Northern Brewer Pils (P47)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Mina humleutvärderingar fortsätter med bibehållen hastighet och denna gång blir det även en koppling till mitt ”Pilsnerprojekt” då Northern Brewer används i en del pilsnersorter.
Northern Brewer är en klassisk humlesort med rötter i England, där den utvecklades redan 1934 genom en korsning mellan Goldings och Brewer’s Gold. Syftet var att ta fram en mer robust och produktiv humle för bryggerier i norra England men med tiden kom sorten att få sin starkaste förankring i Tyskland, särskilt i Hallertau-regionen där den idag odlas i stor omfattning. Denna geografiska förflyttning har också påverkat hur humlen uppfattas stilmässigt – trots sitt brittiska ursprung är den idag starkt förknippad med tysk lagerbryggning och används ofta i traditionella europeiska ölstilar.
Rent bryggtekniskt räknas Northern Brewer som en så kallad dual-purpose-humle, vilket innebär att den fungerar både som bitterhumle och aromhumle. Alfasyrahalten ligger vanligtvis mellan cirka 6 och 10 procent vilket placerar den i ett mellanskikt där den kan bidra med en tydlig men balanserad beska.
Arommässigt är Northern Brewer relativt distinkt och skiljer sig från många moderna humlesorter. Den beskrivs ofta med toner av mint, trä, örter och ibland en lätt citrusaktig friskhet. Den mintiga och något resinösa karaktären är särskilt typisk och kan upplevas som både uppfriskande och strukturerande i ölet. Samtidigt finns det en märkbar skillnad mellan ursprung: den tyska varianten tenderar att vara mjukare och mer balanserad, medan den amerikanska ofta är kraftigare, med mer uttalade träiga och mintiga toner.
Ser man till den kemiska sammansättningen har Northern Brewer en relativt balanserad oljeprofil. Total oljehalt ligger vanligtvis runt 1,3 till 2,1 ml per 100 gram, med en fördelning där myrcen och humulen dominerar, följt av mindre mängder karyofyllen. Cohumulonhalten ligger i ett medelspann, vilket bidrar till en beska som upplevs som relativt ren och inte alltför skarp.
Receptet
Maltnotan var min ”nya vanliga” för humletester med 98% Weyermann Barke pilsnermalt och 2% Syramalt. Jästen var klassikern Fermentis 34/70 fast som slurry. Humlen och dess schema var 50 gram på 20 min kok och 50 gram på 20 min hopstand 80°C i kylningen.
Bryggdagen
Jag hade lite strul med krossen även denna bryggdag vilket syns tydligt på bilden ovan. Ena sidan av valsen drog sig så där blev det väldigt klent krossat vilket jag inte märkte förrän all malt passerat då det bara är 2,2 kg i mina 10l-satser. Jag ställde tillbaka valsavståndet och krossade allt igen vilket gick snabbt och gav bra resultat, kanske ett uns mycket mjöl. Mäskprogrammet var min standard, dvs HochKurz med en extra kvart på betaamylaserasten så 45m 63°C och 30m 72°C. Mäskning och kok var händelselösa i vanlig ordning med Braumeistern. En doftinspektion av humlepåsen gav mycket citrus, nyklippt gräs och mint. OG smög återigen upp till 1.050 mot förväntade 1.048 så det börjar bli dags att justera antingen mängden malt eller min mäskprofil i Beersmith. Jäsningen skedde ”fritt” i min matkällare som höll 11,5°C.
Inmäskad och uppfyllt över maltröret för att undvika plask från recirkuleringen.
Det blir lite dramatiskt ljus med mitt nyinstallerade lysrör och i övrigt släckt. Köttyxan förstärker det hela lite…
Efter mäskningen.
Utmäskning och sedan lakning i kastrullen bredvid eftersom maltröret inte går fritt över vörtnivån när jag vill ha 11l efter kok.
Värmning till kok.
Dagens hjälte.
Hopstand under 80°C för att bevara humleoljorna och inte generera allt för mycket beska.
Jag tyckte att tempen sjönk lite för snabbt så då kom denna ”hold-funktion” bra till pass.
Flytt till jäshink och nej, all den där jästen fick inte följa med utan bara en slurk.
Diskad och färdig klockan 11, smutt!
Provsmakning
Halmgul kristallblank (ej på bilden som var från början av fatet) öl med stabil vit skumkrona.
Väldigt örtig och mintig arom med medelstor citrus. Lite plastig doft med tall och allmänt fruktig åt pomelo och grapefrukt. Mindre mjölkigt inslag.
Hög men behaglig beska som är lång.
Ej tydlig alkohol.
Bra pilsnermaltsmak och tydlig humlekaraktär. Något plåtig i smaken.
Välbalanserad.
Hög kolsyrenivå.
Godkänd teknisk kvalité.
Övriga kommentarer och råd
God öl överlag men här fokuserar jag helt på humlesmakerna; ”Skaplig men inte en favorit”. Jag gillar plåtigheten och citrustonerna skarpt men som paradpilsner behöver humlen lite mer stöd av andra smaker för min del då citrus och mint är så dominanta, framförallt till en stram nordtysk pilsner i stil med Jever.
Recept
| Lindhs Pils (P47) – Humletest Northern Brewer (Tysk pilsner) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 11.00 L
Total amount of malt: 2246 g
Fly sparge with 3.32 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 0.72 L / 194.6 Billion cells. BrewNotes Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Teufelweizen – Weizen Doppelbock
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Nu är vi mitt i fastan så då passar en riktigt stark öl väl in, även om jag genast ska erkänna att jag inte är det minsta troende (om inte öl och kött är en religion då kanske). Lent, som är det tyska ordet för fastan och inom hela den kristna kyrkan, markerar slutet på ”Fasching”. Den infaller alltid på Askondagen/Aschermittwoch onsdag 18 februari, dvs. dagen efter fettisdagen och den varar cirka 40 dagar fram till påsk. Jag har skrivit om fastan och dess kopplingar till doppelbocken (främst Salvator) tidigare som ni kan läsa om här.
Denna bryggning är något lite ovanligare, nämligen en dubbelvetebock (tyska: Weizen Doppelbock eller Doppelter Weizenbock). Weizen Doppelbock är en stark, mörk variant av Weizenbock – alltså en hybrid mellan bayerskt veteöl och bocköl. Stilen är kraftig, maltig och ofta komplex men behåller den klassiska jästprofilen från veteöl. Stilen är nära förknippad med Brauerei G. Schneider & Sohn i Kelheim Bayern och deras öl Schneider Aventinus (lanserad 1907) betraktas i praktiken som prototypen för dubbelvetebock. När lagerbockar blev populära i slutet av 1800-talet ville Schneider skapa en lika kraftig öl men baserad på veteölstraditionen, resultatet blev Aventinus.
Jag har nyligen gjort min andra bryggning av vetebocken Vitus och ett antal doppelbockar genom åren men aldrig testat på denna flytande dynamit runt 10% ABV.
Receptet
Om sanningen ska fram var det inte en tydlig plan som gjorde att denna öl blev till, även om jag hade i bakhuvudet att jag ville ha en kraftig bock till vårvintern. Egentligen tycker jag bocksäsongen är något tidigare än fastan, mer åt januari-februari eftersom solen kommer tillbaka i mars och vårkänslorna med den. Det här ölet skapades för att jag fick en rejält igensatt mäskning (stucked mash) när jag bryggde min Weißbier (W51). Jag fick 14 liter grumlig vört över som fick sedimentera några timmar innan jag kunde dekantera skapligt klar vört. Därefter reducerade jag vörten (kokade länge) från 1.057 till 1.067. Helt otraditionellt tillsatte jag sedan 10% socker för att nå mitt OG på 1.080, inte för att jag inte orkade koka längre utan för att förhoppningsvis få lite lägre FG. Runt 10% anser jag är gränsen för vad som kan passera obemärkt förbi i en öl om man i nödfall behöver boosta sitt OG något.
En weizen doppelbock brukar vara betydligt mörkare än min variant men det beror på att grunden är mitt recept på ljus weißbier med 60% Weyermann vetemalt, 22% Weyermmann Barke Münchnermalt 18% Weyermann Barke Pilsnermalt och så klart favoritjästen Fermentis torrjäst W68.
Bryggdagen
Beroende på hur man ser det så var bryggdagen antingen min sämste någonsin med stora bryggverket eller den enklaste om man bortser från weißbierbryggningen. Att bara koka vört med humle två timmar och kyla är ju knappt att brygga men att skopa upp 35 kilo malt från mäsken med en kökssil är ett litet helvete. Mitt OG på 1.080 gav slutligen en ABV på 9,7% med en jäsning på cirka en vecka.
Först några reprisbilder från katastrofbryggningen.
Igensatt som en vetegröt.
Silandet för att avlägsna malten, rädda det som räddas kan. BIABpåse fungerade inte alls men kökssil var okej fast långsamt.
Vörten från huvudsatsen weißbier klarnade fins efter kok..
…fast whirlpoolen misslyckades vilket bidrog till mängden vört till min doppelweizen.
Sedimentering pågår.
Koket gjorde jag i min 36L Patinakastrull.
Och vörten såg ren och fin ut efter långkoket.
Provsmakning
Mörkt gyllengul, uns till Bärnstensfärgad, kraftigt disig öl med medelstabil smutsvit skumkrona.
Mycket kraftiga kryddfenoler åt kryddnejlika och vitpeppar. Stor fruktighet åt plommon och medel banan.
Tydlig alkohol i doften.
Uns svavel, tändsticka.
Låg beska.
Kraftiga alkoholtoner i både smak och doft.
Mycket kraftig och intensiv smak som är fruktig främst men malten finns där som stöd.
Stor kropp, kladdig munkänsla och mycket lång eftersmak.
Obalanserad åt alkoholhållet (kanske inte för stilen), detta trots den stora fruktigheten och fenoligheten med i bilden.
Hög kolsyrenivå som är len.
Teknisk kvalité, bra för stilen kanske?
Övriga kommentarer och råd
En riktigt potent vetebomb som får Vitusen att kännas som en blek lillebror i framfusighet. Den är skapligt god men absolut inte wow som Vitusen. Jag ser inga direkt fel med själva ölet utifrån vad det utger sig för att vara, en stark vetebomb med rejäl doppelbock-ton men jag vet inte riktigt om jag är så förtjust i stilen egentligen. Det är så extremt mycket av allt på samma gång. Lite för fruktig, ett tråkigt riv i eftersmaken och tydlig alkohol.
Recept
| Teufelweizen – Ljus Weizendoppelbock (Weizenbock) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 10.00 L
Total amount of malt: 3160 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 15 g
Recommended starter size: 0.53 L / 192.6 Billion cells. BrewNotes Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Helles (H45)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Någon som minns fenomenet ”Boss pour”? Det känns som en evighet sedan och borde vara straffbart på en helles men det var så otroligt tråkigt ljus när jag skulle fotografera denna öl och just detta fat hade lite klent med kolsyra så jag fick feeling, ni får ursäkta.
När jag började skriva detta inlägg och tryckte på ”spara utkast”-knappen i halvtid havererade hela hemsidan och allt jag kunde få fram var denna text:
Nog för att jag kan lite html och knackade ursprungliga hemsidan i Textedit innan jag konverterade till WordPress men problem på servernivå har jag ingen koll på. Frågade min väldigt IT-kunniga kompis men han hade inga råd att ge mer än detta:
”hörde du om han som jobbat som arkivator i 18 år för att digitalisera ett bokarkiv? Han fick samma meddelande.”
Kul kille! Självklart har jag några olika typer av backuper men jag insåg att jag inte riktigt vet hur de ska återställas och av en sjuk slump hade jag skickat följande citat till samma kompis bara dagen före:
Varför begick WordPress harakiri? Ska 14 års arbete bara försvinna av en knapptryckning? Ska jag kanske lägga ner hemsidan för evigt? Det är ju inte direkt så att Loopia eller WordPress finns till någon hjälp…
Många tankar snurrade i min skalle innan jag beskrev felet för ChatGPT och efter en halvtimmes felsökning främst på FTP:n med justeringar i en mängd olika filer (inget hjälpte) och en nedgradering av PHP så kom AI:n tillslut fram till att det var en dold fil, ”.htaccess” som blivit korrupt så delete på den och skapa en generisk och vips så var allt tillbaka! Det hela firades med en extra backup som jag inte kommer kunna återställa från om WordPressgränssnittet blir korrupt igen…
Receptet
Men nu släpper vi IT-avdelningen och fokuserar på dagens helles. Det börjar sina lite i maltförrådet märkte jag när malten skulle vägas så det fick bli en justering med 500 gram mindre Weyermann Barke Münchnermalt än de 5% jag vanligtvis siktar på. Jag kompenserade mängden med ännu mer Weyermann Barke pilsnermalt men behöll min standardmängd Syramalt på 2%. Humlemässigt var det Magnum som bittergiva och Halllertauer Mittelfrüh på resten. Fermentis Saflager 34/70 som slurry fick stå för jästarbetet.
Bryggdagen
Bryggdagen i korthet: Maltkrossning på cirka 0,9mm gav snyggt krossad malt utan krångel eller strul denna gång. Mäskvattentemperaturen stack en grad för högt till 69,4°C vilket gav initial betarasttemperatur på 65°C, lite för högt för min smak men det sjönk ganska snabbt till 63°C. Efter 45 min recirkulering var SG på 1.055 innan del två av mäskvattnet introducerades. 88°C höll det och det blev 73,6°C som initial alfaamylasrast (30 min) som säkert sjönk en del då mitt lock inte passar på den mäsknivån. Kritvitt skum på uppkoket med en ”PreBoilGravity” på 1.046. 60 min kok med 10 liters bortkok gav OG 1.050. Kylningen efter whirlpool 20 min kunde jag få ner till 13°C och hela förloppet tog 27 minuter från BK till jästank. Matkällaren höll först 11,3°C men redan dagen efter sjönk den till 8°C då den stränga vinterkylan dök upp. Jäsningen flöt på bra ändå och jag kunde hålla 9-10°C genom att ha dörren lite öppen.
Huvudsaklig smakgivare till denna maltdrivna öl.
Det är svårt att fota krossad malt i en hink för att visa själva krossningen men jag var för lat för att sprida ut representativ mängd malt på ett bord denna tidiga novembermorgon.
Inmäskning utan hjälp av AI.
Betaamylastemperatur.
Nivån på mäsken när alfaamylasvattnet tillsats.
Skumfärg på uppkok.
Bittergiva som jag helst hade velat ha Hallertauer Mittelfrüh på men det blir så mycket humlemateria i whirpoolen då på grund av dess låga alfasyra.
Vörtens genomskinlighet från koket på väg till plattvärmeväxlaren.
Whirlpool som lyckats även denna gång.
Så här diskar jag min stora jästank. Ner med min fattvätt (ja det är en ny dränkbar pump då den gamla gått och dött) och kör i 20-30 min med PBW eller liknande. Ståltråden går upp genom locket så inte pumpen kan välta. Tyvärr kan jag inte få ut sladden på något bra sätt genom locket så locket får stå lite på glänt vilket ger en ofrivillig PBW-tvätt av bryggerigolvet.
Provsmakning
Halmgul blank öl med halvstabil vit skumkrona.
Doften är medelstort gräddigt maltig med tydliga brödiga inslag. Lättare örter i bakgrunden. Uns citrus.
Medel beska.
Ej tydlig alkohol.
Stor maltig gräddig smak. Tydlig citron på låg nivå.
Bra balans.
Medel kolsyra.
Bra teknisk kvalité.
Kommentar
Väldigt len och bra helles som jag är mycket nöjd med. Inte alls lika stora maltsmaker som förra omgången med exakt samma recept men den batchen var ju förvisso extrem. Jag är helt klart nöjd med denna nivå men det stör mig lite att jag inte vet var i processen jag lyckades extra bra förra gången.
Recept
| Lindhs Helles (H45) med för lite muc (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31131 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 250 g
Recommended starter size: 20.00 L / 2514.7 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Pilsner (P46)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Mitt ”Projekt pilsner” fortsätter, trots att jag varit lite tyst om det en tid. Projektet går ut på att försöka skapa ett nytt recept för en tysk pilsner som linjerar med hur jag tänker mig hur min optimala tyska pilsner ska vara 2026, eller när jag nu blir färdig. Projektet började egentligen redan 2024 med det stora basmaltstestet där jag testade alla Weyermanns basmaltssorter för att se vilken jag tyckte bäst om. Sen gjorde jag en första ”kommersiell kalibrering” för att försöka hitta en ny bra förebild för stilen som jag kunde ha som polstjärna och utgå från. Därefter bryggde jag fem identiska pilsner fast med olika humlesorter för att hitta min favorithumle. Senaste året har jag dessutom provsmakat mig igenom ytterligare 18 stycken nya pilsnersorter för ytterligare kalibrering men det ska jag rapportera om senare för denna gång är det bryggning med fokus på humlemängd och humleschema som gäller.
Med basmaltstestet kom jag fram till att varianten Barke pilsnermalt är min favorit till en rad stilar men att den är för maltdominant till en tysk pilsner så därför väljer jag istället den vanliga pilsnermalten. Med humletestet (som inte heller är helt färdigt) så hade jag svårt att kora en enskild direkt vinnare som matchar den smakprofil jag är ute efter så kanske är slutliga lösningen en blandning av flera sorter, där är jag inte heller riktigt i hamn ännu. Av de humlesorter jag hittills utvärderat i testet har jag däremot kunna utesluta de som inte har rätt smakprofil och kvar blev främst Hallertauer Mittelfrüh, kanske i kombination med Tradition eller Tettnang. Med dagens bryggning ville jag göra ett test av högre humlemängd än normalt för stilen för att sen kunna backa till lagom optimal mängd (s.k. maximerametoden). Jag utgick därför från IPA-mängder på 10 gram per liter vilket är ovanligt mycket i Tyskland. Utöver det ville jag se om det blev tydligare humleprofil med en hopstand på 80°C jämfört med vid kokslut som jag kört med tidigare i lilla Braumeistern, även detta inte är så vanlig i Tyskland nu för tiden. Humlevalet blev 50% vardera Hallertauer Mittelfrüh och Tradition.
En annan justering som jag gjort med detta pilsnerrecept men även mitt tidigare standardrecept för att utvärdera nya humlesorter är att jag tagit bort Münchnermalten liksom Barke pilsnermalt även den tävlar mot humleupplevelsen. Många av mina favoritpilsner har förvisso 5-10% Münchermalt och jag har själv använt det till den mer balanserade sydtyska pilsnerprofilen. Nu med Westcoast Pilsnertrenden kände jag att endast pilsnermalt och syramalt passar bra även i mina humletester, liksom dagens bryggning. Maltnotan bestod alltså av 98% Weyermann Barke pilsnermalt och 2% Syramalt.
Bryggdagen
Mina bryggningar i Speidels Braumeister #BM10 är väldigt standardiserade och jag gör exakt likadant 99 fall av 100 eftersom jag allt som oftast lägger mig runt 1.048-1.050. Kort sammanfattning av bryggdagen: Fyllde upp vatten till där gängorna på mittpinnen börjar (15,7 liter) och värmde till 65°C med CaCl. Vägde malten och krossade den på 0,9mm. Ut med 2l vatten till en kanna, i med maltrör, i med malten, rör om, på med filter och tillbaka med den mängd vatten som krävs för att maltröret helt skulle täckas. Starade mäskprogrammed med 63°c i 45 min, 72°c i 30 min och 78°c i 1 min. Lyfte upp maltröret och sköljde igenom det med sista mängden vatten. Kokade upp, skummade av, kokade i 40 min sen i med hälften av humlen. Kokade totalt 60 min innan jag kylde ner vörten till 80°C via kylmanteln. Där tillsatte jag andra halvan humle och väntade 20 minuter innan jag kylde ner till pitchtemp. Tillsist flyttade jag vörten på 11 liter till en jäshink, tillsatte jäst och sedan diskade Braumeistern. Preboil gravity hamnade på 1.044 och OG på 1.050.
Jag har fått ett märkligt fel där MySpeidel inte vill synka ett av mina tre mäskprogram/recept som jag har i #BM10. Receptet är samma på webben som i bryggverket så jag vet inte vad som spökar.
Det duggar inte tätt med nyheter med själva bryggeriet men jag har skruvat upp en lysrörshållare som ger bättre arbetsbelysning på diskbänken. Den är mest tänkt till när jag stoppar korv eller gör storsats paté men den visade sig även vara väldigt trevlig när jag diskar.
Huvudingrediens och jag räknar det som enda maltsorten då syramalt är pilsnermalt sprayad med sauergut dvs. mjölksyra.
Krossningen rakt uppifrån ner i en jäshink. Ser sisådär ut…
Men snett från sidan ser det betydligt bättre ut.
Mängden vatten jag tillfälligt tappar ur för att kunna mäska in enklare.
Lakning/sköljning vid sidan av idag för att eventuellt spara lite tid.
Hönsfoder.
Dagens humlesorter.
Och hopstand på 80°C i 20 minuter innan vidare kylning till pitchtemperatur.
Min jästslurry som jag självklart inte använda allt av, kanske 1-2 dl utan att ha mätt volym.
Man kan inte riktigt lita på jäshinkarnas markeringar. Detta är ena sidans skala som visar drygt 9,5 liter.
Andra sidan visar 9,9 liter.
Och vågen som är tarad tidigare med den tomma jäshinken visar nästa 11 kilo!!
Provsmakning
Halmgul blank öl med stabil vit skumkrona.
Otroligt stor örtighet från humlen med lättare blommighet som stöd.
Pilsnermalten märks tydligt i bakgrunden men håller låg profil.
Fina inslag av citrus och medel tall.
Kraftfull beska men som ändå är relativt mjuk och varken plåtig eller vass.
Alkohol återfinns som stöd men är inte utsvävande utan kompletterande.
Smaken är kraftigt humlig med ett lagom stort maltstöd. Malten är halmig och ren med en låg restsötma.
Medel fyllighet och lång eftersmak.
Bra balans för stilen.
Medel kolsyrenivå.
Bra teknisk kvalité och utan felsmaker.
Övriga kommentarer och råd
Mycket god öl men så in i bomben humlig, betydligt mer än alla kommersiella varianter jag testat så min slutsats är att 10g/l verkligen är i överkant för stilen och heller inte så ekonomiskt. Kanske 5-7g/l är mer lagom för det här blir lite IPA av det hela. Med en väldigt färsk och nästan överdådig humlekaraktär passerar den mållinjen men malten finns fortfarande där i bakgrunden som stöd, som sagt inte dominant på något sätt.
Det här ölet gillar jag skarpt men jag är fortfarande osäker på om jag hamna helt rätt eftersom jag inte riktigt vet vad jag söker.
Jag inser slutligen att jag inte saknar lågsyre/lodo-smakerna i den här ölstilen så traditionella bryggmetoder med enbart pilsnermalt och främst riktigt färsk humle är rätt väg att gå.
Recept
| Lindhs Pils (P46) (Tysk pilsner) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 11.00 L
Total amount of malt: 2246 g
Fly sparge with 3.32 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 0.72 L / 194.6 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Weißbier (W51) – Stucked mash
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Jag har de flesta gånger jag bryggt weißbier haft lite lägre utbyte jämfört med andra ölstilar. Det har varit enkelt att kompensera för genom att ha i mer malt men utbytet har då blivit lite ojämnt med några °Ö hit och dit. Om det beror på att vetet inte har skal eller att dess kärna är mindre kornet eller kanske en kombination av bägge, det vet jag inte. Det jag vet är att 1,0mm i spaltbredd på maltkrossen är i bredaste laget för att krossa vete så därför skruvade jag ner inställningen till 0,8mm denna gudsförgätna söndagsmorgon. Trots min lilla renovering av krossen har den fortsatt bråka lite vilket jag bittert fick erfara genom att efter hela maltnotan krossats inse att ena valsen dragit sig och det blev delvis rejält finkrossat. Det är låsskruvarna som inte håller kvar sitt grepp längre vilket gör att avståndet mellan valsarna kan börja vandra.
Med malten krossad återstod det en knapp timme nå mina 68°C inmäskningsvatten så perfekt mängd tid att avnjuta en java och hålögt stirra ut i hösttmörkermorgonen. Inmäskningen med betaamylasvattnet var det inga konstigheter med utan det var först en timme senare, när resterande tredjedel alfavatten kom in och fått cirkulera som jag insåg att något var galet; min första stucked mash på stora bryggverket och den första på säkert tio år. Men det tog inte slut där! Nejnejnej, trots omrörning på omrörning så satte sig skiten fast igen som en trött gammal vetedeg. Lågsyrebryggning var sedan länge helt att glömma, nu var det rädda det som räddas kan som gällde. Det stora problemet? Hur ska jag överhuvudtaget få ut vörten? Testade först med en biabpåse för att börja fiska upp malten men den var för finmaskig och vörten separerades för långsamt för mitt nu allt mer tynande tålamod. Upp till köket och hämtade en hederlig gammal kökssil istället. Hur länge jag stod där och fiskade malt vet jag inte, i svåra stunder känns det som jag fortfarande står där och svär ner i mäskpannan…
I mina brygganteckningar från dagen, under punkten ”skumfärg” noterade jag ärtsoppa och med det menar jag en sån där i plastpung på lågprishyllan.
Utbytet då, undrar ni säkert? Jo men det blev bara 7°Ö högre än planerat så för att kompensera denna 6,2% starka lervälling la jag till en extra påse Hallertauer Tradition på 20 min kvar av koket bara för-att.
Hur bra whirlpoolkon det blir av lervälling? Ingen alls faktiskt så premiär fäven ör min första misslyckade whirlpool i detta bryggverk. Det blev hela 14 liter ”loss to trub” vilka jag dock tog hand om till ett sidoprojekt jag ber att få återkomma till.
Kranvattnet låg på 11,7°C eftersom hösten-25 var varm och lång, vilket gav 20°C ut genom plattvärmeväxlaren med Riptide-pumpen på maxfart.
Receptet
Om det nu spelar någon roll med receptet för denna så var det iallafall 60% Weyermann vetemalt, 22% Weyermmann Barke Münchnermalt och 18% Weyermann Barke Pilsnermalt. Jäst Fermentis torrjäst W68.
Min markering på krossen för att kunna se om valsarnas inställning rubbas. ”Klockan elva” motsvarar 0,8mm och midnatt är 1,0mm.
Lite kalcium i vanlig ordning.
Kornet krossat först. ”Det ser lite grovt ut”…
Hällde ut lite på bordet för en närmare titt. Insåg först då att krossen inte längre stod på 0,8mm så malten fick gå en omgång till.
Detsamma hände med vetemalten som mest såg halverad ut.
Inmäskningsvapen of choice.
Här insåg jag att flödet i returslangen stod still och att bryggdagen skulle bli lång.
Ett litet vörtprov för analys. Ärtsoppa…
Några försök av vörtflytt till vörtpannan men det gick segt och fastnade ganska snabbt.
Omrörning på omrörning. Skrapande på lauterhelix. Inget hjälpte. Jag insåg att malten behövde avlägsnas på något sätt.
Första uppkoksskummet såg okej ut men det blev allt sämre.
Kladd, blask, syreskadad grumlig vört samt tvärförbannad bryggare (ej med i bild).
”Är det ens värt att koka den här sörjan?”
Proteinfiskandet under uppkoket var även det helt sanslöst.
Efter jämmer och elände så kunde koket ändå komma igång och jag fick mig en liten paus i bryggandet.
Kylning och flytt till jästank.
Helt ok utseende efter kok ändå.
Fulaste whirlpoolen i mannaminne.
Första glasen från fat såg riktigt fula ut minst sagt men de blev bättre efter lite lagring när skiten kunde sedimentera.
Provsmakning
Mörkt gyllengul, kraftigt disig öl med mycket bra skumkrona.
Bananestrar och kryddnejlikafenoler på medel nivå och i balans. Uns svavel i första fatet.
Medel beska.
Ingen tydlig alkohol i varken doft eller smak.
Mjölig vetesmak med balanserande restsötma. Medel frukt.
Väldigt kladdig munkänsla.
Stor kropp.
Balanserad restsötma.
Lite tråkig äpplekompott när den blir varmare.
Skaplig balans
Mycket hög kolsyrehallt.
Teknisk kvalité, undermålig men bättrades med tiden.
Övriga kommentarer och råd
Saknar verkligen fräschör och de halmiga pilsnermaltsmakerna. Kunde även haft mer banaestrar och vetedeg i doften. En helt klart drickbar weißbier men inte ett uns mer än så, detta trots katastrofbryggning vilket är intressant.
Påtagligt avsaknad av alkohol i doften är också intressant med över 6% ABV. Kanske är vetemalt lite för öl vad fläder är i en drinkar, dvs. att de maskerar alkoholtoner.
Recept
Siffrorna i det här receptet är tokiga på grund av mitt skenande OG och konstiga volymer. Titta på procent av mängderna och anpassa mot eget utbyte.
| Lindhs Weißbier (W51) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 132.50 L
Total amount of malt: 34905 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 150 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1794.3 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Weizenbock 2 (Vitus)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Ibland är det lite skrämmande hur fort tiden går och att det har redan gått tre år sedan jag bryggde min första Weizenbock, en klon på Weihenstephaners Vitus. Å ena sidan så dricker jag inte så mycket starka öl men å andra sidan är det ju rackarns mysigt med en liten bock eller doppelbock på vintern. Jag ska bli bättre på att planera mina bryggningar av säsongsbetonade öl så jag inte kommer på i slutet av September att det vore trevligt med en egenbryggd Festbier. Är då weizenbock något som förknippas med julen? Inte i Bayern men jag tänker att det kan bli en årlig tradition för min del ändå. Denna weizenbock eller weißbierbock bryggdes den 11:e Oktober men var klart drickbar redan efter tre veckor så jag var ute i god tid visade sig. I skrivande stund, tredje advent, är ölet fortfarande i absolut toppform så hållbarheten ställer inte till med problem, hellrle brygga den något tidigt så eventuella spritiga toner kan hinna sätta sig.
Precis som för tre år sedan så kommer jag inte heller denna gång att ge ett detaljerat recept av respekt för Weihenstephan då merparten av mitt recept är från originalet. Självklart är det minst 50% Weyermann vetemalt och jäststammen är också självklart W68, denna gång i form av Fermentis torrjäst-variant som blivit en riktig favorit.
Bryggdagen
Alla som äger en Braumeister vet att den är optimerad för öl runt 1.050 och det är svårt att få ut en fullstor sats på OG 1.068 då maltröret tyvärr inte rymmer tillräckligt mycket. Speidels lågsyrekit som möjliggör mer mängd malt finns inte till BM10 och att skaffa Bacbrewings variant har inte bilvit av. Förutom att ha mer malt i så går det även ha i maltextrakt i torr eller flytande form samt slutligen att koka längre tid för att reducera vörten men då fyller jag inte längre hela mitt fat vilket jag vill. Därför gjorde jag precis som förra gången en dubbelmäskning vilket innebär att man mäskar med halva mängden malt, lyfter ur den och kör vörten ett varv till med den andra halvan malt.
Mitt utbyte med vetemalt är något sämre än med kornmalt så jag sänkte utbytet i Beersmith-receptet till 70% men det visade sig vara för klent även det. Första omgången malt på 1689g i mäskningen gav mig 1.027 vört i Braumeistern och 1.014 med 1l lakningen vid sidan av. Den lilla mängden malt gav mig också min första upplevda vörtfontän så nu är jag med i den klubben också… Andra mäskningen landade på 1.054 i Braumeistern och 1.044 i lakningen av maltröret ner i separat kastrull bredvid. Planerat SG vid kokstart var 1.059 så jag insåg att det inte skulle duga med den vört jag hade så jag lakade ytterligare några liter och tog fram min 36l Patina-kastrull för att koka ner vörten i två kastruller samtidigt. Det var inte enligt plan men nu ville jag banne mig nå mina 1.069 vilket jag också gjorde efter lite slit. Nästa gång ska jag sänka utbytet till 60-65% så kan jag laka lite extra om det blir för högt SG i början av koket.
Sju gram jäst till 10,7 liter i hink fick det bli och jag körde med öppen huvudjäsning denna gång vilket innebär att man inte lägger på något lock på jäshinken förrän jästen lugnat ner sig. Enligt Ludwig Narziß är öppen jäsning hemligheten till bra veteöl och vem är jag att säga emot? Det sägs främja tillgången till syre under primärjäsningen och många stora veteölsproducenter, t.ex. Schneider Weiße, kör utan lock på jäsningen.
Kylskåpet höll 19,5c och jag hade rejäl högkreusen redan 07,30 dagen så efter cirka 18 timmar. Vid dag tre låg SG på 1.040 och dag fem efter pitch flyttade jag till fat för spundning men var då för lat och stressad för att mäta SG, vilket var dumt för det blev lite överkolsyrat i början av serveringarna.
En skvätt kalciumklorid som ända vattenbehandling.
Vetemaltsvägning.
Skaplig krossning.
Receptet stämmer inte och jag har även börjat få problem med synkningen av recept av oklar anledning.
Halva mängden malt.
Japp, omstart!
Lakning vid sidan av. Inte för att spara tid vid uppkok genom att laka samtidigt som Braumeistern värmer utan enbart för att ha koll på SG från respektive lakning så jag inte samlade för mycket vatten.
Snabb avsköljning sen på’t igen.
Lakning av andra omgången.
Enda humlegivan och på 60 min kok.
För att slippa den stora mängden kondens så kokade jag med stora kastrullen utomhus.
Med 3000 watt går det snabbt till uppkok men jag säkte sen till cirka 1500 watt för att undvika värmestress på vörten, det ska ju vara en ljus vetebock utan karamelliga toner från koket.
Vörten sammanförd till BM10 och nu kylning till 20c.
Jästen pitchad och locket ska lysa med sin frånvaro.
Morgonen efter.
Provsmakning
Kraftigt disig halmgul öl med stabil skumkrona.
Kraftigt fruktig doft med banan, persika och massor aprikos. Stor vaniljton. Lättare kryddighet i bakgrunden.
Första veckorna, något spritig i doften när glaset blivit varmare men det lagrades bort senare.
Låg beska dvs. medel för stilen.
Alkoholsmaken märks enbart om man vet om vad det är för styrka så betyget är ändå välintegrerad.
Frukig smak på hög nivå men ändå len och milld. Låg restsötma och lätt kropp.
Välbalanserad mellan alkohol, vetemalt och fruktighet.
Mycket hög kolsyrenivå
Fullgod teknisk kvalité.
Övriga kommentarer och råd
Lättdrucken, förrädisk och väldigt god vetebock. Balansen mellan kraftiga, fruktiga smaker utan att vara söt samt ett alkoholstöd med vaniljtoner ger en väldigt elegant bock. En riktig fullträff helt enkelt och jag har inget jag vill förbättra med den mer än att det inte får ta så lång tid mellan batcherna framöver. Man kan absolut inte tro att den är 7% ABV så det gäller att använda små glas, jag har Vitusglaset i både 0,5 och 0,3 som på bilderna men försöker hålla mig till det lilla!
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Helles (H44)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Jag vaknade denna septembersöndag av att det åskade så kraftfullt att hela huset skakade. Kort därefter kom en större åskskur som gav mig morgonmys i form av översvämning i bryggeriet, eftersom avloppet där hänger ihop med breddavloppet på garagenedfarten i vilket det samlats löv som täppte till. Jag var med andra ord på rejält dåligt humör och övervägde att strunta i denna bryggning men det var det tur att jag inte gjorde…
September var ovanligt varmt så några lagerjäsningstemperaturer i matkällaren var det inte tal om men nu var helles-suget uppskruvat till max så därför delade jag upp vörten på tre jäshinkar varav två placerades i min jäskyl på 9.0°C. Jag föredrar att ha hela jäsningen samlad i en tank men nöden har ingen lag.
Huvudingrediens denna gång var 93% Weyermann Barke pilsnermalt med stöd av 5% Weyermann Barke Münchnermalt för brödighet samt 2% Syramalt mest §för pH:ts skull. Humlemässigt körde jag lite Magnum som bittergiva och Hallertauer Mittelfrüh som smak/aromgiva. Jästen tog jag en ny storförpackning Fermentis W 34/70 vilket mängdmässigt var lite i överkant för mina två jäshinkar men eftersom jag återanvänder jästen så spelar det ingen roll.
Bryggdagen
Krossningen gick galant med en kross som nöp tag direkt i malten och med ett snyggt krossresultat på 1,0mm spaltbredd. Att jag måste stå och hålla i ”gaspedalen” på borren för att köra den i lagom hastighet är lite tjurigt men den klarar verkligen inte att starta krossningen på ett stegs långsammare inställning och att få den halv nedtryckt är stört omöjligt. Inmäskning landade på 64,4c så ynka 1,4°C högre än planerat vilket duger alldeles väl. 45 minuter fick mäsken recirkulera innan sista tredjedelen varmare mäskvatten petade upp temperaturen till 71°C som hölls i 30 min. Med det varmare sommarkranvattnet fick jag inte ner vörten kallare än 17°C men jag pitchade jästen direkt ändå för att skydda vörten mot syre även fast jästen inte trivs med en initial temperatursänkning. OG satt perfekt på 1.048.
Helt okej krossning med hela skal och kärnor i 3-4 bitar.
Det gula spännbandet fungerade utmärkt för att hålla lagom hastighet på min gamla Bosch-borrmaskin men på Biltemaaset går det alltså inte, alls.
Vörtens disighet precis i början av betaamylasrasten…
…jämfört med en halvtimme senare.
Riktigt vitt skum vid uppkok.
Hittade en kvarglömd äldre påse Mittelfrüh som fick duga, den hade ju ett år kvar till bäste före och sen ska en helles inte vara speciellt humledominant.
SG-mätning halvvägs genom koket.
PH:justering och sedimenteringshjälp sista kvarten.
Provsmakning
Gyllengul blank öl med hög, mycket stabil skumkrona.
Aromen består av extremt kraftfulla, friska maltsmaker med enorm gräddighet och balanserande brödighet.
Medel örtighet och lätt träighet finns i bakgrunden.
Medel beska för stilen.
Inga tydliga alkholtoner.
Smaken är en maltbomb av ljus malt med ljust bröd och kex som stödsmaker.
Oerhört gräddig och maltig på ett väldigt elegant och tilltalande sätt.
Välbalanserad men med nästan för mycket ljus maltsmak!
Hög kolsyrenivå.
Teknisk kvalité, fullgod
Övriga kommentarer och råd
Helt sjuk öl, såna enorma ljusa maltsmaker har jag aldrig upplevt i en ljus öl innan! Jag är småchockad över att en helles kan smaka så mycket malt när det bara är ljus malt, precis som en imperial stout i upplevelsenivå.
Denna omgång är klart en av mina absolut mest lyckade hellesbryggningar, om inte den allra bästa. Extremt svulstiga och överdådiga maltsmaker, verkligen en smakexplosion! Den här är jag extremt nöjd med.
Som att dricka pilsnermaltsjuice lika pigg och fräsch som ett ärtskott (dock ej att jämföra med vört).
Eftersom jag gjort exakt samma recept väldigt många gånger så är det lätt att konstatera att det här bara handlade om bryggprocessen och jäsningen. Mer lågsyre/LODO än så här tror jag inte går att få till om det nu ens skulle vara önskvärt. Första provsmakningen skedde fyra veckor efter bryggdag och smakade magiskt redan så så min helles behöver absolut inte lagras länge.
Recept
| Lindhs Helles H44 (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31111 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 250 g
Recommended starter size: 20.00 L / 2513.1 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Weißbier (W50)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Den här weißbieren bryggdes mitt i högsommarn men på den första regniga dagen på länge. Man skulle kunna tro att jag bryggde mer under semestern/sommarledigheten men det brukar faktiskt bli tvärt om. Dels är det så mycket annat hus/familje-relaterat som ska göras men även att jag inte vill ”gömma mig” i källaren en hel dag. Varför brygger jag då inte mer med lilla Braumeistern, som nästan sköter sig självt? Det kan jag inte riktigt svara på.
Maltnotan var min vanliga för ljus weißbier senaste året med 60% Weyermann vetemalt, 22% Weyermmann Barke Münchnermalt och slutligen 18% Weyermann Barke Pilsnermalt. Jästen var klassikern Weihenstephaner 68 i form av Fermentis torrjäst W68, 50 gram för cirka 110l vört.
Vetemalt är något mindre i storlek än kornmalt så standardinställningen 1,2mm på min maltkross är på tok för stor. Jag har en trevalskross (MonsterMill MM3) där första valsparet är låst för att bara avlägsna eller krossa bort skalen där andra valsparet krossar kärnan i vald storlek. Jag har gärna en ganska smal inställning på krossen men inte så smal att det bråkar med Braumeistern som gärna vill ha väldigt grov krossning. Därför har jag ofta haft ett mellanting på 1,0mm för att det ska funka med bägge bryggverken men när det kommer till vetmalt och weißbier borde jag verkligen gå ner i storlek för mäskutbytet blir minst sagt dåligt. Jag hade en period när jag var nere på 0,7-0,8mm och tyckte det fungerade bra men så ökade jag avståndet i samband med att krossen bråkade med mig. Jag vet att det finns en del som dubbelkrossar sin malt dvs låter den gå genom kvarnen två gånger men det är dels väldigt tråkigt med mina större mängder men så tycker jag även att vinsten just med vetemalt är minimal, den åker i princip rätt igenom på omgång två.
Inmäskningen gick bra och jag körde helt manuell omrörning denna gång, ingen skruvdragare och Brewtools-mäskpaddeln. Det syrefria mäskvattnet på 67,9°C gav efter omrörning 63,4°C i mäsken för betaamylasrasten. Efter 45 minuter fyllde jag på med resterande mmängd mäskvatten (cirka 1/3-del) och hamnade troligtvis runt 71°C som jag häll i 30 minuter. ”Troligtvis” eftersom jag inte kan mäta mäsktemperaturen så långt ner eller i mitten utan att lyfta på det flytande locket vilket jag inte vill göra.
Jag samlade ihop 140 liter till koket som fick en blandning av Magnum, Mittelfrüh och Tradition på 60 min. Varför jag gjorde så minns jag tyvärr inte och jag skrev ingen notering om det heller. Lite udda att göra en sån blandning på bittergivan kan jag tycka. Stammvörtstyrkan eller OG landade lite lågt på 1.045 vilket beror på den grövre krossningen. Antingen får jag justera förväntat utbyte just för veteöl eller så ger jag mig på spaltbredden på krossen igen. Jäsningen kom igång rejält redan morgonen därpå och flytt till fat för spundning skedde efter bara tre dygn.
Vattenvärmning i vänstra pannan.
Den okrossade vetemalten i närstudie.
Krossningen av malt tillsammans med korn. Lägg märke till de något stora vetekärnorna, de kunde ha varit i mindre bitar.
Borrjävlen.
Efter min maltkrossrenovering har jag gjort en markering på vad som är 1,0mm för att visuellt kunna se om inställningen dragit sig med tiden.
Här är en närbild på det skum som bildas när jag övernatt låter en skvätt jäst ihop med socker ta bort allt syre från mäskvattnet. Det ser inte så vackert ut men det doftar lite nybakat bröd när man kommer in i bryggeriet på morgonkvisten och det är ganska trevligt faktiskt, även för någon som knappt äter bröd längre.
Uppnådd mäskvattentemperatur.
Recirkulering under betaamylasrasten är igång.
Grumligt som tusan första kvarten men sen klarnar det väldigt snabbt. Här är bara 2/3-delar av totala mängden vätska i så vörten är dessutom mer koncentrerad.
Här är alfaamylaserastens vatten på plats och det blev omöjligt att ha på något ock för att behålla värmen. Tur att mina kärl har ca 5 cm isolering runt om.
Första vörten från mäsken i vörtpannan. Så fort värmepatronen är täckt så åker max effekt 10.000 watt på.
Den ofriska bittergivan.
Färgkontroll av uppkokets skum. Fullt godkänt för lågsyremetoden men inget bevis på att allt gått bra, bara att det inte gått helt åt skogen.
Min passiva ventilering som fungerar väldigt bra. När jag inte har den på, i samband med att jag skummar av uppkoket, blir det dock väldigt mycket ånga i bryggeriet så jag brukar öppna garageporten då vilket är tråkigt på vintern.
Någon bad mig ta en bild på mina kopplingar till plattvärmeväxlaren så här kommer de. Det är QD-kopplingar (quick disconnect) som jag inte är så förtjust i. De är förvisso smala och smidiga men ganska svåra att få på plats. På gardenasidan är en övergång från 1/2″ standardslang till den större 3/4″ som jag har för att få snabbare flöde på kylvattnet.
Här monterat på PVVn. Överst är QD-honor för vörten och unders är hanar för kylvattnet vilket gör att jag inte kan koppla fel och skicka vörten rätt ut i avloppet och kylvatten till jästunnan.
Från kokande till 18°C denna sistajuliförmiddag.
Favoritjästen!
Whirlpooldokumentation
Min fula men lätthanterade jästunna. Jag skickar vörten in genom kranen i botten och även om jag sprayar med Saniclean så har jag sett någon bananfluga hänga där någon gång så sommartid har jag en sanicleanad plastpåse runt. Just större jästank på cirka 150-200l är det jag helst vill uppgradera framöver.
Som ni förstår av denna flyttmetod av vört så blir det ingen syresättning av vörten men eftersom jag kör med torrjäst behövs det inte heller. När jag har denna jästank i matkällaren och skickar vörten genom en slang i väggen så syresätts den men jag märker ingen enorm skillnad. Med pigg och fräsch jäst är syresättning inte lika viktig.
Efter flytt till jästank så backspolar jag PVVn med hett vatten som sen får stå över natt. Inte för att det ska ge någon rengörande effekt utan för att jag inte orkar ta hand om all disk på bryggdagen. Dagen efter så kör jag PBW eller liknande medel på 70°C genom PVVn och alla slangar.
Provsmakning
Gyllengul, kraftigt disig öl med hög stabil skumkrona.
Doften är kraftigt dominerad av kryddnejlika och tydlig banan på medel nivå. Det var mer banan när den var lite yngre. Muskotblomma på medel nivå.
Gräddig och dammig malt i doften. Medel halm och hö. Tydlig örtighet. Uns päron.
Smaken är brödigt maltig med härliga vaniljtoner.
Något kladdig munskänsla.
Medel beska för stilen.
Bra balans.
Hög kolsyra (medel för stilen).
Lång kryddig eftersmak.
Medel kropp.
Låg restsötma.
Ingen tydlig alkoholsmak.
Kommentar
God och härlig weißbier men inte en av mina bästa vilket inte berodde på receptet som är välbeprövat vid det här laget utan jäsningen som skapade för klent med isoamylacetet (banan). På grund av två långresor med jobbet blev provsmakningen av denna öl fel i tiden och ölet hade redan peakat. Det var absolut inte dåligt eller gammalt men passerat sin bästa period så att säga.
Recept
| Lindhs Weißbier (W50) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 32002 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 117 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1559.5 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Provsmakning av världens största ölmärke (som få har provat)
Jag reser ganska mycket med jobbet och tycker det är kul att prova lokala öl men jag brukar aldrig rapportera om det här eller göra provsmakning om det inte tillhör något specifikt som t.ex. ”Projekt Pilsner”. Det brukar heller inte finnas bra förutsättningar (fel glas, fel miljö, stressigt med tid osv). Nu har jag dock varit i Kina och provsmakat världens största ölmärke som heter Snow och som inte går att få tag på utanför Kina eftersom det inte exporteras alls. Det tänkte jag kunde vara lite kul att lägga upp här.
Snow (雪花啤酒, Xuehua Beer eller “Snow Beer”) ägs av bolaget China Resources Snow Breweries Ltd och har varit ett joint venture mellan China Resources Enterprise och SABMiller fram till 2016 då det köpte ut för 1,6 miljarder USD. Snow lanserades 1993 och producerades av tre olika bryggerier från början. Efter att ha gjort liknande resa som de andra stora globala bryggerikoncernerna (som jag rekommenderar alla att lyssna på i utmärkta Jankopodden) har Snow idag över 90 bryggerier över hela landet med årsvolym på över 100 miljoner hektoliter eller 20 miljarder burkar! Snow har cirka 25% av totala kinesiska marknaden men räknas som det mest säljande ölmärket i hela världen.
Det finns åtta olika varianter av Snow där jag testat fem men bara provsmakat två lite mer seriöst.
Snow Beer Pure Draft, 3,2% ABV / 8.0 °P
Från hemsidan: ”Snow Beer Pure Draft är en av de två stora storsäljande produkterna i China Resources Snow Beers produktfamilj. Produkten kännetecknas av mästarkvalitet, steril filtrering med standardmembran och en uppdaterad fräsch ”pure draft”-bryggprocess. Den har en frisk smak med ren och mild maltdoft, och är framtagen för konsumenter som eftersträvar en högkvalitativ livsstil – en premiumöl som erbjuder en upplevelse av ”renhet och friskhet.”
Gustavs provsmakning
Lätt disig halmgul öl med bra stabil skumkrona.
Halmig och medelstor örtig doft som har större ganska söta inslag.
Lättare inslag av tvål.
Smaken är lätt maltig med överslag på vattniga och blaskiga toner.
Beskan är låg till mycket låg.
Låg kolsyrehalt.
Något syrlig eftersmak.
Lätt till obefintlig kropp.
Inga alkoholtoner als, varken doft eller smak.
Kladdig munkänsla.
Kommentar
Ja det här var verkligen åt det blaskigaste jag varit med om. Jag har inget emot en 2.8:a eller 3:5a men då behövs betydligt mer maltstöd om det inte ska falla helt platt. Med tanke på att det är över 40°C ute med extrem fuktighet och gassande sol i kombination med att många asiater har svårt att bryta ner alkohol förstår jag att det här är en rimlig produkt men den är alldeles för blaskig för min del. Det intressanta är att den trots sin lätthet helt saknar hinkabilitet. Den är helt enkelt så mjäkig och slätstruken.
Snow flake, 8.0P, 2,9%
Så här beskriver producenten ölet på sin hemsida:”Fullkorn Pure Draft, Bryggd med 100 % kornmalt, där råvarorna endast är vatten, malt och humle. Ölet är fräscht och har en fyllig smak.”
Detta är alltså Snows standardvariant.
Gustavs provsmakning
Halmgul och helt genomskinlig öl med stabil skumkrona.
Tydlig örtig doft med inslag av malt och även viss tvålighet.
Smaken är mycket lätt och lätt maltig, vattnig och helt utan humlesmaker.
Låg till riktigt låg beska
Syrlig avslutning
Ingen tydlig alkohol
Medellång eftersmak
Medellåg kolsyra
Mycket tunn kropp
Kommentar
Det är svårt att ge den här ölen något annat betyg än den förra. Kanske att den var ytterligare blaskigare om det ens är möjligt. Vi pratar avsaknad av maltighet på en nivå som får en Corona att framstå som en fullkomlig maltbomb. Den här åker i vasken efter ett halvt litet glas…
Lägg märke till öppningen på burken, samma som vi hade på 80-talet och även på vissa kapsyler.
”Snow Beer Classic, även kallad Klassiska Lao Xue, har sedan sin födelse år 1964 vunnit mängder av lojala fans tack vare sin kraftiga karaktär. Den är känd för sin rena ölarom och fylliga smak.”
Denna låg på 12°P så mer som en 5%-ig öl vi är vana vid. Tyvärr hittade jag den inte i någon matbutik och att provsmaka den i litet lerkrus med stark mat till var inte optimalt. Ett väldigt oproffsigt utlåtande blir ändå att jag upplevde denna som helt klart bäst i Snow-serien.
Yongchuang Tianya SuperX
Yongchuang Tianya SuperX är den första kärnprodukten efter omprofileringen av varumärket China Resources Snow Beer, och lanserades den 18 mars 2018. Sedan lanseringen har produkten fokuserat på unga människors orädda och utmanande anda – med målet att inspirera till en livsstil där allt är möjligt att utforska.
Denna drack jag direkt ur burken för att släcka törsten. Jag hittade den inte någon mer gång så det blev ingen vettig provsmakning av den heller tyvärr men jag kan omformulera det såhär; den var inte något värt att leta mer efter heller för den delen.
En annan relativt okänd storspelare är Yanjing från Beijing Yanjing Brewery som grundades 1980 och med sina 40.000 anställda producerar 57,1 miljoner hektoliter. De har också ett antal produkter i sin portfölj men jag provade/hittade bara denna 10°P lager. Den inmundigades på en stek-osig kinakrog så jag skrev inte ner några kommentarer på denna heller. TsingTao drack jag också såklart men den tror jag de flesta har provat redan då den finns i Sverige.
Slutligen drack jag en Franziskaner som jag tyckte smakade ytterst konstigt, det är ändå en öl jag druckit väldigt många gånger genom åren och på många platser runt jorden. Efter att ha tittat närmare på flaskan förstod jag varför… Ölet var nästan genomskinligt och saknade helt bananestrar och kryddnejlikafenoler. Mycket egendomlig upplevelse.
Resan till Kina var som sagt en jobbresa där vi jobbade extremt hårt i över två veckor med 40°C sjukt fuktigt värme, så arbetsförhållandena var inte de bästa. Några saker hann vi trots det med att se privat vilket sällan brukar vara fallet.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Helles, fast med ale-jäst (H43)
(Reklam: I samarbete med Mr Malt)
Efter att ha hyrt och utvärderat SS Brewtechs 159l Unitank förra året samt en misslyckad begagnataffär av en annan jästank (som löste sig bra tillslut) så har min uppgradering av större jäsning stannat av. SS Brewtech-tanken var verkligen fantastisk på många sätt men jag är ute efter en enklare, lättare och tystare lösning eftersom vårt sovrum är i anslutning till bryggeriet. Jag har två gamla kylskåp så kapaciteten att kontrollerat jäsa mina större satser sommartid finns men jag är inte så förtjust i att dela upp jäsningen i 3-4 hinkar. Vintertid har jag cirka 10°C i matkälllaren så även om det ibland går uppåt 12°C så duger det som lagerjäsning i väntan på en bättre lösning. Bryggeriet håller cirka 18°C större delen av året så veteölsjäsning passar alltid bra där. Denna hellesbryggning gjorde jag i början på juni och även om sommaren var lite sen att komma igång så var det redan 16°C i matkällaren, helt åt skogen för lageröl… Jag ville inte dela upp jäsningen i olika hinkar denna gång utan ändå köra i min stora blåa plasttank som rymmer hela batchen. Istället för rätt tempmeratur bestämde jag mig för att köra en något sval alejäsning på 16°C i matkällaren och med alejäst istället för lagerjäst eftersom jag inte hade någon sparad slurry och inte ville starta en ny omgång lagerjäst vid fel temperatur. Borde jag ens kalla denna öl för en helles? Kanske inte men den fick samma recept och behandling som min ordinarie helles så enda skillnaden blev jäststamm och jästemperatur. Så frågan är, hur står sig en sval alejäsning mot en lagerjäsning? Eftersom detta inte blev någon splitbatch så är det inte ett försök till någon som helst vetenskaplig utvärdering men efter 42 batcher av min helles så vet jag hur den brukar smaka.
Jästvalet föll på Crown English Ale eftersom jag har en del i kylen men när jag skrev att det var exakt samma recept som vanligt så ljög jag lite. Eftersom jag ändå inte skulle jäsa med lagerjäst eller i lagertemperatur och såg denna bryggning mer som ett sätt att fylla faten inför semestern så ökade jag på humlegivan med 100 gram extra Hallertauer mittelfrüh. Humleschemat blev alltså en bittergiva Magnun, 100 gram Mittelfrüh på 20 min och 200g Mitelfrüh i whirlpoolen 20 min plus den tid det tar att skicka vörten genom plattvärmeväxlaren. Maltnotan var dock min vanliga med 93% Weyermann Barke pilsnermalt, 5% Weyermann Barke Münchnermalt samt 2% Syramalt.
Bryggdagen
Krossningen av malten i min nyligen noggrant rengjorda Monster Mill gick bra och krossningen såg skaplig ut, kanske något för grov. Inmäskningen gick smidigt och betaamylasrasten landade på 63,4°C i 45 minuter med ett SG på 1.070. Alfarastens temperatur mätte jag aldrig men den kan omöjligt gått över 70°C eftersom det var temperaturen på vattnet jag infuserade med. Den här söndagen hade jag en massa annat helgbestyr inför sommaren så jag antecknade inte så mycket mer från bryggningen mer än att OG landade på 1.049 och vörten kyldes från kokande till 12°C. En odramatisk men trevlig bryggdag helt enkelt.
Pansarvagnarna tuffar på.
Min lilla dyna som min fru sytt åt mig används flitigt, både på denna pall men även på två drickabackar som den egentligen är sydd för att passa till.
Hela och halverade skal men kärnbitarna är snarare 3-4 än 4-5
Sulfiter för att binda syre i mäsken.
Inmäskning med Riptide-pumpen. Vattnet är grumligt eftersom det matats med jäst och socker kvällen innan för syrereducering. Det klarnar upp väldigt snabbt i mäskningen vilket är lite eläckert att bevittna.
”Locket” eller bordskivan passar bra och gör jobbet på betaamylasrasten men när alfavattnet kommer i så måste jag ha locket på halvt för att slangen ska få plats vilket syns på nästa bild.
Vitt fint skum eller varmdruv från uppkoket.
Jag har ingen fläkt i bryggeriet så just vid avskummning av uppkok så kör jag med öppet fönster och öppen garageport. Det blir en hel del dimma men den vädras snabbt ut.
Efter 40 min kok finns denna lilla proteinhög reda att fiskas upp. Allt för att minska risken för skräp i plattvärmeväxlaren.
Lyckad whirlpool även denna gång.
Provsmakning
Gyllengul, disig öl med något lågt skum.
Medel fruktstrar främst apelsin och citron inleder.
Medelstor vaniljig malt och örter som timjan och mejram.
Inslag av lösningsmedel, mentol och blöta rep.
Smaken är påtagligt maltig och även här en del citrustoner.
Låg beska (dvs medel för stilen).
Ingen tydlig alkohol i smaken men finns en del i doften, högre alkoholer?
Lång eftersmak.
Något kladdig och samtidigt vattnig munkänsla.
Felsmak: fruktester och eventuellt högre alkoholer.
Kommentar
Det här blev som bäst en funktionsduglig sommaröl men jag vill inte kalla den för helles. Den varken smakar eller ser ut som den brukar så jästvalet gjorde väldigt stor skillnad på många av smakerna. Den höll sig påtagligt disigare än vanligt, även på de sista faten som lagrats betydligt längre tid. En fadd och trist öl som saknar de brödiga, halmiga lodosmakerna från malten och där fruktesttrar stör intrycket.
Nästa jäsning av lager kommer jag definitivt köra i kylskåp! Det spelar ingen roll hur jag delar upp vörten eller om det blir mer disk för det här funkar inte alls för mig.
Recept
| Lindhs Helles (H43) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31111 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 341 g
Recommended starter size: 20.00 L / 2513.1 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Mr Malt
Senaste kommentarer