Weißbier (W51) – Stucked mash
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Jag har de flesta gånger jag bryggt weißbier haft lite lägre utbyte jämfört med andra ölstilar. Det har varit enkelt att kompensera för genom att ha i mer malt men utbytet har då blivit lite ojämnt med några °Ö hit och dit. Om det beror på att vetet inte har skal eller att dess kärna är mindre kornet eller kanske en kombination av bägge, det vet jag inte. Det jag vet är att 1,0mm i spaltbredd på maltkrossen är i bredaste laget för att krossa vete så därför skruvade jag ner inställningen till 0,8mm denna gudsförgätna söndagsmorgon. Trots min lilla renovering av krossen har den fortsatt bråka lite vilket jag bittert fick erfara genom att efter hela maltnotan krossats inse att ena valsen dragit sig och det blev delvis rejält finkrossat. Det är låsskruvarna som inte håller kvar sitt grepp längre vilket gör att avståndet mellan valsarna kan börja vandra.
Med malten krossad återstod det en knapp timme nå mina 68°C inmäskningsvatten så perfekt mängd tid att avnjuta en java och hålögt stirra ut i hösttmörkermorgonen. Inmäskningen med betaamylasvattnet var det inga konstigheter med utan det var först en timme senare, när resterande tredjedel alfavatten kom in och fått cirkulera som jag insåg att något var galet; min första stucked mash på stora bryggverket och den första på säkert tio år. Men det tog inte slut där! Nejnejnej, trots omrörning på omrörning så satte sig skiten fast igen som en trött gammal vetedeg. Lågsyrebryggning var sedan länge helt att glömma, nu var det rädda det som räddas kan som gällde. Det stora problemet? Hur ska jag överhuvudtaget få ut vörten? Testade först med en biabpåse för att börja fiska upp malten men den var för finmaskig och vörten separerades för långsamt för mitt nu allt mer tynande tålamod. Upp till köket och hämtade en hederlig gammal kökssil istället. Hur länge jag stod där och fiskade malt vet jag inte, i svåra stunder känns det som jag fortfarande står där och svär ner i mäskpannan…
I mina brygganteckningar från dagen, under punkten ”skumfärg” noterade jag ärtsoppa och med det menar jag en sån där i plastpung på lågprishyllan.
Utbytet då, undrar ni säkert? Jo men det blev bara 7°Ö högre än planerat så för att kompensera denna 6,2% starka lervälling la jag till en extra påse Hallertauer Tradition på 20 min kvar av koket bara för-att.
Hur bra whirlpoolkon det blir av lervälling? Ingen alls faktiskt så premiär fäven ör min första misslyckade whirlpool i detta bryggverk. Det blev hela 14 liter ”loss to trub” vilka jag dock tog hand om till ett sidoprojekt jag ber att få återkomma till.
Kranvattnet låg på 11,7°C eftersom hösten-25 var varm och lång, vilket gav 20°C ut genom plattvärmeväxlaren med Riptide-pumpen på maxfart.
Receptet
Om det nu spelar någon roll med receptet för denna så var det iallafall 60% Weyermann vetemalt, 22% Weyermmann Barke Münchnermalt och 18% Weyermann Barke Pilsnermalt. Jäst Fermentis torrjäst W68.
Min markering på krossen för att kunna se om valsarnas inställning rubbas. ”Klockan elva” motsvarar 0,8mm och midnatt är 1,0mm.
Lite kalcium i vanlig ordning.
Kornet krossat först. ”Det ser lite grovt ut”…
Hällde ut lite på bordet för en närmare titt. Insåg först då att krossen inte längre stod på 0,8mm så malten fick gå en omgång till.
Detsamma hände med vetemalten som mest såg halverad ut.
Inmäskningsvapen of choice.
Här insåg jag att flödet i returslangen stod still och att bryggdagen skulle bli lång.
Ett litet vörtprov för analys. Ärtsoppa…
Några försök av vörtflytt till vörtpannan men det gick segt och fastnade ganska snabbt.
Omrörning på omrörning. Skrapande på lauterhelix. Inget hjälpte. Jag insåg att malten behövde avlägsnas på något sätt.
Första uppkoksskummet såg okej ut men det blev allt sämre.
Kladd, blask, syreskadad grumlig vört samt tvärförbannad bryggare (ej med i bild).
”Är det ens värt att koka den här sörjan?”
Proteinfiskandet under uppkoket var även det helt sanslöst.
Efter jämmer och elände så kunde koket ändå komma igång och jag fick mig en liten paus i bryggandet.
Kylning och flytt till jästank.
Helt ok utseende efter kok ändå.
Fulaste whirlpoolen i mannaminne.
Första glasen från fat såg riktigt fula ut minst sagt men de blev bättre efter lite lagring när skiten kunde sedimentera.
Provsmakning
Mörkt gyllengul, kraftigt disig öl med mycket bra skumkrona.
Bananestrar och kryddnejlikafenoler på medel nivå och i balans. Uns svavel i första fatet.
Medel beska.
Ingen tydlig alkohol i varken doft eller smak.
Mjölig vetesmak med balanserande restsötma. Medel frukt.
Väldigt kladdig munkänsla.
Stor kropp.
Balanserad restsötma.
Lite tråkig äpplekompott när den blir varmare.
Skaplig balans
Mycket hög kolsyrehallt.
Teknisk kvalité, undermålig men bättrades med tiden.
Övriga kommentarer och råd
Saknar verkligen fräschör och de halmiga pilsnermaltsmakerna. Kunde även haft mer banaestrar och vetedeg i doften. En helt klart drickbar weißbier men inte ett uns mer än så, detta trots katastrofbryggning vilket är intressant.
Påtagligt avsaknad av alkohol i doften är också intressant med över 6% ABV. Kanske är vetemalt lite för öl vad fläder är i en drinkar, dvs. att de maskerar alkoholtoner.
Recept
Siffrorna i det här receptet är tokiga på grund av mitt skenande OG och konstiga volymer. Titta på procent av mängderna och anpassa mot eget utbyte.
| Lindhs Weißbier (W51) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 132.50 L
Total amount of malt: 34905 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 150 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1794.3 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Weizenbock 2 (Vitus)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Ibland är det lite skrämmande hur fort tiden går och att det har redan gått tre år sedan jag bryggde min första Weizenbock, en klon på Weihenstephaners Vitus. Å ena sidan så dricker jag inte så mycket starka öl men å andra sidan är det ju rackarns mysigt med en liten bock eller doppelbock på vintern. Jag ska bli bättre på att planera mina bryggningar av säsongsbetonade öl så jag inte kommer på i slutet av September att det vore trevligt med en egenbryggd Festbier. Är då weizenbock något som förknippas med julen? Inte i Bayern men jag tänker att det kan bli en årlig tradition för min del ändå. Denna weizenbock eller weißbierbock bryggdes den 11:e Oktober men var klart drickbar redan efter tre veckor så jag var ute i god tid visade sig. I skrivande stund, tredje advent, är ölet fortfarande i absolut toppform så hållbarheten ställer inte till med problem, hellrle brygga den något tidigt så eventuella spritiga toner kan hinna sätta sig.
Precis som för tre år sedan så kommer jag inte heller denna gång att ge ett detaljerat recept av respekt för Weihenstephan då merparten av mitt recept är från originalet. Självklart är det minst 50% Weyermann vetemalt och jäststammen är också självklart W68, denna gång i form av Fermentis torrjäst-variant som blivit en riktig favorit.
Bryggdagen
Alla som äger en Braumeister vet att den är optimerad för öl runt 1.050 och det är svårt att få ut en fullstor sats på OG 1.068 då maltröret tyvärr inte rymmer tillräckligt mycket. Speidels lågsyrekit som möjliggör mer mängd malt finns inte till BM10 och att skaffa Bacbrewings variant har inte bilvit av. Förutom att ha mer malt i så går det även ha i maltextrakt i torr eller flytande form samt slutligen att koka längre tid för att reducera vörten men då fyller jag inte längre hela mitt fat vilket jag vill. Därför gjorde jag precis som förra gången en dubbelmäskning vilket innebär att man mäskar med halva mängden malt, lyfter ur den och kör vörten ett varv till med den andra halvan malt.
Mitt utbyte med vetemalt är något sämre än med kornmalt så jag sänkte utbytet i Beersmith-receptet till 70% men det visade sig vara för klent även det. Första omgången malt på 1689g i mäskningen gav mig 1.027 vört i Braumeistern och 1.014 med 1l lakningen vid sidan av. Den lilla mängden malt gav mig också min första upplevda vörtfontän så nu är jag med i den klubben också… Andra mäskningen landade på 1.054 i Braumeistern och 1.044 i lakningen av maltröret ner i separat kastrull bredvid. Planerat SG vid kokstart var 1.059 så jag insåg att det inte skulle duga med den vört jag hade så jag lakade ytterligare några liter och tog fram min 36l Patina-kastrull för att koka ner vörten i två kastruller samtidigt. Det var inte enligt plan men nu ville jag banne mig nå mina 1.069 vilket jag också gjorde efter lite slit. Nästa gång ska jag sänka utbytet till 60-65% så kan jag laka lite extra om det blir för högt SG i början av koket.
Sju gram jäst till 10,7 liter i hink fick det bli och jag körde med öppen huvudjäsning denna gång vilket innebär att man inte lägger på något lock på jäshinken förrän jästen lugnat ner sig. Enligt Ludwig Narziß är öppen jäsning hemligheten till bra veteöl och vem är jag att säga emot? Det sägs främja tillgången till syre under primärjäsningen och många stora veteölsproducenter, t.ex. Schneider Weiße, kör utan lock på jäsningen.
Kylskåpet höll 19,5c och jag hade rejäl högkreusen redan 07,30 dagen så efter cirka 18 timmar. Vid dag tre låg SG på 1.040 och dag fem efter pitch flyttade jag till fat för spundning men var då för lat och stressad för att mäta SG, vilket var dumt för det blev lite överkolsyrat i början av serveringarna.
En skvätt kalciumklorid som ända vattenbehandling.
Vetemaltsvägning.
Skaplig krossning.
Receptet stämmer inte och jag har även börjat få problem med synkningen av recept av oklar anledning.
Halva mängden malt.
Japp, omstart!
Lakning vid sidan av. Inte för att spara tid vid uppkok genom att laka samtidigt som Braumeistern värmer utan enbart för att ha koll på SG från respektive lakning så jag inte samlade för mycket vatten.
Snabb avsköljning sen på’t igen.
Lakning av andra omgången.
Enda humlegivan och på 60 min kok.
För att slippa den stora mängden kondens så kokade jag med stora kastrullen utomhus.
Med 3000 watt går det snabbt till uppkok men jag säkte sen till cirka 1500 watt för att undvika värmestress på vörten, det ska ju vara en ljus vetebock utan karamelliga toner från koket.
Vörten sammanförd till BM10 och nu kylning till 20c.
Jästen pitchad och locket ska lysa med sin frånvaro.
Morgonen efter.
Provsmakning
Kraftigt disig halmgul öl med stabil skumkrona.
Kraftigt fruktig doft med banan, persika och massor aprikos. Stor vaniljton. Lättare kryddighet i bakgrunden.
Första veckorna, något spritig i doften när glaset blivit varmare men det lagrades bort senare.
Låg beska dvs. medel för stilen.
Alkoholsmaken märks enbart om man vet om vad det är för styrka så betyget är ändå välintegrerad.
Frukig smak på hög nivå men ändå len och milld. Låg restsötma och lätt kropp.
Välbalanserad mellan alkohol, vetemalt och fruktighet.
Mycket hög kolsyrenivå
Fullgod teknisk kvalité.
Övriga kommentarer och råd
Lättdrucken, förrädisk och väldigt god vetebock. Balansen mellan kraftiga, fruktiga smaker utan att vara söt samt ett alkoholstöd med vaniljtoner ger en väldigt elegant bock. En riktig fullträff helt enkelt och jag har inget jag vill förbättra med den mer än att det inte får ta så lång tid mellan batcherna framöver. Man kan absolut inte tro att den är 7% ABV så det gäller att använda små glas, jag har Vitusglaset i både 0,5 och 0,3 som på bilderna men försöker hålla mig till det lilla!
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Helles (H44)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Jag vaknade denna septembersöndag av att det åskade så kraftfullt att hela huset skakade. Kort därefter kom en större åskskur som gav mig morgonmys i form av översvämning i bryggeriet, eftersom avloppet där hänger ihop med breddavloppet på garagenedfarten i vilket det samlats löv som täppte till. Jag var med andra ord på rejält dåligt humör och övervägde att strunta i denna bryggning men det var det tur att jag inte gjorde…
September var ovanligt varmt så några lagerjäsningstemperaturer i matkällaren var det inte tal om men nu var helles-suget uppskruvat till max så därför delade jag upp vörten på tre jäshinkar varav två placerades i min jäskyl på 9.0°C. Jag föredrar att ha hela jäsningen samlad i en tank men nöden har ingen lag.
Huvudingrediens denna gång var 93% Weyermann Barke pilsnermalt med stöd av 5% Weyermann Barke Münchnermalt för brödighet samt 2% Syramalt mest §för pH:ts skull. Humlemässigt körde jag lite Magnum som bittergiva och Hallertauer Mittelfrüh som smak/aromgiva. Jästen tog jag en ny storförpackning Fermentis W 34/70 vilket mängdmässigt var lite i överkant för mina två jäshinkar men eftersom jag återanvänder jästen så spelar det ingen roll.
Bryggdagen
Krossningen gick galant med en kross som nöp tag direkt i malten och med ett snyggt krossresultat på 1,0mm spaltbredd. Att jag måste stå och hålla i ”gaspedalen” på borren för att köra den i lagom hastighet är lite tjurigt men den klarar verkligen inte att starta krossningen på ett stegs långsammare inställning och att få den halv nedtryckt är stört omöjligt. Inmäskning landade på 64,4c så ynka 1,4°C högre än planerat vilket duger alldeles väl. 45 minuter fick mäsken recirkulera innan sista tredjedelen varmare mäskvatten petade upp temperaturen till 71°C som hölls i 30 min. Med det varmare sommarkranvattnet fick jag inte ner vörten kallare än 17°C men jag pitchade jästen direkt ändå för att skydda vörten mot syre även fast jästen inte trivs med en initial temperatursänkning. OG satt perfekt på 1.048.
Helt okej krossning med hela skal och kärnor i 3-4 bitar.
Det gula spännbandet fungerade utmärkt för att hålla lagom hastighet på min gamla Bosch-borrmaskin men på Biltemaaset går det alltså inte, alls.
Vörtens disighet precis i början av betaamylasrasten…
…jämfört med en halvtimme senare.
Riktigt vitt skum vid uppkok.
Hittade en kvarglömd äldre påse Mittelfrüh som fick duga, den hade ju ett år kvar till bäste före och sen ska en helles inte vara speciellt humledominant.
SG-mätning halvvägs genom koket.
PH:justering och sedimenteringshjälp sista kvarten.
Provsmakning
Gyllengul blank öl med hög, mycket stabil skumkrona.
Aromen består av extremt kraftfulla, friska maltsmaker med enorm gräddighet och balanserande brödighet.
Medel örtighet och lätt träighet finns i bakgrunden.
Medel beska för stilen.
Inga tydliga alkholtoner.
Smaken är en maltbomb av ljus malt med ljust bröd och kex som stödsmaker.
Oerhört gräddig och maltig på ett väldigt elegant och tilltalande sätt.
Välbalanserad men med nästan för mycket ljus maltsmak!
Hög kolsyrenivå.
Teknisk kvalité, fullgod
Övriga kommentarer och råd
Helt sjuk öl, såna enorma ljusa maltsmaker har jag aldrig upplevt i en ljus öl innan! Jag är småchockad över att en helles kan smaka så mycket malt när det bara är ljus malt, precis som en imperial stout i upplevelsenivå.
Denna omgång är klart en av mina absolut mest lyckade hellesbryggningar, om inte den allra bästa. Extremt svulstiga och överdådiga maltsmaker, verkligen en smakexplosion! Den här är jag extremt nöjd med.
Som att dricka pilsnermaltsjuice lika pigg och fräsch som ett ärtskott (dock ej att jämföra med vört).
Eftersom jag gjort exakt samma recept väldigt många gånger så är det lätt att konstatera att det här bara handlade om bryggprocessen och jäsningen. Mer lågsyre/LODO än så här tror jag inte går att få till om det nu ens skulle vara önskvärt. Första provsmakningen skedde fyra veckor efter bryggdag och smakade magiskt redan så så min helles behöver absolut inte lagras länge.
Recept
| Lindhs Helles H44 (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31111 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 250 g
Recommended starter size: 20.00 L / 2513.1 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Weißbier (W50)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Den här weißbieren bryggdes mitt i högsommarn men på den första regniga dagen på länge. Man skulle kunna tro att jag bryggde mer under semestern/sommarledigheten men det brukar faktiskt bli tvärt om. Dels är det så mycket annat hus/familje-relaterat som ska göras men även att jag inte vill ”gömma mig” i källaren en hel dag. Varför brygger jag då inte mer med lilla Braumeistern, som nästan sköter sig självt? Det kan jag inte riktigt svara på.
Maltnotan var min vanliga för ljus weißbier senaste året med 60% Weyermann vetemalt, 22% Weyermmann Barke Münchnermalt och slutligen 18% Weyermann Barke Pilsnermalt. Jästen var klassikern Weihenstephaner 68 i form av Fermentis torrjäst W68, 50 gram för cirka 110l vört.
Vetemalt är något mindre i storlek än kornmalt så standardinställningen 1,2mm på min maltkross är på tok för stor. Jag har en trevalskross (MonsterMill MM3) där första valsparet är låst för att bara avlägsna eller krossa bort skalen där andra valsparet krossar kärnan i vald storlek. Jag har gärna en ganska smal inställning på krossen men inte så smal att det bråkar med Braumeistern som gärna vill ha väldigt grov krossning. Därför har jag ofta haft ett mellanting på 1,0mm för att det ska funka med bägge bryggverken men när det kommer till vetmalt och weißbier borde jag verkligen gå ner i storlek för mäskutbytet blir minst sagt dåligt. Jag hade en period när jag var nere på 0,7-0,8mm och tyckte det fungerade bra men så ökade jag avståndet i samband med att krossen bråkade med mig. Jag vet att det finns en del som dubbelkrossar sin malt dvs låter den gå genom kvarnen två gånger men det är dels väldigt tråkigt med mina större mängder men så tycker jag även att vinsten just med vetemalt är minimal, den åker i princip rätt igenom på omgång två.
Inmäskningen gick bra och jag körde helt manuell omrörning denna gång, ingen skruvdragare och Brewtools-mäskpaddeln. Det syrefria mäskvattnet på 67,9°C gav efter omrörning 63,4°C i mäsken för betaamylasrasten. Efter 45 minuter fyllde jag på med resterande mmängd mäskvatten (cirka 1/3-del) och hamnade troligtvis runt 71°C som jag häll i 30 minuter. ”Troligtvis” eftersom jag inte kan mäta mäsktemperaturen så långt ner eller i mitten utan att lyfta på det flytande locket vilket jag inte vill göra.
Jag samlade ihop 140 liter till koket som fick en blandning av Magnum, Mittelfrüh och Tradition på 60 min. Varför jag gjorde så minns jag tyvärr inte och jag skrev ingen notering om det heller. Lite udda att göra en sån blandning på bittergivan kan jag tycka. Stammvörtstyrkan eller OG landade lite lågt på 1.045 vilket beror på den grövre krossningen. Antingen får jag justera förväntat utbyte just för veteöl eller så ger jag mig på spaltbredden på krossen igen. Jäsningen kom igång rejält redan morgonen därpå och flytt till fat för spundning skedde efter bara tre dygn.
Vattenvärmning i vänstra pannan.
Den okrossade vetemalten i närstudie.
Krossningen av malt tillsammans med korn. Lägg märke till de något stora vetekärnorna, de kunde ha varit i mindre bitar.
Borrjävlen.
Efter min maltkrossrenovering har jag gjort en markering på vad som är 1,0mm för att visuellt kunna se om inställningen dragit sig med tiden.
Här är en närbild på det skum som bildas när jag övernatt låter en skvätt jäst ihop med socker ta bort allt syre från mäskvattnet. Det ser inte så vackert ut men det doftar lite nybakat bröd när man kommer in i bryggeriet på morgonkvisten och det är ganska trevligt faktiskt, även för någon som knappt äter bröd längre.
Uppnådd mäskvattentemperatur.
Recirkulering under betaamylasrasten är igång.
Grumligt som tusan första kvarten men sen klarnar det väldigt snabbt. Här är bara 2/3-delar av totala mängden vätska i så vörten är dessutom mer koncentrerad.
Här är alfaamylaserastens vatten på plats och det blev omöjligt att ha på något ock för att behålla värmen. Tur att mina kärl har ca 5 cm isolering runt om.
Första vörten från mäsken i vörtpannan. Så fort värmepatronen är täckt så åker max effekt 10.000 watt på.
Den ofriska bittergivan.
Färgkontroll av uppkokets skum. Fullt godkänt för lågsyremetoden men inget bevis på att allt gått bra, bara att det inte gått helt åt skogen.
Min passiva ventilering som fungerar väldigt bra. När jag inte har den på, i samband med att jag skummar av uppkoket, blir det dock väldigt mycket ånga i bryggeriet så jag brukar öppna garageporten då vilket är tråkigt på vintern.
Någon bad mig ta en bild på mina kopplingar till plattvärmeväxlaren så här kommer de. Det är QD-kopplingar (quick disconnect) som jag inte är så förtjust i. De är förvisso smala och smidiga men ganska svåra att få på plats. På gardenasidan är en övergång från 1/2″ standardslang till den större 3/4″ som jag har för att få snabbare flöde på kylvattnet.
Här monterat på PVVn. Överst är QD-honor för vörten och unders är hanar för kylvattnet vilket gör att jag inte kan koppla fel och skicka vörten rätt ut i avloppet och kylvatten till jästunnan.
Från kokande till 18°C denna sistajuliförmiddag.
Favoritjästen!
Whirlpooldokumentation
Min fula men lätthanterade jästunna. Jag skickar vörten in genom kranen i botten och även om jag sprayar med Saniclean så har jag sett någon bananfluga hänga där någon gång så sommartid har jag en sanicleanad plastpåse runt. Just större jästank på cirka 150-200l är det jag helst vill uppgradera framöver.
Som ni förstår av denna flyttmetod av vört så blir det ingen syresättning av vörten men eftersom jag kör med torrjäst behövs det inte heller. När jag har denna jästank i matkällaren och skickar vörten genom en slang i väggen så syresätts den men jag märker ingen enorm skillnad. Med pigg och fräsch jäst är syresättning inte lika viktig.
Efter flytt till jästank så backspolar jag PVVn med hett vatten som sen får stå över natt. Inte för att det ska ge någon rengörande effekt utan för att jag inte orkar ta hand om all disk på bryggdagen. Dagen efter så kör jag PBW eller liknande medel på 70°C genom PVVn och alla slangar.
Provsmakning
Gyllengul, kraftigt disig öl med hög stabil skumkrona.
Doften är kraftigt dominerad av kryddnejlika och tydlig banan på medel nivå. Det var mer banan när den var lite yngre. Muskotblomma på medel nivå.
Gräddig och dammig malt i doften. Medel halm och hö. Tydlig örtighet. Uns päron.
Smaken är brödigt maltig med härliga vaniljtoner.
Något kladdig munskänsla.
Medel beska för stilen.
Bra balans.
Hög kolsyra (medel för stilen).
Lång kryddig eftersmak.
Medel kropp.
Låg restsötma.
Ingen tydlig alkoholsmak.
Kommentar
God och härlig weißbier men inte en av mina bästa vilket inte berodde på receptet som är välbeprövat vid det här laget utan jäsningen som skapade för klent med isoamylacetet (banan). På grund av två långresor med jobbet blev provsmakningen av denna öl fel i tiden och ölet hade redan peakat. Det var absolut inte dåligt eller gammalt men passerat sin bästa period så att säga.
Recept
| Lindhs Weißbier (W50) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 32002 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 117 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1559.5 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Provsmakning av världens största ölmärke (som få har provat)
Jag reser ganska mycket med jobbet och tycker det är kul att prova lokala öl men jag brukar aldrig rapportera om det här eller göra provsmakning om det inte tillhör något specifikt som t.ex. ”Projekt Pilsner”. Det brukar heller inte finnas bra förutsättningar (fel glas, fel miljö, stressigt med tid osv). Nu har jag dock varit i Kina och provsmakat världens största ölmärke som heter Snow och som inte går att få tag på utanför Kina eftersom det inte exporteras alls. Det tänkte jag kunde vara lite kul att lägga upp här.
Snow (雪花啤酒, Xuehua Beer eller “Snow Beer”) ägs av bolaget China Resources Snow Breweries Ltd och har varit ett joint venture mellan China Resources Enterprise och SABMiller fram till 2016 då det köpte ut för 1,6 miljarder USD. Snow lanserades 1993 och producerades av tre olika bryggerier från början. Efter att ha gjort liknande resa som de andra stora globala bryggerikoncernerna (som jag rekommenderar alla att lyssna på i utmärkta Jankopodden) har Snow idag över 90 bryggerier över hela landet med årsvolym på över 100 miljoner hektoliter eller 20 miljarder burkar! Snow har cirka 25% av totala kinesiska marknaden men räknas som det mest säljande ölmärket i hela världen.
Det finns åtta olika varianter av Snow där jag testat fem men bara provsmakat två lite mer seriöst.
Snow Beer Pure Draft, 3,2% ABV / 8.0 °P
Från hemsidan: ”Snow Beer Pure Draft är en av de två stora storsäljande produkterna i China Resources Snow Beers produktfamilj. Produkten kännetecknas av mästarkvalitet, steril filtrering med standardmembran och en uppdaterad fräsch ”pure draft”-bryggprocess. Den har en frisk smak med ren och mild maltdoft, och är framtagen för konsumenter som eftersträvar en högkvalitativ livsstil – en premiumöl som erbjuder en upplevelse av ”renhet och friskhet.”
Gustavs provsmakning
Lätt disig halmgul öl med bra stabil skumkrona.
Halmig och medelstor örtig doft som har större ganska söta inslag.
Lättare inslag av tvål.
Smaken är lätt maltig med överslag på vattniga och blaskiga toner.
Beskan är låg till mycket låg.
Låg kolsyrehalt.
Något syrlig eftersmak.
Lätt till obefintlig kropp.
Inga alkoholtoner als, varken doft eller smak.
Kladdig munkänsla.
Kommentar
Ja det här var verkligen åt det blaskigaste jag varit med om. Jag har inget emot en 2.8:a eller 3:5a men då behövs betydligt mer maltstöd om det inte ska falla helt platt. Med tanke på att det är över 40°C ute med extrem fuktighet och gassande sol i kombination med att många asiater har svårt att bryta ner alkohol förstår jag att det här är en rimlig produkt men den är alldeles för blaskig för min del. Det intressanta är att den trots sin lätthet helt saknar hinkabilitet. Den är helt enkelt så mjäkig och slätstruken.
Snow flake, 8.0P, 2,9%
Så här beskriver producenten ölet på sin hemsida:”Fullkorn Pure Draft, Bryggd med 100 % kornmalt, där råvarorna endast är vatten, malt och humle. Ölet är fräscht och har en fyllig smak.”
Detta är alltså Snows standardvariant.
Gustavs provsmakning
Halmgul och helt genomskinlig öl med stabil skumkrona.
Tydlig örtig doft med inslag av malt och även viss tvålighet.
Smaken är mycket lätt och lätt maltig, vattnig och helt utan humlesmaker.
Låg till riktigt låg beska
Syrlig avslutning
Ingen tydlig alkohol
Medellång eftersmak
Medellåg kolsyra
Mycket tunn kropp
Kommentar
Det är svårt att ge den här ölen något annat betyg än den förra. Kanske att den var ytterligare blaskigare om det ens är möjligt. Vi pratar avsaknad av maltighet på en nivå som får en Corona att framstå som en fullkomlig maltbomb. Den här åker i vasken efter ett halvt litet glas…
Lägg märke till öppningen på burken, samma som vi hade på 80-talet och även på vissa kapsyler.
”Snow Beer Classic, även kallad Klassiska Lao Xue, har sedan sin födelse år 1964 vunnit mängder av lojala fans tack vare sin kraftiga karaktär. Den är känd för sin rena ölarom och fylliga smak.”
Denna låg på 12°P så mer som en 5%-ig öl vi är vana vid. Tyvärr hittade jag den inte i någon matbutik och att provsmaka den i litet lerkrus med stark mat till var inte optimalt. Ett väldigt oproffsigt utlåtande blir ändå att jag upplevde denna som helt klart bäst i Snow-serien.
Yongchuang Tianya SuperX
Yongchuang Tianya SuperX är den första kärnprodukten efter omprofileringen av varumärket China Resources Snow Beer, och lanserades den 18 mars 2018. Sedan lanseringen har produkten fokuserat på unga människors orädda och utmanande anda – med målet att inspirera till en livsstil där allt är möjligt att utforska.
Denna drack jag direkt ur burken för att släcka törsten. Jag hittade den inte någon mer gång så det blev ingen vettig provsmakning av den heller tyvärr men jag kan omformulera det såhär; den var inte något värt att leta mer efter heller för den delen.
En annan relativt okänd storspelare är Yanjing från Beijing Yanjing Brewery som grundades 1980 och med sina 40.000 anställda producerar 57,1 miljoner hektoliter. De har också ett antal produkter i sin portfölj men jag provade/hittade bara denna 10°P lager. Den inmundigades på en stek-osig kinakrog så jag skrev inte ner några kommentarer på denna heller. TsingTao drack jag också såklart men den tror jag de flesta har provat redan då den finns i Sverige.
Slutligen drack jag en Franziskaner som jag tyckte smakade ytterst konstigt, det är ändå en öl jag druckit väldigt många gånger genom åren och på många platser runt jorden. Efter att ha tittat närmare på flaskan förstod jag varför… Ölet var nästan genomskinligt och saknade helt bananestrar och kryddnejlikafenoler. Mycket egendomlig upplevelse.
Resan till Kina var som sagt en jobbresa där vi jobbade extremt hårt i över två veckor med 40°C sjukt fuktigt värme, så arbetsförhållandena var inte de bästa. Några saker hann vi trots det med att se privat vilket sällan brukar vara fallet.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Helles, fast med ale-jäst (H43)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Efter att ha hyrt och utvärderat SS Brewtechs 159l Unitank förra året samt en misslyckad begagnataffär av en annan jästank (som löste sig bra tillslut) så har min uppgradering av större jäsning stannat av. SS Brewtech-tanken var verkligen fantastisk på många sätt men jag är ute efter en enklare, lättare och tystare lösning eftersom vårt sovrum är i anslutning till bryggeriet. Jag har två gamla kylskåp så kapaciteten att kontrollerat jäsa mina större satser sommartid finns men jag är inte så förtjust i att dela upp jäsningen i 3-4 hinkar. Vintertid har jag cirka 10°C i matkälllaren så även om det ibland går uppåt 12°C så duger det som lagerjäsning i väntan på en bättre lösning. Bryggeriet håller cirka 18°C större delen av året så veteölsjäsning passar alltid bra där. Denna hellesbryggning gjorde jag i början på juni och även om sommaren var lite sen att komma igång så var det redan 16°C i matkällaren, helt åt skogen för lageröl… Jag ville inte dela upp jäsningen i olika hinkar denna gång utan ändå köra i min stora blåa plasttank som rymmer hela batchen. Istället för rätt tempmeratur bestämde jag mig för att köra en något sval alejäsning på 16°C i matkällaren och med alejäst istället för lagerjäst eftersom jag inte hade någon sparad slurry och inte ville starta en ny omgång lagerjäst vid fel temperatur. Borde jag ens kalla denna öl för en helles? Kanske inte men den fick samma recept och behandling som min ordinarie helles så enda skillnaden blev jäststamm och jästemperatur. Så frågan är, hur står sig en sval alejäsning mot en lagerjäsning? Eftersom detta inte blev någon splitbatch så är det inte ett försök till någon som helst vetenskaplig utvärdering men efter 42 batcher av min helles så vet jag hur den brukar smaka.
Jästvalet föll på Crown English Ale eftersom jag har en del i kylen men när jag skrev att det var exakt samma recept som vanligt så ljög jag lite. Eftersom jag ändå inte skulle jäsa med lagerjäst eller i lagertemperatur och såg denna bryggning mer som ett sätt att fylla faten inför semestern så ökade jag på humlegivan med 100 gram extra Hallertauer mittelfrüh. Humleschemat blev alltså en bittergiva Magnun, 100 gram Mittelfrüh på 20 min och 200g Mitelfrüh i whirlpoolen 20 min plus den tid det tar att skicka vörten genom plattvärmeväxlaren. Maltnotan var dock min vanliga med 93% Weyermann Barke pilsnermalt, 5% Weyermann Barke Münchnermalt samt 2% Syramalt.
Bryggdagen
Krossningen av malten i min nyligen noggrant rengjorda Monster Mill gick bra och krossningen såg skaplig ut, kanske något för grov. Inmäskningen gick smidigt och betaamylasrasten landade på 63,4°C i 45 minuter med ett SG på 1.070. Alfarastens temperatur mätte jag aldrig men den kan omöjligt gått över 70°C eftersom det var temperaturen på vattnet jag infuserade med. Den här söndagen hade jag en massa annat helgbestyr inför sommaren så jag antecknade inte så mycket mer från bryggningen mer än att OG landade på 1.049 och vörten kyldes från kokande till 12°C. En odramatisk men trevlig bryggdag helt enkelt.
Pansarvagnarna tuffar på.
Min lilla dyna som min fru sytt åt mig används flitigt, både på denna pall men även på två drickabackar som den egentligen är sydd för att passa till.
Hela och halverade skal men kärnbitarna är snarare 3-4 än 4-5
Sulfiter för att binda syre i mäsken.
Inmäskning med Riptide-pumpen. Vattnet är grumligt eftersom det matats med jäst och socker kvällen innan för syrereducering. Det klarnar upp väldigt snabbt i mäskningen vilket är lite eläckert att bevittna.
”Locket” eller bordskivan passar bra och gör jobbet på betaamylasrasten men när alfavattnet kommer i så måste jag ha locket på halvt för att slangen ska få plats vilket syns på nästa bild.
Vitt fint skum eller varmdruv från uppkoket.
Jag har ingen fläkt i bryggeriet så just vid avskummning av uppkok så kör jag med öppet fönster och öppen garageport. Det blir en hel del dimma men den vädras snabbt ut.
Efter 40 min kok finns denna lilla proteinhög reda att fiskas upp. Allt för att minska risken för skräp i plattvärmeväxlaren.
Lyckad whirlpool även denna gång.
Provsmakning
Gyllengul, disig öl med något lågt skum.
Medel fruktstrar främst apelsin och citron inleder.
Medelstor vaniljig malt och örter som timjan och mejram.
Inslag av lösningsmedel, mentol och blöta rep.
Smaken är påtagligt maltig och även här en del citrustoner.
Låg beska (dvs medel för stilen).
Ingen tydlig alkohol i smaken men finns en del i doften, högre alkoholer?
Lång eftersmak.
Något kladdig och samtidigt vattnig munkänsla.
Felsmak: fruktester och eventuellt högre alkoholer.
Kommentar
Det här blev som bäst en funktionsduglig sommaröl men jag vill inte kalla den för helles. Den varken smakar eller ser ut som den brukar så jästvalet gjorde väldigt stor skillnad på många av smakerna. Den höll sig påtagligt disigare än vanligt, även på de sista faten som lagrats betydligt längre tid. En fadd och trist öl som saknar de brödiga, halmiga lodosmakerna från malten och där fruktesttrar stör intrycket.
Nästa jäsning av lager kommer jag definitivt köra i kylskåp! Det spelar ingen roll hur jag delar upp vörten eller om det blir mer disk för det här funkar inte alls för mig.
Recept
| Lindhs Helles (H43) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31111 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 341 g
Recommended starter size: 20.00 L / 2513.1 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Rengöring eller minirenovering av MonsterMill MM3
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Min maltkross MonsterMill MM 3 som har tjänat mig väldigt väl i över åtta år har börjat strula lite senaste halvåret. Jag tycker mig sett en tendens att det är främst sommartid som den int evelat nypa tag i malten initialt men när den väl fått grepp har det fungerat genom hela krossningen. Senaste tiden har det blivit värre och det hänger ihop med när min gamla gröna Bosch borrmaskin dog, eller gav borren upp för att motståndet blev för tungt. Jag köpte en ny borr från Biltema och den fungerade skapligt men inte när den är inställd på låga varv vilket gör att jag inte kan låsa hastigheten med ett spännband utan måste stå och hålla i borren genom hela krossningen. Jag gjorde rent krossen med en torr borste och dammsugare vilket jag gör någon gång per år men det blev ingen större skillnad på ”initiala nypet”. Om jag backade första valsen lite fram och tillbaka så nöp den tag i malten men ibland var det rejält hårt och när väl skruvarna som låser spaltbredden och även inställningsskruvarna börjat ”vandra” under krossningen insåg jag att det behövdes ett större omtag och kanske lite nya delar.
Innan jag krånglar med att beställa reservdelar från USA behövde jag identifiera problemet. Efter en hel dels testande och justerande kom jag fram till att det inte var slitage på valsarnas räfflor utan att vals nr två inte snurrade lika lätt som de andra två. Jag plockade isär hela krossen i smådelar och gjorde en noggrann rengöring av varje del och visst fanns det en hel del skräp runt lagren och även där låsskruvarna satt. Efter lite googling och AI fick jag fram vilken typ av olja jag kunde smörja lagren med och jag tog ytterst lite då den inte ska komma i kontakt med malten. WD-40 rekommenderas också vilket jag testat innan utan resultat men då hade jag inte rengjort först.
Krossen fungerar riktigt bra igen men det är dags att köpa nya lager. Jag har bara hittat denna sida att beställa från men jag ska leta lite mer. Biltemaborren ”blådåren” får jag dras med ett tag till tyvärr…
Påbörjad demontering.
Visst slitage på mässingen syns till vänster så lagren skulle behöva bytas inom kort.
Det svarta joxet ihop med säkerligen maltpartiklar var boven i dramat.
En droppe vaselin-maskinolja utifrån fick fart på den sega valsen.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Idaho Gem
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Jag kör vidare med mina humletester och denna gången är det den amerikanska humlesorten Idaho Gem tur. Idaho Gem utvecklades av Gooding Farms i Idaho och släpptes kommersiellt omkring 2019. Den är resultatet av en spontan korsning som upptäcktes i en äldre odling och det exakta genetiska ursprunget är därför inte helt känt. Idaho Gem har snabbt blivit populär tack vare sin intensiva fruktighet och tydliga godisliknande aromprofil, vilket gör den särskilt lämpad för moderna humledrivna ölstilar som IPA och pale ale.
Kemiska och sensoriska egenskaper
Aromprofil: Körsbär, röda bär, bubbelgum, citrus (särskilt lime och apelsin), tropisk frukt, lätt örtkryddighet. I vissa öl kan även toner av ananas, melon eller grape framträda.
Alfa-syra: ca 12–14 %
Beta-syra: ca 4–7 %
Cohumulone: 30–33 %
Total olja: ungefär 0,8–1,2 mL/100 g
Oljekomposition (i procent av total olja):
Myrcene: 55–65 %
Humulene: 10–15 %
Caryophyllene: 6–9 %
Linalool: > 0,5 %
Farnesene: < 1 %
Receptet och bryggdagen
Receptet finns längst ner på denna sida och är min standard för humleutvärderingar; 93% Barke Pilsnermalt med 2% syramalt och 5% Barke Münchnermal. Cirka 10g/l humle med hälften på 20 min kok och andra hälften som whirlpool/hopstand i 20 minuter.
Bryggdagen blev lite förkortad och med mindreee dokumentation eftersom jag hade besök av en vän som ville lära sig ölbryggning. Mäskningen förenklades därför till 66c i 1h medan vi drack öl och käkade hemgjord korv på övervåningen. OG landade på 1.048 så mitt i prick enligt plan. I övrigt var bryggdagen smidig och helt utan avvikelser.
10,8c i kranvattnet denna soliga maj-lördag.
Bra drag i alfasyran på denna IPA-humle!
Utmäskning, lakning eller sköljning. Kalla det vad du vill..
Hälften av humlen till 20-min-koket. Andra halvan på whirlpool/hopostand.
Kylning med den sjukt smidiga kylmanteln.
Provsmakning
Gyllengul, kraftigt disig öl med väldigt stabilt skum.
Sanslöst mycket grape i både doften och smaken, helt galen!
I bakgrunden finns en frisk pilsnermalt men även ett uns plast. Inslag av petrolium som det kan dofta om grapefruktskal.
Tydlig dammighet/källare i doften ihop med vetemjöl och vetedeg.
Rejäl beska
Låg restsötma
Lång eftersmak
Lätt kropp
Fyllig men något kladdig munkänsla.
Kommentar
En riktig humlebomb där citrustonerna verkligen får ta för sig! Mycket god och kraftfull APA eller sessionIPA om man vill bortse från SHBFs öltypsdefinitioner. Kanske att ölet är något endimensionellt så en kombination av Idaho Gem och något träigt eller örtigt blir nog en superkombo. Columbus eller Simcoe är de första jag kommer att tänka på.
Idaho Gem är en riktigt bra IPA-humle som jag skarpt rekommenderar!
Recept
| Idaho Gem (Pale ale (APA)) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2303 g
Fly sparge with 3.47 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 0.00 L / 107.8 Billion cells.
BrewNotes Ca 74 Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Weißbier (W49)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Senaste året har jobbresandet varit på en väldigt intensiv nivå så jag har haft svårt att komma ikapp med rapporteringen av mina bryggningar. Eftersom jag brygger ungefär i den takt jag hinner skriva så jag har konstant legat fyra-fem bryggningar eller cirka ett halvår efter. Jag har tillräckligt med anteckningar och bilder för att ändå få ihop inläggen men det är klart att det är roligare när de är färska i minnet fortfarande. Denna weißbier-bryggning skedde i april men mentalt börjar jag i skrivande stund förbereda mig för mörkare öl och kanske årets julöl. Jag har lekt med tanken att bara slänga några inlägg/bryggningar för att komma ikapp men det känns lite trist när allt material redan finns dokumenterat. Jag ska försöka hålla några av kommande inlägg något kortare och på så vis få ut ett antal inlägg snabbare så jag kommer ikapp.
Recept
Maltmässigt ändrar jag inte min ljusa weißbier mer utan kör vidare med 60% Weyermann vetemalt, 22% Weyermmann Barke Münchnermalt och slutligen 18% Weyermann Barke Pilsnermalt. Som ni ser är det ingen syramalt i mitt veteölsrecept och det är av två anledningar. Dels främjas ferulasyrarasten (som jag inte kan köra med mitt stora bryggverk av tekniska begränsningar) av högre pH och dels så är veteölsjästen en rackare på att dra ner pH i jäsningen. På tal om jäst fortsätter succén med Fermentis torrjäst W68. Jag tycker den är prcis lika bra som den flytande varianten och den är lika snabb dvs. rejäl jäsning på 12-18h och högkreusen efter ett dygn. Denna bryggning jäste den till 1.010 på 6 dagar vilket gav en något sen flytt till fat för spund för min del, för vweißbier får det gärna vara minst 5ö kvar för kolsyrejäsning. Humle är inte så intressant för denna typ av weißbier. Många stora producenter kör enbart med humleexktrakt för enkelhetens skull och min motsvarighet är att köra med Magnum för att hålla nere mängden humlebös i koket.
Bryggdagen
Biltemaborren fungerade bra vid krossningen men krossens inställning drog sig så det var svårt att få en jämn krossning denna gång. En grundlig rengöring eller snudd på renovering av krossen gjordes några veckor efter denna bryggning vilket jag ska rapportera om senare. Inmäskningen gav lite mer skum än vanligt även fast jag inte gjorde på något nytt sätt, oklart varför. Jag fick ett SG eller PBG (preboil gravity) på 1.040 som efter 60 min kok gav mig OG på 1.045. Kylningen blev för effektiv även denna gång vilket beror på att jag ändrat inkommande kylvatten. Tidigare hade jag en standardstorleks gardenaslang från kökskranen men jag har bytt till en större slang som går direkt på inkommande vatten till huset. Skillnaden är större än man kan tro i flöde även om jag inte mätt liter per minut. Med Blichmann Riptidee-pumpen på maxfart kom den nästan kokande vörten ändå ut på 18°C från plattvärmeväxlaren så jag fick sänka flödet på kylvattnet, snacka om lyxproblem!
Jag samlade all vört från slangar och PVV efter flytt till jästank och det blir ändå 700ml vilket är vört det med. Jag brukar samla all slaskvört till en liten sidobatch så inget går till spillo.
Vattenfyllning dagen innan. Här med slang från kökskranen och det är plågsamt långsamt tack vare den usla IKEA-kranen som stryper flödet jämfört med min tidigare kran som tyvärr gick sönder. ”Pinnen” som sticker upp är mitt stora mäskroder som jag har gjort markeringar på för att veta antal liter.
Kladdfri och int eså noggrann temperaturmätning och kalciumklorid.
Krossningen denna gång. Avsaknad av skall kommer från den skallösa veten såklart.
60% vete är inga problem i mitt stora bryggverk. Mer har jag inte testat med ännu.
Mäskning igång.
Träslöjd ändå. Jag har inte fått till några bättre handtag som passar så detta får duga.
Maxad mäsktunna när alfaamylasevattnet kommit på plats.
Mätning av SG halvvägs genom mäskningen.
Skum från uppkok.
Mäsken efter att all vört skickats till kok. Vete kan verkligen ge ett kompakt kladdigt utseende.
Varmdruv som jag skummar av även vid veteölsbryggning.
Preboil gravity.
Flytt till jästank.
Suddig mobilbild som visar whirlpoolen när det är cirka 10 liter vört kvar.
Oftast blir det inte mer vört än såhär kvar i bryggverket efter whirlpool. Inte en gång har jag misslyckats med konan heller så jag är väldigt nöjd med värmeelementets utformning.
Provsmakning
Gyllengul kraftigt disig öl med riktigt stabilt skum som håller länge.
Doften har kraftfulla banantoner och en fin balans mellan maltdofter, vete och medelstora fenoler av kryddnejlika.
Medel örtighet för stilen.
Smaken är maltig och brödig på stor nivå med tydliga inslag av vanilj.
Låg beska
Lång eftersmak
Bra och lagom+ alkoholstöd
Stor kropp
Medelkraftig kolsyra
Kommentar
En riktigt läcker och lättdrucken weißbier som verkligen passar min smak. Det finns inget jag vill förändra receptmässigt men kanske skulle den ha jäst 1-2c varmare för ett uns mer banan. Färgen sitter precis där jag vill ha en ljus weißbier och beskan är på helt rätt nivå mot alkoholhalten.
Recept
| Lindhs Weißbier (W49) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 145.00 L
Total amount of malt: 32002 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 55 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1633.3 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Helles (H41 och H42)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Det var länge sen jag gjorde utvärdering av olika jäststammar och specifikt lagerstammar har jag egentligen aldrig riktigt gjort bra jämförande tester av. Dels för att jag antingen gör för små batcher (10l) som inte går att splitjäsa eller för stora satser där jag inte har rätt utrustning för förkultivering av många sorter parallellt eller kontrollerad jäsning av många jäshinkar. Generellt har jag länge tänkt att det inte varit tillräckligt stor skillnad på olika jäststammar sålänge man håller sig mellan 7-10°C och att andra ingrediens- och processval varit mer avgörande för smakbilden.
Denna bryggning blev dock en splitbatch men med flera eventuella felkällor jag helst inte vill inkludera i ett test. Självklart samma vört från samma kok men problemen var att ena jästen var en större sparad slurry och som fick jäsa i en stor batch på cirka 100l i högsmal jästank vilket ger 1m hydrostatiskt tryck samt jämnare värmehållande egenskaper där den den andra batchen fick en påse torrjäst 11,5g till 10 liter i en 15l-hink. Den stora saten hamnade i CO2-purge:ade 19l-fat där den lilla fick en snabbare flytt till ett ickeflushat 9l-fat. Alltså ett ganska fattigt försök till någon som helst vetenskaplig metod.
Deen stora jästslurryn var från torrjästen Fermentis Saflager S-23 som hos Humlegårdens Ekolager har smakbeskrivningen ”Denna lagerjäst från Berlin ger pilsner med bra munkänsla och maltarom. Kan producera lageröl med lätt fruktiga toner som kompletterar aromerna från malten och humlen. Lätt fruktig lagerjäst lämplig för tjeckisk pilsner och välhumlad lager. S-23 är en välkänd lagerjäst som brukar ge en förjäsbarhet på cirka 80–84 %. Den har en alkoholtolerans på ungefär 9–11 % och arbetar bäst i temperaturspannet 12–18 °C vem som nu jäser lager över 10°C? Jästen kännetecknas av hög flockulering och snabb sedimentation. Smakmässigt är den känd för att producera en ren men ändå fruktig profil med subtila estertonar.
Påsen med torr torrjäst till 10l-satsen var Fermentis Saflager E30 som Humlegården beskriver som ”E-30 är en lagerjäst för krispig lager och mer fruktigt aromatiska typer av lageröl. Denna jäst kan ge något mer fruktiga smaker än andra lagerjäster, men på låg nivå jämfört med fruktigheten från alejäst. Högre jästemperaturer främjar subtil smak av skumbanan. Medelhög sedimentering. Lämpar sig för ljusa lagerstilar och råfruktslager, som asiatisk, amerikansk eller mexikansk lager.”
E-30 är en nyare stam från Fermentis, framtagen för mer moderna lagerstilar med uttalad fruktighet med bland annat bananlika estrar. Den uppnår ungefär samma förjäsbarhet som S-23, alltså 80–84 %, men någon officiell siffra för alkoholtolerans hittar jag inte även om den sannolikt ligger i nivå med övriga SafLager-stammar. Optimal jästemperatur är också 12–18 °C men det är för jästens skull, inte ölsmakens. Till skillnad från S-23 med hög flockulering har E-30 mer åt medelhög flockulering och sedimenterar på ett mjukare ”pulvrigt sätt”, vad det nu betyder. Det kan iallafall lämna en lätt disighet i ölet om det inte klarnas eller filtreras.
Maltnotan var mitt vanliga för helles, 95% Weyermann Barke pilsnermalt för kraftiga pilsnermaltsmaker och 5% Weyermann Barke Münchnermalt för större brödighet och något mörkare färg. Humlemässigt gick jag på en bittergiva av Magnum, sedan Hallertauer Mittelfrüh och Tradition för smak/aromgiva. En helles ska inte vara humledominant så det är av mindre vikt.
Bryggdagen
Jag körde med jästätarmetoden för syreereducering av bryggvattnet kvällen före men istället för att ha i bakjäst så hade jag en gammal fulslurry, alltså inte så väl omhändertagen bottensats, jag tog en del av ihop med lite socker och det fungerade utmärkt. Min S-23-slurry skulle jag mata kvällen före för att väcka till liv men vörten kokade över och jag fick demontera hela rövla köket genom att ta bort lister under köksön och svabba en massa kladd. Dålig start…
Maltkrossen hade lite svårt att nypa-tag i malten men bråkade betydligt mindre än sist. Jag justerade valsavståndet halvvägs igenom krossningen men helt utan bladmått dvs. endast baserat på visuella krossresultatet eftersom jag krånglat lite med krossen. Nya Biltema-borren jag driver krossen med har jag ännu inte lyckats bemästra stabil hastighet på.
Vörtmängd före kok eller PreBoilVolume uppskattades till 153 liter med en stammvörtstyrka eller PreBoilGravity på 1.040. Efter kok fastställde jag OG till 1.045 med både min gamla visuella refraktometer samt Anton Paar SmartRef.
Jästslurry för att ta bort syre ur mäskvattnet under natten, något man gör när man brygger med lågsyremetoden vilket jag gör med mitt stora bryggverk men inte det lilla.
Temperatur på denna ”minijäsning” är inte så petig. Jag siktar på 20-25c oavsett typ av jäst.
Biltemaborren, undrar om vi någonsin kommer blli vänner.
Kalciumklorid för att få upp Ca till 75 ppm.
Jag har blivit med ny musikanläggning i bryggeriet! Jag fick en suroundanläggning vid en ”Ta/ge-grupp” på Fejjan så jag har högtalare i varje hörn! Jag ska snygga-till installationen såklart…
Okej krossning, lite för stora kärnor.
NaMet, SodiumMetabisulfite eller Natriumdisulfit (E223). Kärt barn med många namn. Används för att motverka den syresättning som sker under mäskningen dvs en antioxidant liknande Antioxin SBT som jag har slut på för tillfället.
Värmning av allt bryggvatten men bara 2/3-delas till högre mäskpannan för betaamylas-rasten. Resterande kommer 45 min senare och då ytterligare värmd för att öka mäskens temperatur till alfaamylasens nivå.
Skapligt ändå men inte wow.
Ett av mina två mäskroder, konstnärligt utsmyckad för att kunna mäta vätskenivån i vörtpannan.
Vörtens genomskinlighet vid första minutrarnas recirkulering.
Hemsnickrade locket för att isolera mäsktunnans topp. Bättre och snyggare än en handduk men jag hoppas på en elegantare lösning i framtiden.
Jag har visat min lilla pall vars dyna min fru gjort tidigare men jag är väldigt förtjust i den så här är den igen. Använder den en hel del under bryggdagen, främst när det närmar sig slutet av olika flytt av vört ått olika hålll.
Dravet som denna gång blev sju små honungshinkar hönsfoder.
Snart kokstart med vitt, ickeoxiderat varmdruv.
SG vid kokstart.
Koket blir sällan av att jag fotar men whirlpool-konan är alltid kul. Här är jag inte heltt färdig med flytten till PVV så vätskenivån sjönk mer än såhär.
Från nästan kokande vört via PVVn och ut på 10°C till jästank, wunderbar!
Kristallklar vört direkt från koket. Eftersom jag inte skickar vörten tillbaka till vörtpannan under kylningen får jag med mig kalldrav till jäsningen där jag tyvärr inte har möjlighet att dumpa den.
Dagens jäst.
Bryggning avklarad, disk återstår…
Provsmakning
E-30 eller H41 (till vänster)
Halmgul, kristallklar öl med dålig skumkrona och dålig skumstabilitet.
Doften domineras av stor örtighet med stor sandelträ och halm.
Doft och smak har medel vanilj och höstlöv.
Inslag av banan och en uns fruktkompott.
Stor maltighet och örtighet i smaken.
Låg beska.
Uns syrlighet.
Något kladddig munkänsla.
Medellätt kropp.
Lång eftersmak.
Kommentar
Väldig rensmakande där alla smaker står ut var för sig utan att det smetas eller överbryggas däremellan.
Väldigt bra flokulerande egenskaper även om beskrivningen säger det motsatta. Den här såg nästan filtrerad ut!
Det som starkt drar ner helheten är de störande fruktestrarna. Initialt tyckte jag den var bättre men när den blev något varmar så tog fruktkompotten med banan över.
S-23 eller H42 (till höger)
Gyllengul, lätt disig öl med massiv skumkrona som är stabil.
Doften har sotr dos stor vanilj, grädde och säd, pilsnermalten är kraftfull och fräsch i doften.
Mindre einslag av damm och gips framträder efter ett tag.
Klassiskt örtig på medel nivå avlöser.
Ett uns svavel på klassisk lagerölsnivå.
Smaken är något syrlig med viss träighet so mihop med maltigheten förstärker vaniljen/vanilinen.
Låg beska.
Medelfyllig kropp.
Lång eftersmak.
Kommentar
En bra och trygg ”Lindh-Helles” med en vacker vaniljig och gräddig smak. BRa balans mellan örter och trä. Kunde gott få varit lite bättre flockulerad men detta var första glaset från detta fat efter att värsta bottensatsen dumpats.
Diskussion
När jag jämfört och vridit på dessa två öl rejält så kom jag fram till att E-30 helt klart var renare i smakerna än S-23:an men kanske lite ”stor stark-tråkig” samt att fruktestrarna förstörde massor. Den otränade öldrickaren skulle säkert tycke att E-30 var godare för den såg filtrerad ut och var något renare i smakbilden men för mig sopade S-23:an rent banan. Det hände mycket mer smakmässigt i E-30 men inte på ett bra sätt, mer är inte alltid bättre. Jag skulle skämtsamt vilja kalla E-30 för lagerölets Nottingham, både i smak men även dess flockulerande egenskaper. S-23 var rundare men också jämnare i smakbilden, mer lättdrucken men inte lika ren. Bättre ”lageröls-smak” och definitivt mer av det jag älskar med en helles. Även om det fanns en hel del brister i mitt genomförande av detta test så var resultatet väldigt intressant och jag kunde intee ha gissat att lagerjästerna skullee skilja sig riktigt så här mycket åt. Detta innebär såklart att jag måst eta et större grepp och arbeta fram en metod för att testa fler stamma på samma gång och med samma förutsättningar.
Recept
| Lindhs Helles Gold (H42) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 150.00 L
Total amount of malt: 31423 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 275 g
Recommended starter size: 26.17 L / 2542.7 Billion cells. BrewNotes Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Senaste kommentarer