycksventil i toppen på jästanken men att köra enbart med en liten billig spundapparat, dvs. inte ha den stora som extra säkerhet, avråder jag ändå ifrån. Med det sagt så fungerade denna lösning utmärkt och det var enkelt att ställa in önskad mängd tryck via den stora manometern på tanken. Ett smart sätt att spara kolsyra på, vilket för mig vidare till flytten av det färdiga ölet till fat. Har man kolsyrat ölet i tanken, antingen genom tryckjäsning, spundning eller genom att trycka in kolsyra från extern tub via diffusionsstenen så behövs mottryck för att kunna flytta ölet till fat eller flaska med bibehållen kolsyra och utan extrem skumbildning. Här regleras hastigheten och skummet genom att ha en spundapparat på mottagande fat. Ölet vandrar då från jästank till fat med nästan helt bibehållen kolsyra medan tanken hålls i lagom tryck med en extern kolsyretub. Det tar någon timme att fylla sju corneliusfat och det är lätt hänt att få öl i spundapparaten om man inte seriekopplar två fat eller är extremt vaksam. Det går även åt en del kolsyra i processen men den har man förhoppningsvis sparat in tidigare i processen via spundning och kolsyresköljningen (i brist på bättre ord).
Jag har testat att krascha ölet med gelatin och dumpa det en vecka senare med utmärkt resultat. Jag använde mitt standardrecept för blandningen av gelatinet vilket blev 5dl kokt vatten med 5 tsk gelatinpulver samt 14 gram askorbinsyra för säkerhets skull syremässigt. Viktigt är att tanken töms på tryck för att tillsätta klarningsmedel eller torrhumle om man inte bygger någon anordning för detta. En vecka med gelatin vid kall temperatur gjorde att jag sedan kunde flytta ölet till fat med en industrifiltrerat utseende.
Den enda riktigt stora nackdelen för min del med hela den här jästanksuppställningen är disken efteråt. Den är förvisso självgående och relativt kladdfri men det är många in- och utgångar som ska rengöras och allt ska ske i tre omgångar; diska, skölja, desinficera. Har man inte möjlighet att skvätta helt fritt måste alla anslutningar som inte diskas för stunden dessutom stängas igen. Det enklaste och snabbaste momenten är faktiskt att diska själva stora tanken, även inklusive kylspiralen. Det är alltså alla sju TC-öppningar som tar merparten av tiden för de blir inte rena enbart av CIP-spraykulan.
På önskelistan så hade jag gärna sett någon möjlighet att installera nivåindikator eller på annat sätt få veta hur mycket vätska det är i tanken. Dels för att veta hur stor sats det blev men även hur många fat som kommer gå åt vid tappning samt hur mycket det är kvar att tappa ur. Som det är nu sker allt helt i blindo.
Slutkommentar
Jag tjatar om kvalitén nu igen men den är verkligen toppklass. Letar man efter en riktigt grym unitank med alla tänkbara konfigurationsmöjligheter så har man hamnat rätt och jag kan tänka mig att version 2.0 som nyligen lanserats är ytterligare några strån vassare. Jäser man något varmare eller lagrar kortare tid än jag gör så räcker det säkert med en unitank men för min metod samt hur frekvent jag vill brygga hade två tankar varit idealiskt. Jag är väldigt tacksam att fått möjligheten att testa och utvärdera SS Brewtechs unitank och det kommer kännas trist att skiljas från den.
Uppställningen för disk via CIP-spraykulan. Notera de öppna portarna där det kommer ut vätska under denna konfiguration. Inga mängder men mer än vad jag vill svabba upp från golvet.
För att samla rengöringvätska i hinken har jag tagit 90-graders TC-böjen och monterat längst ner på tanken.
Det svarta är smuts eller fett från tillverkningsprocessen.
Min anslutning för att kunna spruta rengöringsvätska till övriga TC-anslutningar utöver CIP-spraykulan. Här hade 10 cm längre slang varit lämpligt men det fungerade bra trots böjda slangen.
Här körs CIP-spraykulan.
Rengöring och passivisering av alla lösa delar.
Dykröret med temperatursond instucken.
FTSs touchkontroll
Kontrollpanelen på glykolkylaren. Tryck SET, välj temperatur och gå och käka korv.
Neoprenskydd för silikonslangarna som jag inte ville kapa i rätt längd eftersom de ska lämnas tillbaka. Därför fick det bli dubbelt upp vilket kanske ser lite konstigt ut.
Snabbkopplingen på slangen som ger en kladdfri demontering.
Lagring. Notera det raka strecket i grafen.
Kondens på tankens stora öppning. Den uppstod främst vid lagringstemperaturen och inte under jäsningen.
Tryckmätaren som är hygieniskt försluten i underkant mot tanken/vörten. Det kan alltså inte tränga upp någon vört eller öl i den. Jag saknar skala i bar men annars väldigt hög kvalité.
Även lite kondens på benstativen…
…och på glykolkylarens topp främst från slangarna där neoprenen inte täcker hela vägen ner i min uppsättning.
Flytt från unitank till fat. Jag har kört med ölslang och John Guest-pushkopplingar eftersom de klarar tryck.
På mottagande fat sitter min enklare spundventil där hastigheten på överföringen styrs.
För att enkelt kunna koppla på kolsyra har jag satt en PET-flaskeadapter på en stump kolsyreslang.
Disk efter avslutad flytt till fat.
Enligt tradition hålls SM varannat år i Stockholm och varannat ute i landet. Det har redan gått 10 år sedan jag var med och arrangerade SM i Linköping och i år var det så återigen dags för SM att besöka min gamla hemstad. 2014 var platsen tennishallen i Stångebro men i år blev det istället Campushallen i Valla. Även om jag verkligen föredrar att SM är i en och samma lokal och inte uppdelat i två så blev det lite väl trångt denna gång. Vår plan var att börja dricka ljusa lager och jobba oss uppåt mot starkare doningar men det blev för armbågigt att ta sig runt större sträckor. I övrigt var hela arrangemanget mycket proffsigt anordnat med bra tillgång på vatten, toa osv.
I år var jag på SM endast som besökare, dels för att jag fokuserat på annat i hembryggningsväg på sistone men även för att hinna med att prata lite mer med folk.
Verkligen superkul att få återse alla gamla vänner och bekanta igen samt att få träffa så många nya bryggare som haffade mig i vimlet!
Nytt för i år var antalet AI-genererade bilder. Kan inte minnas att det var en endaste förra året. Några drycker som stack ut lite extra var Simon Svenssons extrarökta rökbock på 9%, Henriks Lindqvists alla mjöder (rapade lavendel ett dygn efteråt), alla fina och lagrade suröl, Lychée-bomben, Nord Brewings Maibock, hellesen överst på sidan här, mfl mfl. Väldigt stort spann på smaker även om jag i vanlig ordning hade önskat några fler lageröl och sydtyska veteöl.
Stort tack till SHBF, LHBF och alla volontärer, jag vet hur mycket jobb det är! Tack alla sponsorer som gör tävlingen möjlig! Grattis alla vinnare och lite extra till årets hembryggare Magnus Vasilis!
Om det är någon som fastnat på bild och som inte vill vara med, maila mig så tar jag bort bilden direkt.
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Det här är den jämförande slutprovsmakningen i mitt test och utvärdering av fem olika pilsnermaltsorter från Weyermann där målet är att se om det är någon större skillnad och i så fall vilken sort jag tycker bäst om. Testet utfördes genom brygga fem öl på exakt samma sätt med samma recept där endast basmalten skilde. När alla fem öl jäst och lagrats färdigt så provsmakade jag de först enskilt och sedan tillsammans. Det jag hoppades kunna få svar på var:
* Vilken pilsnermalt tycker jag doftar bäst i ett färdigt öl?
* Vilken pilsnermalt tycker jag smakar bäst i ett färdigt öl?
* Är det skillnad i utseendet på de olika ölen?
* Ger de olika maltsorterna olika utbyte dvs. olika OG?
Läs mer omfattande om testets upplägg och tanken bakom receptet här.
De olika maltsorterna och enskilda provsmakningar/tester/bryggdagar finns här:
Pilsnermalt
Barke Pilsnermalt
Premium Extra Pale Pilsnermalt
Eraclea Pilsnermalt
Floor-Malted Bohemian Pilsnermalt
Den parameter som egentligen intresserade mig minst var ifall någon av maltsorterna skulle ge en väsentlig skillnad i utbyte. Här hade jag starka misstankar i förväg på att den golvmältade varianten skulle ge lägre siffror än de övriga eftersom den mänskliga faktorn är så pass mycket större i tillverkningsprocessen. Jag hade även en tanke om att Extra pale med sin väldigt ljusa färg skulle gett ett högre pH-värde i mäsken och därmed lägre utbyte men min pH-mätare visar bara en decimal och är inte riktigt tillförlitlig för precisionsmätningar så jag valde att inte ha med pH-mätdata i testet. Alla sorter hamnade mellan 5,3-5,4 enligt min mätare och med så liten mängd tillverkad vört kan det lika gärna bero på mätfel av både malt eller vatten.
Jag valde att jämföra de olika utbytena efter kok och mätt med kalibrerad hydrometer eftersom refraktometer är svårare att få ett stabilt mätvärde med på grund av så små prover. Jag mätte dock vörten med bägge verktygen och kom fram till samma siffror men det tog mig ibland flera försök med refraktometern för att kunna bekräfta hydrometern så det är det värdet jag redovisar här:
Mätvärden
Maltsort | Utbyte / Original Gravity |
Pilsnermalt | 1.051 |
Barke | 1.052 |
Extra Pale Premium Pils | 1.049 |
Eraclea | 1.051 |
Böhmisk Golvmältad | 1.051 |
Det sägs ofta att äldre klassiska kornsorter som Barke och Balder kan ge sämre utbyte och det finns säkert en sanning i det i laboratoriemiljö eller utslaget på ett större antal bryggningar. De olika kornsorterna har olika storlek på själva kornet så även inställningen på krossen och motsvarande även mäsktiden kan spela roll. Utifrån mina erfarenheter så är krossningen och lakningen en betydligt större faktor för hembryggare att ta hänsyn till än val av basmaltssort. Gammal malt ger sämre utbyte också sägs det men det har jag inte laborerat med.
I detta test hamnar alla fem sorter inom felmarginalen men om någon sticker ut så är det den ljusaste Extra Pale Premium så kommer in lite lågt. Om det berodde på högre pH kan jag inte svara på då min mätare inte indikerade detta.
Slutsats
Enligt mitt test är det ingen större skillnad i utbyte mellan de olika sorterna. Min rekommendation blir att välja basmalt utifrån smakpreferens istället.
Att det skulle bli någon som helst färgskillnad från malterna var det inget tvivel om då det står så redan i specifikationen, även om det kan skilja från batch till batch och därför alltid redovisas som ett spann.
Maltsort | Färg i EBC enligt tillverkaren |
Pilsnermalt | 2,5 – 4,5 |
Barke | 2,5 – 4,5 |
Extra pale premium pils | 2 – 3,5 |
Eraclea | 2,5 – 4,5 |
Böhmisk Golvmältad | 3 – 5 |
Värdena är alla inom snarlika spann där den Extra Pale och Golvmältad Böhmisk sticker ut fast enbart minimalt och som sagt inte nödvändigtvis alltid. Teoretiskt skulle en mörk batch av Extra Pale Premium kunna vara mörkare än en ljus batch av den Böhmiska Golvmältade. I mitt fula ihopklipp av de enskilda ölen högst upp på denna sida syns en viss skillnad där två sticker ut men olika fototillfällen och olika glas spelar ögat ett spratt.
När det kommer till färg på vörten från basmalt så spelar den främst roll om man brygger i stil liknande tysk pilsner med i princip uteslutande basmalt. Så fort det blandas in andra sorter så ökar färgvärdet genast och är samtidigt lätt att korrigera genom medvetet val av andra maltsorter, t.ex. genom att byta en Münchner 2 mot en 1:a eller kanske Wienermalt. Som ni ser på bilden ovan så blir resultatet ungefär som förväntat och här har jag sorterat ölen enligt de specificerade EBC-värden. Extra Pale premium (XP) är ljusast men inte med stor marginal och framförallt inte på bild, med ögat var skillnaden något tydligare. Den Golvmältade Böhmiska (GM) är utan tvekan mörkast och sticker ut ur mängden.
Ur en annan vinkel ser Pilsnermalt (Pi) ut att vara något mörkare än Barke (Ba), Eraclea (Er) och Extra Pale Premium (Xp). Så uppfattade jag det inte med blotta ögat dock.
Med en annan bakgrund spelar disigheten en större roll och gör det svårare att bedöma bland de ljusaste. Golvmältade sticker ut trots att den är näst mest genomskinlig.
Skillnaden mellan den jag upplevde ljusast (Extra Pale Premium – Xp) och den mörkast (Golvmältade Böhmiska).
Kommentar
I mitt test är det en ganska tydlig färgskillnad på två av olika maltsorterna men jag är inte speciellt överraskad över hur respektive sort blev. Om jag enbart ska döma ölen visuellt så tycker jag Extra Pale Premium är för ljus och Böhmisk Golvmältad för mörk för min smak men bara om jag skulle brygga med enbart basmalt och/eller dekoktion, vilket jag ytterst sällan gör. I just detta test tycker jag att skillnaden i disighet gör ett betydligt större visuellt avtryck än EBC-värdet men jag skyller inte disigheten på maltsorten utan snarare på lagringstid och att satserna är så pass små. Vissa fat blir genomskinligare snabbare än andra. Självklart hade jag kunnat filtrera alla öl eller åtminstone prover från alla öl men jag tyckte detta första ockulära test räckte för att se att den ljusaste är ljusast, den mörkaste är mörkast och de andra inom spannet för vad batcherna kan skilja sig åt från gång till gång. Hade det skiljt sig mer i ”mittengänget” hade jag grävt djupare i det här dock.
Ska man köpa en basmalt främst på grund av dess färgegenskaper så är Extra Pale Premium den malt som ger konsumenten mest verktyg och utrymme att jobba med. Ju högre upp i EBC-skalan man kommer, desto mindre spelar enskilda nummer någon roll. Det är stor skillnad mellan 2 och 5 EBC men mellan 20 till 25 EBC är skillnaden betydligt mindre och svår att avgöra med blotta ögat. Ska jag brygga en ljust halmgul (3-6 EBC) tysk pilsner så föredrar jag Extra Pale Premium eller Pilsnermalt (standard), Barke och Eracle funkar skapligt medan den Böhmiska Golvmältade är aningen mörk. Till en helles eller samtliga halmgula (7-10 EBC) till mörkare öl så spelar färgen på basmalten ingen som helst roll men kan behöva justeras i receptet och från maltbatch till maltbatch i ett större bryggeri. Färgen för den specifika batchen går att hitta hos alla större seriösa tillverkare.
Slutsats
Ja det är en viss skillnad på några av de olika färgerna från dessa maltsorter där den ljusaste Extra Pale Premium är något ljusare än mittengänget medan den Golvmältade Böhmiska tydligt är ett helt snäpp mörkare. Jag placerar denna slutsats bland ”bra att tänka på” men ger den inte större vikt än så.
I följande tabell kommer först en förkortad sammanfattning från när jag provsmakade varje öl var för sig vid ungefär samma tid efter själva bryggtillfället och i ett försök att inte tänka på de andra sorterna utan helt fristående. I nästa ruta kommer den den jämförande provsmakningen som genomfördes två gånger med två veckors mellanrum för att jämna ut eventuella skillnader i ölens ålder, fånga ölens eventuellt olika stadier av mognad samt för mig att hinna smälta intrycken och eventuellt göra nya fynd. Jag hällde upp samma mängd i identiska glas och provade så pass länge (och med paus) att ölen tillslut nådde rumstemperatur för att ytterligare accentuera vissa dofter. Fokus under jämförande provningarna var på skillnader och särskiljande drag mer än att beskriva den exakta doften vilket gjordes i de enskilda testerna. Doft och smak redovisas här som ett helhetsintryck. Slutligen kommer mitt sammanfattande intryck av maltsorten/ölet i förhållande till de andra i provningen. De enskilda ölens omdömen kan läsas under respektive egen sida i länkarna längst upp.
(Jag ber om ursäkt för att jag inte lyckades få linjer i tabellen för att öka läsbarheten, border=”2″ slås ut av CSS:en på något sätt och det överstiger mina html-kunskaper.)
Maltsort | Enskild provsmakning | Jämförande provsmakning 1&2 | Sammanfattat intryck | ||
Pilsnermalt |
|
|
Bra standardmalt som är mycket god men inte sticker ut åt något håll. Bra val till alla ölsorter. | ||
Barke |
|
|
Godast maltsmaker men samtidigt väldigt kraftfull och dominant i maltsmaken. Väldigt potent för att vara basmalt. Det räcker inte med att beskriva den som pilsnermalt i kvadrat utan det finns ytterligare doftkomponenter som bidrar i denna precis som med Eraclea. | ||
Extra Pale Premium |
|
|
Minst intryck av alla sorter. Säd och halm på okej nivå men med en syrlighet som besvärade mig. | ||
Eraclea |
|
|
Testets roligaste malt att testa med en väldigt speciell och utstickande maltdoft. Verkligen en malt som tar för sig i ett öl och får användas med den kunskapen i bakhuvudet. | ||
Böhmisk golvmältad |
|
|
Kraftfulla dofter och smaker men avsaknaden av det friska, sädiga och halmiga till fördel för sötklibbig jolmighet passar mig inte alls. Spännande att pröva men sämst i test. |
Kommentar
Redan vid första provningen slogs jag av vilka stora skillnader det var mellan de olika maltsorterna och/eller ölen. Jag har sållat ut en del av doft- och smakbeskrivningen som varit genomgående för alla för att försöka förtydliga skillnader men jag tycker provsmakningen särskiljde sorterna ännu mer än vad beskrivningen i ord i tabellen ovan gör. Mina två favoriter i testet blev klassisk Pilsnermalt och Barke. Jag trodde att Barke skulle bli ensam favorit men den är så pass kraftfull och unik i smaken att jag inser att den kan bli för dominant i många ölstilar där bryggaren vill fokusera på en balanserad helhet eller framhäva dofter och smaker från andra ingredienser. Pilsnermalten växte mer och mer ju mer jag prövade alla sorter.
Eraclea var testets busigaste uppstickare, yrvaken med rufsigt hår och kraftfullt lantligt intryck. Jag är övertygad om att det går att göra väldigt spännande öl med denna maltsort men då ska man komma ihåg att den troligtvis kommer dominera smakbilden.
Jag hade större förväntningar på Extra Pale Premium som jag bryggt med som standardmalt i några år men den föll platt med ett ganska lågmält helhetsintryck. Jag ser det perfekta användingsområdet här till en tysk, rejält besk och humlefokuserad premiumpils där malten ska finnas som stöd men att humlen ska få vara galjonsfigur.
Den golvmältade Böhmiska föll mig inte i smaken i denna form. Den saknade det friska och fräscha jag eftersträvar i de främst tyska ölen jag oftast brygger. Den kan säkerligen tydligt ändra karaktär i en dubbeldekoktion och ihop med färsk potent centraleuropeisk humle men för mig placerar den sig i facket ”nischad malt” mer än standardbasmalt. Jag har kvar en del av denna malt och ska utforska den lite mer innan jag drar för storslutsats men i detta test och jämfört med de andra så tyckte jag minst om den.
Blindprovning
Utöver de här testerna gjorde jag även fem testomgångar blint för att se om jag kunde identifiera vilken öl som var vilken. Detta gjordes helt ovetenskapligt och regelvidrigt i direkt anslutning till andra stora testomgången då jag verkligen analyserat varje öl länge och memorerat dess smakbilder. Med ögonbindel doftade och smakade jag på varje öl och försökte sedan placera ut glasen i samma ordning som på bilderna ovan. Det blev mellan tre och fem rätt varje gång så gissningsvis en 70-80% pricksäkerhet. Av de jag gissade fel på så blandade jag mest ihop Böhmiska golvmältade och Eraclea. Det här testet gjorde jag enbart för att för min egen del utesluta att jag påverkats allt för mycket av fördomar och visuella intryck. För min del räckte det mer en väl för att komma till slutsatsen att det är stor och identifierbar skillnad på sorterna men skulle jag få ett öl i handen av någon annan som bryggt det och sen försöka gissa basmaltsort skulle det bli betydligt svårare att gissa rätt. Det hade varit mycket intressant att göra en korrekt vetenskapligt utförd blindprovning men det skulle kräva betydligt mer resurser och tid än jag är villig att lägga ner på det här.
Det här omfattande testet gav mig en tydlig slutsats att det inte är någon större skillnad i utbyte mellan dessa pilsnermalter, att färgen kan skilja en del men inte så betydande (förutom hos den golvmältade böhmiska) samt att doft och smak faktiskt skiljer sig en hel del mellan sorterna. Jag tycker att alla sorter har sin plats beroende på vilken stil man vill brygga och jag kan inte säga att någon sort objektivt är bättre eller sämre en någon annan, bara vilken/vilka som faller mig bäst i smaken. Vill man ta ett säkert kort är standard pilsnermalt en given vinnare i detta test. Alla andra sticker ut på sina respektive olika sätt och här handlar det väldigt mycket om bryggarens smakpreferenser. Här tror jag verkligen att man måste göra liknande test själv för att smaka och hitta sin egen favorit men förhoppningsvis kan detta test fungera som inspiration eller kanske t.om. en guide till den som vill brygga sig en SMASH och se om doftbilden blir samma som jag uppfattat den. Jag har bryggt med flera av de här malterna i många år men aldrig förrän nu, sida vid sida, förstått hur de verkligen doftar och smakar. Superkul och väldigt arbetskrävande test att göra och jag fick massor ny kunskap på köpet. Hoppas ni blev lite klokare och framförallt mer nyfikna på att utforska olika maltsorter!
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Det här är del fem av mitt test och utvärdering av fem olika pilsnermaltsorter från Weyermann där målet är att se om det är någon större skillnad och i så fall vilken sort jag tycker bäst om. Läs mer om testets upplägg och tanken bakom receptet här.
Alla fem öl bryggs med samma recept så även denna gång är det 2% Weyermann syramalt och sedan 98% basmalt i form av Weyermann Golvmältad Böhmisk pilsnermalt.
Weyermann Golvmältad Böhmisk Pilsnermalt
Weyermann Speciality Malts har sitt säte i tyska Bamberg och nästan all malt kommer från närområdet förutom terroirmalten Eraclea (testad i del 4) som odlas i norra Italien men mältas i Bamberg, samt den Golvmältade Böhmiska Pilsnermalten som odlas i Tjeckien och mältas hos Pivovar Ferdinand. Ferdinand ligger i Benesov, också Tjeckien och har stått med sin spade och vänt på malt sedan 1872 så det är inga nybörjare på området.
Golvmältning är traditionell metod som är helt manuell, det finns ingen automatisering, inga fläktar eller andra moderna lösningar utan det är trägolv, platta spadar och krattor som gäller. Så här kan det se ut:
Vid modern mältning används en stor trumma som roterar istället, likt en stor torktumlare och resultatet blir mycket jämnare med bättre kontroll på fuktighet och värme. Men så är det ju inte lika coolt heller. Vill man snabbfördjupa sig i golvmältning kan ni läsa här.
Förutom att Weyermanns Böhmiska Golv-mältade Pilsnermalt är terroirmalt, dvs odlad i en avgränsad region, så är den även gjord på endast specifika maltsorterna Bojos och Malz (herloim-malt som de kallar det). Förutom den golvmältade varianten som jag testat i detta inlägg finns det även en ”normalmältad” variant, en mörk och en karamellmalt som Weyermann förklarar själva om i denna video:
Humlegårdens Ekolager skriver så här om malten:
Produced from quality czech-grown two-row spring barley (authentic Bohemian barley varieties Bojos and Tolar). Made in an orginal floor malting facility. Produces authentic traditional Bohemianstyle malt flavors and aromas. Traditional, authentic floor malt produced in Czech. Republic according to highest Weyermann® quality standards. Flavor: intense malt aroma, notes of honey and biscuit
Färg: 3 – 5 °EBC (1,7 – 2 Lovibond)
Tillverkaren Weyermann skriver snarlikt fast med andra maltsorter:
Made from the finest Bohemian quality brewing barley (barley varieties Bojos and Malz), this malt has been produced in Bohemia, according to the traditional floor malting process. This artisanal process gives the malt a special character and an extraordinary flavor intensity. Sensory: intense malt aroma with honey and biscuit notes
En nackdel med att brygga med Speidels lilla #Braumeister är att det är så smidigt att det inte blir så mycket att rapportera om till er, bryggdagen går för snabbt och utan någon dramatik. Malten blev lite extra snygg denna krossning vilket jag inte har någon förklaring till. Kranvattnet var fortfarande så kallt att kylmanteln körde ner temperaturen till 20°C väldigt snabbt. Disken tog några minuter på sin höjd och slutresultatet för dagen var 11 liter vört på 1.051.
Eftersom det är så liten termisk massa i detta lilla bryggverk inklusive vätska så värmer jag till 65°C även om mitt första mäsksteg är på 63°C. Annars sjunker temperaturen efter omrörning lite för mycket. Det här gick inte att ställa in på tidigare Braumeisterversioner utan då kunde man bara ”jobba sig uppåt”.
Krossningen.
Fluffigt och mysigt!
Paus i omrörningen vid inmäskning för att ta en smaskig närbild.
Mäskstart.
Mäskslut.
Samla sista skvätten från lakningen/sköljningen vid sidan av för att snabba på uppkoket.
Rakt ner i hinken räcker som syresättning med tillräcklig jästgiva.
En slagen hjälte får vila ut.
Gyllengul, blank öl med väldigt stabil skumkrona.
Doften är påtagligt maltig med medel jordighet. Damm finns på medel nivå och med en lite sötklibbig doft. Mycket lätt fruktighet åt ananashållet. Lätt gräddighet.
Söt smak som är stort maltig och medel lantlig.
Medelstor kropp.
Medel kolsyra.
Saknar fräschör.
Kommentar
Skaplig öl som upplevs lantlig och robust, motsats till halmig och elegant. Maltsmakerna är genuina och kraftiga men jag saknar det där halmiga och lite friskare inslaget. Maltsmaken är charmig men den kanske inte passar till riktigt alla öl utan mer till öl där bryggaren vill få fram just en robust maltig karaktär. Perfekt till dubbeldekokterad tjeckisk pilsner med andra ord.
Hur stor skillnad det är på den golvmältade jämfört med “vanlig böhmisk malt” kan jag inte uttala mig om men spannet på färg är ganska stort i specifikationen så jag tänker mig att den traditionella metoden ger en viss variation från batch till batch. Det är helt okej i en guldigare lager (t.ex. tjeckisk) men inte önskvärt rent produktionstekniskt i en tysk, filtrerad premiumpils.
Basmaltstest del 5- Böhmisk golvmältad (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Batchsize: 11.00 L
Total amount of malt: 2253 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 25 g
Recommended starter size: 0.75 L / 195.1 Billion cells.
BrewNotes Ca 74 <
|
Senaste kommentarer