Posts in Category: Tester

Kyltidsjämförelse – Kylspiral vs. Plattvärrmeväxlare vs. Kylmantel

Det finns bara fördelar med en snabb och effektiv kylning av vörten efter koket. Det handlar främst om minskad risk för bakterier/vildjäst, minskad risk för DMS-återbildande, minskad oxideringsrisk av vörten, bevarande av volatila humlearomer, förkortad bryggdag och minskad vattenåtgång. Det finns däremot både för- och nackdelar med olika sorters kylare och framförallt är det hastighet, rengöring, pris och tillbehör som skiljer de åt. Jag har testat och utvärderat tre olika kylmetoder parallellt; kylspiral, plattvärmeväxlare (förkortat PVV) och kylmantel. Det som främst skiljer PVV metodmässigt mot de andra två är möjligheten att antingen kunna kyla hela satsen på en gång genom recirkulering eller framförallt lite i taget dvs. att man kyler en förhållandevis väldigt liten del av vörten medan den är på väg till jäskärlet. Fördelarna med att kyla hela satsen på en gång är att det går att sänka temperaturen och göra en hopstand och att kalldruv kan avlägsnas smidigt. Nackdelen med att kyla hela satsen på en gång är att det måste ske i kokkärlet samt att det inte går speciellt snabbt från 100 grader kokande ner till jästemperaturer, där processen som fäller ut kalldruv som senare bidrar till köldgrumling (chill haze) sker.

Stora bryggerier har egentligen inget val annat än att använda sig av PVV. Det blir helt enkelt för krångligt och ineffektivt med kylmantel eller kylspiral när volymerna blir större. Men var går den gränsen egentligen? Braumeister har kylmantel på deras 1000 liters-modell men de skriver själva i sitt infoblad: “Cooling: 2.56 m2 double jacket surface, an additional heat exchanger plate cooler is recommended”. Jag skulle gissa att gränsen går runt 70-150 liter innan kylspiraler blir för alldeles för otympliga och kylmantlar för små i förhållande till volymen (yta kontra volym är inte ett linjärt förhållande). Jag har länge kylt 55-70 liter med kylspiral och/eller kylmantel, både med och utan pumpar (dvs konstant omrörning) igångsatta och det fungerar men med olika hastighet. Då kommer den stora frågan: vilken av de tre metoderna är egentligen snabbast och hur mycket vatten förbrukar respektive metod? Det har jag testat såklart!

Testgenomförande
För att göra testet så rättvist som möjligt ville jag helst testa de största varianterna från respektive produktsegment som finns tillgängliga på hembryggarmarknaden vid test-tillfället men i skrivande stund lagerhålls tyvärr inte den rostfria 29m långa kylspiralen “Cervisia” som jag har (på grund av att tillverkaren ökat priset markant) utan endast kortare modeller eller kopparvarianter som t.ex. Hydra. Att en liten kylspiral får spö av en stor plattvärmeväxlare förstår nog alla så det är inte det testet ska visa utan helst ska respektive metod ha liknande kontaktyta med vörten men även snarlikt pris vilket inte blir så exakt tyvärr. Kylmanteln har den storleken den har så där finns inte så många alternativ att fundera kring. Just det här testet bör därför ses mer som en vindvisare för vilken metod man vill använda sig av mer än exakt vilken produkt, ett sådant test skulle behöva jämföra betydligt fler produkter.

Jag har valt att jämföra Blichmanns Therminator ihop med Blichmanns Riptide, Cervisia 29m rostfri kylspiral ihop med bryggverket Braumeister 50 plus inbyggda pumpar för konstant omrörning och slutligen Braumeister 50 plus inbyggda kylmantel omrört av BMs egna pumpar. Omrörningens hastighet bedömer jag är av mindre vikt men ATT det rörs om är definitivt avgörande.

Testet gick ut på att kyla 55l vatten från 100°C först ner till 20° och sen, om möjligt, ner till acceptabel lagerjäsningstemperatur 11°C. Temperaturen på vörten i bryggverket registrerades var 60e sekund och de tre testobjektens temperaturer jämförs och redovisas i diagram 1 “Kyltider”.

Utöver bryggverkets temperatur har jag även registrerat kylvattnets “ut-temperatur”, dvs. den temperatur vattnet som lämnade kylaren hade värmts till. Detta som en sorts indikator på hur väl värmen/kylan växlats. Här bestämde jag mig att göra en skillnad för plattvärmeväxlaren eftersom den fungerar annorlunda mot de andra två. Så istället för att mäta kylvattnets ut-temperatur så mätte jag istället vörtens uttemperatur (som i detta test var vatten) tillbaka till bryggverket. Detta för att jag tyckte det var mer intressant att jämföra in- respektive ut på vörten istället för in på vörten och ut på vattnet. Respektive testobjekt redovisas i var sin enskild tabell nedan där gröna strecket är bryggverkets, dvs hela vörtens, temperatur och det blåa strecket är kylvattnets ut-temperatur (vört ut för PVV). Jag kontrollmätte kylvattnet på PVV vid två tillfällen under kylningen och de var väldigt nära kylspiralens temperatur och när ni tittar i diagram 1 förstår ni varför.

Slutligen mätte jag vattenåtgången med respektive metod men eftersom den är konstant per minut har jag inte redovisat det i någon tabell (det blir bara ett rakt streck) utan i textform. Det visade sig även att vattenåtgången per minut var den samma för alla tre testobjekt, ca 10l/min, vilket gör det lätt att räkna ut hur mycket en viss temperatur förbrukar i vatten. T.ex. tog det kylspiralen 70 liter att på 7 minuter kyla till 39,5°C, tiden gånger 10 helt enkelt.
Kyleffekten för samtliga objekt påverkas såklart av trycket i vattenkranen samt längden på kylslang så i ett annat bryggeri kommer dessa data säkert skilja sig något men principen och det jämförande resultatet blir det samma. I min kran i bryggeriet får jag ut ca 13l/min så slangen och respektive kylare inklusive slang begränsade flödet 23%. I mitt test använde jag samma in och utslang för alla tre kylmetoder för att göra det så rättvist som möjligt.

Testfakta
55l kokande vatten, mättes på högsta strecket i Braumeistern vid 20°c.
Kranvattentempertur: 6,5°C
Kylning från 100c till 20c och sen till 11c (om möjligt).
Mätning av vattenåtgång (ale vs lager).
Mätning av wastevattentemp.
Mätning av vört ut på pvv.
Alla tre testade samma dag i direkt anslutning till varandra för samma kranvattentemp.
Max ös på kranen 13 liter per minut. Jag mätte upp ca 10l/min (9,8-10) på utflödet efter kylarna.
Bms tempsensor i botten skötte mätningen av vört-temp och Greisinger GTH 1170 med GES 130 på de lösa mätningarna av utvatten samt vört ut på PVV.
Bms sensor visar endast halvgrader men stämmer mycket mot Gresingern (dvs bra kalibrerad).
Stora delar av allt vatten i detta test sparades i diverse tunnor för bevattning vid senare tillfälle.


Diagram 1 – Kyltider
Resultat

Kylmantel
Kylning till ale-temp (100-20°C): 26 min. Vattenåtgång ca 260 liter för 55 liter vört.
Kylning till lagertemp (100-11°C): Inte testat då det skulle ta för lång tid.

Kylspiral
Kylning till ale-temp (100-20°C): 13,5 min. Vattenåtgång ca 135 liter för 55 liter vört.
Kylning till lagertemp (100-11°C): 20,3 min. Vattenåtgång ca 200 liter för 55l vört.

Plattvärmeväxlare
Kylning till ale-temp (100-20°C): 13,5 min. Vattenåtgång ca 135 liter för 55 liter vört.
Kylning till lagertemp (100-11°C): 20 min. Vattenåtgång ca 200 liter för 55l vört.


Diagram 2 – Kylmantel Braumeister 50 Plus

Diagram 3 – Kylspiral

Diagram 4 – Blichmann Therminator Observera att det är vört ut och inte vatten ut på blåa linjen!!!
Diskussion
När jag planerade för det här testet var jag ganska säker på att plattvärmeväxlaren skulle ta en promenadseger och att kylspiralen, trots sin långa längd, skulle placera sig i mitten med kylmanteln på sista plats. Så blev inte fallet. De små avvikelser som kan skönjas mellan PVV och kylspiralen i diagram 1 kan lika gärna vara mätfel då temperaturen inte är helt unison i hela bryggverket. Alltså är plattvärmeväxlaren och kylspiralen lika snabba för en helsats-kylning på 55 liter vilket detta test tydligt har visat!
Det som diagram 1 inte visar men som blir tydligt i diagram 4 är att det går att få ut alejäsartemperaturer direkt ur plattvärmeväxlaren genom att strypa flödet bara en liten aning, det kom 27,5°C med max flöde direkt på 0min! Lagerjäsarvört kommer med ytterligare en liten stypning av flödet och när jag efter detta test bryggde en vanlig sats bekräftades detta då kunde jag plocka ut 12°C-vört med uppskattningsvis halva flödet ut från kranen. Ska man lägga till den skillnaden så är plattvärmeväxlaren överlägset snabb men det gäller samtidigt att inte ha en massa humle som passerar den direkt efter koket, den är alltså svårare att använda och rengöra men ger pitchfärdig vört nästan i den takt det tar att tömma kokkärlet! Istället för att strypa flödet kan man resonera att om man först tappar ut lite för varm vört och sedan lika mycket för kall vört så kommer hela vörten i jäshinken ha rätt temperatur. Det skulle innebära (uppskattningsvis) att det går att pitcha alejäst efter 4 minuter och lagerjäst på 14 minuter enligt sista tabellen. Detta blir rent hypotetiskt eftersom det inte går att tömma bryggverket på dessa tider men ni förstår resonemanget. Till plattvärmeväxlarens fördel är också att den presterar likadant oavsett satsstorlek. Det flöde som går att tömma ur i rätt temperatur är konstant så om det går att få ut 7,57 liter 20°C vört per minut vilket jag räknat ut i detta inlägg så kan man kyla 20 liter vört på drygt 2,5 minuter och 200 liter vört på ca 26 minuter!

Kylmanteln är testets stora besvikelse. 26 minuter är snudd på dubbla tiden mot de andra två och här valde jag att avbryta testet efter den långa kyltiden och inte ens försöka nå lagerjäsningstemperaturer med respekt för våra låga vattennivåer i övriga landet (grundvatten utgör endast 20% av mitt kranvatten och resten är ytvatten från Mälaren men ändå). Jag fick “vattenskam” ändå vid detta test (trots att jag tog hand om väldigt mycket av vattnet) men förhoppningsvis kan mitt test påverka tillräckligt många bryggare att välja rätt kylmetod för att på sikt spara vatten.

Jag hade gärna jämfört fler variabler än de jag gjorde i mitt test. Nu gjorde jag testet med 55 liter eftersom det är väldigt enkelt att mäta i mitt bryggverk men jag tror att 75-80 liter (vilket är max i mitt bryggverk) hade gjort skillnaderna ännu mer dramatiska, framförallt med kylmanteln. Främst skulle jag dock vilja veta hur stor skillnad det hade blivit utan omröring dvs. utan några pumpar. Alla som kylt med kylspiral vet att om man låter den stå lite, känner på utvattnet och sen rör om spiralen så sker en dramatisk temperaturökning. Omrörning är alltså något som kraftigt ökar effekten av kylaren. Plattvärmeväxlaren går att använda utan pump och skillnaden där hade varit att flödet ut från bryggverket hade varit en begränsning så här skulle temperaturen på vörten behöva regleras med vattenkranen istället för att inte vörten skulle komma ut för kall på andra sidan! Min teori angående pumparnas påverkan på kylningen är att en dubblering av tiderna kanske inte ens räcker utan att 2,5-3 ggr tiden är rimligt att anta. Det är ett test någon annan får genomföra men då gärna i ett slutet system eller i samband med att poolen ska fyllas!

Just omrörningen eller att kyla med pumpar igång är något jag velat få bort från min process eftersom jag brygger syrefritt (LoDO) men jag har länge känt att det går för långsamt att kyla. Jag har initialt kylt med fullt ös ner till ca 30°C vilket brukar gå fort men därefter har jag antingen dragit ner flödet på vattnet eller använt mig av en dränkbar pump i ett isvattenbad som fått recirkulera. Det har tagit lång tid för kylning men jag har samtidigt ägnat mig åt andra saker hemma och vörten har fått sedimentera i lugn och ro. Jag har även använt både kylspiralen och kylmanteln vilket skyndat på kyltiderna en hel del men kylspiralen påverkar sedimenteringen samtidigt som mitt flytande lock inte längre passar.

Jag har tidigare varit väldigt nöjd med min kylspiral och känt att den varit effektiv och samtidigt väldigt enkel att ha att göra med. I detta test visade den sig vara lika bra som en plattvärmeväxlare om de används på samma sätt. Det som gör stor skillnad är när plattvärmeväxlaren används som den är tänkt att göra. Det i kombination med att en sedimenteringstid försvinner förkortar min bryggdag med minst en timme, kanske t.om. två för lagerjäsning. Och jämfört med kylning utan pumpar och endast kylmantel vill jag inte ens tänka på! För er som redan har en kraftig kylspiral (20m+) kommer en plattvärmeväxlare kanske inte innebära några enorma förbättringar om ni inte vill ändra kylmetod i samma veva. En 20-liters-sats ale går ganska snabbt att kyla oavsett metod men för er med större bryggverk/satsstorlek och ni som vill pitcha i lagerjäsartemperaturer; en plattvärmeväxlare kommer revolutionera eran bryggdag! Men då utgår jag från att ni behärskar era whirlpools!

Förutom detta praktiska test kommer här lite för och nackdelar med respektive metod:

Kylmantel Braumeister plus
+Kan kyla till 80c för hopstand
+Platseffektiv
+Extremt lätt att använda
+Kräver ingen rengöring eller desinficering
+Går att använda ihop med flytande lock för LoDO-bryggning
-Dyr
-Går ej komplettera med efteråt
-Sitter fast i just det bryggkärlet
-Täcker inte hela kärlet
-Kräver ingen rengöring
-Långsamt
-Går att ställa temperatur exakt
-Slösar vatten utan andra tillbehör som extra hink, kylklampar samt pump
-Lagertemp är svårt till omöjligt att nå
-Tar lång tid

Kylspiral
+Kan kyla till 80c för hopstand
+Lätt att desinficera
+Lätt att rengöra
+Snabbare än mantel
+Portabel
+Går att bygga själv om man kan tänka sig brygga med koppar
-Ger mest trub i jäshinken av de tre då mycket fastnar på sidorna och sedan lossnar när vätskenivån sjunker
-Kräver pump eller omrörning för att vara snabb och då sabbar man sedimenteringen
-Lagertemp är svårt att nå
-Större modeller är dyra

Plattvärmeväxlare
+Kyler extremt snabbt och effektivt, kortar ner bryggdagen (för mig) med 1-2 timmar!
+Går att använda till riktigt stora satser
+Kan kyla till lagertemp direkt från kokande
-Kräver pump för att fungera bra
-Kräver ren vört från koket
-Ger kalldruv i jäskärlet
-Svår att rengöra om den sätter igen
-Kräver en extra termometer för att hamna rätt i temp på vörten
-Lite krånglig att använda om man först vill kyla till 80c för hopstand
-Större modeller är dyra

Min enormt långa kylspiral ”Cervisia 29 meter”.

Mätning av flöde ut från kylarna samt temporär vattensamling.
En eventuell felkälla från 100°C till 84°C på kylspiral och kylmantel som förlitade sig på BMs egna pumpar. Denna tid passerades dock på 1,5 minuter och gör ingen större skillnad i detta test.

Kylspiralen täcktes helt under testet. En mindre satsstorlek hade gett plattvärmeväxlaren en stor fördel.

Gresinger GTH 1170 med GES 130 som jag kalibrerat efter konstens alla regler så den stämmer oerhört bra.

Tidtagning och temperaturloggning.

Brameisterns kylmantel.

Anslutningarna på kylmanteln.

Blichmann Therminator Plattvärmeväxlare

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!



Annons:
swish-e1439054456319 Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg?
Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038.
Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Blichmann Therminator

Min första ölbryggning gjordes i en lånad aluminiumkastrull på ca 20 liter. Efter koket bar jag den kokheta vörten genom huset, upp för trappen till övervåningen och sedan placerades kastrullen i badkaret som hade lite kylklampar och vatten i sig. Det tog en evighet för vörten att nå 20°C men läskigast (och väldigt farligt) var att bära vätskan upp för trappen. Jag insåg att det var första och sista gången och redan till kok nummer två hade jag tillverkat mig en kylspiral av prisolrör. Den kylspiralen tjänade mig väl enda tills jag bestämde mig att gå upp i satsstorlek då den blev för liten. Då köpte jag en rostfri spiral på 15m som jag använde något år innan jag tyckte den var för liten för mina allt större kok efter bytet från 50l-kastrull till Braumeistern och dess 84l-kapacitet. Då uppgraderade jag till en 29m rostfri kylspiral som jag använt sedan dess. När jag började brygga LoDO väcktes tanken om att ha ett flytande lock under kylningen vilket inte var helt smidigt med kylspiralen nedsänkt i vörten. En uppgradering till Braumeister Plus gav mig möjligheten att kyla med den inbyggda kylmanteln istället men jag tyckte det verkade ta väldigt lång tid. Några exakta mätningar på kyltid har jag aldrig riktigt gjort då jag ofta strypt vattenflödet efter den första kylningen eftersom det bara spolar kallvatten rätt igenom. På senare tid har jag även kört med både kylspiral och kylmantel, både i serie och parallellkopplat. Nyfiken som jag är har jag beslutat mig för att testa den sista varianten, plattvärmeväxlare (hädanefter PVV). Motströmskylare fungerar på liknande sätt som PVV men var inte lika vanligt i Sverige fram tills Grainfathern lanserades. Motströmskylarna är främst konstruerade av kopparrör och därför inte lämpliga för oss som brygger LoDO då större mängd koppar påskyndar fentonreaktioner i vörten vilket i sin tur påskyndar oxideringsprocessen (även om koppar samtidigt minska mängden svavel, H2S i det färdiga ölet). Plattvärmeväxlare är vad alla bryggerier, stora som små, använder sig av. De finns i alla möjliga storlekar från kortlek till pansarvagn (nåja) och priserna sträcker sig också däremellan.

Det var lite bakgrundshistoria till min krokiga väg av vörtkylare och varför detta inlägg ska handla om Blichmanns Therminator, en av få PVV för hembryggare som är av rostfritt stål. Helt i rostfritt är den tyvärr inte då lödningarna mellan plattorna är av koppar men mängden koppar som kommer i kontakt med vörten är förhållandevis minimal jämfört med många kopparPVV. Koppar har mycket bättre värmeledningsförmåga än rostfritt men går inte rengöra på samma sätt och så var det ju det där med oxideringen (eller mina hjärnspöken). Kopparvärmeväxlare är väldigt vanliga till solceller på tak just på grund av värmeledningsförmågan. Det finns industriella PVV från t.ex. Alfa Laval som är helt i rostfritt men då börjar priserna anpassa sig för kommersiella bryggare.

En PVV är uppbyggd av en rad plattor med håligheter emellan. Vörten passerar längs plattorna på ena sidan och vatten på motsatta sida. Det gör att den varmaste vörten möter det varmaste vattnet och den kallaste vörten det kallaste vattnet. Precis på samma sätt fungerar blodet i fötterna på ankor vilket gör att de inte förfryser vintertid (men det sidospåret skiter vi i nu). Vörten passerar platta efter platta och blir allt svalare längs vägen. En PVV är utifrån sett bara en metallklump med fyra hål i. Vört in och ut, samt vatten in och ut. En PVV går förvisso använda med enbart gravitationens hjälp men mer eller mindre alla bryggare använder sig av någon sorts pump för att öka på flödet. Okej, så kyleffekten är hög, de tar lite utrymme men priset är ofta lite högre än en spiralkylare, fine. Finns det inte fler nackdelar än så? Jo det var ju det där med rengöringen. Det går förvisso montera isär en PVV men det är STÖRT OMÖJLIGT att få ihop den igen med mentala hälsan i behåll. Lite överdrivet kanske men de jag känner som monterat isär sina säger att de hellre dör än att göra det igen, ni fattar. Därför måste man ha koll så man inte får in en massa humle och druv i sin PVV och det gäller att inte slarva med rengöringen efteråt. Just det där med rengöringen och risken för att PVVn sätter igen är det som avskräckt mig mest i alla år. Humlefilter i koket har aldrig riktigt varit min melodi och enkelheten med att bara sänka ner en kylspiral har vägt över (för att inte tala om smidigheten med kylmantel!). Men i och med allt fler bevattningsförbud på grund av den allt mer förekommande torkan plus att jag brygger allt mer lager så har det här med PVV blivit svårt att stå emot att testa.

Blichmann Therminator
I lådan till Therminatorn ingår 3,6 kilo rostfri 316-stålklump bestående av 40 plattor med båttet 19×10 cm, en monteringsplatta med fyra muttrar, två slangnipplar 1/2” MPT och en dubbelhona 3/4” GHT i mässing där man kan koppla in en gardenahane. Det som behövs för att komma igång är slilikonslang 12×16 för vörten in och ut samt trädgårdslang/tryckslang med två kopplingar 3/4” för vatten in och ut. Slangklämmor för samtliga slangar rekommenderas även starkt! Tillverkaren själv hävdar att Therminatorn “has super low resistance and can be gravity fed” så tycker jag en pump verkligen behövs. Pumpen behöver inte vara av kraftfullaste modell men klara av att skicka vörten genom alla plattor och sedan vidare upp till en jäshink. Jag har använt mig av Blichmanns Ripstide som jag skrivit om i detta inlägg. Enligt Blichmann kyler Therminatorn 38 liter kokande vört till 20°C på 5 minuter om vattnet i kranen håller 14°C med ett tryck på 19l/min (5 gpm). Jag har självklart testat kyleffekten väldigt ordentligt och jämfört med andra kylmetoder men det blev ett så pass omfattande test att det får ett eget inlägg som jag kommer publicera inom kort.
Som jag skrev innan är de 40 plattorna ihopsatta med koppar. Det är alltså inga gummipackningar mellan plattorna vilket ofta förekommer med andra modeller utan hela klumpen är ihoplödd med koppar. Det finns med andra ord ingen risk att den börjar läcka men går heller inte skruva isär utan murbräcka och en präst. Före användning måste den desinficeras och eftersom den är så pass kompakt går det faktiskt koka hela klumpen i vatten en kvart. Med min bryggmetod har jag i början av bryggdagen kylt mitt mäskvatten så jag spolar igenom kokande vatten genom växlaren en liten stund innan jag sätter på kylvattnet. Det går även cirkulera Starsan eller Saniclean genom den vilket även avkalkar den, ett steg man annars bör göra en gång i halvåret eller efter var 6e bryggning med 5%-ig citronsyralösning och genom både vört- och vattenhålen. Det går dock inte förvara den med Starsan/Saniclean i på grund av kopparn. Vill man desinficera den efter användning måste man spola ur den med vatten efteråt. Den heta vörten fungerar också desinficerande om man vill recirkulera kokande vört före kylningen istället men då bör man ha någon sorts filter före växlaren så det inte fastnar en massa humle i den. Filter är något som tillverkaren rekommenderar oavsett och enda alternativet är att göra en whirlpool (snurra vörten med hjälp av en slev i 180rpm i någon minut och låta humle och druv bilda en kon i mitten på botten av kokkärlet). När PVVn är desinficerad släpper man på vörten genom sin pump och reglerar hastigheten och därmed även temperaturen med flödet. Riptide som jag använder har en inbyggd flödesventil (dvs vanlig kran) medan andra pumpar behöver en extern kran. Det går inte justera med hjälp av kastrullens kran för då kan pumpen gå sönder, man justerar flödet genom att strypa det efter pumpen. En PVV är tänkt att bara vara en mellanstation från vörtkoket och ner i jästanken så med ett korrekt begränsat flöde kommer vörten ut från växlaren på 20°C för ale eller 10-12°C för lager. Med kallt kranvatten på maxfart är detta faktiskt möjligt och det hela tar inte mycket längre tid är det tar att tömma kokkärlet på det vanliga sättet. Det går att recirkulera vörten tillbaka i kokkärlet för att sänka temperaturen på hela vörten på en gång men det är främst för de som har väldigt varmt kranvatten eller som köpt en för liten PVV. Smidigheten med en PVV är just att det går från 100°C till jästemp i ett svep.

Hastighet
Jag har testat kylkapaciteten i praktiken jämfört med mina två andra kylmetoder men Blichmann tillhandahåller data i form av en tabell där man kan se hur snabbt man får ut 20-gradig vört ur sin kylare.
För att använda tabellen mäter man först flödet ur sin kran för att sedan välja vilken färg (grön, röd eller blå) som motsvarar. Jag får ut 13 liter per minut i mitt bryggeri vilket motsvarar 3,43 gallon per minut (GPM) i tabellen, alltså något till höger om röda strecket.
Sen mäter man temperaturen på sitt kranvatten för att se var i vänstra sidan, dvs Y-axeln, man hamnar.
Jag har 7°C just nu i mitten av april vilket motsvarar 46,4°F och det är alltså i botten av tabellen.
Sen drar man ett streck från vänster på temperaturen och till man möter sin linje. Då kan man utläsa sitt maxflöde “Wort flow gpm” där jag hamnar på dryga 2. Det innebär att jag kan kyla 2 gallon = 7,57 liter vört från 100°C till 20°C per minut. Det skulle alltså ta mig ca 5m 15 sek att kyla 40 liter vört och ca 8 minuter att kyla 60 liter.


Rengöring
När man är färdig med sin kylning behöver man först spola ur humlerester och druv för att sedan köra PBW en stund. Det bästa är att backspola, dvs att man byter riktning på vörten (som nu är PBW istället). För att underlätta detta rekommenderar jag att använda snabbkopplingar av typen QD för att enkelt byta plats på in- och utgående. Ett tips är att förvara PVVn på någon sorts fat för det kommer bli kladdigt när du gör detta. Efter PBW-spolningen sköljer man växlaren med vatten och förvarar den stående på högkant med hålen nedåt. Då rinner det mesta kvarvarande vatten ut och sista skvätten ska enligt tillverkaren dunsta och evaporera inom några dagar. Jag recirkulerar PBW genom min Braumeister eftersom jag ändå har 10-15l rengöring i den efter koket.

Mitt omdöme
Mina tester av Therminatorn har gjort min imponerad. Det är en gedigen pjäs som håller mycket hög kvalité men kanske främst erbjuder hög kylkapacitet i kompakt format. Den medföljande monteringsplattan är kraftfull och det är enkelt att montera växlaren med enbart handkraft. Att plattorna är gjorda i rostfritt är verkligen ett plus men det är synd att lödningarna är gjorde med koppar (läs uppdateringen från Blichmann nedan). Avsaknaden av gummipackningar känns skönt för hållbarheten i längden. En annan fördel är att anslutningarna är hangängor vilket är betydligt enklare att hålla rent än hongängor.
På minussidan kommer rengöringen på första plats men det är inte specifikt för Therminatorn utan gäller alla plattvärmeväxlare. Detsamma gäller även att det krävs en extern pump och termometer på utflödet (annars är det svårt att veta vilket temperatur vörten har efter kylningen) och det gör att totalpriset blir högre än motsvarande kylspiral. Det behövs anslutningar för vattnet och de är i den svårhittade GHT-gängan så man gör klokt i att köpa de samtidigt som man köper växlaren, för du lär inte hitta de här kopplingarna på varken Biltema, Jula eller Bauhaus. Lödningarna är lite vassa på utsidan och när kylaren “jobbar” blir den även väldigt varm. Alltså rekommenderar jag att man använder handskar vid all hantering. Slutligen på minussidan tycker jag det är synd att den ska användas “liggande” men förvaras stående, något som gör att växlaren inte kan fast monteras utan måste vändas och vridas på.
Mitt slutbetyg på Blichmann Therminator är ändå riktigt högt. Har man bara bra rengöringsrutiner så är det här en riktigt kompetent kylare som klarar av att kyla riktigt stora satser med liten vattenåtgång. Exakt hur snabbt den kyler och hur snabbt den kyler i förhållande till min 29 meter långa kylspiral, det får ni läsa i nästa inlägg!

Blichmann Terminator finns att köpa hos Humlegården för 2590 kr.

Tillverkarens hemsida för produkten

Bruksanvisningen

Uppdatering 190419
Blichmann sökte upp mig på Instagram angående mängden koppar:
”They stamp all the plates out of stainless and stack then on each other and press then together. Next they braze the plates together in a copper brazing process.
Some times the amount of braze you see on the out side can be more visible than others. The amount of copper exposure on the inside is very minimal. Sincerely,
Doug Granlund, Customer Service, Blichmann Engineering”

Svarta gummiskydd för transport. På framsidan är det tydligt tryckt på vilket håll den ska användas men de har skrivit (enligt mig) fel håll på förvaringen. Sanitize för vara med anslutningarna uppåt men förvaringen ska vara med anslutningarna nedåt enligt manualen.

Här ser man kopparlödningarna tydligt. De två skruvarna som sticker upp är för monteringsplattan.

Vänstra kopplingen är den större trädgårdsgängar 3/4″ och den högre är vanligt 1/2″ MPT som så mycket annat i hembryggarvärlden.

Här har jag monterat en slangnippel på ”vattensidan” och en QD-koppling på vörtsidan. Bägge är tillbehör och ingår inte i paketet.

Så här ser en ihopsatt QD-koppling ut och en isärplockad. Slang monteras på nippeln eller ”hanen” och ”honan” har 1/2″-gänga.

Tillverkaren rekommenderar gängtejp för att öka hållbarheten på gängorna och minska risken för läckage.

Det är oklart om gängtejp behövs på både vatten- och vörtsidan men det skadar inte att använda det.

Här är växlaren ”i arbete” men utan slangklämmor vilket jag starkt rekommenderar att man använder.

Pumpen Riptide som hjälper till att trycka vörten till jästanken. Pumpen sitter mellan bryggverket och kylaren.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!



Annons:
swish-e1439054456319 Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg?
Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038.
Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Blichmann Riptide pump

Det finns en anledning till att många hembryggare fastnat för en satsstorlek runt 20 liter vört efter kok. Dels är det en lagom mängd för ett Corneliusfast men det är även nära den övre gräns för vad som är smidigt att bära. Fulla kastruller kan byta plats utan att ryggen går sönder eller att det blir allt för farligt även om man ska vara väldigt försiktig med kokande vört! Så fort mängden ökar uppstår behovet av att transportera vört och det smidigaste sättet är med en pump. En pump är även bra för att kunna recirkulera vört under mäskningen för att kunna hålla en stabilare temperatur men en pump kan även användas till att transportera lakvatten, Clean-in-place “CIP” eller för att driva vörten genom någon sorts kylare.
De pumpar som följer med de vanligaste bryggverken i Sverige idag är ganska klena och gjorda för mindre och enklare uppgifter. De allra billigaste går sönder väldigt lätt men gemensamt för alla är att de har ett väldigt begränsat flöde. De större pumparna som många mikro/nanobryggerier använder, typ March eller Chugger, är förvisso kraftfulla men det är generiska pumpar som inte är utvecklade enbart för ölbryggning. Det här har Blichmann tagit fasta på och utvecklat pumpen Riptide som är en magnetkopplad pump för kalla och heta vätskor. När jag skriver heta så är det för att kokande vätskor kan ställa till problem (kavitation) för alla typer av pumpar och en rekommendation är att vänta tills vätskan sjunkit någon grad innan den går genom pumpen. Själva pumpen klarar dock av 100°C och all plast/silikon inuti är livsmedelsklassad men man gör klokt i att stänga av värmen på ett kraftigt kok en minut eller två innan pumpen startas.
Pumphuset är gjort av rostfritt stål och det hålls ihop med en 3” TC-klämma som är väldigt enkel att öppna för hand. Detta gör dels att pumpen är väldigt lätt att demontera för rengöring men även att pumphuset är roterbart 360° för att möjliggöra en installation nästan hur som helst. Några andra bra egenskaper är den inbyggda flödesregleraren (läs kran på utloppet) och en avluftningsventil för att kunna prima pumphuset före start.
Pumpen har väldigt hög kapacitet på 26,5 liter per minut och klarar höjder upp till 6,5 meter. Trots detta är den väldigt tyst vilket är skönt för de som ska mäska med den. Lite oväsen under kylningen får eventuella sambos leva med tycker jag.
Vätskan till pumpen kopplas via 1/2” MPT med hangängor så “vanliga hembryggarkopplingar” fungerar utmärkt.

Användning och test
Jag har testkört pumpen med både vatten och vört och måste säga att jag är väldigt imponerad på flera plan. Den skjutsar på vätskan med rejäl hastighet och kan lätt göra en whirlpool med 70 liter vätska! Den begränsande ventilen känns väldigt gedigen och lättanvänd men samtidigt ganska kompakt så den slipper vara i vägen. Det är ingen risk att man råkar komma åt den som med en vanlig kulventil (modell blå som alla har som kran till kastruller).
Primningsventilen/avluftningsventilen har behövts vid ett tillfälle för att få bort all luft och då lyckades jag få lite varmt vatten på fingrarna så varning varning, skyddshandskar är alltid att rekommendera vid bryggning. Bäst är tydligen om ventilen är uppåt och öppnar man bara försiktigt så är det enkelt att få ut all luft.
Den enormt smidiga TC-kopplingen gör isärplockning och rengöringen väldigt enkel så det ska till en riktig latmask för att inte orka öppna upp pumpen efter varje användning.
Knappen är ganska liten och lite svår att komma åt men jämfört med många andra pumpar så finns det en knapp (!) och den är dessutom gummiklädd och stänksäker. Den långa sladden är plus i kanten för jag undviker gärna skarvsladdar i närheten av vätskor. Jag har inte monterat pumpen fast på själv bryggbänken ännu men det kommer jag troligtvis göra. Monteringsplattan är väl tilltagen så jag ska bara ordna med lämpliga skruvar.
Sammantaget känns Blichmann Riptide som en riktig kvalitétsprodukt ska göra; gedigen, tung, rejäl och genomtänkt. Den kostar en del med sina 2690kr men den är samtidigt mer prisvärd än t.ex. Chugger (2290kr) eftersom det både ingår flödesreglering, elsladd (!) och nipplar, men kanske mest för pumpen känns gjord för oss ölbryggare!

Finns i lager hos Humlegårdens Ekolager för 2690 kr

Användning
Behövs slangklämmor? Det är inget måste men helt klart att rekommendera!
Vilka slangar är bra? 12×16 silikon fungerar mycket bra.
Montering på fast plats? Roterbar men knapp gärna uppåt.
Flödet ut ur Braumeister?
Det går att ha den 360° men bäst är om outlet är åt höger eller uppåt.

Fördelar
Oerhört lätt att plocka isär för rengöring och tork, både med clamp och insidans delar
Inbyggd oerhört elegant flödesreglering!
Väldigt tyst (hörs knappt!)
Rejält Purgevalve (varning för kokande!)
Strömknapp som dessutom är vattentålig
360° roterbar
1/2” in- och utgångar
Rejält ös!
Lång sladd
Stadig bas med gummifötter att stå på eller montera fast
Finns även som kit utan motor så en March eller Chugger går att konvertera till Riptide.

Nackdelar
Priset
Rotorn är av plast
Stor (kanske i största laget för småsatser)
Tung


Jag har gjort en film där jag visar pumpen lite mer.


Tabell ”lånad” från Blichmanns hemsida och inget jag knåpat ihop själv.

Här har jag satt ingående vört uppåt. Riktningen ser man på pilen (lite svårt i just denna bild men lättare i verkligheten).

Alla delar av pumphuset isärplockade. Även ”kranen” (eller flödesventilen) och avluftningsventilen är lätta att skruva loss. Inga verktyg behövs.

Hade denna impeller varit i stål (eller annan tålig metall) hade det varit full pott för denna pump. Jag antar att det är magnetism och vikt som ställer till det rent mekaniskt.

Här är den lilla metallbrickan och packningen på plats.


En bra och tydlig instruktionsfilm från tillverkaren.
Tillverkaren Blichmanns produktsida om Riptide

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!



Annons:
swish-e1439054456319 Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg?
Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038.
Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Warbro kvarn – Balder ekologisk pilsnermalt

Det är inte ofta jag provar nya malttilverkare och det är definitivt inte ofta som det dyker upp nya svenska maltsorter. Därför är det extra kul att det senaste tillskotten av producenter ligger i närheten av där jag bor och att deras fokus är på ekologiska grödor av högsta kvalité. Warbro kvarn AB är ett familjeföretag i Sköldinge strax utanför Katrineholm som specialicerat sig på ekologiska spannmål och med fokus på kulturspannmålssorter. De arbetar med hela kedjan från odling, förädling till försäljning och har även en liten gårdsbutik. Odlingen sker på ett 20-tal gårdar i Mälardalsregionen via kontraktsodlare för att få en jämn skörd men viss produktutveckling sker på den ca 30 hektar egna odlingsbara mark på Linds gård där företaget numera ligger.Företaget grundades 2003 av Kerstin Björklund och hennes man men för att börja historien i rätt ände får vi backa bandet till 1984 då familjen Björklund (Gisela) köpte Rosa Kvarnen med omkringliggande hus vid Varbro, en plats där man samlats för att mala sedan börja av 1600-talet. Det nuvarande huset byggdes 1783 men övergick från att vara kvarn till bostadshus 1967. Själva odlandet började småskaligt med dinkel och efter att ha visat upp denna, vid den tiden, ovanliga gröda på några mässor grundades Warbro Kvarn HB 2003 med endast en gröda och 6 artiklar i sortiment. Verksamheten växte med åren och de gamla lokalerna blev snart för trånga så 2012 flyttade familjen Björklund till ett ombyggt gammalt svinhus på Linds gård i Sköldinge ca 7 km bort. De senaste tio åren har sortimentet därefter stadigt ökat och idag erbjuder man dinkel, emmer, enkorn, nakenhavre, naketkorn, råg, vete och mältat korn för öltillverkning. Hösten 2017 började Warbo Kvarn att tillverka malt av det korn som ansågs bäst på 40-talet, sorten Balder. Balder har sitt ursprung från Gotland där man under första halvan av 1900-talet korsade olika framgångsrika kornsorter där den mest betydelsefulla linjen med bästa odlingsegenskaper och kvalité fick namnet Gullkorn. När växtförädlingsföretaget Svalöf registrerade kornet 1913 korsades det senare till fyra nya sorter där Balder var en av de. Kornet slutade odlas allt eftersom andra sorter tog över för allt slutligen försvinna. Tills nu, när Warbo kvarn återupplivat sorten.

Den nyinköpta mältningsanläggningen för ca 7 miljoner kr är från Kaspar Schulz (som även gör bryggverk) i Bayern, hela processen från gröda till malt är ekologisk och målsättningen är att producera ca 10 ton malt i veckan. Maltsortimentet består förutom av basmalterna pilsner och pale ale av karamellmalt, chokladmalt, havremalt, vetemalt, rågmalt, dinkelmalt och emmermalt. Jag kommer fokusera på pilsnermalt i min utvärdering som sträcker sig från malning, mäskning och färdigt öl.

Warbro kvarns malt finns förutom i gårdsbutiken i Sköldinge även hos Humlegården. Priset för en säck på 25 kg ligger på 499kr hos Humlegården men kilopriset för lös malt är 29kr vilket ger 725 kr för 25 kilo, alltså finns det mycket pengar att spara via storsäck. För ekologisk malt är Warbros något billigare än Weyermanns på 559kr.

Jag har bryggt en gång med Balderpilsnermalten vilket jag kommer redovisa i detalj i nästa inlägg. Någon skillnad på krossning eller inmäskning jämfört med Weyermans pilsnermalt eller Barkemalt märkte jag inte men jag fick ett 0,2 enheter högre pH (5,6) än med Barke (5,4) vilket till hälften bör motsvara Balders något ljusare EBC på 2,9 för just denna säck. Doften och smaken på malten och vörten var lätt jordig med fina spannmålssmaker. Enligt tillverkaren ska man räkna med något lägre extrakthalt (mäskeffektivitet för oss hembryggare) eftersom detta är en äldre maltsort än de moderna som odlas runt om i Europa idag. Vid min testbryggning fick jag ca 3°Ö lägre än beräknat men jag måste brygga minst en gång till för att kunna bekräfta en sådan avvikelse då mängden omrörning av mäsken kan spela en stor roll i sammanhanget. Warbro kvarn skriver att som kompensation för något lägre extrakt ”har maltkornet mer smak och andra positiva egenskaper som moderna kornsorter ofta saknar”. Vilka positiva egenskaper som syftas på är oklart och smakskillnaden återstår att se. För att på bästa sätt utvärdera basmalten bryggde jag en Helles där enda andra maltsorten förutom Balder pilsnermalt var 4% Weyermann Carahell. Bryggningen gick väldigt bra och jäsningen var igång kraftfullt inom 12 timmar så det finns all förutsättning för en bra utvärdering av ölet (och malten) om en dryg månad.

Malten levereras i en papperssäck som inte tål samma tuffa tag som Weyermanns säckar och är lite svårare att återförsluta. Om plast eller papper gör skillnad för långtidsförvaring låter jag vara osagt.

Bara på toppen av den öppnade säcken kunde se och plocka ut en del orenheter i form av andra grödor. I så liten procentsats bör det inte ha någon smakpåverkan. Några gruskorn/småsten kunde jag varken se eller höra i min 3-valsade kross. Nr 4 från vänster i bild är ett vanligt maltkorn som referens.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!



Annons:
swish-e1439054456319 Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg?
Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038.
Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Hippo – Mottrycksfyllare

Det var länge sen jag fyllde flaskor direkt från ett fat. Med mina Hefeweizen har jag gått över till spundning (kolsyrejäsning med extrakt kvar) eller i värsta fall klassisk flaskjäsning med sockerlag, men för öl som lagrats i fat har jag använt mig av ghetto fyllaren; en 30 cm lång ölslang med en silikonpropp på. Ghettofyllaren fungerar likt en mottrycksfyllare med uppbyggt tryck i flaskan med DIY-designen gör den mer lämplig till någon enstaka flaska än en hel batch på 40 liter. Som en av mina vinster på SM vann jag en rejäl mottrycksfyllare som heter Hippo och som jag tänkte skriva om i detta inlägg.

Hippon tillverkas av Alltab och utvecklaren (ingengören?) Ulric Thunström bosatt i Nyköping. Den är mestadels gjord i eloxerad aluminium förutom själva fyllardelen som är av rostfritt stål. De minsre delarna är tillverkade av SMC och är industrikvalité. Hippon är en så kallad mottrycksfyllare vilket betyder att man först fyller sin flaska med ett tryck i form av CO2 vilket gör att ölet flyttas till flaska utan skum och med minimal förlust av kolsyra. Som en bonus kan man även blåsa ur flaskan med CO2 först för att minska oxidering, ofta kallat “purge”. För att allt detta ska fungera behöver trycket i flaska och fatet vara det samma och man behöver ha en T-koppling på sin kolsyreslang. En slang till fatet och en till mottrycksfyllaren. Manualen rekommenderar 2.0 bar men jag har flaskat med mitt standardtryck på 1.2 bar med perfekt resultat. Här får man labba lite själv. Så här fungerar det att flaska med Hippon:

1. Ta en desinficerad flaska och tryck den upp och in i Hippon så den låses fast av silikonpackningen uppåt och aluminiumbasen nedåt.
2. Justera det rostfria fyllarröret så det nästan når botten men inte helt ända ner.
3. Vrid på den gråa ratten till höger för att fylla flaskan med CO2.
4. Stäng den lilla gråa skruven (justerbar dumpventil) på vänster sida så den inte släpper ut flaskans innehåll.
5. Släpp ut flaskans innehåll genom att trycka på svarta knappen till vänster samtidigt som flaskan fylls på med ny CO2 några gånger (purgea).
6. Låt flaskan fyllas med CO2 så ett tryck byggs upp och stäng den gråa ratten till höger.
7. Öppna partykranen på toppen av rostfria fyllarröret och öl kommer nu sakta fylla flaskan underifrån.
8. Justera fyllningshastigheten genom att vrida på gråa skruven till vänster.
9. När flaskan är fylld, stäng av partykranen. Lyft flaskan upp och ut för att ta bort den.
10. Innan flaskan är helt borttagen, fyll på en sista skvätt med öl via partykranen så det bildas skum i flaskhalsen istället för luft.
11. Sätt genast på en kapsyl.

Designen och fyllningsmetoden kanske verkar krånglig såhär i text men den är faktiskt väldigt enkel; sätt in en flaska, spola ur med CO2 några gånger, fyll flaskan med öl via mottryck först och slutligen lite utan. Färdigt!

Jag har fyllt ett gäng flaskor och är väldigt imponerad av byggkvalitén. Med mitt paket fick jag en uppsättning kopplingar så jag kunde välja hur jag skulle koppla in kolsyran, snyggt! Det är väldigt enkelt att fylla flaskor utan något som helst skum, helt utan justeringar. Som en bonus, och med hjälp av Ulric, har jag utvecklat en metod att via Hippon kunna göra en “Triple Vacuum Purge”, en proffsfyllarmetod som jag grovt beskrivit hur det går till i min bok men inte lyckats genomföra själv förens nu. Jag kommer gå igenom den metoden i ett senare inlägg.
På den negativa sidan var manualen lite rörig, den är lite för låg för champagneflaskor även om högre baspinne finns som tillbehör och slutligen anser jag att Hippon behöver skruvas fast i ett bord för att vara enkel att manövrera. Allt som allt ger jag Hippon ett väldigt högt betyg och jag har inte sett någon hembryggarfyllare som varit i närheten kvalitétsmässigt. Den är åt det dyrare hållet men man får vad man betalar för, professionell kvalité! Hippon finns att köpa via Alltabs webbshop för 2495 kr och på samma ställe finns även en del tillbehör och reservdelar.


(english)

It’s been a long since I filled bottles from a keg. With my Hefeweizens I rely on spunding (carbonation with remaining extract) or in worst case the classical suger addition in the bottle (bottle fermentation) but for beers already in the keg it’s been up to the ghetto-filler; a 30 cm long beer line with a silicone cork. It works as a counter pressure filler but there is no way to easily purge the bottle with CO2 first and the DIY-design makes it mostly a “few-bottles-every-now-and-then-solution”. As one of my prices for winning a gold medal at the Swedish Championship I got a counter pressure filler called Hippo that I will review in this post.

The Hippo is made by Alltab and the engineer Ulric Thunström in Nyköping/Sweden. It is mostly made from anodised (eloxided?) aluminum but the filler pipe that will be in contact with the beer is made from stainless steel. The smaller parts is made by SMC which is industry quality. Hippo is a counter pressure filler, meaning that you first fill your bottle with pressure in form of CO2. Then when your beer enters the bottle, there will be little to none foam and there for no loss in carbonation. As an added bonus you can first flush your bottle with CO2 to reduce air or more importantly oxygen. To be able to do this, the pressure in the keg must be the same or just slightly higher than the pressure in the bottle and that’s why you need a T-connection on your CO2-line. One to the keg and one to the filler. The manual recommends 2.0 bar for pressure but my standard 1.2 worked perfectly. This is how you fill a bottle:

1. Take a sanitised bottle and push it upwards into the Hippo, securing it to the silicone gasket on top and against the aluminum base on the bottom.
2. Adjust the filler pipe height so it is very close to the bottom but not all the way down.
3. Turn the grey CO2-knob on the right side, letting CO2 fill the bottle.
4. Close the little grey screw (adjustable release valve) on the left side to stop any involuntary release of pressure.
5. Dump CO2 by pressing the black button on the left to fill/dump (purge) CO2 from the bottle a few times.
6. Let pressure build up in the bottle once again and turn of the CO2 (grey knob on left).
7. Now open the party tap connected to the top of the stainless filler pipe and beer now slowly enters the bottle from the bottom without foam.
8. Adjust the beer flow by opening the Hippo escape valve (small grey knob on left) slightly.
9. Turn of the party tap when the bottle is filled and remove the bottle by pushing it up and out.
10. Before completely removing the bottle, add a little beer without counter pressure by pushing the party tap one last time. This will create foam on top of the bottle and replace air in the bottle neck with CO2.
11. Close the bottle with a sanitised crown cap immediately.

The design and filling method might seem difficult on paper but it really isn’t. In short; mount a bottle, add CO2 and purge a few times, add beer with pressure and a little without. Done!

I have filled a few bottles and I’m very impressed with the build quality. With my package I got some extra connections so I could choose how to connect the CO2, very nice! It was really easy to fill bottles without any foam at all. As a bonus and with help from Ulric, I have developed a way to “triple vacuum purge” bottles with the Hippo, a technique I described very roughly in my book but haven’t been able to master until now. I will describe that in detail in a coming post. On the negative side; the manual for the Hippo was a little unclear at first, the height is a bit to low for champagne bottles but a longer main rod can be bought as an accessory and finally I think the Hippo needs to be mounted on a table to be easy to manoeuvre. All in all, I’ll give the Hippo a very high rating and I have not seen any homebrew filler that comes near the Hippo in quality. A bit pricy one might think but you really get what you pay for, this is professional quality! The Hippo is available from the Alltab webshop (not sure if they deliver outside of Sweden right now) for 2495 SEK and the webshop also features a few accessories and spare parts.

The highest black knob adjusts the bottle height. Grey knob to the right is CO2 on/off.

One way to connect CO2. Standard CO2 from the left and then (at least for me) included parts to connect to the already mounted grey hose.

The other way to connect CO2 inside of the CO2-line instead.

Connected.

I used a carbonation cap to connect the CO2-line to my CO2-tube but this can be done in a multiple of ways.

My CO2-lines already have a ”T” and two lines/grey ball connectors.

Right hand side knobs and levers. The stainless metall rodd is top left and where the party tap is connected thru ”perfect fit”, no connection parts needed.

Small grey knob on the adjustable release valve and the black ”dump valve” button just below.

This is how the party tap connects.

Various bottles is easily used by adjusting the Hippos height.

you need to adjust the height so the filling rod reaches lower than in this image (I did this for demonstration purposes). The filling rod could have been a bit longer for tall bottles and 0,5 cm would be my optimal choice here but still this didn’t produce any foam. The adjustment is done by just pushing the rod down.

The Hippo compared to a standard Champagne bottle 75cl.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!



Annons:
swish-e1439054456319 Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg?
Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038.
Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Speidel Braumeister 50 Plus LoDO-Prototyp 1

Jag har bryggt öl med Braumeister 50-bryggverket i ganska många år nu och ständigt försökt förenkla och förbättra bryggmetoden. Till exempel genom enklare disk av bryggverket genom att installera bottenventil, enklare disk av filterdiskar genom att byta originaldiskarna mot Bacbrewings variant, optimera krossningen av malten eller skaffa vinsch i taket för enklare lyft av maltpipan. De stora förändringarna smakmässigt har däremot kommit först senaste året då jag gått hårt in för att begränsa syresättningen av vörten under bryggningen, utöver den syrebegränsning jag redan gör sedan länge på den kalla sidan; vid jäsning, flytt till fat och förvaring av öl. Dessa framsteg och tester med t.ex. ”mashcap” och ”underlet” har jag förvisso delat med mig av på bloggen som främst läses av svenskar men även på mitt mer internationellt inriktade Instagramkonto där tillverkaren av bryggverket, Speidel, snappat upp mina experiment och blivit väldigt intresserade. Efter att ha labbat lite själva och märkt stor smakförbättring, främst bland maltsmakerna (då ska man komma ihåg att de testat oändligt många prototyper och varianter av både bryggverk och metoder genom åren), så kontaktade VD:n, självaste Stefan Speidel, mig och undrade om jag vill vara bollplank för dessa framtida förbättringar samt hjälpa till att utvärdera/testa prototyper. Oerhört smickrad och tacksam tackade jag självklart ja och redan nu är arbetet i full gång med justeringar och förbättringar av både hårdvaran och bryggmetoden. Exakt vad denna produktutveckling kommer leda till i slutändan kan inte jag svara på men troligtvis är det tänkt som antingen ett tillbehörspaket eller till nästkommande generations bryggverk. Det beror säkerligen lite på vad vi kommer fram till för förbättringar och vad som går att lösa med tillbehör eller med större modifikationer i tillverkningsprocessen av bryggverket. Jag har självklart fått OK att dela med mig av mina erfarenheter och tester av dessa prototyper till er läsare här på bloggen så ni vet.

LoDO Prototyp version 1
Som standard på Braumeistern hålls maltröret på plats med hjälp av ett stort rostfritt rör med ett hål på mitten där centrumpinnen löper igenom och de två delarna fixeras med hjälp av en vingmutter. Detta rör är dock i största laget för att brygga LoDO då vätskenivån måste vara plan så att mash cap:en kan flyta fritt. Till BM10 finns ett platt järn istället för röret och detta har Speidel tagit fram en prototyp på till BM50. Grovt uppskattat är järnet 1/4-del i höjd mot röret men det finns även en extrafunktion med plattjärnet, det är designat som en mäskpaddel. Den primära funktionen är dock att hålla ner maltröret som sagt och det gjorde järnet bra vid första provbryggningen av mitt andra SM-bidrag som jag kommer berätta om nästa vecka. Pinnen var det lite svikt i, trots det tjocka rostfria stålet, vilket gör att man inte kan dra åt för hårt och skada packningen i botten på maltröret. Som mäskpaddel var själva bladet kanske lite litet men framförallt var skaftet för brett för mitt tycke då det rör om även på ytan. Ska man mäska in på ordinarie sätt (utan att tänka på HSA-oxidering) är paddeln säkert toppen men jag vill enbart röra om långt nere i mäsken och så lite som möjligt på ytan för att inte få ner syre vilket sedan syns som kvitto i mängden skum som bildas på toppen. Där fungerar min ordinarie mäskpaddel bättre med dess nästan sugrörs-smala skaft. Plattjärnet får dock en stor tumme upp och jag kan inte se några vidare förbättringar av just den i dagsläget utan i så fall ska den integreras i toppfiltret istället.

Muttern
Som originaldel att hålla röret och maltpipan på plats är en vanlig vingmutter. Smidig att använda men öronen/vingarna är för höga för mash cap:en som då balanserar på muttern om man inte fyller nivån väldigt högt. Därför har jag ersatt min vingmutter med en vanlig M12-mutter istället vilket halverar höjden men kräver en mutterdragare eller fast nyckel för att sätta på och av. Prototypdelen jag utvärderat här är istället en riktigt smart mutter av svampform som går att sätta fast åt bägge håll. Antingen sätter man den med hatten neråt direkt på plattjärnet och då kan mash cap:en löpa fritt uppåt. Eller så sätter man den ovanpå och igenom mash cap:en som då hålls mer på plats och endast kan röra sig 1-2 cm upp och ned. Enligt mina erfarenheter expanderar vörten dock mer än denna höjd så jag valde att ha först plattjärnet, sen muttern uppochned och sist mashcap:en. Muttern i sig har skönt och rejält grepp och den var lätt att arbeta med i 76°C vört (med Blichmanns handskar på förstås). Den är såklart också i rostfritt med hög finish precis som alla andra delar.

Mash cap
Mash cap finns så klart inte som standard då det är en ganska ny uppfinning men samtidigt är det också det tillbehör som gör den största skillnaden smakmässigt genom att kraftigt reducera luftkontakten för mäsken. Min mash cap är ett rostfritt fat som jag borrat hål i för centrumskruven. Fatet har tyvärr inte perfekt storlek (någon cm för liten) och det väger ganska mycket vilket gör det lite svårt att hantera. Fördelen med den mindre storleken är att både doppvärmaren och kylspiralen går ner längs sidan. Prototypvarianten är större, väger mindre och passar bättre. Den minskar därför luftkontakten ytterligare men förhindrar användandet av kylspiral vilket gör att man antingen får ha kylare utanför bryggverket (t.ex. plattvärmeväxlare eller motströmskylare) eller Braumeister plus-modellen som har inbyggd kylmantel och som jag även utvärderar samtidigt. Jag trodde inte skillnaden på mash cap kunde vara så stor då min modell känts bra men prototypdelen var betydligt enklare att hantera och gav upp till en halvering av skum efter mäskningen. Eftersom mitt mål är att genomgå en hel mäskning helt utan skum så är det helt klart på rätt väg! För min del skulle den kunna vara ytterligare någon centimeter större i diameter och ha lite högre kanter.

Övrigt som hjälper till att minska oxidering
Kylmanteln som finns på plusmodellen minskar knappast syreupptagningen i sig men genom att undvika att ha en kylspiral nedsänkt under kylningen så kan druv få sjunka obehindrat till botten under sedimenteringspausen jämfört med om en kylspiral är i vägen. Druv innehåller fettsyror som påskyndar oxidering (sid 235 i Kunze 5e upplagan) och druvet förlänger även den tid det tar för jästen att börja jäsa genom att helt enkelt bädda in den på botten av jäshinken (sid 367 i samma bok). Det tillsammans med att jag vill skörda så ren jäst som möjligt gör att kylmanteln faktiskt var riktigt bra. Jag testbryggde med lite mindre mängd vätska än jag brukar ha annars för att testa plattjärnet och eventuellt högre utbyte med mindre vätskemängd och ska jag göra ett test på kyltidshastigheten jämfört med min monsterkylare så måste det ske i direkt anslutning mellan bryggningarna så inte kylvattentemperatur och andra faktorer spelar in. Jag har hört att många upplever kylmanteln som något långsam men spontant tyckte jag det var lite hugget som stucket. Jag får lov att återkomma i den frågan vid senare tillfälle helt enkelt. Smidigheten att inte ha en kylspiral att diska eller ta hänsyn till var ett stort plus men även att kylningen och sedimenteringspausen kunde stå med mash cap:en fritt utan att kylspiralen eventuellt tog i upptill och förhindrar sjunkandet. En fördel med kylmantel och kylspiral jämfört med PVV och motströmskylare är möjligheten att komma ner till lagerjäsningstemperaturen utan att recirkulera och störa druvformationen. Kylmanteln kunde utan problem få ner min vört till 8°C för pitch vilket ger den tummen upp.

Kontrollenhet och wifi
Den nya kontrollenheten, som jag inte använt tidigare, har en timerfunktion som gör att man kan mäska in kallt för att sen låta bryggverket starta t.ex. kl 4 på morgonen så man kan vakna lagom till utmäskningen. Tyvärr är den längre tiden i mäsktunnan dåligt för LoDO-bryggning och alla som gjort en overnight mash då trycker man mäskstart kvällen innan istället för timer (något jag inte rekommenderar pga brandrisken!) vet att vörten blir avsevärt mörkare. Dessutom brukar det uppstå en doft i bryggeriet av den längre mäskningen som även den indikerar att det sker oxideringsreaktioner. Jag har alltså slutat helt med overnight mash även om det är en avsevärd tidsbesparing. Men timern går även att använda för att värma mäskvattnet med under natten och jag som först vill koka mitt mäskvatten har stor glädje av denna funktion även om jag haft en liknande lösning tidigare fast med doppvärmare och extern timer (julgranstimermodell). Problemet med min variant är att jag inte vågar värma riktigt så mycket som behövs eftersom jag samtidigt ligger och sover. Därför värmer jag till ca 80°C innan timern slår av. Jag skulle kunna sätta in en UT-300 emellan som styr temperaturen till 98°C men där någonstans börjar det bli väldigt många tillbehör och krångel. Den inbyggda timerfunktionen tillkom nyligen med en ny firmware-uppdatering av 2015-kontrollpanelen och är verkligen en efterlängtad funktion av många. Jag kommer utvärdera den mer framöver!
Till kontrollenheten har jag även testat wifi-modulen som tyvärr är ett externt tillbehör som fästes på en av benen till bryggverket istället för att vara inbyggt i kontrollern. Med wifi man man både övervaka och styra kontrollenheten på väldigt enkelt och smidigt sätt via mobil eller dator vilket passar mig perfekt som ofta har annat att ta hand om medan jag brygger. Denna minskar inte någon oxidering mer än en vanlig timer skulle göra, dvs. att man inte låter mäsken stå när den är färdig men ändå värd att nämna som uppgradering.

Så här långt är jag väldigt imponerad av både prototypartiklarna och plus-modellen. Jag har som sagt gjort en skarp bryggning och det ölet är anmält till folkets val i SM så jag hoppas verkligen det hinner lagra färdigt såhär med endast några veckor kvar. Nästa fredag kommer del två i detta test.

Först lite unboxing.

Skål och prost!

Här är mash cap:en och muttern på plats.

Här förstår ni svampformen som även ger dubbla användningsmöjligheter.

Plattjärnet som dubbeljobbar som mäskpaddel.

Nya modellen har tydligare markeringar för volym vilket uppskattas.

Även mittpinnen har lite rundare design.

Jag kunde inte låta bli att plåta lite stålporr.

Gummihandtag är också en uppgradering.

Kylmanteln ansluts med smidiga gardenakopplingar.

Även bottenventil är standard på nya modellen. En funktion som jag installerat själv på min BM med blod, svett och tårar.

Plattjärnet i dess andra möjliga position.

Muttern uppochned.

Mash cap:en som kan flyta fritt från denna position.

Muttern i ”låsningspositionen” om man föredrar den varianten.

Wifi-enheten

Närbild på kylmanteln.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!



Annons:
swish-e1439054456319 Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg?
Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038.
Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Enzybrew 10

Det hör inte till vanligheterna att ett nytt rengöringsmedel för ölbryggning släpps på marknaden för hembryggare (och mikrobryggerier). Powdered Brewery Wash (PBW) har länge haft merparten av marknaden och Chemipro oxi tillsammans med Vendors Washing Powder (VWP) står för en mindre del där den sistnämnda innehåller klor vilket är bra att undvika. Sen finns även de som blandar sitt egna motsvarande diskmedel av parfymfritt maskindiskmedel som blandas med bleksalt 1:1 men det är en annan diskussion. Stora bryggerier och många mikrobryggerier använder istället Natriumhydroxid (NaOH), även kallat kaustiksoda/propplösare, vilket är oerhört kraftigt som smutsupplösare men även väldigt frätande vilket gör det farligt vid felanvändning (hudskador/blindhet). Även citronsyra används ibland för att rå på smuts som kaustiksodan inte biter på (ölsten t.ex.) men jag tycker att hembryggare ska undvika både kaustiksoda och citronsyra så mycket som möjligt på p.ga. riskerna. Möjligen kan de användas i svagare koncentration i bryggverk var tionde bryggning för att avlägsna svårare smutsavlagringar som kalk men till den dagliga rengöringen är det mycket mer lämpligt att jobba med PBW eller något av dess olika alternativ.

Ny på marknaden – Enzybrew 10
Nyligen lanserades även Enzybrew 10 som tillverkas i Belgien av Realco. Enzybrew 10 är ett enzymbaserat (trienzym) rengöringsmedel som enligt tillverkaren är speciellt tillverkat för bryggeriändamål; bryggverk, tankar, filter, värmeväxlare, jässkärl, slangar och tapputrustning. Det är tillskillnad från kaustiksoda, men i likhet med PBW, inte alls speciellt farligt även om hudkontakt bör undvikas och ögon bör sköljas länge och noggrant vid kontakt. Enzybrew löser upp organsiskt smuts och avlagringar som t.ex. proteiner, fibrer och stärkelse men självklart även humlerester, jäst, socker och allt annat smuts vi bryggare tampas med. Det har väldigt höglöslighet och är därför lätt att skölja bort.

Kemin bakom
Rent kemiskt är Enzybrew basiskt med ett pH mellan 10-11 (antar det är brukslösning man redovisar här) och består av över 30% Natriumkarbonat (oorganisk), 15-30% Natriumkarbonatperoxid (oorganisk), 0,1-1% Proteas (subtilisin, lätt biologiskt nedbrytbar) och slutligen 0,1-1% Cellulas (lätt biologiskt nedbrytbar). Detta innebär att medlet totalt klassas som “lätt biologiskt nedbrytbart” och därför är ett miljövänligt (miljövänligare tror jag är ett bättre ord) rengöringsmedel än både PBW/VWP men kanske främst jämfört Kaustiksoda. Den direkta skillnaden kemiskt mot PBW och eventuellt miljövinster vågar jag inte uttala mig vidare eller heller garantera utan detta är info från tillverkaren. De aktiva ingredienserna hos PBW är istället 30% Natriummetasilikat Na2SiO3 och Natriumperkabonat i okänd mängd och någon med bättre kemikunskaper får gärna hjälpa till bland kommentarerna hur dessa skiljer sig åt mot kemikalierna i Enzybrew 10.

Användning
Enzybrew säljs precis som PBW i pulverform eller kanske lämpligare kallat salt eller granulat i min värld, och blandas med hett vatten (45-60°C) till önskad styrka; 0,5-1% vid svag smuts och 1-2% vid stark smuts. 10 gram per liter vatten ger en 1%-ig lösning och därifrån halverar man eller dubblerar mängden pulver för de andra styrkorna. Vid full kontakt, dvs helt nedsänkta föremål är rekommenderade kontakttiden 30 min men Enzybrew fungerar dessutom riktigt bra vid CIP-rengöring med en något längre rekommenderad cirkulationstid på 45-120 min. Efteråt sköljer man med hett vatten för att avlägsna medlet på enklast och bästa sätt. Man bör undvika längre kontakttid med framförallt mjuka metaller som koppar eller aluminium. Enligt tillverkaren kan pulvret ändra doft med tiden då det är organiskt men det ska fungera precis lika bra ändå. Just doftmässigt skiljer det sig en del mot PBW vem som nu (förutom mig) noterar en sån detalj.

Pris
Enzybrew kostar 129kr för 750g, lagom storlek för hembryggare, vilket ger 161kr/kg pulver. 10g/l ger med andra ord 1,61kr litern bruksblandning 1% styrka. Köper man den större 10kg-burken för 995kr är priset istället 99,5 kr/kg eller ca 1kr/l bruklösning.
Jämförelsevis har vi PBW på 1,8kg för 349kr vilket ger 193kr/kg. Där är rekommenderade dosen 0.3% för hembryggare (3g/l) vilket är ganska svagt, medan bryggerier ofta använder 0,75-1,5% (enligt Humlegården). Detta ger ett prisspann för 1,8kg PBW från 0,58kr/l bruksblandning på 0,3% till 1,93kr/l för 1,5%. Köper man däremot den enorma 22kg-burken PBW blir kilopriset istället 92,8kr. Slutlig jämförelse, eftersom de två rengöringsmedlen inte säljs i samma förpackningsstorlek är att man för 129kr får en 750g burk Enzybrew 10 men bara 450g PBW. Om vi utgår från att de har samma effektivitet per kilo och styrka är PBW 60% dyrare för 129kr-mängden medan största förpackningarna kiloprismässigt är snarlikt (99,5kr mot 92,8kr). Enzybrew 10 är alltså både billigare och dyrare än PBW beroende på förpackningsstorlek och därför är det svårt att jämföra.

Mitt omdöme
Jag har använt Enzybrew i några månader för både blötläggning, t.ex ekolv eller labbflaska jag sparar jäst i, och Clean-In-Place (CIP) för flaskor, bryggverk, jästankar och Corneliusfat. Jag kan ärligt säga att jag inte märker någon som helst skillnad jämfört mot PBW. Det blir skinande rent helt enkelt och inte ens de jobbigaste humleresterna i bryggverket eller “brandjäst” i kreusenringen i jästankarna är något som helst problem. Jag har funderat länge och väl på något sorts sida-vid-sida-test men inte kommit fram till någon metod där bägge föremålen blir exakt lika nedsmutsade och samtidigt relaterar till det vi använder medlet till (vem bryr sig om intorkad ketchup?). Därför gjorde jag ett användar/långtidstest istället där min ordinarie utrustning och nedsmutsning fick agera testobjekt. Om Enzybrew är något bättre eller sämre än PBW kan jag därför inte dra några direkt komparativa slutsatser om men rent visuellt fungerar de precis lika bra, de gör rent alla mina bryggeridelar.

Mer information om produkten finns att läsa här: säkerhetsdatablad (PDF), produktdatablad (PDF)

En burk på 750g kostar 129kr hos Humlegårdens Ekolager
och 10-kg-burken kostar 995kr i samma butik.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!



Annons:
swish-e1439054456319 Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg?
Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038.
Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Speidel – Gärspund Mobil

Att veta när ens jäsning är färdig eller ännu hellre när den börjar närma sig färdig är viktigt av lite olika anledningar beroende på hur ens jästeknik ser ut. Många nybryggare får tipset att ens jäsning först ska bli helt färdig och att man sen ska låta ölen vila på jäshink ytterligare både en och två veckor efteråt men det är en rekommendation jag tycker man kan använda precis i början av en bryggarkarriär som extra hängslen/svångrem, ta med en nypa salt och framförallt sedan sluta med. Att jästen gärna får reducera biprodukter från den initiala jäsningen är den enda anledningen (och förvisso en mycket bra sådan) men att det ska ske under så lång tid och dessutom i en jäshink som släpper in en massa syre är lite av en helgardering som gör mer skada än nytta. Med pigg jäst av rätt mängd, korrekt syresatt vört och övriga förutsättningar på plats som magnesium och en rätt kontrollerad temperatur går det alldeles utmärkt att flytta sin grönöl till fat redan innan den jäst färdigt för kolsyrejäsning (spundning) eller torrhumling med aktiv jäst för syrereducering. För de som vill kallkrasha innan man tappar på fat eller flaska ska man dock låta jäsningen avstannat helt för att inte få flaskbomber men undvik att vänta mer än nödvändigt, 1-2 dagar räcker gott (om jäsningen givits rätt förutsättningar som sagt).

Sockerhaltsmätningar – när var hur?
För att ta reda på vilken FG man kan förvänta sig av just den aktuella jäsningen så måste man göra ett FastFermentTest (FFT) för det går absolut inte att lita på värden från Beersmith eller andra programvaror (inte heller färdiga recept) då det är alldeles för många faktorer som påverkar utjäsningen för att dessa gissningar ska vara bra eller ens i närheten.
Det finns lite olika sätt att övervaka sin jäsning. Den klassiska och enklaste metoden är att ta manuella SG-prover (även kallat FG-prover om jäsningen avslutats) från en tappkran på jäsningen och mäta med främst en hydrometer för att följa utvecklingen. När ett rimligt slutvärde uppnåtts, ofta mellan 1.008-1.015 beroende på ölstil, och värdet inte sjunker mer på en dag eller två är FG uppnått och jäsningen färdig. Det går även mäta med refraktometer och räkna om med hjälp av diverse kalkylatorer men dessa ger eventuellt/ibland/sällan inte samma tillförlitliga värde som en hydrometer då alkohol bryter ljusstrålar i annan vinkel än vatten med socker gör. Man kan såklart slutligen titta på vattenlåset om det fortfarande är aktivitet i jäsningen men viss kolsyra avgår från grönölet även efter jäsningen avslutats, dock i långsammare takt, så detta är ett dåligt mått om du inte vill stå och titta i någon timme och klocka ploppen.

Olika nya tekniska lösningar
Det finns även modernare tekniska hjälpmedel för att övervaka jäsningen. Beerbug som mäter SG genom att ha en vikt i ett snöre hängandes ner i jäshinken testade jag och skrev om redan för tre år sedan och sedan dess har det även tillkommit ytterligare en uppsjö andra varianter; Tilt, iSpindel som är motsvarande Tilt fast hemmabygge (och som jag har en och kommer utvärdera senare), Plaato och slutligen Gärspund Mobil från Speidel vilket är produkten jag kommer utvärdera i detta inlägg.

Gärspund mobil
Gärspund Mobil mäter jäsningens aktivitet genom att räkna bubblor i vattenlåset och logga temperaturen i vörten eller var man nu vill stoppa sin termometer. Någon SG-information får man dock inte vilket är lite synd men the nature of the beast antar jag. Enheten skickar sedan all info till Speidels hemsida MySpeidel.com där den presenteras i en snygg graf. Gärspund mobil mäter samtliga bubblor från vattenlåset men redovisar dessa och temperaturen i ett 15-minutersintervall. Gärspund mobil fungerar enbart med Speidels egna vattenlås som i sin tur passar bäst med Speidels egna jäshinkar och jästankar. Detta då vattenlåset har en ganska stor diameter på ”halsen” som är anslutningspunkt till jäskärlet eller tillhörande gummioackning. Det går säkerligen att montera den på ett vanligt jäshinkslock om man först borrar upp ett större hål men det är inget jag testat (kommentera gärna om någon av er har testat). Speidels vattenlås är dock väldigt bra då det inte sätts igen lika lätt som de små vanliga, är enkelt att rengöra och inte suger ner desinficeringsvätska vid en kallkrash på samma sätt som de enklare varianterna gör.
Gärspund mobil-enheten fästs på vattenlåset med hjälp av kardborre, en mycket enkel montering av klistermärkesmodell första gången man ska använda den. Det som skickar en magnetisk signal, vilket innebär att ett bubbel passerat, är en liten magnet eller metallpeng stor som en 10-öring (för er som minns de) som fästs ovanpå vattenlåset via klisermärkesvariant även det. Strömförsörjningen till basenheten sker via en medföljande USB-sladd och iPhoneadapterkopia så med andra ord går det alltså inte driva den på batteri som samtliga andra lösningar använder. Bra eller dåligt är såklart en smaksak men har man väl dragit in en sladd till jäskylen spelar det kanske mindre roll. Allra helst hade jag sett att bägge varianterna gick att köra för maximal flexibilitet. Skönt att slippa ladda ytterligare ett batteri men störigt med ännu en sladd, ja ni hajar. Temperaturen mäts genom en andra sladd som går ner i jäskärlet via en medföljande gummiplopp som tätar mot läckande CO2. Då jag inte ville borra upp ett hål i locket till min nya jästank för ett allra första initialt test körde jag istället ner sladden på sidan av den stora gummipluggen som fäster vattenlåset mot jästanken men det fungerade inte. Det blev helt enkelt inte helt tätt och första tiden på min jäsning fick jag inga registrerade bubblor alls och trodde min jäsning inte kommit igång. Ska man köra den varianten utan separat hål kan man säkert borra ett litet hål i stora gummipluggen eller såga en liten skåra längs med som sladden kan ligga i. Min plan framöver däremot är att följa temperaturen från utsidan på jästanken, isolerat mot kylskåpets luft och tillsammans med min temperaturgivare från min STC1000-termostat. Det ger förvisso ett något sämre mätvärde men jag slipper riskera infektion på längre sikt. Allra bäst vore ett dykrör enligt mig.
Innan man kan komma igång och följa sin jäsning måste man först registrera ett (kostnadsfritt) konto hos myspeidel. När man skapat det startar man sin Gärspund mobil och kopplar upp sin telefon eller dator direkt (P2P) mot dess egna lokala WIFI. I Gärspundens egna hemsida/webbserver skriver man in uppgifterna till sitt lokala WIFI-nätverk och användarnamn/lösenord till myspeidel en första gång och därefter behöver man inte göra det någon mer gång utan det ligger sparat i enheten även när strömmen bryts (tack-o-lov!).

Starta igång en jäsning och övervaka den via MySpeidel
På bryggdagen när vörten är syresatt i jäskärlet och man vill komma igång med jäsningsövervakningen stoppar man in strömsladden i Gärspunden och väntar några sekunder tills den initiala lila färgen (startup-fas) byter till gul färg (redo men inte uppkopplad) och slutligen grön färg (uppkopplad mot nätet men inte igång att logga). Detta tar ca 5 sekunder så man hinner knappt gäspa. Då trycker man en gång på knappen undertill och färgen byts mot blå, dvs start på ny jäsning och loggnig. Det är allt som behövs för att en ny jäsning ska startas på myspeidel och någon dator/telefon behövs inte på bryggdagen. På myspeidel går det att ange/ändra en del information på den specifika jäsningen som t.ex. ändra starttid/stopptid, namnge sin jäsning, ange jäskärl med mer. Men man behöver inte. Myspeidel kommer man sedan lätt åt från både telefon och dator men det är i form av en hemsida och inte en specifik app. Själva hemsidan är lite smårörig och även om man väljer engelska som språkval finns det en hel del tyska ord kvar (uhr, tage, anmelden osv). Jäsningen avslutas genom ett klick på hemsidan eller genom att man stänger av strömmen till enheten. Man kan säkert trycka på knappen också men det har jag inte testat.

Kommentar, förslag och omdöme
Först tänkte jag att detta med att följa jäsningen genom mängden bubblor i vattenlåset mest var en kul grej men mina första tester visade på en hel del spännande information som överraskade mig. Dels var det väldigt tydligt att mängden producerad kolsyra avtog i en ganska linjär kurva neddåt. Jag har länge trott att det var en aktiv explosiv fas i någon dag (100% hela tiden) som sedan gick ner när snabbt innan den övergick till en betydligt lugnare fas men här visar grafen en tydlig ständig förändring och inga separata faser. Det går även att gissa sig till ungefär hur lång tid det är kvar genom att följa kurvan neddåt och gissa på en slutdag. Det andra spännande var att mitt kylskåp gärna skjuter över temperaturen ganska mycket nedåt och att detta även påverkar jäsningen vilket visar sig i mindre producerad CO2 (se bilder nedan). Jag trodde de lokala svängningarna i kylens luft var betydligt skonsammare för jäsningen än de nu visade sig vara och detta är något jag definitivt måste åtgärda. Jag tror heller inte att en SG-graf skulle kunna gett mig samma information men just att kunna följa SG i grafen hade såklart varit väldigt värdefullt och är något jag saknar med Gärspund mobil. Ska man ändå skriva något till önskelistan så vore dessutom pH intressant att följa då det sjunker tydligt underjäsningen men även kan indikera en påbörjad jäsning som ännu inte börjat reducera SG eller bilda CO2.
Den grafiska presentationen med grafen på myspeidel är mycket överskådlig och superbra men själva hemsidan i sig är lite knölig eller rörig som jag skrev innan. Man måste t.ex. ange användarnamn och lösenord varenda gång man ska in och kolla. Telefonen/datorn (iPhone/Mac) minns användarnamn/lösenord men någon kaka som gör att man kommer raka vägen in utan att ange dessa år inte i dagsläget tyvärr.
En förbättring jag har funderat kring för egen del är att sätta temperaturgivaren i ett dykrör för att få mätning inne i jästanken men slippa desinficera tråden och givaren samt slippa borra ett hål.
Kalibrering av termometern går inte heller att göra men jag vet inte hur viktigt det är. Det är ju själva förändringen av temperatur från jäsningen mer än det exakta mätvärdet som är av mest intresse. Jag slänger med det ifall Speidel går in och läser…
Slutligen hade en specifik app med notiser kunnat vara till glädje. Sätta larm på ett visst antal bubblor eller om temperaturen skulle skena åt något håll t.ex.
Jag kommer definitivt fortsätta använda Gärspund Mobil då jag tycker den ger värdefull information är gör det lite roligare att följa jäsningen. Speidels Gärspund Mobil hos Humlegårdens Ekolager och kostar 1590 kr plus vattenlås/gummiplugg (49kr) som jag räknar som ett måste.

Inga instruktioner följde med lådan och innan jag hittade denna lilla klisterlapp kliade jag mig lite i huvudet. Det finns dock två bra filmer (längst ner i detta inlägg) med den enkla setupen väl demonstrerat.

”Pengen” som ska klistras fram på locket till vattenlåset.

Här är den monterad.

Basenheten och dess två kardborrebitar. En till basenheten och en till vattenlåset.

Bägge sätts fast på basenheten som sedan trycks på plats på vattenlåset.

Här är även den monterad.

Desinficering av temperatursladden.

Vattenlåset med Gärspund mobil monterad i en jästank. Här är endast elen inkopplad och gula skenet betyder igångstartad men inte ute på nätet.

Här är gummipluggen som tätar termometersladden och som jag alltså inte testat ännu. Man borrar ett hål i locket, trycker ner pluggen och en trycker ner sladden.

Här är även termometersladden ikopplad och neddragen i hålet (vilket inte fungerade) och enheten är uppkopplad mot nätet, redo att användas.

Blått sken indikerar att jäsningen nu är igångsatt (knappen har tryckts) och att enheten loggar info till myspeidel.com.

Myspeidel.com via mobilen. Detta är översiktsbilden.

Här kan ni tydligt se grafen där gröna är antalet ”ploppar” och röda är temperaturen.

Via datorn och ”totalvyn” ser det lite annorlunda ut. Först är gröna stapeln död eftersom det läckte kolsyra via proppen där temperatursensorn löpte. Den gröna linjen är inte helt linjär men ändå ganska förutsägbar och lätt att följa. Temperaturen är dock alldeles för vild för att jag ska vara nöjd, framförallt eftersom det påverkade den gröna linjen i förra bilden.

En annan närbild på temperaturens inverkan.

Detta är överblicksbilden på sina jäsningar. Har man flera igång samtidigt är dessa blåa samtidigt. Gröna i detta fallet betyder att den inte är aktiv för loggning. Nedan följer lite gif-animationer jag lånat från Speidel samt två instruktionsfilmer för den som är sugen på mer info.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!



Annons:
swish-e1439054456319 Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg?
Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038.
Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Rostfri jäsning

Jag har en längre tid varit på gång att gå över till rostfri jäsning. Dels för att stål klarar lite tuffare tag men kanske mest för att det inte släpper igenom syre som mycket plast gör. Att rostfri jäsning inte kräver mörker kanske gläder någon annan än mig eftersom jag ändå jäser i kylskåp men även det är ett plus. På minussidan står att det inte går att se hur det står till där inne, de är dyra och finns i lite udda storlekar. Jag skaffade mig Speidels rostfria 95l-jäskärl för över två år sedan men har bara använt den en gång eftersom den inte går in i mitt kylskåp och något större kylskåp har jag inte lyckats få tag i. Speidel har även en mindre rostfritt jäskärl på 45l vilken jag tyckt varit för precis lite för liten men sen slog det mig att jag kunde räkna på hur mycket den faktiskt rymmer, inte vad som står tryckt på eller kommuniceras av tillverkaren (Precis som att BM 50 rymmer 84,5 liter). Radien X radien X Pi X höjden gav då 49,1 liter vilket skulle kunna fungera eftersom jag nyligen gått över till separera druv helt. Att ha helt ren vört i jäsningen innebär att det enbart är mängden motsvarande drygt två fat plus jäst som ska rymmas i min primära jästank och inte de 50-55 (ibland 60) liter som jag jäst innan. Jag tar hand om den “smutsiga” vörten också, antingen får den bli förkultursvört och sparas då i petflaskor i frysen, eller så fyller jag på min solera med suröl eller slutligen kan den få hamna i en vanlig plastjäshink ihop med lite alejäst. Den storlek jag behöver är med andra ord 19+19+2 dvs 40 liter och med 9 liter “headspace”, dvs utrymmet för kreusenskummet, fungerar detta kärl för mina lagerjäsningar. Alejäst och framförallt veteölsjäst behöver mer utrymme så de kommer jag jäsa på annat sätt.

Koniska jästankar
Speidel har precis som en del andra tillverkare, t.ex. Blichmann, SS Brewtech och Grainfather, även koniska jäskärl som blivit väldigt populära bland hembryggare på sistone och som även jag sneglat på. För min del, eftersom jag planerar att inte ha någon druv i jäsningen framöver, fyller konan ingen direkt funktion då jag inte har någon druv att dumpa den vägen. Och eftersom jag flyttar grönölen med extrakt kvar, innan det jäst färdigt, för att spunda/kolsyrejäsa i corneliusfat har jag inte heller någon jäst att dumpa vilket vissa vill göra med hjälp av sina koniska jäskärl. Just jästdumpning bör man vara försiktig med eftersom det uppstår ett tomrum som gärna suger ner syre och därmed kraftigt oxiderar ölet. Detta kan man komma runt genom att koppla på ett lätt övertryck med kolsyra först, ifall ens koniska kärl klarar tryck. Koniska rostfria jästankar kan alltså vara attraktivt för vissa bryggare beroende på brygg/jäsmetod men för mig har det inga tydliga fördelar mot den klassiska “hinkformen” mer än att det ser ballt ut. Förutom brist på fördelar finns däremot några nackdelar med de koniska kärlen; de är dyra men främst ganska otympliga vilket försvårar hantering och disk. Ska man låta sin jästank stå på samma plats hela tiden måste man ha en portabel cip-station men även en pump för att flytta vörten från bryggverket till jäsningen. Självklart problem som inte är så svåra att lösa för den som vill gå den vägen men inte med i min planering just nu iallafall.

Egenskaper jag önskar hos en jästank
Som sammanfattning av styckena ovan vill jag ha utrymme för två fat, jästslurry och headspace ovanför vilket ger mig en storlek på 50-70 liter. Jag vill att den ska rymmas i ett vanligt kylskåp men även vara någorlunda smidig att flytta runt och diska. Materialmässigt är det såklart rostfritt stål av mycket hög kvalité som gäller men även att fogar och genomföringar är välgjorda så det varken fastnar smuts eller kan uppstå rostangrepp. Med en hög ytfinish är min förhoppning att jag ska kunna rengöra enbart med hjälp av Mark’s Kegwasher och spraykula, dvs. helt utan mekanisk rengöring med svamp eller diskborste. Detta för att inte skapa smårepor som i längden kan ge utrymme för bakterier, vildjäst och andra infektioner. På tal om genomföringar så ska kranen vara liten så det inte står en massa vört i den i onödan samt lätt att demontera för rejäl rengöring och desinficering. Genomföringen vill jag helst ha svetsad så jag slipper ha en gummipackning inne i jäsningen med en mutter likt många plastjäshinkar har. Helst vill jag att jästanken ska klara ett litet övertryck eftersom jag vill kunna koppla en slang från toppen av jästanken till ett corneliusfat för att låta jäsningens koldioxid ersätta syret helt och hållet (mer info om denna metod kommer framöver). Packningen till locket på jästanken ska helst vara i nitril eller annat syreresistent material då silikon släpper igenom väldigt mycket syre.
Detta gjorde att mitt val föll på Speidels 45 l-tunna (som rymmer 49,6 liter 20°c vatten, kanske t.om. 50 l med ytspänning) då den uppfyller de flesta av mina önskemål. Det går ju inte få allt här i världen och just packningen på Speideltunnan är av silikon men eftersom jag hela tiden har en aktiv jäsning så borde problemet med inträngade syre inte hinna bli ett problem för mig. Ska man däremot långlagra sin öl på jästank kan det vara en idé att se över denna svaghet som även andra tillverkare dras med.

Omdöme och kommentar
Speideltunnan är oerhört lik Braumeister 20 och eventuellt är det exakt samma grundmaterial/tunna till de bägge fast där bryggverket får ett par ben ditsvetsade. Packningen till ventilationshuvan för BM20 är dessutom exakt samma som till jästanken så diametern på bägge är identisk. Jästanken har även samma rejäla handtag vilket underlättar hanteringen en hel del. Öppningen till vattenlåset/jäsrör är väldigt stor och kräver en rejäl gummipackning. De vanliga klassiska små jäsrören går också de att använda, om man bara borrar ett hål i plastlocket. Speidels jäsrör är stort men har en fördel att det är lätt att rengöra och det rymmer dessutom mycket mer Saniclean/Starsan och drabbas inte av baksug på samma sätt som de klassiska (för de som kallkrashar). Enligt tillverkaren är inte jästanken avsedd för tryck men jag skulle bli förvånad om det inte klarar någon tiondels bar eller mer. Någon kolsyrejäsning på 1-2 bar avråder jag dock från helt men här får man testa lite på egen risk helt enkelt. Locket känns i tunnaste laget för trycksättning. Jag tycker jästanken ser väldigt fin ut och tror det kommer passa bra för mina behov men jag behöver använda den ganska många gånger innan jag kan göra en ordentlig utvärdering.

Speidels rostfria jäskärl finns hos Humlegården och kostar 2190 kr.
Tappkranen kostar 349 kr och Jäsröret med tillhörande propp 49 kr.

Data
Material: 1.4301, AISI 304
Yttermått från tillverkaren: 35x55cm
Vikt 6kg
Innermått 35×51 cm (mätt av mig).
r^2*Pi*höjden ger 49,1 liter vätskevolym

Volymer:
20,5 cm höjd från botten motsvarar ett 19-fat
41 cm höjd från botten motsvarar två fat. Motsvarar ca 10 cm från toppen.
1 cm = 0,962 liter.
1,04 cm = 1 liter
2 fat och 10l är max vad som rymms smidigt, dvs 48l.
49,6 l nästan helfull.

Inplastad från fabrik men locket vänt och tappkranen löst monterad. Tappkranen är tillbehör och ingår inte i jästanken. Gängan på jästanken är 3/4″ BSP så en rad olika kranar går att sätta dit.

Detta är den senaste varianten av Speidels kran som har hack i pipen så slangar sitter fast bättre. I övrigt är det samma enkla design som är väldigt lätt att både ta bort och demontera till smådelar för rengöring.

45=50

Svarta knoppen som är handtaget till locket.

Här är öppningen för vattenlås. Som ni ser är det en packning i locket så efter jäsning kan man skruva på locket igen. Eller om man använder tunnan till annat än jäsning såklart, t.ex. förvaring av malt.

Vattenlåset och gummipluggen. Strecket 1/3-del upp på vita plastbiten är fyllnadsgraden för desinficeringsmedel.

Insidan av vattenlåset. Lite väl kort skärpedjup på denna bild men ni fattar hur det ser ut.

Rejäla handtag av samma stil som Braumeister. Det är dock oklart hur mycket vikt de är designade för att klara.

Locket består av flera delar där det är metalldisken, en silikonpackning och sedan det kraftfulla spännbandet.

Insidan av jästanken.

Svetsskarven som ser fin ut.

Genomföringen som är svetsad.

Detta är vätskenivån när jag fyllt två 19 l Corneliusfat till ytspänning och hällt i.

Ca 10 cm headspace.

Med en rejäl jästslurry och vört och diverse svinn i form av provtagningar (totalt 2,5 liter) återstår dryga 5 cm vilket är lite snålt för en alejäst men räcker till lagerjäst. Jag behöver dock inte gå riktigt ända hit.

48 liter.

49,6 liter.

Mark’s Kegwasher med spraybollen monterad.

Helt okej höjd!

Sladden drar man genom öppningen för vattenlåset/locket.

En liten plastpåse förhindrar all PBW att komma ut.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!



Annons:
swish-e1439054456319 Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg?
Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038.
Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!

Mark’s Bottle Washer

För en tid sedan skaffade jag mig Mark’s Kegwasher (som jag testat här) för att tvätta både Corneliusfat men även jäshinkar/jästankar. Som tillbehör till Kegwashern finns även en flasktvätt; Marks Bottle washer, som man lägger ovanpå fatttvätten. (Det är alltså ett tillbehör och inte en stand alone-produkt så ingen blir lurad här, man måste ha Kegwashern först). Förutom suröl tappade jag förr all min öl på fat då jag brygger mellan 40-60 liter åt gången och flytt till fat är så pass enkelt. På senare tid har jag dock upplevt att mina veteöl blir 2-3 snäpp vassare på flaska än på fat så på senare tid har mina patentkorksflaskor åkt fram igen. Just patentkorksflaskor och dess stora packningar släpper tyvärr inte mer syre än vanliga kapsyler (som också släpper in syre förvisso) men det skiter jag i! Dels vill jag dricka mina veteöl riktigt färska men sen är det även något lite magiskt (kanske mest nostalgiskt) med patentkorksflaskorna och det karaktäristiska ”poffet” som fortfarande känns härligt. Flaskorna är dessutom så pass tjocka att upp till 6-7 volymer CO2 inte ska vara något problem och just veteöl låter jag kolsyrejäsa ganska rejält. Själva flaskningen är svår för mig att förenkla mer än jag redan gjort men diskningen av flaskorna får gärna underlättas och det är där som bottlewashern kommer in i matchen såklart.

Jag har sedan tidigare ett flasktvättarmunstycke som man skruvar fast direkt på kökskranen och den spolar ut smuts bra men kanske främst den synliga smutsen. Sen har jag även flasksköljaren (röda bunken med plastpip) och det går förvisso spola PBW med den men kontakttiden blir kort och att köra fem-sex backar blir snabbt långtråkigt när de först ska rengöras, sen sköljas med vatten och slutligen köras ytterligare en omgång med Saniclean. Att dränka flaskorna helt i PBW fungerar okej (och det gör jag ibland) men mycket PBW går åt och själva cirkuleringen av PBW är ju minimal under själva rengöringstiden så hur effektivt det är vet jag inte. Även här är det lite meckigt med sex backar som ska dränkas och tömmas då jag inte orkar göra flaska för flaska.

Mark’s Bottle Washer
Mackans flasktvätt spolar rent 8 flaskor åt gången men de två medföljande ”backarna” rymmer 2*15 flaskor per laddning så tanken är att man sätter halva backen på rengöring och sedan vänder 180 grader efter en tid samtidigt som man laddar en ny omgång flaskor i nästa back medan den första tvättas. Sen byter man back och gör samma procedur igen. 30 flaskor blir då rengjorda på fyra moment och på så sätt ska man snabbt kunna beta av en större laddning flaskor om de inte är allt för smutsiga och PBW:n inte sjunker för mycket i temperatur. Flasktvätten sätts ovanpå fattvättbaljan för smidighets skull så rengöringsvätskan återförs till pumpen men det är egentligen bara själva pumpen från Keg Washern som är aktiv från just det kittet.

Montering
Kartongen som Bottle Washern kom i innehöll mängder med delar; skruvar, muttrar, packningar och små samt större plastdelar. Instruktionen som följde med för montering var helt okej och det var inte speciellt svårt att montera ihop den. Lite knöligt var det däremot att få på den märkliga packningen som ska vara mellan de två blomformade (eller spindelformade kanske) delarna som fördelar vattnet till de åtta munstyckena. Packningen har nämligen samma form som spindeln och det var inte direkt självklart hur den skulle passa in och vilken del som var upp och vilken som var ner. När väl packningen var på plats skulle 11 skruvar med respektive vingmutter skruvas igenom för att hålla ihop delarna. Några minuters arbetsinsats är inget att tala om egentligen men själva konstruktionen här kunde gott och väl varit helt gjuten i plast istället. Jag antar att tanken är att man ska kunna ta isär och diska insidan men den sköljs ju regelbundet med PBW så jag tvekar på att speciellt många kommer göra det. Och med tanke på antalet skruvar så borde det i så fall ha varit ett snäpp-lås istället, ingen orkar väl skruva isär den här mackapären när den väl är monterad? Dessutom har varje pip sin egen packning, även här kunde det varit gjutet eller åtminstone limmat. Droppbrickan och de två backarna var desto lättare att montera och här fyllde den IKEA-inspirerade leveranslösningen en funktion för att spara plats, något som spindeln knappast gjorde.

Användandet
Spindeln med munstyckena som ska in i flaskorna monteras direkt på pumpen via en 1/2″ rörgänga. Sen placeras de i två skåror i ”dropp-brickan” som man sätter i baljan till Kegwashern. Sen fyller man backarna med flaskor och lyfter ner sin back med flaskor där dryga hälften får var sin pip (15/2=7,5 så mittenflaskan blir väldigt rengjord). Enkelt handhavande och ganska självklart, passformen är dessutom väldigt bra. Själva ”spindeln” sväljer ganska mycket vatten innan det bildas övertryck så det behövs mer total mängd rengöringsvätska (vatten/PBW) än när man annars tvättar fat. Fyller man inte tillräckligt blir strålarna annars för klena och når inte upp i flaskornas bottnar ordentligt (se filmen nedan). Strålarna ska helst nå 10-20 cm ovanför flaskorna, annars har pumpen sugit in luft. När väl vätskenivån är tillräcklig däremot så blir pumpen tystare och trycket ökar markant. Stäng av pumpen när du ska rotera backen eller byta back, annars blir det blött!

Omdöme
Det är lite synd att Mark’s Bottle Washer bara gör rent 8 flaskor åt gången men här är det pumpens styrka som är den självklara begränsningen, annars hade 15 flaskor rent utrymmesmässigt inte varit något problem. Monteringen var inte självklar men tog mindre än de 15 minuterna som monteringsanvisningen utlovade, medelbetyg med andra ord. Konstruktionen är hyffsad men jag hade gärna sett att spindeln vore helt gjuten i plast och inte bestå av 35 delar. Trycket på strålarna tycker jag är helt okej och jag kommer definitivt använda Marks Bottle washer till mina flaskor framöver. Lite synd för just min del är att korken till patentkorksflaskorna ställer till det med placeringen i backen. Flaskorna når inte ner riktigt så långt som jag skulle önska. Mark’s Bottle Washer får slutligen rekommendationen ”köp” för de som både tappar på fat och på flaska (som jag). Tappar man enbart på flaska blir priskombinationen av både Kegwashern och BottleWashern lite väl hög så där kanske man ska fundera ett varv till.
Mark’s finns hos Humlegården och kostar 995 kr.

Allt som ingick i kartongen, IKEA-style.

Här ser ni den spännande packningen till höger. Inte helt självklart vad som är upp, ner, vänster, 45° höger eller bakochfram.

Plastdelar…

Det jag kallar droppbrickan, närmsta kopplingen mellan Kegwashern och Bottlewashern.

Spindeln färdigmonterad med alla pipar uppåt.

Undersidan av spindeln med alla vingmuttrar och 1/2″-kopplingen till pumpen. Klockan 9 och 3 ser ni skårorna som ska glida ner i droppbrickan för stabilitet.

En av två ”backar”. Flaskorna når inte underlaget så om man kör med Saniclean efteråt kan flaskorna stå och rinna av utan behov av flaskträd eller andra lösningar.

Spindeln monterad på pumpen.

Droppbrickan på Kegwashern.

Allt på plats, redo för backen med flaskor.

Vy från sidan.

Bottle Washern i sin helhet utan flaskor.

För min testomgång testade jag följande flaskor: 650cl ”Bomber” som tvätten är designad för, 33cl Longneck, 50cl Patentkorkflaska och 50cl Veteölsflaska.

Här ser ni hur bygeln sätter stopp för flaskan.

Här suger pumpen lite luft och strålen är därför för klen och pulserande.

Här är pumpen maxad med vätska och strålen betydligt högre.

För extra stabilitet kan man spänna fast de två komponenterna med två medföljande ståltrådar, det är dock inget krav.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!



Annons:
swish-e1439054456319 Gillar du Lindh Craft Beer? Vill du hjälpa till att hålla site:en vid liv och se fler inlägg?
Då kan du skicka en donation via Swish på Swishnummer 0700 827038.
Pengarna går oavkortat till brygg- och bloggrelaterade utgifter och inget bidrag är för stort eller för litet. Tack!