Monthly Archives: februari 2023
Disighet i öl – en djupdykning
Vad är egentligen själva disigheten i ett öl, hur uppstår det och hur går det öka, minska eller helt undvika? Jag skrev för länge sedan ett inlägg som kortfattat behandlade ämnet men främst var till för att ge en instruktion på hur en filtrering med gelatin går till. Med detta inlägg vill jag nu djupdyka i dis en gång för alla samtidigt som dis även behandlas i ett positivt sammanhang, det är skillnad på dis och dis och smaken är olika!
Innan vi går in på de disiga detaljerna vill jag på tråkigt skolmanér först reda ut lite terminologi och definitioner. När jag utbildade mig till öldomare inom Svenska Hembryggareföreningen (SHBF) för åtta år sen så blev vi instruerade att ölets utseende inte gav lika mycket poängavdrag som dess doft, smak eller munkänsla. Det tycker jag är helt rimligt för hembryggd öl medan ett kommersiellt öl gott kan få utstå granskning även i dessa sömmar, beroende på ölstil så klart. Eftersom fokus på utseende var av underordnad karaktär så fanns ingen (och finns fortfarande ingen) skala inom SHBF på ölets genomskinlighet liknande den som finns för färg, där EBC-skalan är indelad i 10 steg och t.ex. 3-6 EBC är Ljust halmgul medan 15-25 är bärnstensfärgad. Just att ha ord för sifferindelning är väldigt smart då det gör det möjligt att enkelt uppskatta ett värde visuellt. Eftersom jag upplevde att denna begreppskala saknades skapade jag helt enkelt mig en egen, även om den (då) inte var direkt kopplad till något mätvärde eller sifferskala.
Lindhs skala för genomskinlighet
Kristallblank – Ser ut som filtrerad eurolager eller ett glas gult kranvatten.
Blank – Bra genomskinlighet men inte det där briljanta, kristalliga.
Lätt disig – En svag hinna/dimma som minskar ljusinsläppet men fortfarande anses genomskinlig.
Disig – En tydlig hinna/filter som tydligt begränsar genomskinligheten. Gör text svårläst på andra sidan glaset.
Kraftigt disig – Ogenomskinlig. Svårt att se igenom vätskan alls. En text på andra sidan glaset är oläslig. T.ex. veteöl.
Grumlig – Har partiklar eller turbiditet likt fruktjuice med fruktkött. T.ex. NEIPA.
Att det går att mäta genomskinlighet i vätska lärde jag mig redan på kemilektionerna för 25 år sen när vi gjorde vattenanalyser och att öl analyseras på liknande sätt med egen standardiserad skala för europa (European Brewery Convention / EBC) var heller inget nytt för mig. Men när jag fick idéen om denna text forskade jag lite i ämnet (okej då, en enkel googling) och fick lära mig att det finns ytterligare två mätskalor enbart för öls genomskinlighet (American Society of Brewing Chemists / ASBC, Formazine Nephelometric Unit / FNU) och för den riktiga finsmakaren går det hitta konverteringsskalor mellan dessa. Själva “forskningsfyndet” jag gjorde var såklart inte detta utan att det faktiskt finns en liknande visuell beskrivning snarlik den jag själv skapat. I en jämförelse mellan Lindhs skala och EBC-skalan så märks det att jag tagit min skala ett steg längre än vad mätvärdena gör genom att addera grumlig, dvs har fria partiklar i sig, eftersom detta är relativt vanligt förekommande fenomen vid öldömning på senare år. Siffrorna i EBC-skalan stämmer troligtvis ändå ganska bra även på min skala med brasklappen att jag själv aldrig mätt disighet i öl.
Blank vs klar
Ordet blank är det många som inte genomgått öldomarutbildningen som retar upp sig på eftersom det är ett begrepp som snarare används på ytor eller ytreflektioner. En spegel är blank men en vätska är klar är rimligare vardagssvenska. Problemet när öl ska analyseras eller bedömas är att där uppstår en begreppsförvirring mellan ordet klar och ordet färdig, där det senare syftar till färdigjäst eller färdiglagrat. Därför har ordet blank anammats istället för klar bland öldomare, även fast det är 100% korrekt svenska att säga att en vätska är klar.
Ölstilar
Vi förknippar vissa ölstilar med kraftig disighet t.ex. weißbier eller NEIPA och hur vi vill att öl ska se ut är även det något som går trender i. Den gamla skolan som ofta tycker att ordet lager och pilsner betyder samma sak ser genomskinlighet som en kvalitétsstämpel och vill ytterst ogärna ha ens det minsta lilla dis i någon öl, medan en något modernare öldrickare kan romantisera dis som ett tecken på hantverksmässighet istället för industritillverkat. Tyskarna skriver gärna ut Naturtrüb på etiketterna till sina disiga öl av samma anledning. Som ölälskare och ölnörd har jag absolut inget emot dis men som öldomare så vill jag koppla diset till respektive ölstil där en weißbier får/ska vara disig medan en Export inte bör vara det. Något jag starkt ogillar är öl som är så pass grumliga med partiklar i att den måste silas mellan tänderna men smaken är som baken även där.
Vad är själva diset och var kommer det ifrån?
Att ett öl är disigt kan bero på en rad orsaker och inte sällan en kombination av flera. Från råvarorna kan dis komma från samtliga av de fyra klassiska (vatten, malt, humle, jäst) men det är främst i ölbryggnings- och jäsprocessen som vi som bryggare kan styra mängden dis eller helt undvika den. Den seglivade myten att vete gör all öl grumlig vill jag återigen slå hål på där jag gång på gång visat att 50% vete kan ge både kristallblank vört och kristallblankt öl. Vetemalt kan underlätta för bryggaren som vill öka sin disighet men en bryggare som vill använda vetemalt för dess smak men undvika dis kan även göra detta med rätt bryggprocess. För att bena ut disets uppkomst från råvaror kontra process tänkte jag börja med råvarorna:
Dis från råvarorna
Dis som syns i ölet kommer främst från maltens proteiner, stärkelse, betaglukan, tanniner (även humle), polyfenoler eller jästpartiklar men kan även uppstå från mikrobakteriella infektioner eller svampar/mögel. Från vattnet uppstår dis främst från orenheter även om vi ofta kopplar ihop vatten med vattenbehandling. Ett bra kranvatten kommer aldrig ge upphov till dis men ett felaktigt vattenbehandlat vatten kan t.ex. med fel pH-värde eller för låg kalciumhalt hjälpa till att öka disigheten i slutprodukten. Ett brunt vatten från en defekt brunn kan säkert öka disighet men det problemet låter vi stanna kvar på 1800-talet. Malten bidrar med dis främst från proteiner och stärkelse medan tanniner och polyfenoler kan sägas komma från felhanterad malt/mäsk. Det sägs att gammal malt skulle ge disigare öl men det kan mycket väl vara en myt, inget jag sett forskning på. Humle ger disighet främst genom polyfenoler, alfasyror eller tanniner men det krävs en större mängd humle innan dis blir tydligt och väldigt mycket humle innan det skapas problem att få bort disigheten (återigen för den som vill). Jästen är en stor bidragagande orsak till dis och det krävs en ytterst lite mängd jäst för att skapa lätt dis men ganska mycket jäst för att skapa en grumlig öl som då kommer även komma smaka jäst.
Dis genom processen
I processen uppkommer eller minskas mängden dis redan från maltkrossningen. En för fint krossad eller ännu värre malen malt med små partiklar eller mjöl kommer bli en svår utmaning för mäskbäddens naturliga filtreringssytem att råda bot på. Inmäskningen kommer alltid att ge en kraftig grumlighet som främst kommer från stärkelse. När stärkelsen konverteras till socker så förvandlas även grumligheten till helt genomskinlig vört i bästa fall eftersom de långa molekylkedjorna bryts ner till mindre partiklar som blir osynliga för blotta ögat. I vörtkoket koagulerar tidigare osynliga proteiner från malten och bildar i början av koket det vi kallar för varmdruv/hot break som ser ut lite som äggvita men kan på grund av dess reaktionsförmåga med syre även vara betydligt brunare i färg. Vid kylning av vörten sker en liknande reaktion där främst proteiner fälls ut men detta kallas istället för kalldruv/cold break. Varmdruvet innehåller flera ämnen, bland annat fettsyror, som negativt påverkar ölets smak och hållbarhet medan kalldruv inte är lika problematiskt. För ett så genomskinligt och smakstabilt öl som möjligt bör bägge dessa druver separeras från vörten innan jästen tillsätts. Att tillsätta jästen är kanske överdrivet att kalla processsteg men här uppstår en kraftig grumling som håller i sig minst så länge jästen är aktiv men ofta längre. När jästen ätit färdigt så mycket socker den tycker är värt mödan så dör den inte utan faller långsamt genom vätskan i allt större klumpar (flockulerar) till botten av det kärl den är i. Detta kan ske i jästanken, fatet eller flaskan beroende på hur bryggarens process ser ut men vi kan kategorisera tillfällena som “under lagringen”. Olika jäststammar flockulerar olika mycket och olika snabbt där den brittiska alestammen S-04 brukar nämnas som en av de mest högflockulerande som snabbt ger mer genomskinligt öl medan veteölsstammer w68 (3068) kan dröja sig kvar väldigt länge i suspension.
När vi ända slår hål på myter så vill jag nämna omtappningen som en kvarleva som jag tror kanske kommer från 80-talets hemmagjorda vinsatser. Att flytta en färdigjäst öl från en jäshink till en annan jäshink inför lagringen eller flaskningen kommer inte ge ett genomskinligare öl utan som bäst göra att bottensatsen lämnas kvar i första hinken så att inte bryggaren råkar röra om i botten och på nytt grumla sitt öl. Denna omflyttning rekommenderas endast för öl som ska lagras länge med t.ex. frukt eller trä men själva flytten ökar kraftigt oxidationsrisken är viktigt att komma ihåg. Oavsett så ger den inte ett mer genomskinligt öl.
Det sista processteget för bryggaren som inte ger dis utan tvärt om minskar det är filtrering som oftast sker efter lagringen, före buteljering/fatning hos stora bryggerier men ibland i fatet hos hembryggare. Filtrering är den mekaniska process att öl tvingas genom ett filtermembran där större partiklar fastnar men som hembryggare kan enbart tillsats av processhjälpmedel som t.ex. gelatin, issinglas eller Sedisol B även kallas för filtrering. Klarning används ibland som ord för detta processteg men då är vi återigen tillbaka till blank kontra klar eller färdig och ordet blankning passar ännu sämre. En misslyckad filtrering eller främst hantering skulle kanske kunna “ge dis” men det är inget i steget som ökar disigheten utan mest ett misslyckande i att minska den.
Ett öldis som är lite lömskt är det som kallas köldgrumling eller chill haze. Fenomenet innebär att när ölet är varmt så är det genomskinligt men när det är kallt blir det disigt eller i värsta fall grumligt. Köldgrumling kommer från små proteiner och polyfenoler som klumpar ihop sig och tillsammans bildar större partiklar när ölet är kallt men när det blir varmt igen så släpper de taget om varandra och blir så små att de blir osynliga. Köldgrumling kan undvikas genom att tillsätta enzymer i mäsken eller vörten men en bra recirkulering (vorlauf), rätt pH genom processen och kanske främst ett bra/korrekt vörtkok tycker jag är en bättre väg att hålla borta problemet på.
Dis från stärkelse bör normalt sätt inte ens lämna mäskkärlet men kan, med en så kallad grumlig mäskning som görs med flit hos en del surölsbryggare, ta sig hela vägen till jäshinken där de äts upp av jästen brettanomyces eller andra organismer som lactobacillus eller pediococcus. Rätt temperatur för konvertering i mäsken (62c-73c), rätt pH i mäsken (5,4-5,6) samt tillräcklig tid (60 min eller mer) kommer att omvandla tillräckligt mycket stärkelse till socker för att senare undvika dis i ölet. Detta går enkelt att testa genom att göra en s.k. jodprov under mäskningen. Jodlösning som ändrar färg till lilarött när vört tillsätts betyder att det finns stärkelse kvar i mäsken som inte konverterats till socker medan ett prov som det inte händer något med och som kallas för jodnegativ innebär att nästan all stärkelse är konverterad. Kom ihåg att jod i dessa koncentrationer är mycket giftigt och att provet alltid slängs, ingen vört får gå tillbaka i mäsken eller till koket!
Mycket av mina tips för att undvika eller minska dis står redan mellan raderna i texten ovan så detta blir delvis lite repetition i form av två checklistor men där jag vill gå lite mera praktiskt “hands on”. Min gissning är att de som läser denna text främst är ute efter att minska disighet så mitt fokus hamnade där men som sagt, det går trender i allt och kunskapen om hur dis ökas går att tillämpa åt bägge håll.
Minska eller helt undvika disighet
* Krossa malten i 3-5 bitar med så hela skal som möjligt. Undvik att skapa mjöl som blir svårare för mäsken att filtrera vid recirkuleringen.
* Rätt pH i mäsken (5,4-5,6 mätt i 20°C) och även över 50 ppm kalcium hjälper till att minska disighet genom att underlätta proteinkoagulering både i mäsken och i koket.
* Recirukulering av vörten genom mäsken gör att små partiklar och disighet filtreras genom mäsken som nu fungerar som en filterbädd. Konstant recirkulering under hela mäskningen behövs egentligen inte men det kan ta upp till 15-20 minuter innan vörtens dis försvinner så det finns tid att spara. Om steget utförs efter avslutad mäskning/lakning kallas det även på bryggarsvenska ofta för vorlauf.
* I uppkoket klumpar proteinerna ihop sig (hot break) och dessa kommer ge disighet om de får kanske att följa med ända till flaskan. Antingen avlägsnas de med en hålslev redan före koket eller så lämnas de kvar efter koket och före jäsningen. Det spelar ingen roll när detta sker eftersom koagulerade proteiner inte löser upp sig igen, precis som ett kokt ägg inte går att göra flytande igen. Däremot går det finhacka ägget och det gör det även med varmdruven, t.ex. genom att låta en pump hantera whirlpoolen. Finhackade proteiner är mycket svårare att avlägsna än stora klumpar så att passa på när det ges bra tillfälle är en rekommendation. Att avlägsna varmdruvet före uppkok minskar samtidigt kraftigt risken för överkok. Stora bryggerier “skummar inte av” brukar vara ett argument mot detta steg men dels så recirkulerar de sin mäsk så mycket att de inte har lika mycket varmdruv i koket i jämförelse med t.ex. BIAB-vört och dels lämnar de alltid kvar varmdruvet i whirlpoolen. Skit in, skit ut.
* Mot slutet av koket kommer ett lägre pH på ca 5,1-5,2 hjälpa de sista envisa proteinerna att koagulera vilket enkelt justeras med lite mjölksyra. Anledningen till att inte sänka pH i början av koket är för att DMS drivs bort mycket snabbare i det högre pH-spannet men även att humlens beska utvinns / isomeriseras enklare.
* Vid kokslut kan processhjälpmedel tillsättas i vörten för att ytterligare påskynda koagulering av proteiner och det finns flera olika att välja på. Vanligast numera är protafloc men Sedisol C, irish moss, och whirlfloc bör nämnas i sammanhanget.
* Kylningen av vörten kommer bilda kalldruv som även det består främst av proteiner men bryggaren har möjligheten att påverka kylhastigheten för att hjälpa denna utfällnings mängd. En snabbare kylning ger bättre utfällning och oavsett om kalldruvet får stanna kvar i vörtkokaren, tömmas från botten av jästanken eller lämnas i botten av jästanken efter genomförd jäsning så är det bra att så mycket som möjligt bildats vid vörtkylningen eftersom kalldruven inte löser upp sig igen.
* Varmdruv och eventuellt kalldruv kan delvis även avlägsnas efter kylningen via ett filter som t.ex. en silduk men många partiklar är så små att de tar sig förbi detta. Det är inte heller en så elegant metod men framförallt blir den ohållbar och ytterst enerverande någonstans över 20 liters satsstorlek då duken lätt sätter igen. Den enligt mig eleganta lösningen och som även alla större/kommersiella bryggerier använder är whirlpool som innebär att vörten efter kok snurras kraftigt, antingen via en pump eller genom att försiktigt men kraftigt vispa med stor slev eller mäskpaddel. Virveln skapar efter 20 minuters roterande en kon i botten av vörtkokaren och druvet men även humlepellets blir mycket enklare för bryggaren lämna kvar i vörtkokaren genom att tappa den klara vörten från sidan en bit bort från whirlpoolkonen.
* Jäststammsvals påverkar hur enkelt det blir att avlägsna jästen senare och då främst genom lagring. Både mekanisk filtrering och gelatin biter mycket bra på disighet från jäst.
* Clarityferm är ett processhjälpmedel som tillsätts i jästanken och motverkar främst köldgrumling men biter inte många av de andra orsakerna till dis. En bonuseffekt från Clarity ferm är att gluten bryts ner tillräckligt mycket för att ölet ska klassas som glutenfritt.
* Humle i större mängd ger disighet men gradvis mer och mer ju senare i processen den tillsätts. Humle i början av koket ger sällan större disighet medan den i whirlpoolen ger desto mer men mängd trumfar tillfälle i koket. Torrhumling ger ett lätt dis i klassiska mängder men kan ge upphov till stor disighet eller grumlighet i nyare ölstilar som NEIPA som fullständigt bombarderas med humle.
* Lagringstiden men även lagringstemperaturen påverkar både disighet från jäst men även proteiner och tanniner. Ju kallare och längre lagring desto mer eller främst snabbare minskar disigheten. -2°C sägs vara det absolut bästa och 2-6 veckor är vanligaste tidsspannet.
* Försiktighet vid flaskning/fatning handlar om att inte få med sig partiklar som sjunkit till botten av jästanken/lagringtanken. En tappkran en bit upp på jäskärlet underlättar detta jämfört med hävert. Det går även att ha ett flytande stigarrör i form av en slang som hänger i en flottör, ofta en flytande stålkula men andra varianter finns. Det flytande stigarröret kommer nu dra grönölet från toppen av jäskärlet istället bör botten och denna teknik går även att anamma i serveringsfat som får en sorts förlängd lagringstid genom detta och faten behöver inte hanteras riktigt lika försiktigt som om stigarröret ska dra ölet från botten.
* Slutligen har vi filtrering; mekanisk, kemisk eller en kombination. I hembryggarskala är gelatin eller liknande klarningsmedel det enklaste eftersom filtermembran är svåra att hålla syrefria i liten skala och det blir mycket svinn. Stora bryggerier tillsätter ofta processhjälpmedel som flockulerar alla fria partiklar för att de ska bli större och lättare fastna i filterplattorna. Ämnen som är vanliga är kieselguhr och polyvinylpolypyrrolidone (PVP/PVPP) och i den bästa av världar fastnar samtliga i filtreringen och ingår med andra ord inte i ingredienslistan. Benonitlera fungerar på liknande sätt men används oftare i vintillverkning där den även kan fungera allena utan mekanisk filtrering likt gelatin eller issinglas. Värt att notera är att all filtrering kommer förändra smakbilden på ett eller annat sätt, positivt eller negativt. All filtrering kommer innebära en ökning av oxidering i ölet och minska dess hållbarhet. Mängd beror på hur noggrann bryggaren är och hur avancerad utrustning som används.
Öka disighet
* Det går att använda sig av grumlig mäskning vilket innebär att en del av mäsken hindras från att konvertera. Metoden går ut på att mäska in på cirka 50°C för en proteinrast, ta ut en del av vörten som snabbkokas och sedan hålls separat tills resten av vörten är redo för kok efter genomgånget mäskprogram. Detta kommer ge vörten stärkelse som avsiktligt inte konverterats till socker. Metoden används traditionellt främst till Lambik där stärkelsen avsiktligt bryts ner senare i processen så jag kan egentligen inte uttala mig om hur stärkelse smakar i en “vanlig öl”. Detta är eventuellt en metod för den experimentlysstne med andra ord.
* Omältade råvaror som krossat vete och havreflingor ger en disighet som är enklare att behålla genom hela processen, precis som med vetemalt och havremalt. Öka dessa och undvik steg som koagulerar för mycket proteiner.
* Kortare vörtkok kommer ge för kort tid för för alla proteiner att koagulera och ge ett disigare öl.
* Tillsätt massor med humle och ju senare i processen desto bättre.
* Kortare lagringstid ger mer fria partiklar i suspension dvs. mer dis i ölet.
* Undvik filtrering, ja det säger ju sig självt.
* Slutligen finns det stabiliseringsmedel som inte ger ökad disighet i sig men hjälper till att behålla den befintliga disigheten så den inte sjunker till botten av kärlet/flaskan/fatet, så kallad “permanent haze”. BrewTek är en tillverkare för denna produkt men jag har inte sett någon hembryggarbutik som har denna ännu och jag har inte testat själv.
Dåliga sätt att öka disighet
Det finns även några som jag anser dåliga sätt att få ökad disighet eftersom smaken påverkas tydligt negativt men även kan ge farligt öl.
* Vetemjöl i vörtkoket. Mycket dis ja men blä för att dricka utspädd deg.
* Fel mäskpH och då främst för högt vilket kommer ge kärva smaker/adstringens från både malt och humle.
* Att helt skippa vörtkoket går förvisso att göra men kom ihåg att vörten ändå måste paströiseras för att undvika att den potentiellt blir farlig att dricka, dels på grund av betydligt sämre hållbarhet men även ökad risk för infektion/kontaminering/mögel.
* Jäst i suspension brukar i de flesta fall smaka äckligt enligt de flesta. Det undantag som finns är weißbier där även kommersiella flaskor har kvar jäst i botten av flaskan och som med flit frigörs och blandar sig i ölet vid klassisk upphällning. Dock är denna jästmängd relativt liten, framförallt i jämförelse med en hembryggd flaskjäst öl som ofta har betydligt flera millimeter med jäst i botten av flaskan.
Ett öl med 50% vete som bevisligen inte är grumlig, eftersom jag inte ville att den skulle vara det.
Här är en annan öl med mycket vete (weißbier), fotograferad direkt efter koket och innan varm- och kalldruv sedimenterat. Inte heller här är vörten homogent disig på grund av vete utan detta dis är på väg att sjunka till botten.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Dunkel Frankisk vetelager
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens ekolager)
Jag lovar att det här är sista ”maltförrådsrensar-receptet” på ett tag och det löftet kan jag hålla eftersom det förrådet både blivit heltömt och nu är påfyllt igen för kommande kvartals bryggningar. Men det innebär tyvärr att även detta recept inte är ”utvecklat” av mig för att ge en viss smakbild jag ville nå utan istället får smakbeskrivningen utläsas och jämföras med receptet i stil med; ”jaha, så det receptet gav den smaken”. Maltkompositionen består av i princip av hälften ljus Münchner malt, hälften vetemalt och 2 % karamellmalt (ja det blir 102% men ni fattar tanken). Ett klassiskt halvmörkt veteöl tänker ni då genast! Nu fanns det dock två anledningar till att detta är ett lagerölsrecept, jag behövde vört för att testa tryckjäsning i en ny unitank för utvärdering vilket är helkasst för veteöl och så har jag svårt att stegmäska tre steg i mitt stora bryggverk. Två raster går utmärkt men 44, 63, 72 tror jag blir en utmaning om jag ska hålla nere syrenivåerna och inte blaska alldeles för mycket mellan olika kärl. Det jag troligtvis kommer testa är att göra en tvåstegsweißbiermäskning dvs. att gå från 44°C ferulasyrarast direkt upp till en kombirast på kanske 65-66°C. En weißbier ska helst vara högförjäst med lågt FG tänker ni alldeles rätt och det går att kompensera genom att tillsätta Fungual Alfa Amylase (FAA) i vörten vilket bryter ner en del men inte alla längre sockerkedjor vilket mäskenzymer som amyloglukosidas (AMG, produktnamn Ultraferm) gör till exempelvis BrutIPA. Jag kunde ha bryggt detta öl i Braumeistern för att med enkelhet stega igenom alla raster men på grund av höstens intensiva resande till när och fjärran hade jag helslut på öl och jag vill komma ikapp med produktionen samtidigt som maltlagret behövde förnyas. Alltså blev detta som bäst, iallafall smakmässigt, en rustik, halvmörk frankisk lager fast med olagliga mängder vete. Jag vill passa på att en gång för alla slå hål på myten att vetemalt, varken 5% eller 50%, garanterat skulle ge ett grumligt öl. Grumligheten uppstår genom bryggarens val i bryggprocessen och inte genom receptet och denna just denna vetespäckade vört var aldrig grumligare i något av bryggstegen än mina standardlager helt utan vete.
Bryggdagen
Jag fyllde upp vörtkokaren med vatten kvällen före, värmde till 24°C och tillsatte socker och jäst för att reducera vattnets syrehalt. Morgonpigg och bryggsugen så in i startade jag 05.12 de tiotusen watten (Hej hej Göta Energi!) och då var bryggvattnet på 20°C trots bryggeriets för dagen svala 15°C (Hej hej igen Göta energi, gungor och karusell). Nästa besök i bryggeriet 05.55 med två koppar kaffe i systemet låg temperaturen på 60°C så det tog alltså 45 minuter att värma 170 liter 40 grader. Maltkrossning av 35 kilo malt tar sin lilla tid vilket tidigare inneburit att jag lyckats skjuta över tempen på mäskvattnet men gubben lär sig så sakteliga av sina misstag och vaktar tempen noga sista graderna. Men trots de exakt 67 kalibrerade graderna så hamnade mäskens mixade temperatur på för låga 61,5°C och det skulle ta mig över två månader dvs tills nästa bryggning att förstå varför denna förvisso endast 1,5°C uppstod och det har med malningen i kombination med felaktig utrustningsprofil i bryggprogrammet att göra. Jag lyckades att höja temperaturen, lite väl högt visade det sig, till 64,5°C genom att tillsätta mer fast kokande vatten. Jag avvaktade med att starta timern för min 45-minuters betaamylasrast tills jag nått upp till den nivå då den med säkerhet kan anses vara aktiv. Jag vet att det mest aktiva spannet är mellan 60-65°C för betaamylas men jag tycker mig ha märkt att i de lägre temperaturerna går konverteringen väldigt långsamt.
Mycket svinn
Av dels samma anledning som den lite låga mäsktemperaturen, dvs. maltkrossens inställning, tillsammans med en mindre bra placerad lauterhelix så fick jag mycket svinn denna gång. Jag saknade över 15 liter vid kokstart men jag lyckades samla ihop den vörten under koktiden men de två förenades aldrig utan det fick bli ett ”skräpkok vid sidan av” med lite övrigt svinn genom hela processen. Som jag skrev nyss har jag inte gjort veteöl i stora bryggverket tidigare på grund av stegmäskningssvårigheter men även för jag varit lite orolig om lauterhelixen skulle klara av det. Om delar av mitt svinn denna gång kan ha berott på vetet så skulle jag kunna dra ut lite mer på lakningstiden (även om jag inte lakar utan själva uppsamlandet av vört) men jag kan med denna bryggning konstatera att 50% vete med konstant recirkulering med medelhögt flöde genom mäskningen inte är några som helst problem för lauterhelixen. Nu ska förvisso en falskbotten, oavsett modell eller utformning, inte vara den del som agerar filter eller förhindrar igensatt mäskning (stucked mash) utan det ska själva mäsken göra. Bråkar vetet på grund av sin frånvaro av skal så kan havreskal eller risskal tillsättas men det är faktiskt något jag under alla mina år som bryggare aldrig testat.
Bryggdagen avslutades nästan kvart över tolv då endast sista recirkuleringen av diskmedel genom plattvärmeväxlaren stod och puttrade. Vörten blev uppdelad i tre olika jäskärl på grund av testet av Apollo 60 Unitank men mina gamla 60l-jäshinkar börjar sjunga på sista versen och behöver bytas ut.
Provsmakning
Kristallklar/helt genomskinlig, lätt rödbrun öl med medel skumkrona av Stockholmsvit karaktär. Skumstabiliten är på medel nivå men ger väldigt vacker lacing på glaset.
Doften domineras av mjölig malt, medel vetedeg, humlekåda som samsas med jord och en lätt karamellighet i bakgrunden.
Smaken är maltig åt det jordiga hållet, inslag av matkällare.
Munkänslan är ganska rivig med en något kärv beska som är lång. Kolsyran förstärker rivigheten som drar ett uns åt adstringens.
Lång eftersmak.
Alkoholsmaken är välintegrerad.
Kommentar
Rensmakande lageröl som trots sina nästan 50% vete inte alls påminner om en weissbier. Jag skulle gissa att kärvheten kommer från min glömda mjölksyra även om dess mörka malter till viss del borde kompenserat för detta. Beskan enligt recept ligger på blygsamma 26 IBU före jäsning så den borde ha blivit lite mer lättdrucken. Som skåprensare är jag nöjd och ölet är helt okej som ”bruksöl” men jag kommer inte brygga något liknande igen. Varför jag inte tog 1/3-del och jäste med veteölsjäst kan jag inte svara på men det hade varit kul att jämföra med facit i hand.
Vattenfyllning kvällen före.
Det här är en närbild på en av mina mäskpaddlar. Jag vet inte varför jag tog bilden och knappt varför den följde med ända ut till publicering för inte är bilden så värst snygg heller. Kanske följde bilden med för att jag i nästa bryggning ger ett annat mäskroder en ny chans?
Och så kommer det EN TILL j*vla närbild på mäskrodret tänker ni men icke. Eller jo det är det ju förvisso men här har jag en anledning till bilden och det är mitt lilla ”lifehack” att ha en gummisnodd på rodret som komplement till min nivåindikator för att lättare kunna se vattennivåer och för att slippa att varm vört ska kunna rinna hela vägen från bladet och ner till min hand. Nu har jag aldrig bränt mig på vört på detta sätt men tanken slog mig i samband med att jag rodde roddbåt i somras där det satt gummiringar på årorna.
Jag har testat en rad varianter av positioner på pump och plattvärmeväxlare genom åren. Allt från att skruva fast bägge i bryggbänken till att låta de ligga på golvet. Golvet har en tendens att kunna bli lite blött på bryggdagen och eftersom utrustningen är relativt liten så hamnar desinficerade delar lite väl nära golvnivån. Därför har jag nu byggt mig en pump/PVV-ställning av en gammal överbliven hållare för hundmatskålar där jag byggt en hylla av plexiglas. Kanske kommer det tillkomma ett handtag på stången för hela klabbet blir förhållandevis tungt men ställningen gör att jag lätt kan flytta runt sakerna och de hålls på en vettig och ren nivå. Den här bryggdagen var den första med ställningen vilket ni kommer se på följande bilder där jag experimenterat med olika positioner på delarna innan de eventuellt kommer fästas i plexiskivan.
Endast kalciumklorid som vattenjusteringssalt eftersom jag mer och mer börjat ogilla smaken av kalciumsulfat. Kanske, kanske att jag kan släppa igenom ett uns i en klassisk västkust-IPA men annars tycker jag den pappiga gipsigheten blir för dominant och tvär.
Inmäskning från vörtkokaren till vänster och skapligt underifrån (s.k. ”underlet”) till mäsktunnan till höger där den torra malten redan väntar på sina kommande gröttimmar.
Torrgröt.
Jag tror inte jag visat att min Biltema-IR-termometer även kan ha en K-typ-temperatursond. Det kan vara bra i lägen då det är svårt att komma åt med infraröda strålen, t.ex. när jag har flytande locket på plats och vill veta mäskvattentemperaturen som i nästa bild.
Jag noterar att jag skrev tidigare att mäskvattentemperaturen var exakt 67°C och det var den när jag försiktigt rört om och temperaturhomogeniserat vätskan. Mäskningens mätning skedde med min ytterst pålitliga livskamrat Gresinger GTH 1170 (som går att läsa mer om i detta nu TIO ÅR gamla termometertest!) som går att skymta fyra bilder ner.
Som en del i mitt pump/PVV-kit vill jag gärna se vörtens klarhet både under recirkuleringen vid mäskning so på denna bild men även efter kok. Eftersom pump och siktglas ligger före plattvärmeväxlaren i kedjan så behöver de inte desinficeras utan det gör den nästan kokande vörten efter whirlpoolrasten.
Recirkuleringen som kommer till toppen på mäsken men som fördelas under ytan för att inte skapa en krater i mäskens mitt utan ge en jämn vörtfördelning. Genomförningen och plattan på undersidan är prototypdelar jag fått så tyvärr inget som går att köpa i butik utan det får man bygga själv.
Slangen är på 25x34mm och därför både tung och lite bångstyrig. En tillfällig lösning är att hänga returslangen på två krokar eftersom flytande locket sjunker när vörten ska flyttas till vörtkokaren. Den här lösningen vill jag förbättra och göra snyggare på något sätt i framtiden.
Genomskinlighet och färg precis i början av mäskingen.
Här börjar det kanske likna något gällande positionering av delarna!
En av de tre jäskärlen för denna bryggning, en Apollo Unitank 60 från KegKing.
Lite immig bild på vörten för den var inte riktigt sådär sjöliksgrå utan mer coca-cola-med-rom-brun.
Saniclean och PVV.
Från kokande till jästank i ett steg. Slangen från PVV till jästank var lite för kort och kan inte hållas på plats i Unitanken eftersom den saknar tappkran. Därför fick PVVn åka ner på golvet igen.
Ännu en lyckad whirlpool som här på bilden flutit ut då all vört nästan är borta.
Reklam för Humlegårdens Ekolager. Detta underlägg/coaster går att köpa här för typ två spänn styck.
| Malttömning Dunkelvete (Centraleuropeisk mörk lager) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Batchsize: 126.00 L Estimated OG: 1.045 SG / 11.27 Plato Measured OG: 1.045 / 11.20 Plato FG: 1.007 SG / 1.73 Plato Alcohol by volume: 5.1 % Bitterness: 26.0 IBUs Color: 15.5 EBC Measured Mash Eff: 53.0 % / 57.4 %
Total amount of malt: 35074 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 300 g
Recommended starter size: 13.76 L / 2130.7 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Weißbier W41
(I samarbete med Humlegårdens ekolager)
Det här ölet bryggdes i slutet av november och provsmakningen (som ni ser) gick av stapeln strax före jul. Provsmakningen gör jag helst i ett provsmakarglas som t.ex. Rastal Lüttich som vi öldomare inom SHBF använder men jag fotograferar gärna i andra glas.
Denna och även nästa bryggning är liksom förra bryggningen skåprensning men sen är jag ikapp både med recept och maltförråd och då kommer det lite roligare läsning. För att göra bryggdagen så enkel som möjligt vägde jag upp malten dagen före och placerade i maltkrossen men krossade den inte för att behålla så färska maltsmaker som möjligt. Syret i mäskvattnet reducerades med jästätarmetoden (lika mycket socker som jäst kvällen före) och bryggningen kunde dra igång redan vi 6-tiden morgonen därpå. För att ferulasyran ska trivas som bäst undviks med fördel pH-justering tills betaamylasrasten nåtts men jag skippade all pH-justering denna gång. Jag låg på pH5,5 genom hela mäskprogrammet så det var inom spannet för godkänt ändå. Jag hade tänkt tillsätta lite mjölksyra vid kokslut men jag tycker vete verkar ge lite lägre pH än vad korn gör eller iallafall en lätt syrlig smak (kan vara jästen också) så även denna justering skippades i lathetens tecken. Eftersom jag bara skulle ner till 20°C för jäsning använde jag även denna gång kylmanteln även om det känns som mycket slöseri med vatten. Ibland orkar jag inte diska plattvärmeväxlaren helt enkelt, det kan vara det tråkigaste som går att göra bryggrelaterat. Bryggverket diskades med min spraykula driven av Braumeisterns egna pump satt på läge 7 tillsammans med diskmaskinsmedel utan bleksalt. Det fungerar förvånandsvärt bra med spraykulan även om det är svårt att få kopparröret som den sitter på att stanna kvar i pumphålet. Jag har testat med silikonslang som ”propp” men det hjälper inte utan efter 10 min så vill gärna pinnen lossna. OG landade på 1.050 enligt refraktometern och 1.051 enligt Tilten så cirka 5,3-5,4% alkohol på denna weißbier.
Socker och salt, dagen före.
Packningen till maltröret kom jag ihåg denna gång.
Krossning på 1,25mm vilket är lite för grovt för vete egentligen.
Ärtsoppa?
Min pH-mätare tuffar på och jag har fortfarande inte bytt elektrod. Däremot har jag räddat elektroden en gång genom att låta den stå i ättika i några timmar och sedan försiktigt gnugga med en tops. Det finns även en speciell rengöringsvätska som jag inte testat så den kan jag inte gå i god för.
Jodprovet som tydligt visar på större förekomst av stärkelse.
Samma test fast en halvtimme senare visar på jodneutralt.
Vörten klarnade upp och fick en fin rödaktig ton på grund av all Münchnermalt.
Fint vitt hotbreak vilket tyder på att jag inte helt oxiderat mäsken iallafall.
Lite lakning vid sidan av eftersom jag behövde lite folköl också.
Jäsning i rostfri tank utan tryck denna gång. Tryck och veteöl är ingen bra kombination.
Helt okej whirlpool. Överbliven vört hamnade i folkölen.
Disk med hjälp av spraykulan.
Provsmakning
Ljusbrun veteöl med medel skum av hög stabilitet.
Doften domineras av svavel (tändsticka) med medel banan och tydliga vaniljtoner. Kryddnejlikan är på medel nivå och i bakgrunden finns ett uns av DMS.
Smaken har inslag av lättrostat bröd och lite vitpeppar. En lätt metallisk ton återfinns.
Lagom syrlighet och beska.
Kladdig munkänsla.
Kommentar
Den här veteölen fick väl inte den kärlek den förtjänade eftersom jag var i mellanöstern när den skulle flyttas till fat. Provsmakningen skedde dessutom i början av fatet, jag tyckte ölet blev godare efter någon vecka men det blev inte någon mer provsmakning på grund av julfirande och utebliven julledighet.
Recept
| W41 – lagerrensning (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 58.00 L Estimated OG: 1.049 SG / 12.20 Plato FG: 1.007 SG / 1.88 Plato Alcohol by volume: 5.5 % Bitterness: 14.7 IBUs Color: 11.2 EBC Measured Mash Eff: 70.0 %
Total amount of malt: 12995 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 92 g
Recommended starter size: 2.00 L / 707.6 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Dunkel D5
(I samarbete med Humlegårdens ekolager)
Det har blivit lite av en tradition att jag brygger minst en mörk lager (dunkel) varje vinterhalvår och i år är inget undantag. Till traditionen hör tydligen också att jag missbedömer åtgången av denna mustigare öltyp så jag hinner dricka upp de mesta redan före jul, kalla det för uppdämt behov om ni så vill. Jag har skrivit lite om dunkel som ölstil tidigare vilket ni kan läsa om här istället för att jag ska återupprepa mig.
Receptet är inte så mycket för er att ta inspiration av eftersom det delvis är ett skåprensarrecept men jag bifogar det ändå om eftersom bryggdagen inte blev så mycket att läsa om denna gång. Jag hoppade över carafan denna gång för jag var inte sugen på de alldeles för brända kaffeliknande tonerna och eftersom jag saknade pilsnermalt så fick münchnermalten allena agera basmalt. För att få upp lite färg tog jag caramünchnermalt istället för carahell som jag använder mycket av. Jag gjorde minsta möjliga insats eftersom jag dagen efter skulle till sydamerika och egentligen inte hade tid att brygga. Det blev en lågsyrebryggning men jag använde kylmanteln som kylning även om den är plågsamt långsam i 50l-storleken. Jodtestet visade på jodneutral men jag fick ändå något för klent utbyte. Dags att dra åt skruvarna lite i maltkrossen igen tror jag…
Senaste året har inneburit väldigt mycket resande (74 hotellnätter) och bryggandet har blivit rejält lidande vilket ni säkert märkt. Vårterminen ser just nu väldigt lugn ut så jag ser fram emot att kunna lägga mycket mer tid och energi i bryggeriet. Jag har massor med spännande ingredienser och ölstilar på att-testa-listan så jag hoppas även på lite av en nytändning för bloggen.
Provsmakning
Rödbrun, genomskinlig öl med lågt skum pga. något underkolsyrad (missade spundningsfönstret lite pga utlandsresa).
Kraftig maltdoft av hasselnötter och kastanj. Stora brödiga toner av Skogaholmslimpa och lättare rostat bröd. Viss söt vanilj i doften samsas med vetedeg och lättare toner av tydlig pepparkaksdeg och nejlika.
Smaken är maltig och fyllig, även här stora brödiga inslag (Skogaholms skal).
Stor kropp och låg kolsyra.
Låg men len beska som är lång.
Lång eftersmak och ett uns kladdig munkänsla.
Lagom alkoholsmak.
Riktigt god något mörkare lager som kunde haft högre kolsyra. Kanske lite väl söt för min smak och 1% mer alkohol hade inte gjort ont. Kanske att den är något för ljus för att vara en dunkel men en av mina bättre mörkare lageröl är det nog ändå. Trevlig höstöl helt enkelt.
| D5 – Dunkel (Centraleuropeisk mörk lager) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 51.00 L
Total amount of malt: 12030 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 150 g
Recommended starter size: 3.50 L / 913.4 Billion cells.
|
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Keg King Apollo Unitank 60L
Detta inlägg är sponsrat av Keg King
Ölbryggningsutrustningstillverkaren KegKing har relativt nyligen släppt en koniskt unitank i plast de kallar för Apollo 60L. Unitank betyder att det är en jästank som det går att tryckjäsa, kolsyrejäsa och/eller servera färdig öl direkt ur samma kärl. Bara för att alla möjligheter finns är det såklart inget tvång att använda den till alla dessa moment utan det går även utmärkt att jäsa helt utan tryck, flytta sin öl till fat eller tappa på flaska med mottryck direkt ur jästanken. Med andra ord finns det många sätt att använda den på.
Apollo 60 är storebror till unitanken Apollo och är tänkt att jäsa 40- till 60-literssatser med. Materialet på själva jästanken är högkvalitativ polyetentereftalat (P.E.T.) som tillverkas av biprodukter från oljeindustrin. Plasten är dock 100% återvinningsbar och billig att tillverka när väl den enorma och dyra (”million bucks”) maskinen CYPET är på plats. Formen på Apollon är anpassad för att den ska kunna få plats även i ett mindre kylskåp, framförallt tillsammans med den väldigt kompakta justerbara övertrycksventilen/spundningsapparaten Spundy. Formen på själva konen är 60° vilket är optimalt för att jästen efter väl utfört arbete ska leta sig ner i jästuppsamlingsflaskan. Koniska formen gör även att kontaktytan mellan jäst och öl hålls nere efter jäsningen vilket minskar risken för vissa felsmaker.
Vad följer med i lådan (genomgång av delarna)
Förutom själva genomskinliga jästanken följer en uppsjö av delar med i lådan. Förutom packningar, kopplingar och lock följer även en rostfri ställning med låsbara hjul, en extra 2” TC-koppling för valfri anslutning nedåt, literskala som klistermärke, termometer som klistermärke, “plunger” (tänk propp till diskhon) med inbyggt “termowell”, jästuppsamlingsflaska med kork, 2st Corneliuskopplingar, övertrycksventil 2,41 bar samt en flytande rostfri boll med slang för tappning från toppen av vätskan. Tanken har större öppning än vissa andra modeller på marknaden för enklare hantering och locket har en rad olika användningsområden (t.ex. torrhumling, jäsrör, anslutning till CIP-spraykula, blow off tube eller temperaturmätning) redan ur kartong men även förberett för att enkelt kunna utöka med ytterligare extra portar. Som tillbehör finns en isolerad “jacka” och sanitär styrning av jästemperatur från ett kylskåp där en motsvarighet till STC1000 läser temperaturen från mitten av vörten i “termowellen” som även sköter bottenpluggen. Extra jästuppsamlingsflaskor finns även i tillbehörssortimentet och första generationens flaskor är fortfarande kompatibla. Torrhumlingsporten där även medföljande övertrycksventil/säkerhetsventil sitter är större än hos föregående modellen för att förenkla torrhumlingsmomentet. Den nya flytande “diptuben” består som sagt av en rostfri kula som håller en slang strax under vätskeytan. Nytt för denna modell är att kulans position fixeras till mitten genom att sitta med en ring runt mittstången/plungern.
Elefanten i rummet – Hållbarheten
Efter som plast åldras och blir sprödare med åren har jästanken ett bästföredatum tryckt direkt på sidan. I diskussioner med KegKings VD Will säger han att de två åren som rekommenderas som livslängd är från det att produkten tas i bruk första gången men det är tekniskt svårt att få till en sådan märkning på behållaren. Dessutom tror de att livslängden egentligen är betydligt längre men istället för att chansa så finns möjligheten att byta ut bara själva genomskinliga delen till ett förmånligt pris.
Exploderande jästankar förekommer hos andra tillverkare som inte har samma tillverkningsmetod som ger den enorma hållfastheten som KegKings har. Förutom att lyfta upp en stor bil med två 30l-tankar så har KegKing provat att trycka i hela 6 bars tryck i en av deras tankar. Kopplingen i botten var dock inte riktigt välmonterad och tanken stack iväg som en raket och återfanns aldrig! Ja de klarar en hel del tryck innan de går sönder men jag vill starkt betona att de 2,5 bars maxtryck som också står tryckt på tanken inte är en rekommendation utan en skarp varning. Detsamma gäller med för snabb fyllning av tryck från kolsyretub vilket gör att säkerhetsventilen inte hinner med och unitanken kan explodera. En skadad tank eller deformerad av för varm vätska måste kaseras omedelbart! Varje enhet trycktestas innan de lämnar fabriken för att inte tumma på säkerheten men jag vill ändå understryka att högt tryck och plast är en potentiellt farlig kombination där försiktighet och säkerhet alltid måste vara högst prioriterat!
Rengöring
Eftersom det är plast som lätt blir repig bör all form av mekanisk rengöring undvikas helt. Inga svampar eller borstar med andra ord utan istället bör en CIP-boll användas ihop med rengöringsmedel på max 30°C (enligt tillverkaren). KegKing har även ett eget rengöringskit som går att köpa som tillbehör. Desinficering görs som vanligt med StarSan eller Saniclean men vätskan bör inte bli stående längre tid i tanken för det kan påverka plastens hållbarhet.
Jäsa under tryck
Många som skaffar en sån här unitank gör det främst för att kunna jäsa under tryck. Ett högt tryck kommer stressa jästen och få den att ändra beteende. På den positiva sidan så hålls produktionen av estrar och fenoler nere vilket passar till vissa ölstilar, främst lager, medan andra ölstilar blir direkt felaktiga utan dessa smaker (t.ex. sydtysk veteöl). Vissa bryggare hävdar att esterproduktionen hämmas så till den kraftiga grad att det går att jäsa lageröl vid 20°C men jag tror det handlar mycket om hur pass känslig personen i fråga är för dessa aromer. De gånger jag själv gjort direkt jämförande tester (splitbatch på tre fat) så har en 20°C-tryckjäst lager placerat sig någonstans mittemellan en 10°C-jäst utan tryck och en 20°C-jäst utan tryck. Esterproduktionen har helt klart hämmats men jag tycker inte resultatet blir som en lager utan som bäst “lagerlikt” med vissa ale-toner likt en Kölsch. Absolut kan tryckjäsningen vara ett bra alternativ för de som inte har möjlighet till kall jäsning men jag rekommenderar ändå att försöka hålla nere temperaturen så gott det går, framförallt de första 72 timmarna av aktiv jäsning då merparten av estrar och fenoler bildas. Att det högre trycket även skulle ge ett unikt smakbidrag som vissa kallar “pressure yummies” har jag svårt att uttala mig om rent vetenskapligt men att trycket ger en förändrad smakbild köper jag rakt av. Slutligen på plussidan, på grund av trycket, så reproducerar inte jästen sig lika mycket vilket ger mindre mängd biomassa även känt som “bös i botten”.
På den negativa sidan av tryckjäsning bör jäststress nämnas igen, fast denna gång i negativ bemärkelse. Många upplever problem i slutet av jäsningen, att jästen ger upp i förtid med för högt FG som resultat. Jäststressen uppstår dels av själva trycket i sig men även på grund av den mängd kolsyra som fångas i vörten genom hela jäsningen och som jästen ogillar. Att ha en pigg och fräsch jäst, i rätt mängd, gäller alltså lite extra mycket om man tryckjäser med högre tryck. En förkultur är aldrig en dum idé som jag brukar säga. Som sagts tidigare så är det många stilar där estrar och fenoler är en del av smakbilden och där tycker jag det är klokast att börja jäsningen helt utan tryck eller med väldigt lågt tryck, för att sedan framåt slutet öka trycket för att “spunda” dvs. kolsyrejäsa.
KegKing rekommenderar ett tryck på 1 bar (15 PSI) för lageröl och runt hälften för ale. Det är främst för att hålla jästen så glad som möjligt men olika jäststammar reagerar olika på tryck och det finns t.ex. speciellt framtagna stammar anpassade just för tryckjäsning. Här går det experimentera friskt men fundera kring hur pass hårt du verkligen vill reducera estrar, kontra risken för dålig utjäsning. En gladare jäst är dessutom mer tacksam att återanvända.
Mina subjektiva tankar kring Apollo 60
Apollo 60 och övriga snarlika trycktankar erbjuder ett billigt och attraktivt sätt att börja med tryckjäsning. Många nybryggare roas av att kunna se hur jäsningen går utan att behöva lyfta på något lock och just unitanks har väldigt många funktioner redan ”ur kartong” och utan extra tillbehör. Koniska jäskärl med jästflaska i botten erbjuder ett väldigt smidigt sätt att återanvända sin jäst. TC-kopplingen som följer med öppnar upp för flera olika sätt att skräddarsy bottendelen medan det smarta locket redan har massor konfigurationsmöjligheter från start men går att utöka ännu mer genom de förberedda portarna. Hålet i mittpinnen/plungern är toppen för temperaturstyrning på ett sanitärt sätt fast för min del har jag för kort sladd på min STC-1000 för att testa just denna funktion.
Apollo 60 har många funktioner och möjligheter men samtidigt många delar. Rengöringen gick smidigt med min egenbyggda Kegwasher men att veta att Saniclean verkligen når alla små delar oroar mig något. Andrahandsvärdet på en plasttank är inte så högt på grund av bästföre-datumet även om tanken enligt tillverkaren troligtvis har längre livslängd är specificerat. Explosionsrisken med plast är inget unikt för just denna tank utan gäller samtliga plasttankar och är något som bör beaktas före köp. Att dra öl från toppen på grönölet via en slang i flytande kula är mycket bra men jag har upplevt problem med att slangen väger för lite och kan hamna ovanför ytan och då dra luft istället. Enligt rekommendationer på nätet går det byta slang mot silikon som väger mer men detta är inget jag testat själv.
Monteringsmanual är inget som medföljer men det finns både superbra instruktionsvideos på youtube och manual i PDF-format. Monteringen var inget komplicerad men utan manual hade jag fått lite IKEA-känsla.
Jag tycker Keg Kings Apollo 60 Unitank är en bra och prisvärd produkt där tillverkaren gjort sitt yttersta för att tillverka en säker PET-unitank med en stor mängd genomtänkta funktioner. Finns att köpa genom bland annat Bevie.
Alla lösa delar som följer med men bli inte skrämd, monteringen går på några minuter och alla delarna behöver inte plockas isär för rengöring.
Här syns undersidan av locket där en standard 1/2″-gänga finns.
Locket har även förberett för fler hål för den som vill maxa funktionaliteten.
Literskala följer med för enkel montering på utsidan.
Rödbrun övertrycksventil som är tänkt för säkerhet med sina 2,41 bars inställning.
Spegelkulan ger mig minnen från när jag fotade HDRI-mappar för CGI-matchning, numera är det vanligare med stichade panoraman (nog om fotonörderi). Denna flytande kula med ring ser till att ölet tappas från toppen och mitten.
Standard kulkoppling för fat. Men kom ihåg vilken som är ut och vilken som är in så slipper du 60 liter öl på golvet.
Bottenpluggen som sluter tätt mot botten och möjliggör att jästflaskan kan avlägsnas under pågående jäsning.
Jästflaskan som monteras genom att snurras på plats.
Låsbara hjul som är bra vid kortare förflyttningar av tanken. För min del passade det bättre utan hjul i kylskåpet.
Montering av termometer och literskala i samarbete med min fru som har mycket bättre finlir i sig än jag.
Påfyllning av vört via pump. Här saknade jag bra sätt att hålla fast silikonslangen, en klämma hade varit toppen i retrospekt.
Hålet i termowellen/dykröret där en tempsond går att mata ner. (Bilden är (c) och lånad med godkännande av Keg King.)
Pågående jäsning.
Test av syrefri flytt av kolsyrad öl. Notera att det inte är silikonslang på returen utan trycktålig slang vilket jag dock inte hunnit ordna mellan unitank och fat på inkommande sidan. Flytten gick okej men långsamt med denna metod jämfört med att ha en spundventil på fatet och tryck från kolsyretub till unitanken.
Problemet som kan uppstå om oturen skulle vara framme och slangen till flytande kulan hamnar i fel position. En lätt knuff på tanken fick slangen på rätt köl igen.
Ska det testas och utvärderas så ska det. Högt tryck i unitanken med 4c kolsyrad öl är inte lätt att flytta snabbt är bildtexten för detta kladdiga experiment. Min diskhink, murbrukshink från Biltema, har sparat mig väldigt mycket moppande genom åren.
Rengöring av tanken på min Kegwasher med roterande spraykula. Jästflaskan och övriga delar diskades separat.
Mått:
1150mm Height from castor wheels to top of plunge valve in closed position
1175mm Height from castor wheels to top of plunge valve in open position
410mm wide across base of frame
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer