Posts in Category: Tester

Growlertest

Att flaska är inte världens roligaste uppgift och när man väl gått över till fat känns det som en dröm som går i uppfyllelse. Men faten är ganska klumpiga att ta med sig, även 9-litersfaten och till vissa tillställningar är flaskor för små och håller kylan dåligt. Där kommer growlern in som räddaren i nöden. Growlers är ganska vanliga i USA där man kan gå till sin stampub och köpa med sig två liter favoritbärs hem men tyvärr får vi inte göra det i Sverige.
En growler är egentligen bara en återförslutningsbar flaska modell större men de kommer i lite olika varianter. Jag har sedan tidigare en rostfri 1.9-liters snikvariant från Kina och den är lite tunn och smäckig och har enbart ett lager metall. Nu har jag även growlern som GrainFather tillverkar och den har två väggar med vakuum mellan, precis som en kaffetermos och även ett skönt handtag. Självklart är en termos bättre på att hålla värme och kyla än en vanlig flaska men hur stor skillnad är det egentligen? Det är sådana frågor som håller mig sömnlös om nätterna så då finns det bara en sak att göra; fram med en kalibrerad termometer och logga tid och temp.
Mitt temperaturtest gick ut på att fylla en stor kanna med kranvatten och blanda om ordentligt så det inte fanns några skillnader i temperatur, fylla upp bägge flaskor till toppen och sedan mäta temperaturen med jämna mellanrum tills dess att bägge nått rumstemperatur (knappa 22c). Kranvattnet såhär års är inte det kallaste (ca 13c) och kanske borde jag kylt det lite först men ganska snabbt in i testet stod det klart att det inte skulle behövas för att se differensen mellan de två. Skillnaden var enorm!

Efter ca 1,5 timme var Grainfathern fortfarande nästan ofärändrad (+0,2c) medan Kinagrowlern stigit 2,2c. Efter 12 timmar hade Kinagrowlern nästan nått rumstemperatur medan det tog Grainfathern 3 dygn!
Jag mätte även temperaturen på utsidan av flaskorna och där ser man tydligt vad som sker. Grainfathern höll nästan rumstemperatur hela tiden medan Kinagrowlern snabbt blev kall och sedan steg i takt med att innehållet blev allt varmare. Inte raketforskning men ändå intressant iaktagelse.

Slutsats
Jag valde att göra mitt test inomhus för att minska risken för felkällor som sol och vind men jag utgår från att direkt solljus skulle göra skillnaderna ännu större. En isolerad growler fungerar verkligen kanon och man slipper ha en kylväska med isklampar till ölen. Alltså, ska du på picnic i sommar är Grainfathergrowlern det självklara valet av dessa två. 12 timmars förvaring är inga problem med endast 2c ökning. Min Kina-grolwer går ju att ha till annat, blomvas kanske?
Grainfathergrolwern finns hos Humlegårdens Ekolager för 349kr och är en perfekt sommarpresent till sig själv som hembryggare.

Mätdatan

Fyllning
Lättaste sättet att fylla en growler är med en growlerfyllare som är en adapter man kopplar på sin ölkran (främst Perlick). Har man enbart picnickran hemma kan man sätta en ca 30 cm ölslang i kranöppningen så man fyller från growlerns botten och uppåt. Principen är densamma som vilken flaskfyllare som helst och Beergun fungerar också såklart även om det inte är något jag varken äger eller har testat. Slutligen så kan man mottrycksfylla med hjälp av en silikonpropp om skum skulle vara ett stort problem. Tanken med en grolwer är ju att man ska dricka upp sin öl ganska snart och då hinner oxidation inte bli något direkt jätteproblem, annars hade en rejält urblåsning av CO2 varit en bra idé. Låt sommarvärmen komma!

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons:

Några nya glas

Hofbräu 40 cl
Klassiskt ölmärke för Oktoberfestöl som har en stor ölhall mitt i centrala München. Glaset är väldigt tunt för stilen och har därmed ganska låg vikt. Det gör att det känns elegant, lätt plastigt men ändå så glaset ligger jätteskönt i handen. Funkar bäst till öl man dricker lite större volymer av med hög hinkabilitet, dvs långt ifrån ett provsmakarglas. Bra allroundglas för ljus öl med maltbetoning typ helles eller internationell pilsner. Till välhumlade öl finns det dock bättre glas. Ett glas som kommer gå varmt till grillen i sommar! Elegant var ordet.
59 kr på Barshopen

Jever 40 cl
En klassisk flöjt till Tysklands beskaste kommersiella pilsner. Perfekt tjocklek i glaset, dvs ganska tunt med inte allt för rundad kant. Jag ogillar när det är som en badring på glasets öppning, helst ska det vara fasat eller slipat så det nästan är vasst. Jeverflöjten har nätt fot och ganska liten hals men är ändå ett stadigt glas. Det känns välavvägt i handen med bra viktfördelning och vinkeln när man dricker känns som den följer strupen störmlinjeformat. Ett glas att dricka lite större mängder ur och kanske inte just Jever som ju är något av finsmakarens beskpils men jag ger ändå glaset nästan full pott. Välavvägt och smäckert!
59 kr på Barshopen

Berliner Kindl 40cl
Kristall-slipad fot vilket ser elegant ut men är förvånansvärt oskönt att hålla i, det vill liksom snurra sig ett åttpndelsvarv i handen om man fångar det fel. Glaset är oerhört högt och går inte in under mitt tapptorn utan att först vinkla det likt ett veteölsglas. Stort och klumpigt och känns obalanserat då det väger på tok för mycket. Mitt i särklass högsta glas, högre än alla veteölsglas till och med! Väldigt vackert på bild men inte en favorit att dricka ur på grund av klumpigheten. I 20-cl-tappning kunde den varit riktigt elegant och vackert likt ett champagneglas men nu blir det lite av en ”Burtan som varit på Tacobuffé”, fast vacker på bild då det vill säga…
69 kr på Barshopen

Radeberger 40 cl
Medelstort glas åt flöjthållet som nästan rymmer en stort stark. Avsmalnande fot som ligger skönt i handen och kupan har en fin sensuell form, lite sådär nygravid. Guldkanten runt munnen är lagom accentuerad och inte alls vräkig som de är ibland. En tjocklek som är diskmaskinsäker även om jag föredrar något tunnare gods. Trevligt standardglas som är bra allround till all lättdrucken ljus öl. Passar mindre bra till välhumlat eller stout såklart. Dock belgare då kupan och vinkeln gör att ölet kommer till sin fördel. Halsen kunde varit lite smalare.
79 kr på Barshopen


Spaten 50 cl
Jag har nästan svårt att vara objektiv med Münchenglas då det ligger så mycket känsla och tradition bakom att dricka de här ölen som t.ex. Spaten som uppfann ölstilen Helles och lanserade den 21e mars 1894. Historiens vingslag, precis som den trötta IPA-engelska-båt-skeppar-historien var het för 5 år sen, ger alltid öl ett mysteriskt skimmer och när det gäller tyska öl blir jag lite extra blödig. Denna sejdel är liten för stilen då Bayarnerna gillar sina enliters Maß (Maßkrug). Glaset är ändock kraftigt och ganska tungt. Handtaget är skönt svängt och ligger bra i handen med ett ovanligt bra tumgrepp med en liten pistolhane på (ja du kommer titta på bilden igen). Vackert slipat och alla designdelar är på insidan så man slipper den bubbliga utsidan. Garanterat diskmaskinsäkert och skålsäkert. Bra för oktoberfesten och kanske en kräftskiva eller två. Inte så elegant sejdel men ändå stilren och trevlig, odödlig och klassisk.
79 kr på Barshopen


Schneider Weisse 50 cl
Jag har ganska många veteölsglas och de är alla både lika och samitdigt olika. Just detta glas från Schneider skiljer sig då det nästan är helt rakt, de flesta andra weizenglas har någon form av kurva eller midja. Glaset är tungt och har rejält gods. Det är lättdiskat och utan krusiduller eller pretentioner. Lite som veteölsglasens 101. Jag tycker om det för det ger en bra skumkrona och är lätt att hälla upp veteöl i, utan överraskningar eller svårdiskade partier (jag tittar på dig Franziskaner!). Bra tyngd i botten där tyskarna gillar att skåla och det står stadigt på bordet. Ett trevligt veteölsglas dock utan större elegans.
79 kr på Barshopen

Schofferhofer weizen 50 cl
Det som urskiljer detta glas mot alla andra veteölsglas är dess markerade midja. Glasets medelpunkt viktmässigt är högre än midjan vilket gör det något ostabilt. Samtidigt är glaset något tunnare än många veteölsglas och dess öppning gör att man inte måste skicka foten mot himlen för att dricka vilket en snäv kupform gärna gör. Skönt att hålla i med det naturliga greppet under midjan men för den konservative tysken är glaset kanske lite för modernt. Bra tjocklek på glaset och rejält tilltagen botten.
65 kr på Barshopen

Weihenstephaner 30 cl
I Tyskland finns en hel del veteöl även på 30cl-flaska vilket kräver ett mindre veteölsglas än standardstorleken. Som svensk systembolagskonsument är detta glas mindre lyckat då man gärna vill ha hela ölets från flaskan i glaset för att inte missa jästfällningen men som hembryggare finns ju inte det problemet. Däremot händer det ofta att jag bara vill ha en kleine hefe och inte en halvliter. Då är detta glas helt suveränt! Jag tycker slipningen är väldigt vacker på både detta och det större halvlitersglaset som jag också har även om grumlig öl som veteöl inte ger glaset den rättvisa bedömningen det förtjänar. Svårdiskat tyvärr då en vanlig diskborste inte går ner i foten så min barnflaskeborste får åka fram (inte kör ni väl öl glas i diskmaskinen? Jo jag har några fulglas jag gör det med faktiskt om jag ska vara ärlig). Summa sumarum ett väldigt trevligt veteölsglas som jag verkligen rekommenderar. Nätt och fint!
59 kr på Barshopen

Bitburger 50 cl
Bitburger är en av Tysklands största pilsnerproducenter och ölet var tidigare stilförebild för Tysk Pils hos SHBF innan man i senaste versionen tog bort den och kvar blev endast Jever som, även om jag tycker den är väldigt god, är i överkant för vad alla andra pils åstadkommer i beska. De traditionella Bitburgerglasen är väldigt speciella med sin raka form och lilla fot där man gärna ska sätta en liten pappersbit (kjol?) som samlar upp skum som rinner längs kanterna. Detta glas är på 0,5l och är ganska ovanligt att få på krogen i Bitburg/Trierområdet där 0,2l och 0,3l är vanligast. Glaset är tunt och lätt för sin stora storlek. Det är skönt att både hålla i och dricka ur och det framhäver ljusa öl bäst. För att vara just Bitburger gillar jag de mindre storlekarna lite mer och 0,2-varianten är faktiskt mitt absoluta favoritglas (inom alla stilar) just nu. Bitte ein bit!
69 kr på Barshopen

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons:

Monster Milll MM3

Jag påbörjade förbättringen av min gamla maltkross genom att bygga en större hopper men sen fick jag tipset från en läsare att limmet i det kompositmaterialet jag använt är hälsovådligt. Nånstans i det här skedet bestämde jag mig för att uppgradera hela krossen och även själva krosstationen (skåpet behövdes till tvättstugan dessutom). Därför har jag nu gått över till en Monster Brewing Hardware ”Monster Mill MM3” som har tre valsar istället för mina tidigare två. Det är fortfarande endast en drivande axel och ett ”par” av två valsar som går att justera avståndet på för att finlira krossgraden men malten kommer nu förkrossad av den övre valsen. Övre valsparet krossar på 1,5mm så det som främst sker är att skalen avlägsnas från kärnan så intakta som möjligt, eventuellt delas kärnan i någon enstaka bit också. Det undre paret, dvs extravalsen och den drivande övre valsen (en vals jobbar dubbelt) krossar sedan kärnan till önskad storlek från nära 0mm upp till 1,4mm. Jag har tidigare krossat all min malt på 1.0mm, dels för jag tycker det fungerat bra i mitt bryggverk men större har inte varit ett alternativ då jag kör med en hel del vete som är mindre i storlek och passerar krossen knappt krossad på 1.2mm. Fördelen, den enda fördelen, med en tredje vals är att skalen inte blir lika krossade som man vill ha kärnan. Hela skal underlättar genomströmningen av vört genom maltbädden och är ett krav för RIMS-verk som jag använder. Brygger man med BIAB (utan recirkulering) är detta inte alls lika viktigt och man kan krossa betydligt finare. Ju finare krossning desto högre utbyte (eller kanske främst snabbare och kommplettare konvertering) av malten sker men ju fler skalbitar desto större risk för strävsmakande tanniner i ölet i slutändan. Det gäller att hitta den gyllene medelvägen här och vad som är rätt för mig är kanske odugligt för dig, en av anledningarna till att många köper en egen kross istället för att köpa färdigkrossad malt. För mig är även färskheten på malten av yttersta vikt. Jag krossar direkt före jag ska mäska in numera. De färskaste och finaste maltsmakerna går förlorade snabbt och efter någon timme är de oxiderade och borta. Tänk er att ta en tugga av ett äpple och låta det stå framme, syre reagerar med innehållet när skalen är borttaget och oxideringen är ett faktum. Visst är det en tidsbesparing att mala kvällen innan men jag har löst just den biten på ett annat sätt, automatiserad krosstation. Detta är såklart finlir och det går att göra bra öl med färdigkrossad malt som legat hos posten några dagar och i ett bryggeri några veckor men ska vi jaga de där sista procenten bättre öl (vilket jag tycker att vi ska) så är det bättre att krossa precis före bryggning och inte en vecka innan…

Storleken har betydelse…
Ja på krossning då alltså, inte själva krossen. Jag har fått reda på av Åbros bryggmästare att de krossar all sin malt på 0.37mm vilket är betydligt mindre bitar än jag hört någon hembryggare krossa på men troligtvis har de väldigt många valsar eller så förfuktar/våtkrossar (wetmilling) dom malten vilket är extremt krångligt i hembryggarsammanhang. Däremot kan man försiktigt förfukta malten genom att spraya den med 2% vatten mot maltmängden (5 kg malt ger 1 dl vatten) en kvart före man krossar den, en metod som förvisso ger helare skal mot finare krossning men man får passa sig så det inte blir fukt i kvarnen som kan ge upphov till rost och kanske mögel i längden. Fukten tränger dessutom in i maltkärnan och gör den mjuk och mjölig vilket kan ge lite ”mosigt resultat”. En metod att experimentera med om man har problem med lakningen men annars skulle jag avråda då den ger lite mer mjöl i resultatet (se jämförande bilder längst ner i detta inlägg). Vete ska tåla samma vattenbehandling trots avsaknaden av skal men när jag testat så vill inte krossen nypa tag i veten som blir silkeslen så den skulle jag avråda helt till att förfukta, även om Braukaiser säger annat. Att kvarnen kan ha svårt att nypa tag i malten är även något jag märkt för ”vanlig” kornmalt.
Tillbaka till Åbro, att krossa så smått som 0,37 mm är även det något jag starkt avråder från om man inte gillar huvudvärk och blaskande under sin bryggdag, det är ganska nära mjöl vi diskuterar här. Men med tre valsar kan 0,6-0,9mm däremot vara något att experimentera med. Börja stort och minska succesivt allteftersom du märker att det fungerar, främst lakningen.
Mindre krossstorlek på malten ökar utbytet och effektiviteten, det är därför man strävar nedåt i storlek. Att öka sin effektivitet är dock inget större självändamål för hembryggare eftersom våra små maltmängder inte ger några större besparingar från 75 till 80% brygghuseffektivitet. På sin höjd kan vi spara 5-10kr per bryggning vilket är en struntsumma på sex timmars nedlagd arbetstid men för stora bryggerier rör det sig om många tusenlappar per dag och då blir det genast mer intressant. Något som är desto viktigare (iallafall för mig) är att få en jämn effektivitet från bryggning till bryggning så OG:t hamnar som förväntat +-2ö. Det är trist att hamna t.ex. 10ö för högt med en för stark öl som resultat eller missanpassad beska för stilen då ölets alkoholhalt inte balanserar mot beskan t.ex. Den gyllene medelvägen, lagom, perfekt för just min utrustning. Det är vad man ska fokusera på. Det ska vara roligt att brygga och en igensatt lakning är oerhört trist. För låg effektivitet kan kännas nedslående också, som om det skulle vara ett tecken på att man är en sämre bryggare men jag tycker man inte ska dra det här för långt. Ligger man i spannet 70-80% så kan man gott vara nöjd. Under 70% så finns ser jag det som en indikation på att något är lite snett i processen och det kan vara läge att undersöka och tweaka. För oss med bryggverk finns dock en begränsning i hur mycket malt det får plats och vill man brygga starka öl är en dålig effektivitet ingen höjdare. Då är det lite mer motiverat att jaga effektivitet än att spara 5kr på malt…

Stål och aluminium
Monster Millen, för det här är ett riktigt monster faktiskt, är en tung och gedigen pjäs som väger flera kilo och känns massiv och oförstörbar. Sidovagnarna/basen är tillverkad av 6061 aluminium medan de tre 6-tumsvalsarna är av en 1144 stållegering. MM3 finns i en 303 ”rostfritt stål-variant” men den är främst för större bryggerier som använder krossen dagligen och professionellt bruk. För hembryggare ska standardmodellen fungera mycket väl, tillverkaren anser att deras stålval bör göra att krossen håller för nästan dubbla tiden jämfört med konkurrenternas produkter vilket endast tiden kan utvisa för min del. Den härdade varianten kostar dessutom 2000kr mer än standardmodellen.
Krossen är extremt välbyggd med rejäla rattar och reglage. Något som överraskade mig är dock att den inte hålls ihop av något om den inte är monterad på en basplatta, den kan med andra ord falla isär så var försiktig med hanteringen innan den sitter på en träskiva. Jag monterade den på originalträskivan vilket man inte behöver, vilken träbit som helt duger gott sålänge det är rejält trä (inga klena spånskivor eller farligt limträ). Skivan satte jag sedan i ett köksskåp från IKEA som rymmer en avdankad jäshink jag samlar malten i. På detta sätt slipper jag damm i bryggeriet.

Hastighet
Monster Mill MM3 krossar väldigt snabbt, malten fullkomligt flyger igenom även på låga varv. Med min nya krossstation och stora hopper spelar hastigheten i-och-för-sig inte längre någon roll, jag häller i malten, trycker på start och förbereder annat i bryggeriet men för den som som handvevar eller sitter med en skruvdragare är detta kanske intressant fakta. Monster Mill 3 kräver en rejäl borrmaskin för att fungera optimalt eftersom en vals ska krossa malten två gånger men min 30 år gamla Bosch på sladd är en duglig partner som klarar av att snurra på ca 180 RPM även om det är precis på gränsen styrkrmässigt. Jag skulle inte rekommendera en batteridriven skruvdragare för 299kr från Biltema för denna uppgift, det krävs rejälare doningar.
Hur blir resultatet då? Jo den krossar riktigt snyggt och korrekt på de inställningar jag testat hittills (0,9mm och 0,8mm). Skalen har inga taggiga kanter från slitskador och det blir anmärkningsvärt lite mjöl. Just mjöl är något som ger grumligt vört med mycket varmdruv både vid uppkok och efter kok så jag försöker hålla mängden nere så gott det går. Kärnan delas i 4-5 delar som är jämnstora och intakta. Se bilder längst ner i inlägget.

Vad ingår
Krossen går att köpa lös med bara sidostyckena och valsarna. Sedan finns basplatta och påmatningstratt, förlängning eller påbyggnadsdel till påmatningstratten och handvev som separata tillbehör. Jag rekommenderar påmatningstratten då den även har ”långsidorna” på kvarnen som annars är exponerade. Påbyggnadsdelen är främst för oss som maler mycket malt (över 10 kg) och som vill kunna gå ifrån kvarnen under själva krossningen. Påbyggnadsdelen rymmer upp till 17 kg (!) och bör duga för de flesta hembryggares behov. För standardstorleksbryggare vilket jag anser 19-25l vara, går det alldeles utmärkt med standardtratten som rymmer 5 kg, att fylla på standardtratten i halvlek vid behov tar ju 5 sekunder. Basplattan som följer med i ”standardtrattpaketet” är smidig, även om det är en simpel träskiva är det skönt med färdigt hål i botten och skruvhål som passar direkt in i krossen.

På minussidan
Såhär långt i recensionen är allt guld och gröna skogar men det finns två nackdelar med denna kross. Den mest uppenbara för många är kanske priset, ja den är ganska dyr; 2295kr för själva krossen, 695kr för tratten och skivan 395kr för påbyggnadsdelen. Kvalitén på denna kross är dock oerhört hög och den kommer prestera väldigt länge. Men man får valuta för pengarna tycker jag och för de med andra dyra hobbys hobbys (cykling, motorsport och ridsport är kostsamma har jag hört) är denna pryl kanske inte en ögonbrynshöjare men av någon anledning är många ölbryggare ständigt på jakt efter att i det längsta hålla kostnaden nere så mycket som möjligt. Vill man spara en slant med denna kross går det bygga påmatningstratt och basplatta själv, krossresultatet blir precis lika bra…
Den andra och främsta nackdelen är något som lever kvar långt efter att man glömt prislappen, nämligen att krossen är väldigt krånglig att justera eller rättare sagt kontrollmäta kross-storlek på för justeringen i blindo är busenkel. Det ligger i en trevalsars natur att det är den undre valsen som man justerar avståndet på för krossning nummer två. Problemet är att det inte går att komma åt den valsen med bladmåttet utan att först montera bort påmatningstratten (för att öppna upp sidan) och sedan ta bort hela krossen från basplattan för vinkelns skull. Först då kan man föra in ett standardbladmått på korrekt sätt och mäta/justera avståndet. Detta är alltså inget man vill göra speciellt ofta och definitivt inte för olika maltsorter (t.ex. korn och sedan vete) under samma bryggdag. Lösningen är såklart att ställa in en optimal storlek för allt man krossar och sedan behålla den öppningen mellan valsarna, för alltid, i evighet, amen. Detta är ändå min föredragna metod men emellanåt vill kontrollfreaket i mig kolla att inga valsar smygit iväg åt något håll, då är det tyvärr demontering som gäller… Krossstorleken är tyvärr inte heller markerad på rattarna, trots att grundinställningen på 1.1mm är förinställd från fabrik, så det går inte att höfta någon justering utan demontering. Tillverkaren rekommenderar att man gör en markering själv det första men gör, detta kunde de gott ha kostat på sig att rista in från fabriken tycker jag.

Sammanfattning och omdöme
Jag upplever att detta är en extremt gedigen maltkross som krossar malten oerhört bra, bättre än allt annat jag sett faktist. Tre valsar är lyxigt och väldigt tungdraget men krossningen blir verkligen perfekt med vackra skaldelar (endast en ölnörd kan se skönheten i ett krossat skal). Jag kan inte ge annat än full pott för krossresultatet och kvalitén på själva krossen även om jag tycker konstruktionen för kontroll av bredd mellan valsarna är undermålig. Instruktionen för montering, både av påmatningstratt och påbyggnadsdelen var inte heller så bra med en dåligt kopierad bild som visade tillvägagångssättet så jag fick klia mig lite extra i huvudet och konsultera bilder på nätet innan jag insåg att jag satt muttrarna på fel sida (de ska vara på utsidan så vet ni det). Jag tror verkligen jag kommer ha denna kross resten av livet om jag bara sköter om den lite och jag rekommenderar den helhjärtat. Om ölet kommer bli betydligt godare än om du krossat den med en Bulldog Maltkross för under halva priset? Inte så länge du inte har problem med tanniner från dåligt krossade skal. Men möjligheten att finlira sin krossstorlek för att få bra lakning eller cirkulering, det går tveklöst! Sammanfattningsvis; Monster Mill MM3 är en grym kvalitétsprodukt men kanske inte det allra första man lägger pengar på som hembryggare. Monster Mill MM3 finns att köpa på Humlegårdens Ekolager för 2295kr och här är länk till tillverkaren Monster Brewing Hardware.

Valsarna vilar på lager (kullager?) av brons som ska ge lågt motstånd dvs. hög hastighet med lågt slitage.

Ser lite ut som en gubbe med stor näsa.

Här ser man de två övre valsarna och den undre justerbara ”finkrossarvalsen”.

Påmatningstratten är triangeln och sidorna ner övre krossen. Påbyggnadsdelen är bara ”boxen” ovanpå.

Låsskurvarna på sidan ska dras åt för hand och är till för att låsa fast inställningen på valsarna så man inte ändrar inställning av misstag.

En tvåvalskross mäter man avståndet mellan valsarna rakt ner uppifrån som denna vy men dessa valsar är ju fixerade på 1.5mm på denna modell.

Därför får man montera bort påmatningstratten, lägga krossen på sidan så man kommer åt, och mäta mellan det övre paret och den tredje valsen.

Bladmått, kostar ca 40kr och finns på både Biltema, Claes Ohlson mfl. Borde ingå i priset på en premiumkvarn som detta.

Basen, träskivan, har ett utsågat hål lagom stort för krossen och fyra hål för de medföljande skruvarna.

Här markerar jag hur stort hål min krossstation behöver för att montera skivan fast i köksskåpet. Själva hålet vill jag inte visa, det blev inte så snyggt med tanke på vilket värdelöst material IKEA använder i sina grejer. Jag tog upp hålet med ett borrat hål och sedan en sticksåg. Hålet täcks ändå av basplattan till krossen så hålet får vara precis så fult det vill!

Det fiffiga med köksskåp är att hyllplanen går att anpassa perfekt till uppsamlingsskärlet, i detta fall en gammal avdankad jäshink jag precis får plats med 11 kg malt i. Borren är farfars gamla faktiskt så den har mååånga år på nacken. Kvalité lönar sig i längden… Krossstationen kunde fått vara 5 cm längre/djupare men borren vilar precis på handdaget samt stödhandtaget som täcks av borrhuvudet i denna bild.

Såhär ser min nya krossstation ut. Jag saknar en snyggare strömbrytare, just nu använder jag mig av en förgreningsdosa med knapp på men jag ska lösa någon elegantare lösning vid tillfälle.

Till vänster; förfuktad malt (2% vatten som dragit en kvart). Till höger; torr malt direkt från maltsäcken. Bägge körda först genom 1,5mm (den låsta storleken) och sedan på 0,8mm på undre krossparet. Notera mängden mjöl bredvid och den vänstra högen. Mängden är inte den samma utan några nävar av bägge. Vill man göra ett vetenskapligt test av detta krävs staplade silar som används för att utvärdera malt på professionell nivå. Accidentalis brewing har gjort precis detta test fast ordentligt för den som vill nörda ner sig.

Närbild på den förfuktade malten. Skalen är väldigt snygga och hela med perfekt isärtagning. Kärnorna är dock mosiga och lite mjöliga, snudd på mjuka.

Torrkrossad malt. Skalen är väldigt snarlika från den våtkrossade men notera att kärnorna ”spruckit” till mindre bitar men ser ut som pärlsocker. På en tvårullars kross kommer skalen se betydligt mer olika ut där den torra malten kommer ha mindre skalbitar.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons:

Experiment med RO-vatten med salter och mjölksyra jämfört med kranvatten

161025_lindhcraftbeer_ro_test_001För ett halvår sedan köpte jag ett vattenfilter för omvänd osmos även kallat RO-filter (reverse osmosis). Det är en vattenfiltreringsmetod som inte använder sig av kemikalier utan förlitar sig på det osmotiska trycket för att dra vattnet genom ett filtermembran. Det filtrerar bort uppåt 97-99% av alla salter och orenheter man kan tänkas ha i kranvattnet men procenten sjunker ju mer lösta salter man har. (Sidospår; vissa farliga partiklar kan dock passera filtret så läs på ordentligt om du har okänligt vatten.) Jag har ganska mjukt vatten direkt ur kran så behovet av RO-filter var egentligen inte så stort. Men så fick jag lite Ebay-feeling och köpte allt möjligt onödigt för att kompensera att jag inte kunde brygga så ofta när vi mellanlandade i den lilla lägenheten i Södertälje före husköp.
Tanken med ett RO-filter inom hembryggning är dels att få mindre salter så man kan bygga sitt bryggvatten från scratch men även att sänka pH:t genom att sänka vattnets buffertförmåga genom avlägsnandet av främst karbonater. När man väl har RO-vatten, eller destillerat vatten också för den delen, så kan man välja om man vill späda ut sitt befintliga vatten, t.ex. hälften ROvatten ger ju halva mängden av de salter som finns i kranen, eller börja från ett rent blad. Varför man ska justera sitt vatten med salter har jag diskuterat tidigare i mitt vattenbehandlingsavsnitt så som kort sammanfattning säger jag att det har med godare smak på ölet och bättre bryggprocess att göra.
I går fick jag tummen ur och installerade mitt RO-filter, något som jag länge tyckt verkade krångligt men som visade sig ta 5 minuter. Men några genomspolade inkörningslitrar senare föddes en idé; Hur stor skillnad på pH i mäsken blir det det egentligen på mitt nya RO-vatten jämfört med kranvattnet? Och om jag tillsätter salter, hur stor skillnad i pH gör det? Och kan jag nå enda ner till pH 5.2 med enbart den väldigt ljusa pilsnermalten och mitt nya vatten ihop med 100 mg/l Kalcium och mjölksyra under smaktröskeln på 0,25ml/l? Som vanligt med mig så kan jag inte släppa en idé som väl fått fäste så därför designade jag ett litet experiment för att kunna mäta pH i en matrix av olika mäskvarianter. Vidare föddes idéen om att testa hur mycket mäskens tjocklek, dvs vatten i förhållande till malt, faktiskt påverkar pH:t. Att pH sjunker med tjockare mäsk är känt sen länge men hur mycket då?

Frågeställningar
Hur stor blir skillnaden i pH på en mäsk med 100% extraljus premium pilsnermalt från Weyermann i mitt kranvatten jämfört med RO-vatten?
Hur stor blir skillnaden i pH om bägge har 100ppm Kalcium i sig?
Hur stor blir skillnaden i pH på mäsktjocklekar 3:1, 4:1 och 5:1 dvs. vattenmängd i förhållande till malt.
Hur stor blir skillnaden i pH med fyra adderingar av mjölksyra, både med och utan salter?

Metod
De 60 olika mäskproverna gjordes som en matris med axlarna rent kranvatten, RO-vatten, tre mäsktjocklekar, 100ppm Kalcium samt fyra styrkor på mjölksyra.
För att inte få så hiskligt många prover gjordes alla mäskar i en 3×4-grupp som sedan doserades med mjölksyra fyra gånger.
Mäsktjocklekarna 3:1, 4:1, 5:1 tillverkades genom att ta vatten i gram mot malt i gram; 150g:50g, 200g:50g, 250g:50g.
För att lättare dosera 100ppm Kalcium (CaCl) tillverkades 1000g bryggvatten även om bara 150+200+250g användes.
Mäskvatten uppmättes till 75c i kastrullen före gramdosering på våg vilket sänkte temperaturen 3-5c. Vid inmäskning höll tempen i mäsken ca 68-66c.
Mätning av pH skedde när mäsktemperaturen sjunkit till temperaturspannet 20-24c.
PHmätaren sköljdes snabbt med RO-vatten mellan varje mätning och överflödigt vatten skakades bort.

Mjölksyra eller Lactol
När jag brygger öl är min totala mängd mäskvatten och lakvatten för en normalbatch 80l med 12kg malt vilket ger en malt/vattenratio på 6.67:1
Med mina 50 gram malt motsvarar det en tredjedels liter vatten eller 333 gram.
Smaktröskelvärdet för Lactol säger många är 0,25ml/l vilket motsvarar mina 20ml/80l jag brukar tillsätta till en 60l-batch. Om detta värde är för 80% eller 88%-ig lactol som verkar vanligare i USA vet jag inte. Vår svagare 80%-iga ger i så fall 0,27ml som smaktröskel istället.
0,33l * 0,25ml/l ger 0.083 ml 80%-ig mjölksyra vilket är ganska svårt att mäta upp i mitt lilla hemmabryggeri. Därför spädde jag ut min mjölksyrelösning med RO-vatten till 10% genom att ta 8ml Lactol blandat med 56ml vatten. Smaktröskeln skulle då hamna på ca 0,67 ml mjölksyra istället men för enkelhetens skulle siktade jag på 0,5ml istället vilket min minsta pipett kan mäta upp hyffsat bra. PH i enbart den 10%-iga mjölksyran höll 1,5 och jag kunde inte låta bli att droppa en droppe på tungan, det är rejält surt vill jag lova!

Mäskar att mäta
1. Kranvattenmäsken
Värm vatten till 75c.
Dela upp på 150g, 200g, 250g i tre muggar med 50g malt i vardera.
Mät pH vid 20c.

2. Kranvatten och Mjölksyra
Värm vatten till 75c.
Dela upp på 150g, 200g, 250g i tre muggar med 50g malt i vardera.
Tillsätt 0,5 ml 10%-ig Lactol.
Mät pH vid 20c.
Upprepa med 0,5 ml 10%-ig Lactol och mät pH tre gånger till.

3. Kranvatten med salt
Det behövs 0,29g/l CaCl för att nå 100ppm med mitt kranvatten.
Värm 1000g vatten till 75c och ha i 0,29g CaCl.
Dela upp på 150g, 200g, 250g i tre muggar med 50g malt i vardera.
Mät pH vid 20c.

4. Kranvatten med salt och lactol
Värm 1000g vatten till 75c och ha i 0,29g CaCl.
Ta ut 150g, 200g, 250g i tre muggar med 50g malt i vardera.
Tillsätt sedan 0,5 ml 10%-ig Lactol.
Mät pH vid 20c.
Upprepa med 0,5 ml 10%-ig Lactol och mät pH tre gånger till.

5. RO-vatten
Värm RO-vatten till 75c.
Dela upp på 150g, 200g, 250g i tre muggar med 50g malt i vardera.
Mät pH vid 20c.

6. RO-vatten med lactol
Värm RO-vatten till 75c.
Dela upp på 150g, 200g, 250g i tre muggar med 50g malt i vardera.
Tillsätt 0,5 ml 10%-ig Lactol.
Mät pH vid 20c.
Upprepa med 0,5 ml 10%-ig Lactol och mät pH tre gånger till.

7. RO-vatten med salt
Det behövs 0,37g/l CaCl för att nå 100ppm i ROvatten.
Värm 1000g vatten till 75c och ha i 0,37g CaCl.
Dela upp på 150g, 200g, 250g i tre muggar med 50g malt i vardera.
Mät pH vid 20c.

8. RO-vatten med salt och lactol
Värm 1000g vatten till 75c och ha i 0,37g CaCl.
Ta ut 150g, 200g, 250g i tre muggar med 50g malt i vardera..
Tillsätt 0,5 ml 10%-ig Lactol.
Mät pH vid 20c.
Upprepa med 0,5 ml 10%-ig Lactol och mät pH tre gånger till.

Mitt kranvattens innehåll
Ca 21
Mg 4,2
Na 19
So4 30
Cl 15
Hco3 79
CaCO3 96,4
PH 8,2
4,0 dH

Weyermanns Extra ljusa pilsnermalt
Pilsnermalt sägs normalt ha ett pH på 5,75 i destillerat vatten, en så kallad ”Congress mash pH”. En Congress mash är ett kontrollerat sätt att mäska på där man finmaler malten till mjöl och mäskar i destillerat vatten. Den ljusa malten jag använder i testet landar i höjd med vetemalt på 6,0 vilket gör den svår att arbeta med. Skilladen mellan pilsnermalt och den amerikanska 2-radiga ”2-row” som ligger mellan pilsner och pale ale-malt ska vara från 5,75 till 5,7. Nedan är Braukaisers sammanställning på olika basmalters pH i destillerat vatten. Tittar man på den kännds det nästan orimligt att mitt pH skulle starta på 6,0.

charts_base_malt_ph_and_malt_acidity

Men om man tittar över en sammanställning över ”Congress mash pH” i boken ”Water: A Comprehensive Guide for Brewers” så finns där en Tabell 8 där det återfinns två olika pilsnermalter där den ena har samma låga EBC-värden som den malt jag brukar använda. Mycket riktigt finns där även ett pH nära 6,0 (5,96) vilket innebär att jag fått helt rimliga siffror från mitt test.

congress-mash

Bilder från experimentet

img_4067Mitt RO-filter efter tips av Micke Eklund. (Länk till hans blogg)

161025_lindhcraftbeer_ro_test_002Två omgångar med 300 gram pilsnermalt krossades (totalt 600 gram) och kontrollvägdes.

161025_lindhcraftbeer_ro_test_003

161025_lindhcraftbeer_ro_test_004

161025_lindhcraftbeer_ro_test_005Sen vägdes 50 gram upp i 12 muggar.

161025_lindhcraftbeer_ro_test_0068 ml 80%-ig lactol späddes ut med ROvatten till 10%.

161025_lindhcraftbeer_ro_test_007pH på den färdiga mjölksyrelösningen var 1,5 och smakade rejält surt (obs don’t try this at home).

161025_lindhcraftbeer_ro_test_0081000g vatten vägdes till kranvatten med salt och 1000g till RO-vatten med salt. De andra två behövde inte en kontrollerad mängd för värmning utan endast till 150g, 200g och 250g (3:1, 4:1, 5:2).

161025_lindhcraftbeer_ro_test_009

161025_lindhcraftbeer_ro_test_010Salt till kranvattnet 0,29 gram medan RO-vattnet fick 0,37 gram. Detta är verkligen inte min önskade precision men också därför jag gjorde 1 liter av respektive vätska istället för endast den mängd jag behövde. Salterna löser sig dock helt på mycket kort tid.

161025_lindhcraftbeer_ro_test_011Kalibrering av pH-mätaren före testet.

161025_lindhcraftbeer_ro_test_012

161025_lindhcraftbeer_ro_test_013Vattenvägning av varmt vatten vilket medförde min önskade temperatursänkning på ca 5c från 75c till 7c i måttet och 66-67c i mäsken.

161025_lindhcraftbeer_ro_test_014

161025_lindhcraftbeer_ro_test_015

161025_lindhcraftbeer_ro_test_016

161025_lindhcraftbeer_ro_test_017Provtagningen skedde när temperaturerna började närma sig 20c för bättre mätvärden.

161025_lindhcraftbeer_ro_test_018

161025_lindhcraftbeer_ro_test_019

Förklaring av tabellen med mätdata
I tabellen nedan har jag sammanställt all mätdata. Mitt kranvatten kallar jag i tabellen för H2O medan det RO-filtrerade vattnet heter RO. 100ppm Ca motsvarar mängden Kalcium i vattnet.
Sista kolumnen innehåller kontrollvärden/referens uträknade med EZ water calculator för den tunnaste mäsken dvs. 5:1. För att få ett startvärde nära mitt mätvärde av ROvatten+malt använde jag vetemalt pH 6,04 istället för pilsnermalt pH 5,75. Se nästa rubrik för mer info om detta.
Det blåa fältet motsvarar ungefär min maximala mängd mjölksyra och lägsta pH för mitt kranvatten, korsrefererat mot tidigare bryggningar.
Det gröna fältet motsvarar ungefär min maximala mängd mjölksyra och lägsta pH för mitt RO-filtrerade vatten framöver.
Mätvärde inom parantes betyder att pHmätaren velat mellan de två värdena men stannat på det som inte är inom parantes. Skulle eventuellt kunna vara mittemellan de två då t.ex. 5,2 (5,3) skulle skrivits som 5.25. PH-mätarens noggrannhet är dock en begränsning i denna prisklass och de som visar två decimaler har inte större noggrannhet än de som avrundar.
PH-mätaren kalibrerades på tre punkter (4.01, 7, 10.01) två gånger före detta test för säkerhets skull.

Mätdata
matdata2

Resultat
Mitt grund-pH med enbart denna ljusa basmalt är 6,0-6,1 med kranvatten, 5.9-6,0 med salt, 6.0 med RO och 5.8-5.9 med RO + salt.
Tjockare mäsk sänker pH max 0,1. För min del innebär det att gå från 60l till 36l i mäskningen vilket inte går i nuvarande bryggverk. Att gå från 5:1 till 4:1 dvs 48l skulle vara möjligt men ger troligtvis max 0.05 i pH-säkning vilket känns för lite.
CaCl på 100ppm sänker pH 0.1.
RO-vatten sänker pH ca 0.1 mot kranvatten.
Lactol funkar mycket bra som pH-sänkare där 2.0ml sänker pH ett helt steg eller 1.0.

Slutsatser
Några samlade slutsatser att dra från resultatet och tabellen är att jag alltid kommer behöva använda Lactol, mörkare basmalt eller mörkare malt specialmalt för att komma ner i rimligt pH men att jag kan få en sänkning på 0.25, från pH 6.0 till 5.75 enbart genom att byta till Weyermanns normala pilsnermalt (enligt enligt EZ Water). RO, salt, och lactol i samma mängd jag haft tidigare kommer då ge 5.3 i pH mot tidigare 5.6. Det vill säga, som det är nu har jag tre val;
1. Ha i ännu mer lactol och tangera smakgränsen för mjölksyra.
2. Acceptera ett pH på 5,28 med maximala mängden 22ml 80%ig mjölksyra (20ml 88%ig) och mitt nya RO-vatten plus 100ppm Kalcium.
3. Byta basmalt till den normalljusa pilsnermalten och nå 5,18 med 15ml lactol (5ml under smaktröskeln) på 100ppm Ca i RO-vatten.

Diskussion
Jag är lite förbluffad över att den tjockare mäsken inte skulle sänka pH mer, något som har skavt lite i mina tankar kring mitt bryggverks krav på stor mängd vatten. Att jag äntligen hittat tydliga samband mellan malt, vatten och pH känns som en ögonöppnare och jag känner att jag blivit lite klokare som bryggare. Hur jag kommer gå tillväga framöver vet jag inte eftersom jag inte är övertygad om att jag behöver sjunka mer i pH än 0.2 mot tidigare dvs. till 5.4. Men att jag kommer använda RO-vatten till viss eller fullständig del är säkert. Det känns bra att inte behöva anpassa mig efter vattnet utan vattnet får anpassa sig efter mig. Att ha utrymmet att kunna få pH lägre än jag vill utan att gå över smaktröskeln för mjölksyra känns skönt och nedan är en uträkning i EZ water som visar just detta med Weyermanns vanliga pilsnermalt, RO vatten, 100 ppm Kalcium och 15 ml mjölksyra dvs. 5 ml under smaktröskeln och ett pH i lägsta delen av rekommenderade spannet.

mitt-nya-ph

Felkällor och förbättringar
Som med alla tester på hobbynivåer är noggrannheten på instrument inte på så hög nivå. Jag har in i det längsta försökt vara noggrann och använt nykalibrerad utrustning.
Som förbättring borde jag ha gjort ett stort vattenbad på 66c där proven fick stå i. Det skiljde ungefär 1c mellan 5:1 (varmare) än 3:1 genom mäskning och sedan avsvalning.
Dessutom borde jag har malt malten 50g i taget för att inte vissa prov skulle fått mer eller mindre skal än någon annan.
Jag valde att mala min malt på 1.0mm vilket motsvarar normala hembryggarförhållanden men finmald malt hade eventuellt gett ett jämnare resultat.
För att öka noggrannheten borde provet utförts på minst 1 liter per prov.

Referenser och mer läsning
Weyermanns PPT; För en enkel (och ful) sammanfattning över pHts effekt på mäsken och öl rekommenderar jag http://www.weyermann.de/downloads/pdf/Weyermann_TKW_Mash-pH_2010.pdf
Braukaiser om pH
Palmer John, Kaminski Colin, ”Water: A Comprehensive Guide for Brewers”, Tabell 8

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons:

PH-test med salter och Lactol

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_001Bakgrund
En stor nackdel med att brygga med bryggverk som har pumpar (men även med BIAB) är den stora mängden vatten som krävs i mäsken för att bryggverket ska fungera. Vattenmängden i sin tur ger ett högre pH i mäsken än vad enzymerna föredrar. Detta justerar man via vattenbehandling med salter, mjölksyra (Lactol) eller ibland fosforsyra vilket dock är lite svårare att få tag på i Sverige. Jag som tycker om att brygga ganska ljusa öl får dock stora problem att nå mitt önskade pH med enbart salter men faktum är att inte ens den rekommenderade maxmängden mjölksyra för att komma ner i pH 5.2-5.4 räcker. John Palmer menar att under 250 mg/l märks inte smaken av mjölksyra i ölet medan Kai Troester (Braukaiser) som gjort smaktester på detta kommit fram till att man kan komma undan med uppåt 400 mg/l (övre smakgräns) (1) något som Brülosphy konfirmerar (2). Även Jeff Sparrow nämner samma siffra i sin bok Wild Brews; “The human palate can recognize lactic acid at 400 parts per million…” (3).
Det experiment jag redovisar för nedan är varken gjort för att testa smaken på mjölksyra eller smakgränsen/tröskelvärdet för att känns smaken av mjölksyra utan för att testa hur mycket mer än de 20 ml jag brukar tillsätta som skulle krävas för att gå från 5.6 till 5.2-5.3 eller vad jag nu siktar på. Vad som är det perfekta mäskpH:t tänker jag inte heller diskutera i detta test för det finns en rad olika teorier beroende på vem man frågar, Kai Troester på Braukaiser.com tycker 5.4-5.6 är ett bra spann medan Wolfgang Kuntze tycker att 5.2-5.4 är lämpligt. John Palmer däremot tycker att; “…for best results, the mash pH should be (…) 5.4 to 5.8 when measured at room temperature.” (4) medan författarna av Brewing: Science and Practice tycker att ”Infusion mashes are best carried out at (…) pH values of about 5.5 5.8.” (5). Vi lämnar diskussionen kring optimalt mäskpH därhän och går vidare.

Linjär ekvation
Det som både uträkningar i Wolfgang Kunzes bok Technology brewing and malting (6) och Beersmith hävdar är att ekvation för pHsänkningen med mjölksyra är linjär dvs att en bestämd mängd mjölksyra sänker pH:t i mäsken lika mycket oavsett startvärde. T.ex. om 3 ml mjölksyra sänker pH 0.1 från 5.9 till 5.8 så kommer 3 ml sänka pH från 4.2 till 4.1. För mig känns detta inte rimligt eftersom mjölksyra är en ganska svag syra. Beersmith säger att jag i mina fullstora batcher (11kg extraljus pilsnermalt och 60l mäskvatten) ska tillsätta 4,6ml 80%-ig Lactol för varje 0,1 i pHsänkning jag vill uppnå, oavsett om startpH är 6.0 eller 5.0. Nu kommer testa test att fokusera på mjölksyra men andra sätt att sänka pH redovisas på samma sätt dvs. 0.1 i pH per kilo oavsett startvärde:

För att sänka 0.1 pH/kg krävs:
Lactol 0.25-0.42ml
Syramalt 9-15g
Fosforsyra (10% styrka) 2.94-3,92ml
Fosforsyra (85% styrka) 0.2-0.27ml
Gypsum CaSO4 1-1.3g
CaCl 0.9-1.1g

Dessa siffror som jag tyvärr tappat källan till är förvisso inom ett spann men utgår inte från att det skulle vara skillnad på startvärde…

Frågeställning
Hur mycket sjunker pH:t på min mäsk, med min malt och mitt saltbehandlade vatten, genom att tillsätta 80%-ig mjölksyra och är denna sänkning linjär?

Metod
Min metod för att testa detta var att göra en minimäsk som fick 5 kontrollerade mängder mjölksyra för att mäta pHsekvensen på. För att hamna på en för testet smidig nivå delade jag min normala batchsize på 60 vilket gav en inmäskningsvattenmängd på 1 liter vid 20c eller 1000 gram. Med en standardmängd på 11 kg malt för att nå cirka 12 plato (1.048 ö) efter kok, delat på 60 hamnade jag på 183 gram basmalt vilket i mitt fall är Weyermanns extra ljusa premium pilsnermalt. Även min uträknade mängd Kalcium för 100 ppm delades på 60 vilket gav 0,42 gram KalciumKlorid (CaCl2). Jag värmde upp mäskvattnet till 66c och tillsatte Kalciumkloriden. Sedan tillsatte jag den nykrossade malten, rörde runt ordentligt och väntade en stund innan jag mätte start-pH:t, nollvärdet. Sen tillsatte jag 0,5 ml Lactol i taget fem gånger och tog varje gång ett nytt prov som kyldes till 20c för pHmätning innan provet återfördes till huvudmäsken.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_0021000 gram vatten vägdes upp istället för att mäta en liter då det inte är 20c som kommer ut kranen.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_003Vattnet värmdes till 66c före inmäskning.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_004183 gram basmalt före krossning.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_005Krossning på 1.0mm mätt med bladmått.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_006183 gram basmalt efter krossning.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_0070,42 gram Kalciumklorid. Hur noggrann denna billiga våg är låter jag vara osagt men mängden CaCl är inte avgörande för testresultatet.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_008Saltet ca 10 sekunder efter det tillsatts i 66c vatten.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_009En lätt vispning i vattnet ch 10 sek till löste upp saltet nästan helt.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_010Noggrann inmäskning.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_011

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_012Kylning av två stora beyggslevar mäsk för första pHmätning.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_013pH 6.1 på enbart vatten, malt och CaCl. Provet återfördes till huvudmäsken för att inte ändra mäskvolymen för varje prov. Mäsken värmdes upp till 66c efter varje gång.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_0140,5 ml 88%ig mjölksyra dvs. Lactol.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_015Nytt prov kyldes i kallvattenbad till ca 20c och proceduren upprepades totalt 5 gånger.

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_016

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_017

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_018

161020_lindhcraftbeer_lactate-test_019

Mätdata
screen-shot-2016-10-20-at-13-22-55
0.0 ml = pH 6,1 (Startvärde)
0,5 ml = pH 5.3 (-0.8)
1.0 ml = pH 4.9 (-0.4)
1.5 ml = pH 4.6 (-0.3)
2.0 ml = pH 4.4 (-0.2)
2.5 ml = pH 4.2 (-0.2)

Resultat
Med detta test har jag visat att pH inte sjunker linjärt utan avtagande beroende på mäskens pH.

Diskussion & felkällor
Även om jag försökt vara noggrann vid detta test är detta långt ifrån en vetenskapligt bevisad slutsats men jag tycker ändå att det blev tillräckligt tydligt för att på hobbynivå dra slutsatsen jag länge misstänkt, att pH sjunker mindre per ml mjölksyra ju lägre mäskens pH är. Nedanstående graf visar att jag med mina tidigare 20 ml mjölksyra hamnar på ca 5.5 i pH vilket är ungefär vad jag hamna i när jag bryggt senaste gångerna och att 10 ml ytterligare skulle krävas för att komma ner i pH 5.3. Nu återstår att testa om jag känner av den höga mängden mjölksyra och om jag ska byta till en mer normalt färgad basmalt, installera mitt RO-filter eller köpa fosforsyra. Men det är en annan blogg post det…

screen-shot-2016-10-20-at-13-22-59

Referenser
1. Troester, Kai ”Lactate taste threshold experiment”, http://braukaiser.com/wiki/index.php?title=Lactate_Taste_Threshold_experiment
2. http://brulosophy.com/2016/05/09/water-chemistry-pt-4-phosphoric-vs-lactic-acid-for-mash-ph-adjustment-exbeeriment-results/
3. Sparrow, Jeff. “Wild Brews” s.151
4. John J. Palmer. “How to Brew: Everything You Need to Know to Brew Beer Right the First Time.” Kapitel Understanding Mash pH
5. Briggs, Brookes, Stevens, Boulton. ”Brewing: Science and Practice” s.131
6. Kunzes, Wolfgang ”Technology brewing and malting” s.227

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons:

FastFerment

160630_lindhcraftbeer_fastferment_006Många hembryggares dröm är att ha ett koniskt jäskärl hemma, helst i stål. De är dock ganska dyra så därför har det kommit en variant i plast som heter FastFerment som jag har jäst i och utvärderat. Fördelen med koniska jäskärl är att man lätt kan tappa ut bottensediment dels före man tillsätter jäst men främst efter primärjäsningen för att kunna skörda jästen eller helt enkelt avlägsna den inför sekundärjäsningen/lagringen. Man behöver då inte flytta grönölet till nytt kärl för långlagring. Det är även lätt att skörda jäst samma väg. Det ökade trycket på jästen i och med konen hämmar också esterproduktion men min uppfattning är att det krävs betydligt större volymer/tryck för att detta ska ge någon märkbar smakskillnad. Jag har utvärderat FastFerment startkit som förutom den koniska jästanken innehåller vägghängningsanordning, golvställning, termometer, bärsele och en extra jäsbehållare.

Montering
Kopplingarna som ingår till FastFerment är inte tätslutande av sig självt så efter en ordentlig rengöring med PBW så ska alla hangängor på samtliga delar utom topplocket lindas med den medföljande gängtejpen. Dessutom finns det en del gjutskägg i gängorna till locket på jäskärlet så där ska man skruva av och på locket tio gånger före första användning. Ingen svårt eller speciellt jobbigt men ytterligare ett moment innan starten. Rengöringen var väldigt smidig då den stora 1-tums-kranen i botten tömmer all vätska på några få sekunder. Desinficering med StarSan var även det väldigt enkelt eftersom jäskärlet är så lätt att det går att skaka det i famnen. Golvställningen plockades ihop med några skruvar och sen var jäskärlet redo för vörten. En väldigt otydlig manual gjorde att jag lyckades med konststycket att montera kulkopplingen åt fel riktning vilket jag tyvärr märkte först när det var för sent, därför är den upp-och-ned på vissa av bilderna nedan. Tillbehören gick att skruva i underifrån ändå men inte riktigt lika lätt som med de gråa tillbehörsmuttrarna.

Användning
Ut åker StarSan, i åker vörten. Första bekymret uppstår där och då när jag ska syresätta vörten. När jäskärlet står på ställningen blir det så pass högt att jag inte kan tappa från mitt bryggverk via slang ner med någon vörtspridare. Den förvisso ganska stora öppningen är ändå för liten för att jag på smidigt sätt ska kunna vispa runt med min ballongvisp. Saftsil hade inte heller fungerat med öppningens storlek och med 22 liter vört i ”ägget” är det inte svårt att lyfta den men att skaka hela pjäsen kraftigt för syresättning var däremot ganska knöligt. Sen skulle jag flytta kärlet inklusive benställningen för jäsning i min matkällare tre rum bort. Det gick väldigt smidigt och den medföljande bärremmen behövdes inte för min del men har man bara väggställningen kan jag tänka mig att den är smidig. Har man en del StarSan även på utsidan så blir den hal som en ål så viss försiktighet rekommenderas vid flytt!
Jäsningen flöt sedan på bra. Ett stort plus till placeringen av termometern som når ca 10 cm in i vörten på en vettig höjd. Ni kanske undrar varför jag jäste denna i matkällaren och inte min termostatstyrda jäskammare? Anledningen är att jag jäser minst 40l men ofta 60l och FastFerment är så pass hög, både men ställningen men även med väggfästena att kärlet tar ett helt kylskåp i anspråk. Spelar mindre roll för många men stor roll för mig.
Efter jäsningen skulle jag tömma jäskärlet på bottensatsen inför flytt till fat. Någon jäst hade jag inte för avsikt att spara så detta blev första gången jag öppnade valvet nedtill. Till min stora förvåning hände ingenting, det hade blivit stopp av bottensats i kombination med en del humlepellets som hängt med ner i jäsningen. Jag försökte med en rad olika metoder innan jag fick ta baksidan på en rengjord sked och gräva ut en hel del tjock gegga så ”pluggen” lossnade. Man gör nog klokt i att låta bottensatsen sedimentera en timme och tömma ut den innan man tillsätter jästen. Detta är nog en klok metod även för att slippa suga ner syre uppifrån när jäsningen gått mer än några dagar. Själva flytten till fat skiljde inte något från hur jag annars gör och den medföljande slangnippeln passar bra i min silikonslang jag har en kulkoppling till Corneliusfat på. Diskningen gick sen lika smidigt som första rengöringen och plasten släppte kreusenringen lätt.

Sammanfattning och betyg
Min första upplevelse med FastFerment var lite blandad. Jag tyckte setupen var lite knölig mest för att det var så många lösa delar och manualen lämnade väldigt mycket att önska. Syresättningsproblematiken går att lösa på en rad olika sätt bara man är medveten om det i förväg. Jag gillade den låga vikten och den kraftiga bottenkranen. Något som däremot verkligen saknas som standard är ”samplingsporten” som finns som tillbehör, dvs en vanlig jäshinkskran som sitter 10-15 cm från botten där man kan ta prover ifrån för mätning men även flytta ölet till fat. Jag upplevde att tömningen av bottensatsen inte blev så ordentlig som jag hade önskat och en del sediment följde med ner i fatet. Mitt enda aber med FastFerment är egentligen att den är för liten för mina behov men för stor för kylskåpet då jag inte kan ha någon jäshink ovanför. Jag skulle gärna ha en i 70-litersklassen och en koppling ovantill för en blow off tube, det hade kunnat bli min ”standardjäsningstank”. Jag gillar tanken med att ha några olika jäststammar som får bo i några generationer i uppsamlingsbehållarna och mellanlanda i kylen.
Mitt samlade betyg ger den ändå väl godkänt men inte mina helhjärtade rekommendationer främst för att plasten inte är sluttätande från syre som t.ex. BetterBottles är vilket gör att man inte kan sekundärlagra så länge som man skulle önska med denna typ av jäskärl.

FastFerment kostar 995kr för jäskärlet, väggbeslag och jästbehållare eller 1995kr för startkitet som jag använt med golvställning och de andra tillbehören. Finns att köpa hos Humlegårdens Ekolager.

Plus
Lätt att bära och transportera, även utan bärremen.
Tömmer innehållet väldigt snabbt vid disk.
Smidigt med termometer som mäter inne inne i vörten. (tillbehör)
Bra literskala på sidan.
Prisvärd för att vara konisk.
Bra sanitärt vattenlås ingår.

Minus
Mycket kalldruv, humlerester eller torrhumle sätter sig som en plugg.
Ver inte hur sanitärt det är i längden med gängtejp.
För liten volym för mitt bruk.
Tar upp en hel jäskyl, något bredare och lägre eller kompaktare koppling.
Synd att inte samplingsport är standard, hur ska man kunna mäta SG för att avgöra hur jäsningen går?
För liten öppning upptill för att syresätta med ballongvisp.
Svår att få tät i locket vilket ger läckage om man skakar hela för syresättning, greppet är lite svårt.
Bruksanvisningen lämnade en del att önska vilket gjorde att jag monterade fel.
Tömmer man ut humle och annat för sent så sugs det in syre från toppen.
Kräver en hög installation för att kunna tappa till fat utan att flytta hela anordningen, dvs golvställningen kräver att man senare höjer upp allt på en bänk.
Släpper in syre genom plasten vid långlagring enligt manualen.

160630_lindhcraftbeer_fastferment_010Rejält handtag till den rejäla kulkopplingen.

160630_lindhcraftbeer_fastferment_011Jästbehållaren eller slangen skruvas på nedtill med handkraft.

160630_lindhcraftbeer_fastferment_012Till jästbehållaren ingår en plugg när den ska förvaras i kylskåpet inför nästa användning. Här hade jag gärna sett ett riktigt lock istället.

160630_lindhcraftbeer_fastferment_009

160630_lindhcraftbeer_fastferment_007Rejält stor termometer som går in i dykröret/thermowellen, dvs den kommer aldrig i direktkontakt med vörten.

160630_lindhcraftbeer_fastferment_008Dykröret innifrån. Den är alltså som en stängd tub där termometern går in genom utifrån.

160630_lindhcraftbeer_fastferment_003Det ordentliga vattenlåset.

160630_lindhcraftbeer_fastferment_013”Pluggen” med humle och druv jag hade hoppats kunna dumpa utan att behöva gräva.

160630_lindhcraftbeer_fastferment_005Jästdumpning före tappning till fat.

160630_lindhcraftbeer_fastferment_001Flytt till fat.

160630_lindhcraftbeer_fastferment_002

160630_lindhcraftbeer_fastferment_004

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons:

Carbonation Cap eller PET-adapter

160530_carbonationcap_001Carbonation Cap eller PET-adapter som det också heter är en PET-flaskekork som ger en Corneliuskoppling i andra änden. Dom finns med och utan slangnippel nedtill och jag tycker definitivt man ska ha med. En PET-adapter är inte gas/öl-specifik vilket gör att det både går att trycka i kolsyra eller tappa ur öl/rengöringsmedel. Jag använder en 2l-colaflaska med PBW för att spola rent min fatanläggning i Kegeratorn och en annan flaska med StarSan eller vatten för desinficering/spolning. Även picnickranar och tillhörande slangar rengörs enkelt med denna metod.

Ett annat användningsområde är att tappa färdigkolsyrad öl från fat till flaska att ta med sig på fest. Skruva på PETadaptern med slangen fast inte hela vägen ner, koppla på en ölkoppling-slang-ölkoppling (jumpercable) och justera flödet ner i flaskan genom att skruva på PETadaptern mer eller mindre. Flaskan fylls nedifrån och minimalt med CO2 försvinner i processen. Ska man lagra ölet några dagar eller längre på detta sätt går det även blåsa ur flaskan med CO2 genom en gaskoppling-slang-gaskoppling. Kör man John Guestkopplingar på sin utrustning kan man bygga sig dessa slangar när de behövs och inte ha dedikerade dito. När man sen vill ha öl ur sin flaska så kan man antingen skruva av PET-adaptern och tappa upp, eller så kopplar man en Picnic-kran till adaptern och tappar ur precis som med ett fat. När trycket blir för litet för att tappa vätska är det bara att klämma på flaskan. Kör man utan slang inne i flaskan kan man vända uppochned på flaskan för att tappa ur. Ingen syre kommer in i flaskan och kolsyran stannar kvar i vätskan hyffsat länge.

Ett tredje användningsområde är att snabbkolsyra dryck. Jag skriver dryck för jag har gör ofta kolsyrat vatten med denna metod men även för att snabbkolsyra en öl för diverse tester. Ha i riktigt kall öl i flaskan och koppla på 2 bars tryck (jag har testat med 3 bar men det är i högsta laget, flaskan kan sprängas vilket såklart är farligt). Skaka sedan flaskan i tre till fem minuter och sen är ölet färdigkolsyrat och klart. När man skakar i kolsyra på detta sätt finns det en risk att vätskan börjar vandra bakåt i kolsyreslangen och när ölet regulatorn blir det bekymmer. Använd därför alltid en gaskoppling med backventil likt bilden nedan.

Just nu är det modernt att brygga ganska små batcher och då kan detta vara ett alternativ till partyfat. Flaskorna är i princip gratis och mycket lättare att ha att göra med, dessutom slipper man prima med sockerlag. Sen är en colaflaska såklart inte lika snygg som ett partyfat men lösningen är ändå väldigt smidig. Oumbärlig liten pryl som jag rekommenderar alla seriösa hembryggare! Riktigt hög byggkvalité och skön tyngd. Håller en livstid.
199kr på Humlegården

160530_carbonationcap_002

160530_carbonationcap_002

160530_carbonationcap_003

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons:

Beerbug – Övervaka din jäsning digitalt

 

Efter en bryggning har vi som hembryggare en hink full med smaksatt sockervatten som vi kallar vört. Sockret kommer jästen omvandla till alkohol och koldioxid. Genom att mäta mängden socker före och efter jäsning kan vi räkna ut hur mycket socker som omvandlats till alkohol och hur sött vårt öl tekniskt kommer vara. Hur sött det upplevs beror på ytterligare faktorer som alkoholstyrka och sockerarter. Mängden socker löst i vattnet går att mäta på några olika sätt. Det vanligaste för hembryggare är med en hydrometer, som fungerar enligt Archimedes princip: ett föremål nedsänkt i en vätska påverkas av en uppåtriktad kraft lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan. En hydrometer är alltså ett noggrant tillverkat och uppmätt flöte som visar på hur hög densitet vattnet eller vörten har vid en viss temperatur. Den andra vanliga metoden är med en refraktometer som ser ut som en liten kikare. Densiteten i vätskan påverkar brytningsindex, dvs. hur ljus bryts, och det visas på en skala inuti refraktometern.
Problemet med dessa två metoder är att mätningar sker i det fria, utanför jäsningen. Vill man ha många och regelbundna värden måste man ta ständiga prover från hinken för att se hur ens jäsning fortlöper. Det ger ett svinn på öl och ökar även infektionsrisken när man öppnar jäshinken gång på gång. Därför har många, inklusive jag själv, installerat en tappkran på jäshinken för att underlätta provtagning och minska infektionsrisken, men svinnet och tidsåtgången kvarstår. Jäser man lager måste man dessutom höja temperaturen på provet till 20 grader för att hydrometern ska visa korrekt värde, eller kompensera värdet från en tabell. Dessutom kan kolsyra löst i vörten ge avvikelser i mätningen. Nu har det dock kommit en digital densitetsmätare avsedd för hembryggning. BeerBug mäter kontinuerligt under jäsningen densiteten på vörten inne i jäshinken enligt Archimedes princip. Data skickas trådlöst data via wifi och Internet till en server där allt presenteras snyggt i en graf. BeerBug ger även möjlighet att mäta temperaturen under jäsningen. Nya mätdata tas var 15:e minut. Jag har jäst två öl, en lager med 34/70-jästen och en ale med WLP090, för att utvärdera hur BeerBugen fungerar och upplevs. Det finns flera skäl till att man vill övervaka jäsningen. Många hembryggare tar ett startvärde, Original Gravity (OG), 1-2 värden under slutskedet på jäsningen och sedan ett värde i samband med att ölet ska tappas på flaska eller fat, Final Gravity (FG). Dessa mätningar ger en bra indikation på hur mycket socker som förbrukats och när det är dags att tappa på flaska.

Det man däremot missar är hur jästen beter sig i lagfasen (vilofasen), logfasen (tillväxtfasen) och primärjäsningen, vilket är väldigt olika beroende på jäststam, vitalitet och viabilitet på jästen. Att veta hur en jäststam beter sig, men framförallt att kunna anpassa temperaturen mitt under pågående jäsning, kan göra stor skillnad för slutresultatet. För en lagerjäst vill man dessutom veta när den jäst 70-80 %, så man kan höja temperaturen på jäsningen för en diacetylrast. BeerBugen kommer med ett plastsänke, som hänger i en fiskelina genom mitten på locket på jäshinken upp till moderenheten. Som tillbehör finns även en termometer, som sätts där jäsröret vanligtvis brukar sitta. Termometern är en metallpinne som sträcker sig ner i vörten. Den ansluts med en sladd till moderenheten, som den även får ström från.
Varje BeerBug har en unik webbadress på Beerbug.com. Man måste själv först ange sitt startvärde (OG), och dessutom eventuellt justera termometerns avvikelse, innan man kan börja övervaka sin jäsningen. BeerBugen känner inte själv av specifika vikten, utan den måste mätas av bryggaren med hydrometer eller refraktometer innan man kan trycka på start. BeerBugen jobbar lokalt trådlöst via wifi, och har ett batteri som laddas via USB före jäsning. Det är viktigt att det egna wifi-nätet räcker i styrka från routern till jäshinken. Jag upplevde dock inte något problem trots att jag jäser i ett kylskåp i en intilliggande byggnad.

140926_harvest_pilsner_beerbug_043För att ansluta BeerBugen till wifi-nätet använder man en smartphone och funktionen Blinkup, en trådlös ljusöverföring som går till så att man lägger smartphoneskärmen på BeerBugen, som sätts i vaket läge med den enda knapp som finns på den. Sen blinkar telefonen över information om trådlöst nätverk och lösenord till BeerBugen, som sedan ska ansluta sig automatiskt och vara redo för ytterligare instruktioner, antingen från BeerBug-appen i telefonen eller via hemsidan. Skulle detta inte ske så blinkar BeerBugen med olika färger och med olika längder på blinken beroende på felkod. En kodnyckel behövs för att förstå vad som inte fungerat. En sådan finns på hemsidan och kan lämpligen skrivas ut. Första gången jag startade BeerBugen så ville den inte ansluta till nätet. Efter 20 minuters försök med Blinkup, omstartad router och försök både på hemsidan och med appen så gick det plötsligt, och den började skicka data. Temperaturen som visades på hemsidan stämde väl överens med både min UT-200-termostat, som styr kylskåpet utifrån jäshinkens temperatur, men även med mina referensmätningar med extern termometer.


Jag satte igång min lagerjäsning på 20 grader och lät kylen sänka vörttemperaturen till 11 grader, något som fick Öchslevärdena att spöka lite i början av jäsningen. Min teori är att värdena inte kompenseras beroende på vilken temperatur som vörten har. När jäsningen väl kom igång skickade BeerBugen rimliga värden fram tills dess att jäsningen avtagit. Då hoppade värdena för den specifika vikten en del igen. Det slutgiltiga värdet angav BeerBugen till 1,016. Min kalibrerade hydrometer visade 1,011. Slutresultatet är alltså inte så förtroendegivande. Eftersom lagerjäsningen skedde på en mindre batterivänlig temperatur så laddade jag BeerBugen en gång i halvtid, medan den fortfarande övervakade jäsningen. Jag använde min iPhoneladdare och drog usb-sladden in i kylskåpet, smidigt och enkelt. Dag fem tappade jag dock kontakten med BeerBugen och fick lägga en timme på att försöka få igång den igen. Plötsligt fungerade allt igen och den skickade värden till grafen. Orsaken till signaltappet är oklart. Ale-jäsningen fungerade betydligt bättre. BeerBugen hoppade igång på en knapptryckning och skickade data direkt. Jag satte startvärdet till 1,054 men Beerbugen visade nästan omedelbart 1,050 tills jäsningen satt igång. Då fick jag en rak linje ner till dess att jäsningen avstannat. Sen hoppade värdena som en jojo, med upp till 5 Öchsle avvikelse uppåt och nedåt.

140926_harvest_pilsner_beerbug_029BeerBug-kitet inklusive tillbehöret termometer (metallpinnen).

För att ge vettiga värden måste man borra upp ett extra hål i mitten på jäshinkslocket.

Omdöme
Jag upplever BeerBugen som en apparat som avmystifierar jästens arbete och ger en relativt tydlig bild över hur en jäststam arbetar. Jag har lärt mig mycket av bara två användningar, och jag blev verkligen förvånad över hur snabbt bägge jäststammarna arbetade. Främst lagerjästen 34/70 som jäste klart på ca fem dagar. För min del är jag mer intresserad av hur olika jäststammar fungerar än om mitt öl jäst klart eller inte. Dels vet jag vid det här laget när ölet jäst färdigt, dels väntar jag alltid några dagar efter avslutad jäsning så jästen får städa restprodukter efter sig. BeerBugens styrka kommer verkligen till sin rätt just när det gäller att följa hur jästen arbetar.
Det som drar ner helhetsintrycket är att värdena den skickar inte är tillförlitliga när det inte pågår någon aktiv jäsning, något som kan ha med mina mjuka jäshinkslock att göra. Vid en kraftig jäsning ökar trycket inne i hinken vilket lyfter locket och då följer sänket med. BeerBugen är designad för att användas med carboys och ger förmodligen bättre värden i ett stadigare jäskärl. Ytterligare på minussidan är att BeerBugen är svårskött utan dator. Jag fick ta ut min laptop till bryggeriet för att få igång BeerBugen när den stängt av sig halvvägs genom jäsningen.

Hemsidan man använder för att övervaka sina jäsningar på känns inte genomtänkt designmässigt, och jag saknar möjligheten att använda graferna och värdena i t.ex. en blogg eller ett forum. Jag saknar även möjligheten att anpassa utseendet på grafen eller justera värden när man väl startat en jäsning. En ny version av hemsidan ska dock vara lanserad när denna tidning är tryckt. Mitt krångel med kontakten till wifi-nätverket före den första jäsning kan ha varit enhetsberoende eller nybörjarmisstag. Det var ändå klart irriterande att inte kunna lösa det smidigt och inte heller förstå varför det plötsligt fungerade igen. Allt jag gjorde var att lägga in wifi-lösenordet via Blinkup ett antal gånger och plötsligt fungerade det.

Jag rekommenderar BeerBug till den som har ett särskilt intresse för jäst och jäsning, med extra betoning på lagerbryggare. Att pricka in en diacetylrast kräver inte längre varken ansträngning eller tur utan blir rätt varje gång. Den funktion jag saknar mest är möjligheten att sätta larm i appen, till exempel när jäsningen nått ett specifikt värde. Det jag framförallt hoppas mest på i framtiden är att tillverkaren ger möjlighet att samköra BeerBugen med en termostat. Då skulle man kunna styra jäsningen med automatik utgående från specifik vikt och temperatur. Fast det skulle ju ta bort lite av hantverket och magin med jäsningen…

PLUS
Stark wifi
Korrekt termometer
Liten storlek
Ger tydlig överblick på hur jäsningen går

MINUS
Dyr
Visar inte tillförlitliga värden på specifik vikt
Saknar möjlighet att skötas via usb när wifi krånglar
Kryptiska lampor som signalerar enhetens status, nästan som morsekod!
Kräver en smartphone för att startas
Termometern är tillbehör
Batteriet håller inte för en hel lagerjäsning
Klumpigt gränssnitt både på hemsidan och i iPhoneappen (men ny version ska komma)
Kräver att man gör ett extra hål i jäshinken då BeerBugen ska sitta centrerat
Går inte använda med temperaturtillbehöret i damejeanne eller BetterBottle

Artikeln är även publicerad i Hembryggaren nr4 2014.

En märklig sving på OG i början av jäsning. Temperaturen var betydligt med stabil.

Den här bilden genomsyrade första timmarna med bugen och mitt tålamod för sånt är inte det bästa.

Ett exempel till på märkligt beteende.

Pale Ale-jäsningen i sin helhet.

Pilsnerjäsningen före det blev dags att sänka till lagringstemp.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons:

Pilsnermalt vs Pale Ale malt

141010_pils_vs_pale_0001Att köpa större förpackningar ger ett lägre pris i det flesta sammanhang och detta gäller även när det kommer till basmalt. Dessutom tycker jag om att ha ett lager hemma till några bryggningar så när andan faller på och bryggtillfälle ges är det bara att köra. De vanligaste basmalterna är pilsnermalt och pale ale malt och skillnaden sägs vara liten, det går ofta att byta ut dom sinsemellan utan några större problem för slutprodukten. Rent tekniskt så har pale ale malten mältats vid lite högre temperatur vilket dels gör den något mörkare till färgen men även reducerar den senare uppkomsten av SMM (S-MetylMetoionine) som bildar DMS (DimetylSulfid) vid för kort och klent kok, framförallt i kombination med långsam kylning av vörten. DMS ger ölet en doft och smak av burkmajs, kokt kål eller ruttna ägg. Därför rekommenderas det alltid att man bör koka öl med mycket pilsnermalt i 90 minuter utan lock där det oftast räcker med 60 minuter på pale ale malt. Jag har dock bryggt många gånger med enbart pilsnermalt och kört 60-min-kok och aldrig haft några grönsakssmaker men hur ens bryggteknik och utrustning ser ut gör självklart skillnad här. Ni kan läsa mer om DMS i denna utmärkta artikel.
Som jag alltid brukar säga så vill jag testa smakskillnader själv istället för att läsa om dom eftersom smak är så individuellt och jag inte nödvändigtvis tycker som den breda massan. Därför har jag valt att göra ett pils vs pale-test så jag får uppleva skillnaden på de två. Detta test är liksom mitt förra side-by-side-test för min egen del och för min egna smakpreferens, därför har jag ingen smakpanel här heller. Jag blindtestade dock en omgång och det var väldigt enkelt att avslöja vilket glas som var vilket men mer om det i resultatet.
När det kommer till färg och smak så påverkar mäskeffektivitet detta en hel del. Mängden socker som utvinns under mäskningen är inte alls samma sak som mängden smak och färg då det är olika reaktioner men som tumregel ger en hög effektivitet lägre färg då mindre mängd malt används för samma resultat. I detta test hamnade effektiviteten runt 70% vilket är vanligt bland hembryggare och kanske framförallt biab-bryggare så med mina 85% blir skillnaden något mindre.
Testet gjorde genom att krossa exakt samma mängd av de två maltsorterna från Weyermann vid samma tillfälle, på samma krossinställning. Sen mäskades de i 60min i 66c i varsin identisk biabpåse i likadana kastruller med samma mäsktemp och samma mängd vatten. Koket var 60min med Hallertauer ca 30ibu och kylningen gjordes i kallvattenbad, två parametrar som talar för pilsnermaltens nackdel. Det var alltså en smash (single malt and single hop) utan smak eller aromgiva. Jästen var WLP090 San Diego super yeast och de två vörterna fick jäsa bredvid varandra. Bryggningen gick bra även om det är jobbigt att hålla två mäsktemperaturer jämna med så liten mäsk i oisolerade kastruller, det blev kontant övervakning en timme.

Pale vs Pils
 

Koktid: 60 min
OG: 1.055 SG (på bägge)
FG: 1.010 SG (på bägge)
ABV: 5.9 %
IBU: 26.1 IBUs
EBC: 5.1 för pils och 8.0 för pale
Color

Mash Ingredients


Amt

Name

Type

#

%/IBU
0.63 kg Pilsner (Weyermann) (3.3 EBC), Pale Ale (Weyermann) (6.5 EBC) Grain 1 100.0 %

 

Boil Ingredients


Amt

Name

Type

#

%/IBU
10.00 g Hallertauer Mittelfrueh [4.00 %] – Boil 60.0 min Hop 2 26.1 IBUs

 

Fermentation Ingredients


Amt

Name

Type

#

%/IBU
1.0 pkg San Diego Super Yeast (White Labs #WLP090) Yeast 3

141010_pils_vs_pale_0004Lika mycket malt i likadana påsar i likadana skålar…

141010_pils_vs_pale_0005…och likadana kastruller. Allt utom lika skålar är en förutsättning för att göra ett sånt här test på rätt sätt.

141010_pils_vs_pale_0006Inmäskning i den något för lilla biabpåsen som egentligen är en torrhumlingspåse till Corneliusfat men gjord av Sarita-tyget från IKEA, samma som många (inklusive mig själv) använder som BIAB-påse.

141010_pils_vs_pale_0007Pilsnermalten är till höger i alla bilder och redan här syns en nyansskillnad i mäsken.

141010_pils_vs_pale_0008Mäsktempen hölls inom 0.3c fram och tillbaka. Isolering på kastrullerna hade hjälpt och locken låg på så mycket som möjligt för att hålla värmen. De två kastrullerna är tillsammans för stora för att stoppa in i ugnen på låg värme annars hade det varit en perfekt alternativ.

141010_pils_vs_pale_0009Bittergivorna. Tyska. Exakta.

141010_pils_vs_pale_0010Mitt biab-galler är ett hyllplan från min jäskyl och tillskillnad från vanligt ugnsgaller en del kör med så har denna även en metallpinne i mitten, något som dock inte behövdes speciellt mycket just denna gång. Påsarna fick droppa av ner i kastrullen och lite kraft uppifrån tillsattes. Ingen lakning eller maxi-biab kördes men dock en utmäskning på 76c i någon minut.

141010_pils_vs_pale_0011Koken var lättare att få till likadana trots olika storlekar på plattorna.

141010_pils_vs_pale_0012Kylningen gick även den hyffsat lika trots två olika metoder. Jag har inte möjlighet att fylla vänstra vasken med vatten så det fick bli minivattenbad fast med konstant cirkulation istället. Kylningen gick på under halvtimmen för bägge.

141010_pils_vs_pale_0014De två vörtarna innan jästen åkte i. Här börjar färgskillnaden bli desto mer tydlig.

141010_pils_vs_pale_0016Efter två veckors jäsning blev skillnaden påtagligt tydligare för att inte säga enorm!

Provsmakning141019_pale_vs_pils_0034Utseendemässigt är pilsnermalten en del ljusare, nästan åt det citrongula hållet. Pale ale-malten är varmare, nästan lite guldig och några steg mörkare. Pilsnermalten ser lite trist ut men jag har oftast någon form av mörkare malt i så riktigt såhär ljust brygger jag inte förutom veteöl. Jästen och diset gör också mycket för att göra pilsner ful där pale:en ser betydligt godare ut så jag önskar att jag hade gelatinkrashat flaskorna men det har jag aldrig testat på flasknivå. Och ja, jag tycker utseende är mycket viktigt.

Doftmässigt är pilsnern lite syrligare åt päronhållet, maltupplevelsen är lite mjäkig men absolut krispig.
Palemalten är lite sötare men har lite färre dimensioner.
Smakmässigt är skillnaden mindre än i doften men pilsnern är lite spannmåligare/sädigare men har även här lite mer krisp. Palemalten är rundare, upplevs sötare och lite renare i smaken.

141019_pale_vs_pils_0035Omdöme
I detta test tyckte jag lite bättre om pale ale-varianten som framstod som en snyggare och marginellt godare öl. Men kommer jag byta basmalt från pilsner till pale ale för det? Jag brygger ju 95% pale ale å ena sidan men jag är väldigt förtjust i ljusa öl och krisp å andra. Även om detta test visade på att det faktiskt är ganska stor smakskillnad mellan de två och trots att basmalten utger så stor del av den färdiga produkten så känner jag inte att det ger enormt utslag på slutresultatet, iallafall inte på humliga öl. En tysk pilsner tycker jag inte man ska göra på pale-malt men en IPA går bra med vilket som. Jag hade gärna gjort en del två i detta test och bryggt storskaligt med dessa maltsorter och då en inte allt för humlad pale ale runt 5% men det är för svårt att upprepa en bryggning så exakt två gånger efter varandra.
Vad kom jag fram till egentligen? Det är lite oklart men experimentet var väldigt spännande och jag gillar bägge maltsorterna.

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons:

Trub vs NoTrub

140830_pale8_0011Efter vörtkoket finns det en hel del partiklar i vörten som inte kommer förvandlas till öl efter jäsningen; humle, varmdruv och kalldruv. Allt utom humlen utgörs av koagulerade proteiner, en del kolhydrater och fettsyror. Utfällningen av druv i och efter koket påskyndas och underlättas av tillsatser som t.ex. protafloc som jag använder eller irish moss. Varmdruv, även kallat hot trub, vill man helst filtrera bort allt av medan kalldruv (cold trub) är bra om lite finns kvar för jästens skull då de innehåller nyttiga fettsyror och det är dessutom ganska svårt att få bort allt av. Gammal kokt humle gör ingen nytta i jäshinken så den slipper vi gärna också. Att få bort merparten av dessa partiklar kommer ge en öl med renare smak och bättre hållbarhet eftersom druv kan ge felsmaker som sulfat och högre alkoholer. En del jäststammar flockulerar dessutom sämre när det är för mycket druv i jäsningen enligt studier gjorda av Wyeast Laboratories.
Så här långt har jag nog de flesta bryggare med mig men hur viktigt är det att få bort så mycket som möjligt av dessa partiklar? Anledningen till att ens ställa den frågan är så klart att det är kletigt, tidsödande, tråkigt och till viss del svårt att filtrera vörten efter koket. Att ha för mycket skräp i jäsningen ger även mer svinn av öl efter jäsningen då jästkakan blir väldigt stor och vill man återanvända jäst så vill man gärna ha så ren jäsning som möjligt.

Jag har gjort en relativt grundlig genomgång av de olika humlesepareringsmetoderna jag testat i detta tidigare blogginlägg men jag har ännu inte hittat någon metod jag är riktigt nöjd med av diverse olika anledningar men det lämnar vi i detta test. Något som dock skulle underlätta en hel del i min jakt är om jag kunde filtera mindre noggrant. Därför har jag gjort ett test som förvisso redan har gjorts bra tidigare av en annan bryggare men jag tycker att när det kommer till smakbedömningar så är det så individuellt och jag vill gärna bilda mig min egna uppfattning utifrån min utrustning och mina förutsättningar. Testet gick ut på att jag jäste en jäshink med ganska mycket kall/varmdruv/humle och en annan jäshink med betydligt klarare och finare vört utan någon större mängd ovanstående partiklar. I övrigt behandlades hinkarna exakt lika med samma vört, jäst, jästemperatur etc. Jag gjorde uppdelningen genom att låta vörten sedimentera ordentligt i kastrullen 45 min efter koket så jag först kunde fylla en hink med finvört och när jag gjort det hällde jag resten ner i den andra hinken via en BIABpåse som släpper igenom ganska mycket skräp, framförallt om man klämmer ut sista litern.

140830_pale8_0012Den fina vörten genom silikonslangen.

140830_pale8_0015Hink 1 eller ”no trub”.

140830_pale8_0014Hink 2 eller ”trub”

140830_pale8_0018Hink 1 någon minut efter syresättning och jästpitch.

140830_pale8_0019Hink 2 någon minut efter syresättning och jästpitch.

140830_pale8_0020Hink 1 dagen efter bryggning.

140830_pale8_0021Hink 2 dagen efter bryggning

Efter jäsningen
När de bägge jäshinkarna/ölen fått jäsa färdig så kallkrashade jag dom med gelatin på 0c i några dagar innan de flyttades till Corneliusfat. Fatet från ”trub” blev lite mindre fyllt men det är svårt att avgöra hur pass mycket svinn det blev pga druv. Faten behandlades lika i övrigt. Jag tappade även en av respektive sort på flaska för flaskjäsning före kallkrasch och gelatin för att se skillnaden däremellan. Det är flaskvarianten ni ser på bilderna nedan då ölen från faten såg identiska ut.

141008_trub_vs_notrub_0023Provsmakning
Utseendemässig är de som sagt identiska från fat. Som flaskkolsyrejäst, dvs även utan kallkrash och gelatin, är no trub (till vänster i bilderna) något blankare med mindre disighet.
Doften är renare, mer humlig och citrusvass i no trub där trub doftar lite jolmigt och jästigt.
Smaken på notrub är beskare, renare, kantigare, stramare med mer citrus än trub som är rundare och jästigare. Trub påminner lite om en veteöl när man hällt i bottensatsen från flaskan, en sorts rundhet helt enkelt. Denna rundhet döljer humlen påtagligt.

141008_trub_vs_notrub_0024Sammanfattning
Jag trodde faktiskt inte det skulle vara någon större skillnad mellan de två batcherna tji fick jag. Framförallt eftersom de tester jag läst innan gett intrycket av att det går lika bra att köra i allt rätt ner i jäshinken. Det är inga jätteskillnader vi talar om här men helt klart tydliga och med en som är betydligt godare. No trub vinner lätt med sin renare smak och doft där trub känns som en äldre något tröttare version med tydliga jästinslag. Skillnaden mellan de två är betydligt större på den flaskjästa varianten vilket får mig att misstänka att kallkrash och gelatin jämnar ut spelplanen en del här. Slutligen har detta experiment visat att jag fortsättningsvis ska hålla nere på mängden varmdruv, kalldruv och humle i jäsningen på samma sätt jag gjort tidigare och absolut inte köra i allt direkt i jäshinken. Vilken metod jag kommer använda mig av framöver är tyvärr fortfarande oklart men merparten vill jag ha bort. Hur ni ska göra? Det får ni testa er fram till själva och avgöra…

141008_trub_vs_notrub_0025Källor, citat och mer läsning i ämnet
How to remove trub av BYO
Cold Trub: Implications for Finished Beer, and Methods of Removal av Ron Barchet
Flocculation/Clarification av Wyeast Lab
The great trub exbeeriment av Brulosophy.com

”Between the boil and fermentation try to remove most of the trub. You’ll end up with a cleaner-tasting beer. High levels of trub may cause off characters in the beer, such as sulfur compounds and fusel alcohols.”

”Observations at Wyeast Laboratories shows that changes in trub levels: increases flocculence of some strains, decreases flocculence of some strains, and has not effect on some strains.”

”It is widely believed that removing all cold trub not only has no benefit, but actually might slow fermentation and harm the finished beer, reportedly giving it an onion-like flavor. Stroh Brewing Co. reported slower fermentation, higher acetate ester levels, and lower yeast growth and viability after removing all cold trub from test batches.”

”Removing at least some cold trub, however, has been shown to improve yeast viability and the quality of finished beers (3). Studies performed in Germany (where wort and beer are all-malt) have shown that partial removal of cold trub is beneficial to the stability of packaged beer. Flotation accomplishes this by at least partially removing proteins, polyphenols, carbohydrates and heavy metals, such as copper ions and iron complexes, which can catalyze oxidation reactions (7). Taste tests have also shown a preference for beers that were brewed with yeast harvested from beer from which trub had been removed by flotation.”

”Yeast growth and fermentation in high-gravity worts may benefit from leaving cold trub in the wort, which will lower the carbon dioxide in the fermenting wort, thus repressing the carbon dioxide’s inhibitory effect on fermentation.”

”The cost of extra equipment and labor and the increased risk of contamination are valid arguments for not removing cold trub.”

 

Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!

Annons: