Jag trodde jag skulle kunna vänta med att brygga tills vi flyttat till hus igen men eftersom det verkar vilja dra ut på tiden så gick det helt enkelt inte att stå emot brygglusten längre. Jag tänkte först köra en biab-bryggning i min lilla kastrull eftersom lägenheten inte har 16 ampere som stora Braumeistern kräver och dessutom är spiskontakten fast installerad, en perilex till schuko-kontakt skulle fungera annars. Efter att ha funderat lite kom jag på att den stora Braumeistern har värmekällan uppdelad på två värmeelement, ett yttre på 1200 watt och ett inre som är samma element som till lilla Braumeistern, dvs 2000w. Genom att dra ut kontakten till 1200w-elementen ut kontrollboxen så räcker det plötsligt med en 10A-säkring och men en minskad kokmängd till ca 25 liter bibehålls ett bra kok trots reducerad värmeeffekt. Efter lite googlande och hjälp från Braumeisters Sverige på Facebook visade det sig att detta var bekräftat som en helt okej metod enligt Ralf på Speidel. Metoden kan även användas för att kunna mäska med mindre mängd, dvs till starkare öl, eftersom yttre värmespiralen inte behöver täckas under mäskningen.
Min jäskyl står på vinden utan strömkälla och därför uteslöts genast tanken på kontrollerad jäsningstemperatur så en ale fick det bli, närmare bestämt en hefeweizen… Receptmässigt tänkte jag öka färgen lite mer än senast men jag hittade inte min andra låda med specialmalter på vinden så det fick räcka med de 150g melanoidmalt som fanns kvar i påsen som färgbidrag och ”dekoktionssubstiut”. Drog på lite mer vetemalt för att jävlas med Braumeistern då vetemalt saknar skal och ska vara svårjobbat men med de två kraftiga pumparna var det inga problem under mäskningen alls, inte heller under avrinningen/lakningen.
På grund av tidsbrist startade jag mäskningen rätt in på en försockringsrast och denna gång körde jag dessutom enbart med en kombirast på 67c i en timme innan Braumeistern fick stega upp till utmäskning 78c i 10 minuter. De 2000 watten räckte till en fullgod mäskning på 45l och dryga 7kg malt utan för långa väntetider. Lakning skippade jag idag också eftersom jag ville hålla nere totala volymen med den reducerade effekten. Jag lyfte alltså bara till övre pinnarna och lät droppa en kvart innan maltröret flyttades till diskbänken. Preboil Gravity satt som den skulle och med huvan på plats påbörjades koket. Min tanke var att om ifall koket inte skulle bli tillräckligt kraftigt så skulle jag tappa ur några liter men det blev fullt ös med skumbildning ända upp till huvan så batchvolume hamnade på ca 35l. Utan huva dog koket dock snabbt så utan den hade jag fått koka 10-15l mindre. Inga konstigheter med bryggningen i övrigt, kylspiral på 15m ihop med lite jästsalter, skippa protaflocen eftersom det var en veteöl som kokades och slutligen kylning till 18c och pitchad w68. Jäshinken fick stå i vardagsrummet första dygnet men sen kom de klassiska svaveltonerna denna jäststamm är känd för att producera så den fick stå i sovrummet vid ett fönster för vädring. Efter 3.5 dygn var SG nere på 1.018 från ett OG på 1.050 så ganska nära slutmålet på kort tid. Explosiv jäststamm det där… Kvar är en sekundärlagring som sker i samma jäshink innan ölen ska flyttas till två fat och ut på balkongen. Så nu hoppas jag på en bra jäskylstemperatur utomhus i november och december, annars blir det ofrivillig eisbock för hela slanten…
Mittersta kontakten på min BM50 går till den yttre spiralen men det är inte säkert det är på samma sätt med nya kontrollenheten. Det är dock fortfarande ”full pudding” i kontakten som blir exponerad baktill så håll undan fingrarna!
Barnfri höjd uppnåddes genom att brygga på spisen. Någon ergonomi var det inte tal om denna gång och lyftet av maltröret blev i en seg vinkel…
Låg nivå på mäsken denna gång men volymen efter start räckte för att täcka den yttre värmespiralen även om det inte behövdes.
Avrinning med utebliven lakning som sagt.
Jag tänkte ett tag att jag skulle byta originalkranen mot någon större men den fungerar faktiskt riktigt bra nu och dessutom står den inte ut så mycket som alla tredjepartslösningar med kulkopplingar och nipplar jag sett.
Lägenheten saknar köksfläkt men har en lucka i takhöjd. Dit kunde jag dra min flexibla ventilationsslang för att leda ut all kondens. Resultatet blev 0% ånga i det lilla köket men fortfarande ganska bra värme.
Kylning.
Brygghandskar och silikonhandske från Ebay för att lyfta på huvan under kok.
Braumeistern visar temperaturen under kylning och den stämmer väldigt bra om man som jag kyler med pumparna igång. Cirka en kvart brukar det ta mig ner till 20c,
Refraktometern visar ett OG på 1.050, mitt i prick!
Receptet
HEFE XVIII_2000w (Weizen/weissbier (sydtysk typ)) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Kokvolym: 40.48 l Batchsize: 35.00 l Koktid: 80 min Brygghuseffektivitet: 75.00 % OG: 1.050 SG FG: 1.012 SG ABV: 5.0 % IBU: 15.6 IBUs EBC: 7.8 EBC Color
Total humle: 100.00 g
|
Provsmakning
Gyllengul med perfekt färg, perfekt tydlig disighet och hög stabil skumkrona.
Tydlig gräddig maltsötma dominerar och banan återfinns på låg nivå. Tydliga fruktestrar åt äppelmos.
Låg men kvarhängande beska, inga tydliga alkoholsmaker.
Fin maltsötma i smaken med en medium syra som balanserar. Fruktig och god. Ingen humle i smak eller arom. Syra även i smak. Frisk.
Kryddig eftersmak som ej drar åt kryddnejlika eller muskot.
Något metallisk eftersmak och munkänslan är något vattning.
Felbalanserad för stilen. Hög men mjuk kolsyrenivå.
Välbryggd utan felsmaker för stilen.
Ej typriktig.
Kommentarer
Perfekt utseende men för lite estrar och främst total avsaknad av kryddiga fenoler. Trots bristerna så är den väldigt god och lättdrucken. Tydliga svavelföreningar från jäsningen fanns i början på fatet tills de försvann nästan över natt.
Min gamle vapendragare Emanuel har en vinodling på Öland med sin far. Två år i rad har vi gjort rödvin på dessa druvor, första året ett mousserande rosé, 2014 blev ett klassiskt rödvin. Druvsorten som lämpar sig för odling i Sverige heter Rondo och när vi gjorde senaste omgången för ett år sedan blev det två ica-kassar druvor över som jag stoppade i frysen. Henrik, Slaka färsköl, Weinkeller, Lindqvist fick en av dom att stoppa i en suröl och jag gjorde detsamma med mina druvor. Denna bloggpost jämför och provsmakar dessa två öl sida vid sida även om det enda som är likt dom är ”torrdruvningen”. Min version bygger på surölen Lola.
Slaka färsköl ”Slaka loves Rondo” (till vänster i alla bilder)
Mörkröd och disig med lingonfärgat skum som dör snabbt, lämnar ingen lacing.
Syrlig doft åt rosèvinshållet med tunga, tydliga druvskal och en lätt mjölkighet. Läder och stall trivs ihop med blött hö och ett uns av blöt wellpapp. Lite ”ropeiness”.
Smaken är relativt besk och kärv med en kraftig syra och tydlig rödvissmak. Inslag av blåbärssoppa och hyffsad frånvaro av malt. Röda vinbär och lite rödvin i största allmänhet. Druvjuice på medelhög nivå.
Väldigt kraftig kolsyra dominerar munkänslan ihop med den låga beska.
Viss skalkärvhet från druvorna återfinns i eftersmaken.
Lindh Craft Beer ”Lolita” (till höger i alla bilder)
Först kristallklar, blodröd öl men vid påfyllning (längre ner från flaskan) ökar disigheten något. Färgen är som ett mycket ljust rödvin, svartvinbärssaft eller outspädd jordgubbssaft. Högt lingonfärgatskum som dör snabbt och som lämnar noll rester på varken yta eller glas.
Lätt och funkig stalldoft med en fräsch rödvin/röda vinbärsdoft. Uns av jordgubbe och lite getter på barnens zoo. Relativt ren doft.
Fruktig smak, lättdrucken med en lätt vetemaltighet i bakgrunden.
En låg men behaglig restsötma balanserar syran och den mycket låga beskan. Medelhög kolsyra gör den oerhört lättdrucken men något endimensionell. Ger ett lätt och lite vattnigt intryck i eftersmaken som därför ger en viss tomhet i munnen.
Jämförelsen
Slaka loves rondo (hädan efter Slaka) är kraftigt disigare i blankheten där Lolita först är kristallklar men blir lätt disig när glaset fylls på. Denna skillnad kan bero på transport av flaska även om Slaka fått stå några dygn i kyl.
Slaka doftar mer körbärssaft och druvjuice där Lolita har tydligare brettinslag åt Brekeriethållet.
Lolita har lägre kolsyra medan Slaka är explosiv.
Slaka har en lädersmak Lolitan saknar.
Slaka är betydligt syrligare och med sitt tydliga skalkärvhetsbett ger den ett större helhetsintryck.
Lolita är brödigare, kanske beroende på annan behandling av vetet?
Lolita är mer lättdrucken och somrig har en något vattnigare eftersmak.
Slutsats (istället för omdöme)
Det här är två så pass olika öl att det inte går att kora någon direkt vinnare. Henriks öl är mycket mer av en lambik eller suröl medan min är mer lättdrucken och publikfriande. Min fru tyckte Henriks var för sur och min var god och lättdrucken. Jag däremot tycker Henriks ”Slaka loves Rondo” är lite coolare med tydligare surölskaraktär medan min Lolita är lite slätstruken. Lättdrucken, så blir omdömet på Lolita, somrig och lättdrucken. Hur rödvinet smakar som jag gjorde på samma druvor? Det tror jag inte passar denna blogg men nu med ett år nästan på pricken efter skörd så tar den sig bra. Fråga mig igen om ett år till så får vi se.
Recepten
Efter provningen har jag gått igenom recepten sida vid sida och främst jämfört bakterier och vildjäst. Det roliga är att jag och Henrik delat med oss av våra stammar och att två av dessa användes till samma experiment, självklart utan att vi pratat om det innan.
Lolita jästes (förutom med Saccaromyces) med: Brettanomyces Lambicus, Brettanomyces Trois, Lactobacillus Brevis.
Slaka Loves Rondo jästes (förutom med Saccaromyces) med: Brettanomyces Trois, Lactobacillus Brevis, Brett Bruxullensis och ”Old ale” (vad det nu innebär i bakterieväg).
Lolita – Sour pale ale (Lambik) | |||||||||||||||||||||||||||||||||||
Kokvolym: 56.38 l Batchsize: 45.00 l Koktid: 90 min Brygghuseffektivitet: 75.00 % OG: 1.049 SG FG: Ca 1.000 SG ABV: Ca 5.5% IBU: 13.1 IBUs EBC: 8.4 EBC Color
Total humle: 45.00 g Bryggdes 141218 |
—————————————————————————
Slaka Färsköl – Slaka Loves Rondo
Batch Size: 22,50 L
Boil Size: 27,67 L
Estimated OG: 1,051 SG
Estimated Color: 13,1 EBC
Estimated IBU: 13,8 IBU
Brewhouse Efficiency: 72,50 %
Boil Time: 90 Minutes
Ingredients:
————
Amount
IBU
3,20 kg Viking Pale Ale (4,6 EBC)
1,00 kg Viking Wheat Malt (5,0 EBC)
0,50 kg Wheat, RAW (3,2 EBC)
0,30 kg Oats, Flaked (2,0 EBC)
0,25 kg Viking Crystal 100 (100,0 EBC)
Humle
17,00 gm Dana [12,25 %] (20 min)
0,50 ml Protafloc (Boil 15,0 min)
0,50 tsp White Labs Yeast Nutrient (Boil 15,0 min) Misc
3,00 gm Epsom Salt (MgSO4) (Mash 60,0 min) Misc
5,00 gm Gypsum (Calcium Sulfate) (Mash 60,0 min) Misc
10,00 gm Calcium Chloride (Mash 60,0 min)
Brettanomyces Trois (White Labs #WLP650) [Yeast-Ale
Lactobacillus Brevis (White Labs #WLP672) Yeast-Ale
BIAB+MASHOUT
Description
Add 26,00 L of water at 63,1 C
Heat to 70,0 C over 20 min
Error: Infusion temperature above bo75,0 C
Notes:
——
Vattenprofil:
Ca: Mg:
174 10 107 7 166 147 130 -23 Logg:
2014-09-06: Satte förkultur på Brevis och Trois.
2014-09-09: Bryggdag.
2014-10-07: Tillsatte 7st romdränkta ekkuber.
2014-10-21: Ett pellicle har bildats.
2014-11-03: 10l Tappades om på 1,4kg Rondodruvor i damejeanne.
2015-02-23: Tappade om Rondo och tillförde 0,5l ESB-öl samt Brett Brux.
2015-03-14: Rondo på flaska. 10g/l prime +30cl old ale för
stalltoner/rustik.
Kommentarer SM2015:
Poäng 30/50
Arom: Vinös, träig, källare, rökighet och fenoler
Smak: Något svag smak av druvorna, lätt rökig och källare.
Årets höstölsträff i Stockholm hölls i Rågsveds folkets hus den 24:e oktober. Temat var framtidens öl, hur kommer ölen att smaka 2050? Tolkingen var fri vilket såklart gav en stor spridning över ölstilarna. Generellt mycket ”övriga” ingredienser som t.ex. frukt och bär men även vitamintabletter, svart fulvosyra-vatten eller öl i glassform. Trevlig tillställning med god öl och glada bryggare, ljuset i lokalen var minst sagt svårjobbat vilket troligtvis endast jag som fotograf reagerade på. Min favoritöl i tävlingen var en dubbelIPA med extra allt. Framtidsöl eller inte låter jag vara osagt men humle går aldrig ur tiden!
Brewer Profile: Lars-Göran Dahlgren – 36 år.
Yrke: Projektledningskonsult till vardags men skriver även för c/o HOPS samt grundare av iGlaset.se
Jag började brygga 2007 efter ett besök på Cantillon. Läste How To Brew från pärm till pärm några gånger och dök sedan direkt ner i helmäskning. Ölbryggning passade bra ihop med min utbildning i kemi- och bioteknik, kändes bra att omsätta utbildningen i praktiken… Speciellt förståelsen för mikrobiologi och vikten av renlighet är ju extremt viktig när man brygger öl. Numera brygger jag så ofta jag hinner, helst varannan vecka – eftersom jag skriver hembryggningsartiklarna i c/o HOPS så gäller det ju att kvalitetssäkra recepten som jag publicerar.
Min utrustning har gått från väldigt enkel (kylväska, hink-i-hink-lakning och aluminiumkastrull på spisen) till lite mer avancerad. Malten krossas numera med en Monster Mill istället för mortel, men mäskningen sker fortfarande i samma gamla kylväska. Däremot lakar jag nuförtiden i en Blichmann Boilermaker. pH-mätaren och salt finns med vid varje bryggning och sedan ett tag tillbaka har jag börjat mäta OG med refraktometer. Kokning sker med hjälp av humlegårdens stora doppvärmare i 10-gallon boilermaker och jag kyler med en Blichmann Therminator. Primärjäsningen går i vanliga hinkar men lagringen brukar bli i Better Bottles. Ibland åker även BeerBugen fram. I princip allt utom belgisk öl kolsyras numera på fat och vid buteljering använder jag både gamla klassiska flaskfyllare eller Beergun. Ett kylskåp är beställt och det ska bli riktigt skönt att äntligen få full kontroll på jästemperaturen – vilket ju kanske är den enskilt viktigaste aspekten av hembryggning. All jäst som jag använder är alltid flytande och odlas upp med hemmabyggd magnetomrörare.
Nu, efter åtta års hembryggning känner jag att jag börjar få till min drömutrustning. Det enda som jag fortfarande saknar är en syrgastub… Sen skulle det vara bekvämt med en hot liquor tank också. Men eftersom jag brygger hemma i lägenheten på Lilla Essingen så blir det ju i princip omöjligt att bygga ihop ett mer permanent bryggverk än så här. Drömriggen är ju en tre-stegsraket med HLT – mäsk/lakkärl – kokkärl, men det får bli när jag någon gång flyttar till ett hus på landet. Med min nuvarande utrustning får jag ihop 25 liter vört utan problem på cirka sju timmar. Jag har möjlighet att göra dekoktionsmäskning om lusten så faller på, men oftast blir det en tvåstegsmäskning (försockring och utmäskning). Utbytet brukar hamna kring 75 % men rekordet är på 85 % efter en trestegsdekoktion.
Min grundtanke med alla öl som jag brygger är att de ska vara så stiltrogna som möjligt. Det finns så många olika sorters öl där ute och tills den dagen jag kan brygga en perfekt pale ale eller en helt autentisk lager så tycker jag inte det finns något syfte med att börja freestajla och brygga ekfatslagrad kokosnötsöl med mango och vanilj. Det handlar inte om att jag är superkonservativ och inte gillar utveckling, tvärt om egentligen – men jag vill känna att jag behärskar ”grundreglerna” innan jag börjar bryta mot dem. Lite som att lära sig krypa innan man går. I mitt tycke behöver inte riktigt bra öl innehålla massa exotiska ingredienser och märkvärdiga bryggtekniker – det finns så oerhört många smaker som går att skapa med bara malt, humle, jäst och vatten. En av mina största inspirationskällor är Jamil Zainascheff (som jag äntligen fick träffa i somras…) och mycket av min filosofi kommer nog från honom.
Jag har under mina år som hembryggare testat att brygga många olika ölstilar, men jag kommer på mig själv med att oftast brygga pale ale, witbier, imperial stout, saison och dubbel. Jag är extremt självkritisk mot mina öl och kanske är det orsaken till att jag hela tiden kommer tillbaka till dessa öl – när jag hittar det perfekta receptet, och framförallt, den perfekta tekniken, så kommer jag vara nöjd. Sedan jag började brygga så har jag hela tiden försökt skaffa mig mer kontroll över processen, ingenting ska lämnas åt slumpen. Det går absolut att göra fantastisk god öl med extremt enkel utrustning, men ju mer kontroll du skaffar dig över processen desto mer förutsägbart blir resultatet.
Missar? Jag bryggde en Berliner Weisse i våras och ställde den på lagring i en BetterBottle. Rummet den stod i hade nylagd parkett och tyvärr läckte kranen (mitt eget fel – jag hade inte stängt den helt efter ett FG-prov). Jag upptäckte läckan efter två dagar, men då spretade redan parketten som skidspetsar…
Favoritjäst: WLP001 är en trogen arbetshäst (som hos alla andra), men jag gillar verkligen esterprofilen i Rochefortjästen.
Tips: Läs så mycket du kan – obligatorisk läsning är How to Brew med John Palmer, men Brewing Classic Styles med Jamil Zainascheff rekommenderas varmt. Även Malt, Hops, Yeast och Water är väldigt lärorika böcker som bör finnas i varje seriös bryggares bibliotek.
Brygg samma recept många gånger, men ändra en parameter varje gång. Testa att mäska några grader varmare, eller ha lite mer karamellmalt, byt jäst osv. Det viktigaste är att variera så få parametrar som möjligt varje gång. Om du byter t.ex. jäst och mäsktemperatur samtidigt så kan det vara väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att veta varifrån förändringarna i ölen kommer från.
Det roligaste med hembryggning är att man egentligen inte har några som helst hinder för att göra världens bästa öl – det är bara din kunskap och din egen färdighet som sätter begränsningarna.
Nästa bryggning blir en ljus lager – jag har som mål att göra en helt vanlig gul öl – fast bra.
Lindhs provsmakning av Lars-Görans öl ”Cthulu Rise Again” Imperial Stout
Mörkbrun öl, 70 ebc likt coca-cola, med kraftig disighet. Mochafärgat högt skum med blandat stora och små bubblor. Lämnar sparsamt med rester på glaset men håller ett tunt skumlock genom hela provningen.
Doften domineras av rostad malt, vanilj, mjölkchoklad och ett uns av lakrits. Kanske lite nyavvriden enkvist för den finkänsliga näsan. Mycket sparsamma spår av fruktiga estrar när ölet blir varmare.
Smakmässigt är det tydliga, mörka maltsmaker som inleder kraftfullt. Kaffebönor tar över och vanilj avslutar. En tydlig sötma håller sig kvar i munnen samtidigt som alkoholen, på uppskattningsvis 9%, expanderar. Ger känslan av de där chokladgodisromflaskorna man åt som barn. Eventuellt lite träig humle på låg nivå men annars sparsamt humlad. En diskret fruktighet framträder först när ölet ökat i temperatur. Eftersmaken känns lite kaffesumpig och beskan på runt 40 ibu samsas med att ge en bestående smakupplevelse.
Munkänslan är kladdig och aningens viskos men den för stilen höga kolsyrehalten lättar upp helhetsintrycket. Alkoholtoner känns i gommen ett bra tag efter varje klunk. Inga jästtoner eller andra direkta felsmaker detekteras.
Omdöme
En förhållandevis ljus imperial stout som ändå ger ett hyffsat tungt intryck. Känns ganska kalljäst och ren även men restsötman är något besvärande. Angenäma kaffetoner är den stora behållningen och jag gillar den något höga kolsyrehalten vilket ökar hinkabiliteten avsevärt! Den smakar mer än den doftar och hade jag bryggt denna hade jag haft i lite mer sen humle men främst mäskat den svalare för mindre restsötma. Ska tilläggas att restsötman är i linje eller lägre än en hel del andra svenska impys därute.
Tillägg; visade sig vara 10% abv och Lars-Göran är själv inte helt nöjd med restsötman.
Receptet
Batchsize 22l
Maltsorter:
Golden promise 5,18 kg
Munich 1,20 kg
Medium crystal 0,46 kg
Chocolate 0,37 kg
Dark crystal (200 L) 0,46 kg
Wheat Malt 0,18 kg
Cane sugar 0,92 kg
Biscuit 0,46 kg
Humle: Columbus 33g, Citra 36g
Jäst: Wlp001
Mäsksteg: 50m@66c och 72c okänd tid.
OG 1092
FG 1017
10% abv
100 min koktid
29l preboil
67 ibu
Intervjuserien ”Brewer Profile” fortsätter norrut i landet. Möt Henric Östberg, guldmedaljör i Hembryggning 2014 i klassen Karaktärsfull Ale (APA) och passionerad hembryggare. Jag har fått möjlighet att provsmaka två av Henriks öl inklusive en nybryggning av vinnarölet The New Hipster.
Henric
Henric Östberg heter jag och är 33 år. Bor i villa med sambo och tre barn i Hudiksvall. Jag har varit pappaledig större delen av tiden de senaste åren, men har nu återgått till tjänst (inom omsorgen) på deltid, då tanken är att jag ska starta ett ett litet kommersiellt bryggeri i hemmet. Men jag har även funderingar på att plugga till socionom eller behandlingspedagog.
Bryggandet började faktiskt lite lätt redan när jag var 16 år. Då var det Cooperssatser som gällde. De hade inte någon åldersgräns, så det blev några sådana under gymnasietiden (med ganska mycket extra tillsatt socker). Men jag var aldrig riktigt nöjd med resultatet så det dog ut med tiden. Men efter det hade jag ofta ölbryggning i tankarna. På den tiden trodde jag att det var flaskjäsingen av kolsyran samt bottensatsen som var problemet. Flera år senare när jag var ca 26 började jag googla på ölbryggning och hittade då genast både SHBF och Humlegårdens sida. Jag bodde då i Stockholm (Bromma) i en lägenhet med sambo och ett barn. Hade då inte riktigt det där krutet i mig för att börja brygga, men tyckte att det helt klart verkade intressant. Det var först när vi flyttade upp till Hudiksvall som jag drog igång en första laddning. Det var hösten 2009. Det var då en upphottad cooperssats med spraytorkad malt istället för socker samt lite extra humle och utbytt jäst. Det var faktiskt en lager, Tjeckisk pilsner. Jag kommer ihåg att jag hade ställt jästunnan i ett rum som vi inte använde, och så hade jag öppnat fönstren så det skulle bli kallt i rummet. Jag blev rätt nöjd med resultatet. Så jag fortsatte och uppgraderade stegvis till helmaltsbryggning. Körde då med kylväska och kittel i flera år. Innan första bryggningen så kunde jag väldigt lite om öl och olika öltyper, så det var mest själva processen jag var nyfiken på. Men i och med det så utvecklades även ett intresse för olika stilar och öltyper. Hade på den tiden dömt ut ale som äcklig öl då jag hade druckit Newcastle brown ale. Haha, vad dum man var. Men nu förtiden älskar jag alla öltyper, men tycker fortfarande att Newcastle är sjukt äcklig.
Bryggeriet
Nu förtiden har jag en Braumeister 50l, som jag är rätt nöjd med. Hade bekymmer ganska länge med vattenbehandling samt ph-värdet under mäskningen. Då jag tidigare under kylväsketiden hade ett malt/vattenförhållande på 2,5l vatten per kilo malt så blev det rätt mycket annorlunda med en BM då allt blev lite annorlunda. Men det börjar flyta nu och jag lär mig maskinen mer och mer. Men jag brygger fortfarande som jag gjorde förut och skippar alla extraraster som BM på ett enkelt sätt möjliggör. Jag har helt enkelt inte begripit vad jag jag ska ha dem till. Såklart att att jag kör en litet protein/4-vinylguaiacolrast vid veteölsbryggning, men thats it! Brukar oftast tillsätta malten vid 60 grader och sen upp till önskad temp på försockringsrasten direkt. Så jag brygger nog enligt många lite märkligt med min BM, men det är så jag vill ha det så FUCK OFF! Haha.
Jag har byggt om vår gamla tvättstuga till ett bryggrum samt ett annat rum i anslutning till jäsrum, men det är inte helt färdigt än. Just nu är det bråte överallt då vi har andra projekt på gång i huset och behövt ställa in prylar där, men allt förväntas att vara iordning inom kort. Jag brukar hamna i intensiva bryggperionder då det kan bli ett par/tre ggr i veckan som resulterar i några månaders uppehåll. Men sen när verksamheten drar igång så blir det mer regelbundet. Tanken med mitt kommande bryggeri ”Hudiksvalls nya bryggeri” är till en start att bara tillverka lågalkoholöl. Är lite lättare att komma igång med allt på byråkratiskt nivå då och att jag antagligen får sälja själv direkt till privatpersoner och butiker samt kan stå på marknader mm. Men hela bryggeriet är tänkt att utvecklas under tiden tills dess att jag inte längre kan hålla på i hemmet utan måste hyra större lokaler (om det nu kommer till det).
Ölen
Det öl jag är mest stolt och nöjd med är såklart ”The new hipster” som antagligen kommer att byta namn till Hudiksvalls hipster. Jag vann ju guld med den på SM 2014 i Linköping. Det är min enda medalj och är nog den enda man får räkna med då det är rätt knivigt att kamma hem och blir svårare för varje år. Jag har även utvecklat en folkölsvariant på den som jag känner mig nöjd med.
Kommersiell öl jag gillar är väldigt blandat. Ett tag var jag oerhört såld på Aecht Schlenkerla Rauchbier, men tröttnade lite på korvsmaken efter ett tag då jag drack för mycket av den. Saison Dupont är också ett riktigt höjdaröl och är perfekt som referens vid bryggning av saison. Har vid ett tillfälle för länge sedan testat en Pliny the Elder. Den imponerade lika mycket som jag hade förväntat mig att den skulle göra. Nu vill jag mest testa olika typer av suröl. Men utbudet på systemet är fortfarande ganska torftigt, hoppas på förbättring där.
Bryggteknik
Jag vill succesivt förbättra allt med min bryggning, däremot så har jag inget behov av att förbättra mäskeffektivitet, ligger stabilt så jag är nöjd där. Kan säkert kräma ur lite mer om jag skulle lägga manken till, men ser ingen riktig poäng med det. Det jag vill förbättra är min förmåga att känna smaker. Jag är duktig på att känna de flesta felsmaker men sen har jag svårt att identifiera olika smaker i mina och andras brygder. Vattenbehandling och jästhantering är annars ämnen som man kan djupdyka i hur länge som helst och där känns det mest som jag bara har skrapat på ytan. Sen så är min stora svaghet att jag är så in i helvete oorganiserad. Tycker att jag aldrig får riktigt orning i mitt bryggeri och grejer hamnar lätt lite huller om buller. Kanske man måste anlita experthjälp i framtiden.
Misstag har jag gjort i oändlighet, speciellt i början, men jag har lärt mig mycket av dem också. Det är därför jag är duktig på att känna igen felsmaker. Mitt tips till er andra bryggare är: skapa felsmaker! Ta ut en liten del av brygden och misshandla skiten ur den, men gör det kontrollerat. Sedan kan du jämföra den delen med den större som du skött om som ett litet spädbarn. På detta sätt lär man sig mycket och ser hur viktigt det är att vara noggrann. Många nybryggare har en viss otålighet och förväntar sig perfekt resultat på en gång. Ni ska komma ihåg att ni har en lång resa framför er och låt er lära av era misstag istället för att bli bittra, Rom byggdes inte på en dag. Låt saker ta tid, känn ingen stress eller hets. Börja gärna enkelt (om du är grön) och stega dig sakta uppåt. Märker att många är lite väl snabba på att köpa på sig dyr utrustning. Jag gillar att sakta men säkert bygga upp mitt bryggeri. Testa olika metoder och känn dig fram till just det som passar dig bäst!
Jäsning
Den jäst jag använder oftast till humliga amerikanska ales är Wyeast 1056 eller WLP001, det ska vara samma jäst och jag har inte märkt någon skillnad mellan de två. Jag tycker att de är svårslagna när det gäller dessa öltyper. Om jag brygger Engelskt så gillar jag Wyest 1318 skarpt. Tycker att den ger en rund fin smak på ölet och passar ypperligt till många brittiska typer.
Det ovanligaste ölet jag har bryggt var när jag försökte dra igång en sats Lambik på en skvätt surströmmingsspad. Ni kan ju gissa hur bra det blev. Smaken blev som lukten hissarna har i Stockholms centrala tunnelbanestationer, narkomanpiss. Men det var ändå ett kul experiment. Sen så försökte jag göra en variant på Dogfish heads 120min IPA. Den ska väl ligga på ca 21% ABV. Jag hamnade uppskattningsvis på 16 % eller lägre. Så den blev jäkligt söt och smakade till en början mest fulgrogg, men jag lagrade den på fat i några år. Har kvar av den och tycker nu att den är ganska trevlig, påminner en del om madeira eller sherry. Bör drickas i små dessertvinglas. Sen så bryggde jag en pilsner i våras som inte jäste ut som den skulle så den hävde jag i en lambikmix i, och den verkar bli väldigt god, har kvar lagerkaraktär samtidigt som den smakar labik. Verkar bli en riktigt trevlig mix av smaker.
Nästa öl jag brygger blir bittern som du provsmakade, men med en del förändringar, till det bättre förhoppningsvis.
Provsmakning av Henriks öl
The new hipster
Disig bärnstensfärgad öl med mycket högt och smutsvitt, nästan grönvitt, skum som sjunker snabbt och lämnar väldigt mycket rester på glaskanterna. Kraftigt disig när sista centilitrarna åker ner i glaset.
Kraftig citrusdoft av färsk humle. Nästan som att dofta ner i en humlepåse. Stor del tallkåda. Lite gummi och mjölk finns i bakgrunden, framförallt när ölen blir varmare.
Medelfyllig smak av humle åt apelsin och vingummihållet. Lätt och fräsch munkänsla med en knappt märkbar maltsmak.
Bra beska som sitter kvar länge på tungan. Tunn kropp med en något vattnig och tunn eftersmak. Låg restsötma och vass kolsyra. Mycket lättdrucken.
Omdöme
Utomordentligt bra torrhumling i denna humlefriska och mycket goda apa. Den doftar fantastiskt men smaken, som förvisso är mycket bra, är ändå inte lika tydlig som doften. Det finns ett litet uns av mint åt Vicks blå, nej förresten, minns ni den där blåa klubban med genomskinligt plastpapper med vita ränder (snurrat längs pinnen) som fanns i simhallen för en spänn styck. Ismint? Isbjörn? Ni som minns smaken vet vad jag syftar på. Ett uns av den smaken finns i ölet och det beror definitivt på någon av humlesorterna. Det är lätt att förstå att en tidigare version av denna öl kammade hem en guldmedalj i SM förra året. Bra jobbat!
Bitter
Kraftigt disig, rödbrun (45-60 EBC) öl med lågt ljusgult till smutsvitt skum som försvinner snabbt utan at lämna rester.
Doften är, karamellig och fruktig men lite inslag av gummi och jäst.
Smaken är maltig med tydliga lakritstoner, mjölk och plommon.
Medellåg beska, ca 20 ibu.
Låg kolsyrenivå. Bra kropp och balanserad restsötma.
Omdöme
En helt okej engelsk bitter som tyvärr drar lite för mycket åt lakrits för min smak. Jag är osäker på vilken specialmalt det är som stör min helhetsupplevelse men utan den skulle denna öl få flera poäng till i min bok. Välbryggd och enligt konstens alla regler men lite för svårdrucken för min smak.
I brist på bryggningar passar det utmärkt att utvärdera nya humlesorter och provsmaka andras öl. Först ur är Södra Maltfabriken med sin Södra Passion – Pale Ale, 4.8%
Kopparfärgad och kraftigt disig öl med smutsgult, väldigt högt skum som ligger som ett kompakt lock genom hela glaset. Ingen märkbar ytterligare grumling mot slutet av flaskan.
Den doftar väldigt kraftfullt av passionsfrukt, mango, lite citrusfrukter och färsk humle i största allmänhet. Inga maltdofter eller felsmaker/jästsmaker noteras.
Smaken är även den väldigt intensiv med passionsfrukt och torkade aprikoser som största bidragande smakgivare. En mycket låg smak av basmalt går att skönja. Den lätta karamelligheten tillsammans med lätt kropp och låg restsötma gör den lättdrucken och det återfinns ingen alkoholsmak att tala om.
Bra bett från beskan (40 IBU) som stöd till fruktigheten. Munkänslan domineras först av den, för stilen, dramatiskt överdrivna kolsyrehalten som för tankarna till champagne. Sammantaget mycket sommarfrisk, mycket god och mycket humleintensiv.
En av de bästa Amerikanska Pale Ale jag druckit på riktigt länge. Den bryggs bara vid ett tillfälle eftersom de bägge sydafrikanska humlesorterna Southern Promise och Southern Passion än så länge är väldigt svåra att få tag på i europa, vilket är synd eftersom denna öl verkligen är välbryggd och fruktig. Man skulle t.om. kunna tro att den är sekundärjäst med passionsfrukt! Det som drar ner det i övrigt förträffliga intrycket är den explosiva kolsyrehalten som man kan minska genom att kraftfullt tappa upp ölet i ett för stort glas, synd… Färgen är dessutom något för mörk för min smak (mer åt IPA än APA) och grumligheten är påtaglig. Ljusare karamellmalt och pilsnermalt istället för pale ale-malt är mitt bryggtips. Sammanfattningsvis en mycket bra öl som kommer ta slut snabbt på hyllorna när den dyker upp på bolaget 1:a oktober för 25kr!
Kolsyrehalten…
Före semestern var jag på jobbresa i Wolfsburg och passade på att äta middag på det gamla brygghuset i Fallersleben. Alltid kul att dricka öl som är tillverkad 5 meter från där man sitter och tyskarna kan ju sin skit måste man ge dom. Veteölen var något för mörk och karamellig för min smak men deras Helles var mycket bra. Jag har ytterligare två tysklandsresor de kommande veckorna så jag hoppas kunna göra fler spontana besök av denna typ.
En trevlig aspekt av att ha flyttat betydligt närmre Stockholm är att jag äntligen fick möjlighet att besöka den årliga Sommarölsträffen som Humlegårdens Ekolager ihop med Svenska Hembryggarföreningen anordnar. I år hölls tillställningen på Ekskogens Bygdegård norr om Vallentuna och vädret var perfekt, soligt och 25c. 35 brygder fanns att smaka på och de var överlag ljusa och somriga. Förutom en suröl och tre lager föll de inom spannet ale/saison/kryddat/vete och jag hann prova 33 stycken där jag hittade flera guldkorn. Min favorit var (inte helt otippat) en citrahumlad lager som sedan knep silvermedaljen, grattis Axel Hedström med ölet Kattpiss. Guldmedaljen tog Maja Koivunen med sin fläderkryddade saison, Vlierbloesem Bijzonder Saison på 12,3%. En god och kraftfull öl som påminde mycket om mitt mousserande flädervin. Bronset gick till Kilimanjaro, en red ale av Peter Herzig, Christer Gustavsson och John Hagström. Stort grattis alla vinnare.
Stort tack till alla arrangörer som gjorde denna eftermiddag möjlig! Superlyckat och på återseende!
Först en varning: Det finns en stor risk att du inte får någon kolsyra alls i ditt öl om du använder denna metod ihop med kolsyrejäsning på flaska, kolsyrning i fat rekommenderas och inte med primning på flaska! Jag kan inte hjälpa er om ni förstör eran öl med denna metod!
Tillägg: Vid kraftig kallkrashning av ölet kommer även en del smakämnen följa med gelatinet ner på botten av jäshinken, t.ex. polyfenoler och en del humleoljor. Denna metod är inte optimal till humledrivna öl med torrhumling då en del av humlesmaken har en tendens att förminskas. Läs denna artikel från BYO
Blank, genomskinlig, klar eller färdig?
Denna artikel handlar om genomskinlighet eller blankhet och undviker ordet klar som det är lätt att växla ihop med färdig. På ölspråk är en klar öl är en öl som jäst färdigt och en blank öl har hög genomskinlighet utan dis eller partiklar. För min del är det bara veteöl jag vill ha grumlig och de flesta andra ölsorter vill jag som mest ha en lätt disighet i även om en kraftigt humlad och oftast därmed rejält disig IPA inte stör mig. Det finns en rad åtgärder att ta till för att få bort grumlighet och disighet utan att behöva trycka ölet genom ett filter som de stora bryggerierna gör och innan vi går in på förfarandet i min metod är detta en checklista att först ha i bakhuvudet:
Faktorer som ger blankare öl
Kallkrash och gelatin
För att få det där lilla extra i blankheten brukar jag ofta kallkrasha med gelatin. Det innebär att ställa jäshinken i strax över 0c i ett dygn för att sedan tillsätta gelatin. Sen får hinken stå i 0c 5-7 dagar innan jag tappar över det på fat. Tidigare blandade jag gelatin i en kastrull och vispade men numera gör jag såhär per ca 20l grönöl:
1. Kyl jäshinken till 0.5c, vänta 24h.
2. Ta en rengjord kaffekopp med 1dl vatten.
3. Kör denna i mikoron 2-3 minuter så det kokar ordentligt.
4. Låt svalna till 65-70c.
5. Rör i 1 tsk gelatinpulver så allt löser sig.
6. Häll blandningen i jäshinken.
7. Vänta 5-7 dagar.
8. Flytta till fat och kolsyresätt.
Väljer du ändå att flaska (trots att jag avråder från detta) så bör du tillsätta färsk jäst på ca 0.1g/l, risken finns annars att du inte har jäst nog att bilda kolsyra. Undvik att chocka den nya jästen temperaturmässigt. I mina galma artikel om denna metod såg min metod ut såhär och den fungerar lika bra:
Koka 1dl vatten ihop med en visp.
På med locket ett tag så det blir desinficerat.
Vänta tills koket svalnat till 65c.
Gelatinpulver är lite enklare än blad men bägge fungerar lika bra.
Ta 1 tsk gelatinpulver.
Lös upp men undvik för mycket skum.
Utvärdering av olika klarningsagenter
Jag gjorde ett test på gelatin jämfört med isinglass som är ett annat populärt medel att använda. Först tog jag 1l färdigjäst och icke kolsyrad öl. Denna fördelades i 6 glas som behandlades på följande vis:
Från vänster; rumstemp, gelatin, isinglass
Från vänster; 0c 1v, 0c 1v gelatin, 0c 1v isinglass
Utvärdering mot text satt bakom glaset. Observera att ordningen är lite omkastad här så de kylda testerna är på övre raden. Gelatin i 0c (övre mitten) gav mig absolut bäst resultat, utan tvekan. I rumstemp var det helt onödigt att tillsätta något alls då effekten nästan helt uteblev. Dock är det intressant att notera rumstemp med gelatin som gav en hel del jäst som fastnade på glasväggarna.
Här är en tabell jag saxat (stulit) från en känd bryggartidning. Enligt den ska isinglass vara mer effektivt än gelatin men jag låter det vara osagt om det går at få till lika bra med isinglass, men jag har inte lyckats med det.
Det är inte alltid jag lyckas fullt ut med denna metod och jag tror det har med noggrannhet men kanske främst jästval för att få till det där extremt kritallblanka resultatet. Oftast blir det dock väldigt bra!
Att få till rätt pH i mäsken är viktigt för en bra konvertering och mäskeffektivitet, en bra smak på det färdiga ölet men även för förutsägbarheten mellan recept med olika mängder specialmalter i. Får man 85% mäskeffektivitet vid bryggningen av en mörk öl kan en ljus öl med mestadels basmalt plötligt ge 75% enbart för att pH-värdet på mäsken blir alldeles för högt. Resultatet blir en bryggning där man måste kompensera felet och ölet blir inte som man tänkt sig. Ett bra pH för mäsken för samtliga ölstilar är pH 5.4-5.6 mätt i 20c (Kuntze tycker 5.2-5.4), eller som vissa nybryggarguider anger; pH 5.1-5.3 mätt i mäsktemperatur ca 66c. Hur man mäter pH tillförlitligt runt 66c vet jag inte för varken de pH-papper som går att köpa i bryggbutiker eller digitala pH-mätare, både med eller utan ATC – Automatic Temperature Control, kommer ge korrekta värden vid den temperaturen (källa John Palmer 11.0 min in och Braukaiser som motsäger Palmer angående ATC). Därför rekommenderar jag att alltid mäta pH i 20c (och ja det finns film där jag mäter pH rätt ner i mäsktunnan men jag visste inte bättre då). För min del har jag tidigare förlitat mig på billiga pH-papper men märkt att de inte ger den noggrannhet jag är ute efter och att några öl blivit lidande av detta. Jag har helt enkelt, pga dålig utrustning, sänkt pH för mycket med mjölksyra och fått en syrlig bismak i ölet. Jag upptäckte detta misstag när jag uppgraderat till en riktigt stabil digital pH-mätare jag litar på. Denna vattentåliga rackare mäter riktigt snabbt och ner på hundradelen. Den är mycket enkel att kalibrera och har tre referensvärden (pH 4, 7 och 10) där det ingår vätskor för kalibrering i paketet. Den visar dessutom temperaturen på vätskan den mäter vilket är viktigt vid ölproduktion. Det finns billiga pH-mätare på Ebay för några tjugor men för mig är det viktigt att kunna lita på mina mätinstrument vilket jag förstått på diverse bryggforum att så oftast inte är fallet med ”kina-mätarna”. Någon kanske har tur och får ett bra exemplar (fredags-ex eller vad ska man kalla det?) men hur ska man kunna veta det? Jag vill förbättra alla områden jag kan i min bryggning och detta var lite av ett ”öppet mål” för en enkel och snabb förbättring. Inga mera kladdiga pappersremsor som är svåra att läsa av eller lita på. Att kunna mäta surheten i mina suröl/p.lambics är ett användningsområde jag inte visste jag behövde men nu inte kan tänka mig vara utan.
Handhavande, förvaring eller den s.k. baksidan av myntet
Alla de digitala pH-mätarna har dock en nackdel; elektroden, som är den lilla glasbubblan i botten, får inte torka ut. Elektroden får inte heller förvaras i vatten, inte ens destillerat vatten, utan det som krävs är en förvaringsvätska som, även om elektroden inte är i ständig kontakt med, ger ett bra skydd intorkad. Har man inte tillgång till denna vätska så går det i nödfall förvara elektroden nedsänkt i den pH 4.01-buffrade kalibreringsvätska som följer, men då måste elektroden förvaras stående i denna lösning hela tiden vilket säkerligen inte är så smidigt för de flesta. Mellan mätningar rekommenderas det dock att man sköljer elektroden med destillerat vatten för korrekta mätvärden, men duger alltså inte som förvaringsvätska eftersom det förstör elektroden. Det går även att skölja elektroden med den vätska som ska mätas härnäst vilket ibland är möjligt, dock inte i min bryggprocess. Efter en mätning bör man skölja i destillerat vatten igen för att sedan förvara elektroden i förvaringsvätskan. Och trots att man gör allt det här så har elektroden en begränsad livslängd på ca 2-3 år. Går elektroden sönder, då köper man den som tur är som reservdel. Hög mät-temperatur och extrema pH-värden åt bägge håll kommer ytterligare sänka livslängden på elektroden så viss försiktighet rekommenderas. Trots livslängden på elektroden känner jag ändå definitivt att den digitala pH-mätaren är ett lika ovärderligt mätinstrument som en bra termometer eller kontrollerad jäsningstemperatur när man vill få fram den absolut bästa ölen man kan. Finns för 695kr hos Humlegården och är väl investerade pengar för de som kämpar med sin mäskeffektivitet eller vill ta steget till ytterligare bättre kontroll och bättre öl.
Två testmätningar med mäsk över 50c bevisade tesen om otillförlitliga värden vid för hög mättemperatur. PH-mätaren visade pH 5.36 vid 54.1c för att sedan hoppa till pH 5.49 vid 51.1c. Vid 20.0c fick jag stabila 5.57 vid ett flertal mättillfällen, mitt i prick. För riktigt ljusa öl kan man hålla sig till nedre spannet av pH 5.4-5.8 medan mörka öl kan smyga lite högre. På denna bild syns decimalpricken men eftersom den blinkar lyckades jag på översta bilden ”missa pricken”
De gamla papperstickorna som jag helst slipper använda.
Senaste kommentarer