Monthly Archives: november 2013
Fords Wild Years IPA
Inleder med att säga att vissa saker var bättre förr. Jag var dock inte bättre förr som bryggare. Idag blev bryggningen då alla mätvärden skulle spikas en gång för alla och lakningen skulle fungera fläckfritt. Och det gjorde den! Jag har framförallt mätt upp min exakta preboil som jag haft lite strul med eftersom jag lakat rätt ner i kastrull. Sen har jag även haft lite knasiga inställningar i Beersmith men nu ska allt vara på plats, alla utrustnings- och mäskningsprofiler. Jag trodde ett tag att min stora femtioliterskastrull skulle försvåra bryggningar till min nya batchsize 20l men nu har jag nog fått kläm på det hela. Min nya kross fick bekänna färg och med lite finslipande av krossstorlek fick jag till en bra kompromiss eller iallafall ett riktigt bra startvärde. 75% är en bra blandning av smak och effektivitet. Nu är min förhoppning att jag kommer kunna lita på det här värdet i framtiden, det märker vi om 5-10 bryggningar…
En mörk(are) IPA
Jag har gjort rätt många APA och DubbelIPA senaste tiden och börjar bli sugen på ett mellanting. Något med lite mer färg än västkuststilen jag ofta kör på. Så med några procent karamellmalt och en rejäl förkultur inleds testbryggningarna inför SM i vår. Jag kommer jag posta receptet vid senare tillfälle då jag vet att en del SM-domare läser denna blogg.
Denna öl har jag döpt till Fords Wild Years. Eftersom den kommer avnjutas på fat så blir det kanske ingen flasketikett men om det blir det så är det bilden ovan som kommer stå för huvudmotivet. Stekhet var han Harrison, back in the days…
Visst är den vacker? Ibland känns det som om jag skriver den här bloggen för att testa alla varianter så ni där ute i stugorna slipper. I fallet ”billig E-kolv” så är det verkligen så. Jag har testat alla billiga flaskor/vinkaraffer/glasburkar och magnetkombinationer ni kan tänka er utan att få till en bra, stabil lösning. Jag tycker 329kr är rätt mycket för en treliters blomvas men nu har jag gett upp och insett att det inte går att göra en DIY-lösingen som passar till en magnetomrörare i längden. Jag har kört en del med min 5-liters glasdamejeanne men den kräver precis lagom mängd vätska i sig för att hålla kvar magnetloppan. Jag köpte en 3-liters E-kolv som ni ser på bilden. 5-litersvarianten vore säkert bra men den kostar ytterligare 200pix och det täcker jag lägga på jäst istället i de fall det behövs, dvs vid lagerjäsning med högt OG. Nu ska jag snyggatill magnetomröraren och limma allt med tvåkomponentslim så det sitter. Jag vaknade i natt av att den jäveln slitit sig lite och stod och slog mot locket. Ett jävla liv blev det men som tur var vaknade inte sonen…
Nu har jag fått in vanan att justera pH. Ett spartips, klipp isär pH-stickorna så får man två för priset av en. Den vänstra är före mjölksyra, pH 5.9. Den högra är efter 5ml mjölksyra, pH 5.2-5.1. Kanske hade i en uns för mycket men det var den mängden min excelkalkyl rekommenderade. Jag hade även i Gypsum (KalciumSulfat, CaSO4) för att få mer trych i humlen. Jag har inte fått min skedvåg från Kina ännu så jag nöjde mig med detta salttillskott denna gång.
Körde vattenvärmning i stora grytan idag, det gick bra det också. Satslakning med bazookascreen blev dagens mäsk/lakmetod, det kändes riktigt stabilt och framförallt roligt. Bra flöde, bra effektivitet, ren och fin vört.
Ren, och fin, vört…
Lite mörkare än jag brukar göra välhumlat men inte lika mörkt som Modus Hoperandi eller Dales Pale Ale. Vi får se hur den blir i färgen i ett glas om en månad…
Smaskig drav som inte satte sig ens det minsta.
Så här mycket flöde körde jag med på kranen. Mest en minnesbild för min egen del, kanske inte säger er så mycket. Men jag tömde ut 14 liter vört på ca 6 minuter vilket är hyffsat snabbt, finns ingen anledning att köra snabbare än så egentligen.
Här är mätvärdet på den första tömningen (first runnings). Tanken var att OGt totalt skulle landa på 1070 men det blev 1063 då min tidigare pre-boil var helt fucked. Det bör stämma bättre hädanefter.
Lite av humlen.
Vet inte varför jag tog denna bild.
Brygglogg
Förkultur på 2 liter vatten och 200g spraymalt kokas, kyls. Skakas, satt två dagar före bryggnignen, körd ett halvt dygn med magnetomrörare då jag fick den på posten först dagen före bryggningen..
Maler malten dagen före. Hälften malet på 0.6 + 0.65=1.25mm, hälften på 1mm.
Mäskade in med 19l@78.9c landade på 69c.
Tog en liter kallt från lakvattnet: 66.9c i mäsken.
Hade i 3 tsk gypsum (15ml) i mäsken.
Sänkte pH från 5.6 till 5.2 med 5 ml mjölksyra.
15l lakvatten är nu 14l. Värmer till 80+ men råkar koka. Fyller 0.5l och byter 1l mot kallvatten, landar på 79.4c.
Recirkulerar 1l fyra ggr.
Tömmer ut 13 liter i first runnings på ganska raskt tempo. SG1078
Häller i lakvattnet och landar på 72c i bädden. Väntar 10 min.
För över first runnings via silikonslang till kastrull och sätter på värme.
Recirkulerar 1l fyra ggr och samlar upp second runnings: 14.5l@SG1034 på 6 minuter.
Ger en preboil på 27.5l@SG1053 vilket i sin tur ger 75% mäskeffektivitet, exakt enligt BS.
Lyckas samlaihop 0.3 liter till efter en kvart, ger då 76% mäskeffektivitet och 27.8 preboil.
Ca 45 min till kokstart.
Kokar 60 min.
Hopstand på 7min.
Kyler till 20c på 17min. Kyler till 19c.
Häller genom saftsil.
Landar på totalt 23l i hink med pressad humle. 4.8l i boiloff.
OG blir 1063 vilket ger effektivitet på 75%.
25.5l inkl förkultur.
Ställer i kylskåp med kupévärmare. 18.0-18.1c.
Receptet
Kokvolym: 30.66 l
Volym efter kok: 24.96 l
OG: 1.063 SG
FG: 1.013 SG
ABV: 6.6 %
färg: 13.1 EBC
IBU: 62.0 IBUs
Koktid: 60 min
2.66 kg Pilsner
2.54 kg Pale Malt
0.56 kg Cara-Pils/Dextrine
0.28 kg Oats
0.20 kg Crystal 100
18.00 g Columbus (Tomahawk) [14.00 %] – Boil 60
10.28 g Chinook [13.00 %] – Boil 45.0 min
10.28 g Simcoe [14.20 %] – Boil 10.0 min
10.28 g Chinook [13.00 %] – Boil 10.0 min
10.28 g Columbus (Tomahawk) [14.00 %] – Boil 10min
16.45 g Cascade [5.50 %] – Boil 5.0 min
16.45 g Chinook [13.00 %] – Boil 5.0 min
26.00 g Chinook [13.00 %] – Boil 0.0 min
26.00 g Cascade [5.50 %] – Boil 0.0 min
50.00 g Cascade [5.50 %] – Dry Hop 10.0 Days
40.00 g Chinook [13.00 %] – Dry Hop 10.0 Days
30.00 g Simcoe [14.20 %] – Dry Hop 10.0 Days
15.00 g Gypsum (Calcium Sulfate) (Mash 60.0 mins Water Agent 1 –
5.00 ml Lactic Acid (Mash 60.0 mins) Water Agent 2 –
2.0 pkg Safale American (DCL/Fermentis #US-05) Yeast 17 –
Provsmakning
Fords Wild Years IPA bryggdes som ett försök att göra en svag dubbelIPA som en IPA, inte för ljus västkust IPA men inte för röd och maltsöt som Modus Hoperandi utan mittemellan. Jag har gjort en hel del bra American Pale Ales och Imperial India Pale Ales (DubbelIPA) men där emellan har det inte blivit riktigt som jag tänkt mig. Men jag har heller inte druckit jättemånga kommersiella IPAs som fastnat på mig. Några finns där helt klart t.ex. Sculpin IPA men ofta tycker jag dubbeliporna imponerar mer men så blir det ju när man drar till med släggan. En IPA handlar om balans tycker jag och det är svårare. Med en dubbelIPA kan man alltid kasta humle på problemet men en IPA ger mindre marginal att gömma sig på. En välhumlad APA också iof men nu ska vi inte snöa in på det utan gå raskt över till dagens provning av Fords Wild Years IPA:
Färgen är gyllengul påväg mot bärnsten (13 EBC), vätskan är disig. Ett lätt fluffigt skum som försvinner efter några minuter och lämnar mycket rester på glaset.
Doften är tydlig och består mest av citrus och tallbarr, frisk och lätt. Lite apelsin i bakgrunden och även lite Basetts vingummi (de vita).
Smaken är mjuk med en markerad beska som är kontrollerad för en IPA (62 IBU). Mycket apelsincest som tar överhand mot tallkådan. Ordentligt utjäst med låg restsötma och lite grapefrukt finns i eftersmaken. 6,8% Alkohol men ingen alkoholsmak.
Kolsyran är medel+. Inte fjös-alekolsyra men inte välkolsyrad lager. Små bubblor som bär tallsmaken på ett elegant sätt.
Omdöme
Absolut den bästa IPAn jag gjort. Den påminner en del om min Thorsten Flincks Imperial IPA men lättare på alkoholen. Den är egentligen för färsk för att bedöma rättvist och jag har ännu inget förbättringsförslag till nästa bryggning av den, för det kommer bli fler varianter av denna IPA helt klart…
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Termometrar
Bakgrund
De två viktigaste aspekterna i bra ölbryggning är renlighet och noggrannhet. Därför ska jag gå till botten med termometrar lämpade för hembryggning i denna post. Efter att ha haft sönder två dyra termometrar på drygt ett år börjar min jakt på något med kvalité. Jag vill be om ursäkt till alla ni som jag styrt in på Kjell&Co:s ”Proffstermometer” i tron om att den var hållbar. Den är snabbt och exakt, men tyvärr inte så hållbar. Därför skapar jag denna tråd för gå igenom vilka termometrar svenska hembryggare kör med där ute i stugorna. Vad vill jag ha ut av en termometer och vad jag lärt mig av de jag haft:
Noggrannhet
Många termometrar har en upplösning på 0.1c, men en felavvikelse på 1c i spannet 20+ till 100+ vilket känns lite märkligt. Här vill jag ha max 0.5c avvikelse då skillnaden mellan 67c och 68c har betydelse för ölen. Ibland mäts avvikelsen i procent, då är 0.5-1% rimliga värden för en termometer i spannet 300-1000kr.
Snabbhet
Trådgivare är snabba (1-2 sek) men tråden mår inte bra av att ligga i sockrig mäsk för ofta och länge eftersom de blir stela och metallen inuti går sönder på 15-20 bryggningar, de är dock billiga på Ebay men behöver kalibreras till just din termometer. Detta utgår jag ifrån att man slipper för en trådgivare runt 300kr då det ska vara standardimpedans (motstånd i ohm) i dessa. Spetsgivare är hållbara och lätta att desinficera men tar ca 5-10 sekunder innan de ger ett bra värde, en tid som är lång när man justerar mäsktemp med varmt/kallt vatten.
Kalibrerbarhet
En bra termometer är inställd korrekt från fabrik men kan ändras lite med tiden. Proffsinstrument över tusingen köps ibland tillsammans med ett certifikat som garanterar kalibreringen en viss tid. För oss vanliga dödliga som mäter temp några gånger i månaden är det mer rimligt att kunna kalibrera själv hemma någon gång per år. Det görs lämpligast i isvattenbad som precis håller på att smälta fulständigt (0c) samt i kokande vatten (100c eller egentligen 99.98c). Kalibreringen, på de termometrar den är möjlig, görs med en skruvmejsel, helst på framsidan av termometern, så man landar rätt. Tyvärr är det sällan 0c eller 100c man är så intresserad av i ölbryggning utan runt 20c före jästpitch, 64-68c för mäskning och 75-76c för lakning. Helst ska man kalibrera sin termometer i det område den ska användas men det är väldigt svårt att hitta ett stabilt medium att mäta i och en pålitlig referens att jämföra sitt mätvärde med vårt aktuella spann.
Angående vattens kokpunkt så skiljer den sig beroende på vilken höjd man befinner sig på. Ska man vara extra noggrann med kalibreringen och vet att man bor en bit över havet så går det att räkna ut vid vilken temperatur vatten kokar där man brukar brygga. Det räknar man ut genom följande formel: T=99.98-(h/300) där T är din specifika koktemperatur och h är höjden i antal meter över havet. Jag bor på 27 m.ö.h vilket ger T=99.98-(27/300)=99.89c. Bor man däremot på 500 meters höjd, i t.ex. Kiruna, så blir skillnaden 1.73c vilket plötsligt får en större betydelse.
Genomgång av vanliga termometrar, stigande prisklass
Detta är de vanligaste termometrar jag märkt att svenska hembryggare använder. Det finns ytterligare en del varianter som inte är så vanliga, har jag missat någon temperaturmätare så får ni hojta till så adderar jag dom efter hand.
Labbtermometer, Analog
Vi börjar klassiskt tycker jag. Som en lång glaspinne, bräcklig och långsam. Fyllda med röd sprit och inte kvicksilver men går de sönder ska man nog giva mäsken/vörten/ölet i soperna. Fördel med denna modell är att den är rejält billig. För mig är de stora nackdelarna hastighet och noggrannhet, plus minus en grad är vardagsmat då den är svår att läsa av exakt. Används av duktiga bryggare som Henok Fentie som skrivit boken Brygg öl och driver ett av mina favoritölmärken Omnipollo. Pris 49kr hos Humlegårdens Ekolager där jag lånat bilden ifrån.
Digital Kökstermometer/Labbtermometer
Dessa minns kanske många från kemilektionerna i gymnasiet. Jag började med denna och trodde väl den var bra. Den har inte gått sönder ännu men jag har ingen aning om tillförlitligheten på den. Just nu mäter den tempen i min jäskyl och det duger den gott till. Minus får den för batteriet som iof håller länge men som är ett knappbatteri av udda modell. Tar batteriet slut mitt i en bryggning blir man inte en glad bryggare.
Pris ca 49-79kr beroende på längd av spetsgivare. Finns liknande på bl.a. Kjell&Co.
Mäsktermometer, analog
En stabil rackare som är gjord för tuffa tag i framförallt mäsken. Inget jag skulle mäta temperaturen i vörten när den kyls eftersom den är svår att desinficera. Även här röd spritfyllning fast inkapslad i hårdplasthölje. En prisvärd variant som säkert gör många hembryggare nöjda. Upplösning på 1c och noggrannheten är ett frågetecken. Plus minus någon grad bör man räkna med. Används med gott resultat av den flerfaldiga SM-medaljören, i ölkretsar känd som Weinkeller (eller BIABkungen)/Henrik Lindqvist.
Pris 179kr på Maltmagnus.se där bilden är tagen ifrån.
Stektermometer
Alla har väl en liknande hemma i någon låda. Jag har bryggt en gång med en stektermometer och den var kass. De mäter långsamt, glappar lätt i metallsladden som har en 2.5mm phonoplugg av liknande hörlurkontakt. De klarar inte vätska i längden. Jag avråder starkt från dessa.
Pris 159kr på Kjell&Co
TFA LT-102 och TFA LT-101
Denna klassiker i svenska hembryggarsammanhang är väldigt populär. Snabb, billig och IP65-klassad, dvs ska klara viss väta. Det gör den inte kan jag säga direkt. Fukt och digitala termometrar är en dålig kombination och många har fått byta ut ovanstående modeller pga fukt. Spetsgivaren på bilden är långsam och den något billigare trådgivarvarianten är det många som kaplsar in sladden med krympslang för att de ska hålla längre. Känns inte så stabilt, men mitt största problem med dessa två modeller är att de har en specad noggrannheten på 1c. Ta det ihop med frånvaron av kalibreringsmöjligheter så kan det säkert diffa 1.5c i mäsken och som bryggare undrar man kanske varför ölen blir söta och inte jäser ut ordentligt… På plussidan är de små, smidiga och har alarmfunktion. De är väl värda sitt pris men inte så mycket mer.
Pris 249kr/299kr hos Kjell&CO/Claes Ohlson/Malt Magnus
Brewmometer eller liknande analoga mätare
Denna typ av modell är mest för fast genomföring t.ex. i en kastrull men det finns fristående varianter också. De lämpar sig bäst för långsamma mätningar som i en MLT/HLT då det tar 10-15 sekunder att hamna på rätt värde. De klarar inte att bli fuktiga i armaturen så de modellerna med kort spetsgivare känns inte som de passar speciellt bra för våra ändamål. Bilden visar en fahreheitmodell men ni fattar hur de ser ut.
Pris 200-450kr beroende på om de är för matlagning, ölbryggning samt längd. Finns på Humlegården.
Digipen
Den här termometern är vattensäker enligt klassningen IP67, den ska tåla att köras i diskmaskinen för de som har dom behoven. Upplösningen är på 0.1c men responstiden som enligt säljaren kallas ”snabb” är på 6 sekunder vilket jag tycker är för långsamt. Någon spec på avvikelse har jag inte hittat men jag antar att det är ca 1c. Jag har inte någon egen erfarenhet av denna men kan tänka mig att den är helt okej om än något dyr för en termometer med fast givare och okalibrerbar.
Pris 475kr på Maltmagnus.se som jag tagit bilden från, finns liknande på Humlegården (shop.humle.se)
Infraröd termometer
Visst vore det skönt att kunna ”skjuta” ett tempvärde direkt på mäsken utan att behöva slabba och kontaminera? Tyvärr lämpar sig inte denna typ av termometer alls för hembryggning då yttemperaturen ofta är mycket lägre än 10cm ner i mäsken.
En liten side note: Jag har haft en ir-temp för att mäta feber och den mätte 2c fel. Den åkte tillbaka till affären med en utskällning då det visade sig att min son hade 41c och inte 39c som termometern visade. Livsfarligt!
Pris 475kr på Conrad.se
2-kanals ”proffstermometer”
Detta var min trotjänare under ett drygt år och jag har rekommenderat den till många bryggare som sagt. Dubbla kanaler/mätsonder gör att det går att ha två mätningar igång samtidigt, en i mäsken och en i lakvattnet t.ex. Varje kanal går att kalibrera med en stjärnmejsel på ett mycket enkelt sätt. Trådgivarna, de som mäter tempen, är av så kallad K-type som är branchstandard. Lätta att byta ut och finns i många varianter från de snabba trådgivarna till spetsgivare, klämgivare eller skruvvariant som går att skruva fast i sitt mäskkärl. Jag har varit väldigt nöjd med denna termometer tills det blev glapp i kontakten och den började mäta galet. Måndagsexemplar hoppades jag på och fick en ny från Kjell&Co. Den höll i 10 bryggningar innan den började spöka på samma sätt. Tyvärr rekommenderar jag inte denna längre då den inte håller bra kvalité i K-givarekontakterna. Det finns i princip identiska från Ebay som skickas från Kina för en tredjedel av priset som säkert håller motsvarande kvalité. Det finns en liknande variant fast gul (denna är grå även om det inte syns på bilden) på Claes Ohlson som kanske håller högre kvalité. Problemet är att det är Kina-producerade ickemärkestermometrar som är kopior på dyrare varianter. Jag tycker inte man får det man betalar för tyvärr.
Pris 499kr på Kjell&Co
Voltcraft PL-120-T2
Nu går vi över på märkestermometrar. Denna från Voltcraft har dubbla kanaler och kör med både K-givare som på bilden eller typ J som är mindre vanlig men förekommer. Den har en avvikelse på 0.15% + 1c enligt manualen vad det nu innebär exakt? Är det 1c och dessutom 0.15%? Den går att kalibrera upp till +-5c iallafall. Detta är förmodligen vad jag hade väntat mig av Kjell&Cos ”Proffstermometer”. För en hundring med så verkar denna vara av bra kvalité men jag har varken testat eller hållit i den. Står med på min lista över tänkbara alternativ att investera i. Och jag säger investera för det är ganska sjukt att köpa en termometer för 650kr som dessutom inte är exakt på 0.1c utan +-1c…
Pris 569kr på Conrad.se
Greisinger GTH1170 ”Den gula klassikern”
Den här betraktas mer eller mindre branschstandard inom mätindustrin. Väldigt billig för att vara en referenstermometer men billig är ändå inte rätt ord i sammanhanget. Basnogrannhet på 0.05% vilket känns väldigt stabilt och förtroendeingivande. K-givare kör såklart även denna modell med men för 800kr ingår det inte ens någon i förpackningen. Denna modell har upplösningen 0.1c och det finns en lite billigare variant som mäter i hela grader för dom som tycker att det räcker. Tyska Greisinger gör riktiga kvalitetsinstrument för de som jobbar med mätningar till vardags och de har mätare upp i 5000kr-klassen. Jag har testat en enklare variant av denna med fast sladd och spetsgivare och den är snabb och exakt. Kalibrerbar är den såklart också.
Pris 799kr på Conrad.se
Thermoworks Thermapen 2
En vanlig termometer bland amerikanska bryggare. I Sverige kostar den dock över 800kr och då tar det tre sekunder att få ett värde. Den kan inte byta spetsgivare och går inte att kalibrera. Jag har läst att det är +-1c i noggrannhet men deras engelska hemsida säger +-0.4c. För det priset skulle jag hellre köpa deras Therma K som rekommenderas i vissa branchorgan i Sverige. Samma pris på deras hemsida.
Pris 715kr på Swema, 737 på mätforum, 1146kr på Slipkliniken.
Testo 108
Sist ut är Testo 180an som uppfyller samtliga mina önskemål förutom priset såklart. Den kör med K- och T-givare, vattensäker enligt IP67 och 0.3c (även läst 0.2c) noggrannhet. Den här rackaren används inom livsmedelsindustrin för att t.ex. mäta tempen på hamburgare på McDonalds i början på dagen. Tyvärr kan jag inte hitta på deras hemsidan om den går att kalibrera själv vilket jag utgår från men oavsett så kommer den tillsammans med ett kalibreringscertifikat från fabrik. Jag har inte testat den själv men bryggarkollektivet HBG2 använder den för fullt så vi får se om det kommer ett utlåtande därifrån framöver.
Pris 990kr på Testo.se
Sammanfattning
Jag vill först och främst sammanfatta denna genomgång med att kvalité kostar. Jag tycker man ska köra på det som funkar för en själv, gör du goda öl så duger din nuvarande termometer uppenbarligen gott. Är du däremot kontrollfreak som undertecknad så kanske ett mellanprisläge inte är värt att satsa på, för mig får man lika bra mätvärde för 49kr i en glasstavstermometer som för en ”proffstermometer” för en femhundring hos Kjell&Co som du inte kan lita på.
Uppdatering: Jag bestämde mig tillslut för Greisinger 1170 ”Den gula klassikern”. Än så länge är jag är mycket nöjd och litar på värdena den ger. Jag hade önskat lite robustare chassi och att de skickade med en läderväska+k-givare för det priset. Jag har kört med billiga k-givare från E-bay efter att ha kalibrerat dem och det känns stabilt.
Uppdatering 2 (5 år senare): Jag kör fortfarande med min Gresinger och tycker den är grym. Jag har köpt en GES130-givare som förvisso kostar en slant men är riktigt snabb och förtroendeingivande kvalitetsmässigt. Jag ger Gresingern 5 öl av 5 möjliga!
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Weißbier X
En veteöl till? Ja eftersom jag fick smaka en (1!) av den förra batchen då en kran till ett av mina fat gick åt pipan och sprutade ut 19 liter ny veteöl på golvet i boden, samt tömde min kolsyretub. Helt glad blev jag inte av detta missöde men nu är kolsyretanken fylld, jag har en till tub på ingång och tillsist en ny veteöl på jäsning. Nytt för dagen är att jag köpt en ny maltkross och sålt min trogna Corona. Inte för att jag varit missnöjd med Coronan, vi har gjort fina öl tillsammans, men det dök upp ett erbjudande om en kvarn jag blev nyfiken på. Det är en kinesisk variant av monstermill med tillhörande tratt och vev. Jag har sedan sågat ett hål och monterat den på en bit av ett IKEA-bokhyllsplan:
Man få ju såklart vad man betalar för och markeringarna för justeringsskruvarna visade sig vara ganska dåliga. Men det spelar inte så stor roll för med verktyget ovan här, ett s.k. bladmått, går det finlira krossningsgraden enkelt. Jag labbadebort två kilo malt för att öva på olika krossstorlekar men insåg att det som gav väldigt många hela skal inte skulle krossa dagens kilon med vete på ett bra sätt eftersom 1. veten är något mindre och 2. saknar skal. Istället justerade jag krossningsgraden till det som ofta är standardinställningen på många krossar, 1mm.
Bladmåttet är som en fällkniv med olika breda ”knivblad”, från 1mm ner till löjligt tunt vilket vi inte behöver i det här fallet. Mellan 0.8-1.4mm är spannet och upp till 1.4mm får man genom att kombinera två mindre blad. Justeringen görs genom att man tar sin önskade tjocklek och för ner mellan de löst fastskruvade valsarna och spänner valsarna. Bladmåttet ska gå att dra upp och ner med minimal kraft, då är det lagom åtdraget.
Likt min förra setup är denna dammfri och jag maler rätt ner i en påse. Jag skulle vilka mala ner i hinken till höger i bild för den är lättare att mäska in med än en påse, men då måste jag kapa ner min skiva som kvarnen sitter på. Avvaktar med det tills vidare…
Här har vi vetemalten. Slät, liten och utan skal.
Pilsnermalten.
Jag fick med en vev och även om denna typ av kvarn maler något snabbare än Coronan, vilket börjar bli intressant när man kommer upp i 8-10kg malt, så kör jag den med farsans gamla slagborr. Jag har läst på en hel del om maltkrossning och läst att 150-200rpm (varv i minuten) är optimalt. Det ger ca 3 varv i sekunden (eller i takt med en lagom HappyHardcore-låt) eller helt enkelt långsammaste läget på min borr. Jag malde pilsnermalten och vetemalten för sig då tratten till nya kvarnen inte rymmer lika mycket som min förra lösning. Det var nätt och jämnt att borren orkade krossa vetemalten som är betydligt hårdare.
Här är en närbild på dåligt krossad malt. I detta fall de 50gram Crystal100 som jag råkat köpa färdigmalt av misstag. Problemet med denna malt är att det är många hela maltkorn kvar och få hela skalbitar. En ojämn krossning helt enkelt. Jag vill inte svartmåla någon leverantör men detta var en av anledningarna till att jag började mala själv.
Här är en näve från dagens krossning. Det är en viss frånvaro av skal vilket beror på vetet som saknar skal. I princip inget mjöl och malten är krossad till 2-4 bitar per styck.
Det här är från en provmalning där jag ställde storleken till 1.45mm. Väldigt fina, hela skal och 2-3 bitar kärna per korn. Ser nästan ut som när man häller i havreskal. Den här krossningsgraden skulle ge en väldigt fin lakning, ren och klar vört men med något lägre effektivitet. Effektiviteten skulle man kunna hjälpa upp genom att mäska längre tid, det går t.om. att mäska på omald malt men det tar många timmar. Det kommer tar 5-10 bryggningar att hitta en lika balans mellan effektivitet och lakbäddsflödeshastighet som jag hade med Coronan. Med det sagt så landar jag hellre på 70-75% effektivitet och en smidig lakning än 85% effektivitet och en jävla bröddeg som sätter igen falskbottnen…
Med ny kross så ville jag utvärdera flödeslakning igen men jag insåg ganska snabbt att veteöl inte är den bästa ölen att testa detta med. Framförallt inte med 60% vete… Här är mäskvattnet på värmning i lilla kastrullen till höger och den matar hink-i-hinken vid silikonslang 12×16.
Jag har börjat justera pH lite mer ordentligt nu när jag har en bättre vattenrapport. Jag har köpt på mig en uppsättning pH stickor till då mina första (t.v.) är åt fel håll. För att se om de visade samma värde så testade jag en av varje. Detta är efter 1 tsk mjölksyra och då visar bägge stickorna (de två i mitten har varit i mäsken, de andra är oanvända) på pH 5.5 i mäsktemp. 5.1-5.5 är bra värde enligt John Palmers bok ”How to brew” som jag rekommenderar alla bryggare att läsa. Jag justerade dock ner med en tesked mjölksyra till för att hamna lite lägre.
Jag plockade även ut en lite dekoktion, dvs tog ut mestadels torr malt från mäsken, kokade en stund och återförde. Dels för att ge lite smak och dels för att justera upp tempen lite som blev för lång efter den andra infusionen. Jag tog tyvärr för lite malt så jag fick röra om i mäsken med grilltändaren några minuter för att få upp tempen från 64c till 67c.
Här är dagens hela setup. Uppifrån: lakvatten matar hink-i-hinken (blått lock) med 76c vatten. Hink-i-hinken tappas långsamt på vätska ner i den stora kastrullen på golvet. När rätt volym samlats upp, 27 liter denna gång, flyttades den stora kastrullen till induktionsplattan och koket kunde börja…
Sammanfattningsvis så var denna bryggdag sisådär. Jag kom igång sent, stegmäskade och tog en paus för att handla mat före koket, alltså tog bryggningen hela dagen och då blev det inte ens städat efteråt. Tempen på mäskningen blev först lite hög i ferualsyrarasten (45c) och sedan låg i försockringsrasten (67c). Det är enkelt att justera men inte så roliga moment och de tar lite tid. Flödeslakningen gick inget vidare då jag fick kanalisering, något jag inte märkte förens halvvägs igenom laket. Vattnet passerade längs väggarna istället för genom malten. Det gjorde att jag gick över till att satslaka resten av vätskan. Det blev två igensatta bäddar av detta då jag blev lite stressad och körde igång för snabbt flöde. Alla lakproblem gjorde att effektiviteten blev lidande men jag fick ihop rätt volym efter kok och bara 3ö för lite socker så hyfsat i prick ändå. Min termometer har börjat glappa precis som min förra. Jag gillar den skarpt för den är så snabb men det har tyvärr visat sig vara låg kvalité under skalet. Nae jag är inte så nöjd med dagens bryggning men jag har lärt mig en hel del. Trots att det inte är rättvist att bedöma flödeslakning som metod när man knappt har skal i mäsken så är det en metod jag inte är så förtjust i. Som jag skrivit innan så tror jag den är mycket bättre om man kan ha utrustning framme och finlira fallhöjder mellan kastrullerna och framförallt ha en HLT (hot liqour tank/varmvattentank) som ständigt kan mata bädden. Att gå och hälla i 1 liter lakvatten varannan minut i en timme är rätt tråkigt… Nästa bryggning blir det satslakning!
Receptet
Lindhs Weißbier X
Bryggare: Gustav Lindh
Stil: Weizen/weissbier (sydtysk typ)
Typ: All Grain
Bryggmetod: !Lindhs HefeWeizen 2-stegs infusion
Smak:
Recept
——————————
Kokvolym: 27.44 l
Volym efter kok: 21.84 l
Batch (i jäskärl): 20.00 l
OG: 1.053 SG
FG: 1.014 SG
ABV: 5.2 %
färg: 9.6 EBC
IBU: 12.4 IBUs
Brygghuseffektivitet: 72.00 %
Est. mäskeffektivitet: 75.6 %
Koktid: 70 min
Ingredienser
——————————
Amt Name Type # %/IBU
2.79 kg Wheat (6.0 EBC) Grain 2 60.0 %
1.81 kg Pilsner (Weyermann) (3.3 EBC) Grain 3 39.0 %
0.05 kg Crystal 100 (110.0 EBC) Grain 4 1.0 %
Amt Name Type # %/IBU
19.00 g Goldings, East Kent [5.00 %] – Boil 60.0 Hop 5 12.4 IBUs
Amt Name Type # %/IBU
3.00 g Chalk (Mash 60.0 mins) Water Agent 1 –
Amt Name Type # %/IBU
1.0 pkg Mauribrew Weiss Yeast 6 –
1.0 pkg Munich Wheat Yeast 7 –
Mäskning: !Lindhs HefeWeizen 2-stegs infusion
Total mängd humle: 19.00 g
Total mängd malt: 4.65 kg
Mäsksteg
——————————
Name Description Step Temperatur Step Time
FerualSyraRast Add 8.41 l of water at 54.1 C 45.0 C 30 min
AlphaBetaAmylaseRast Add 7.40 l of water at 98.7 C 67.0 C 60 min
Utmäskning Add 6.51 l of water at 97.3 C 75.0 C 10 min
Fly sparge with 13.08 l water at 75.6 C
Övrigt
——————————
Har i 1,5 tesked Kalk i mäskhinken innan vatten.
Mäskar in 8.4l vatten till 55c på 4.65kg malt. Justerar lite med nästa vattengiva.
Värmer 7.4 till kokande
Kvar blir 14.2 (Beersmith vill ha 19l) att laka med.
Justerar pH till ca 5.2 med 2 teskedar mjölksyra.
Värmer lakvattnet till kokande för utmäsk. Får inte upp tempen tillräckligt innan jag ville spara resten av vattnet till lakningen.
Lakar försiktigt i 20 minuter men börjar se kanalisering längs kanterna, eventuellt för att lakvattnet inte kom i mitten på lakbädden. Beslutar att gå över till satslakning dock med något hög hastighet. Sätter igen bädden två gånger, inte helt oväntat med 60% vete.
Tycker att preboil verkar lite lågt så jag tillsätter en 1.5L halvkokande som självrinner medan vi åker och handlar ca 1h.
Ca 27.5l preboil. Gick från 1041 till 1049 under koket.
Kokade ner till ca 19.5
Gjorde en whirlpool som inte bildade kon.
Provsmakning
Min utvärdering av veteölsjästtyper fortsätter. Denna gång är det två torrjäster som möts i en match. Mauribrews Weiss och Lallemand/Danstars Munich Wheat.
Mauribrew Weiss
En klar doft av mogna päron blandas med en lätt ton av nejlika. Smaken domineras av syrligt päron med lite banan. Ingen sötma att tala om. Fruktig och spritsig men lite tunn. Eftersmaken har en lätt pepprighet som jag inte gillar.
Skumrester
Omdömme
Av dessa två veteölsjäster så föredrar jag Danstars Munich både i smak och jäsegenskaper då den jäste ut på halva tiden mot Mauribrewjästen. Jag har testat några torrjäster tidigare och på frågan om det går att göra god veteöl på torrjäst så blir svaret: Definitivt! Men ingen av torrjästerna har varit mina favoriter hittils.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Fatning av Weißbier IX
Jag tycker ju väldigt mycket om Weizen, sydtysk Weißbier med Hefe. En stil som helt klart gör sig på flaska i hembryggningsammanhang då jästen spelar en viktig roll i smakupplevelsen. Men jag har mestadels gått över till fat (förutom med Valentin Cervisia och mousserande vin) men jag vill ha kvar den där sköna jästsmaken. Alternativet då är såklart att prima fatet med socker istället för att tvinga i kolsyra med CO2-tub. Det är precis vad jag gjort med IX:an. Vad jag läst så ska man minska mängden något mot vad man skulle ha använt i flaska, varför det skulle bildas mer tryck i fatet vet jag inte, men jag följde det rådet. I vanliga flaskfall skulle jag tagit 10g socker per liter öl, nu blev det 137g socker på 18-19l (osäker på exakt mängd i fatet men det står 19.2 på det). Jag hällde i sockret igår och kunde inte hålla mig idag utan smakade ett litet glas, fickljummen, sprudlande färsk, weißbier. Satan vad banan denna gång, jag som haft lite problem att få tillräckligt banan tidigare och då framförallt med 3068-jästen. Nu fick jag så jag teg. För mycket blev det skulle jag säga, men vi får se hur den upplevs i 8-12c och när den fått mogna någon vecka.
Jag skulle vilja skriva lite om min senaste dubbelIPA Thorsten Flinck som blev otroligt lyckad, en riktig humlekäftsmäll! Men jag har hel glömt bort att fota den så det får vänta någon dag. Håll ut så kommer det, jag lovar!
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Humleavskiljning efter kok
(uppdaterad 150225)
Efter man kokat sin vört och den ska ner i jäshinken så vill man sila bort så mycket humle och druv som möjligt, så långt är de flesta med även om vissa häller rubbet ner i hinken (dock finns en viss risk för plastiga felsmaker med denna). Jag har gjort ett test på hur mycket smak det faktiskt ger med druv i jäsningen. Hur denna separering eller filtrering ska gå till på bästa sätt beror så klart på bryggarens preferenser men även satsstorlek. Professionella bryggare har någon form av filter och ofta tillhörande pump som sätter fart på vörten. Vi hembryggare i Sverige (USA är en annan historia) förlitar oss oftare på gravitation eftersom livsmedelsklassade pumpar är dyra i Sverige. Det finns en rad olika metoder för filtreringen och jag vill med detta inlägg dela med mig av mina tankar och erfarenheter… De går i den ordningen jag tror många bryggare har testat sig fram mellan metoderna från nybryggare och framåt. Jag ska tillägga att det är väsentlig skillnad på metoderna beroende på om man använder sig av kottar eller pellets, jag har gått över nästan helt till pellets eftersom vörtförlusterna blir mindre, de ger mer humlesmak för pengarna (ca 20%), pellets håller sig bättre i frysen med mindre oxidering samt att de tar mindre plats om man som jag bulkköper 500g-förpackningar. (uppdatering) Numera är det 5x100g man går instället för 500g vilket ökar hållbarheten avsevärt.
Humlekokpåse
Det var så här jag lärde mig brygga. Stoppa i humlen i en nätpåse/humlestrumpa/kokpåse etc. ner i koket och fiska sedan upp påsen ur koket när du kylt klart. Enkelt, billigt, perfekt, underbart. Eller? Den största nackdelen med denna metod är såklart att humlen inte får flyta fritt i kastrullen och därmed får ett sämre utbyte, oklart hur många procent men 20-30% skulle jag gissa. Inga problem med en veteöl på 15IBU, släng i 4-5 pellets till så är saken biff. Ska man göra 50 liter dipa däremot, med upp till 1 kilo humle, då går det åt många strumpor och så har man den där känslan i magen att man inte utnyttjar den underbara smaken hela vägen ut… Sen suger ju påsen med humle upp en massa vört också, vågar man klämma ut den eller inte? Jag har klämt för kung-och-fosterland utan några kärva tanninsmaker, men det känns inte optimalt. Humlestrumporna passar superbra till torrhumling i fat eller kok av konstiga ingredienser som ostron eller ingefära…
Ska även tillägga att det finns en variant på detta som heter Hopspider. Det är en större påse där öppningen är kvar utanför kastrullen så det går att fylla på med humlegivor allt eftersom. Säkert bättre än kokstrumporna men även denna metod lämnar kvar varm/kalldruv efter kok och eventuellt mindre utvinning av humlesmak. De förhindrar även att ha i en doppvärmare som jag använder som värmekälla vilket gör att jag har inte övervägt den metoden.
Saftsil
Saftsilen har seglat upp till förstaplats bland många nybryggare tack vare Henok och Karls härliga bok ”Brygg öl”. Tanken är att du efter kok lyfter upp kastrullen (eller har den högt) och häller hela vörten genom en saftsil som står ovanpå din jäshink och silar bort humlen och kalldruv. En bra metod som även syresätter hela vörten en del före jäsning, två flugor i en smäll. Men vad händer när man stegar upp batchen till dubbla, trippla eller quadruppla den som står i boken (recepten i denna bok är för 10 liter färdigt öl). Jo silduken sätter igen så man står där med en full saftsil och en sked som man skrapar på sidorna av saftsilen för att det ska rinna igenom lite vört, hela momentet kan plötsligt ta 15-20 minuter. Återigen så är detta inget problem om man brygger lågaromhumlat som en pilsner, veteöl, stout eller liknande. DubbelIPAN kommer inte vara smidig ens om du köper fyra utbytbara dukar till saftsilen och byter ut allt eftersom, jag har testat. Silukarna måste dessutom kokas först och det finns risk att du bränner fingrarna när du ska byta duk. Det går att köra med en kökssil/ruskslag också, de släpper igenom lite större partiklar men ganska snabbt sätter även den igen sig, framförallt med pellets. En flerstegskombination med grovt när först och finare sen hjälper en del men då blir det mer att desinficera och diska.
Sil/Durkslag
Någon form av sil eller durkslag fast med små hål fungerar utmärkt till kottar och halvbra till pellets, druv åker rakt igenom. Okej som avsilare och smidig att desinficera innan användning, bara att stoppa ner den i koket.
Whirlpool
Om man tar en slev och vevar kraftfullt med ca 180 rpm (tre varv i sekunden) utmed kastrullkanten i grytan så får man en kraftig koncentrisk virvel i vörten, lite som när barn springer runt längs kanterna i en pool. Den virveln kommer få all humle i pelletsform och druv att så småningom samlas i en kon i botten och mitten av kastrullen. Det tar ca 20 min för konen att bildas på botten och lyckas du bra med detta kan du sedan tömma ut klar och fin vört från toppen via en hävert/autosiphon, med en diptube längskanten eller så använder du kranen på sidan av kastrullen och tappar försiktigt så det inte blir strömt där nere i botten. Denna metod fungerar utmärkt, ända tills du drar upp på humlemängden. Då blir det ingen vidare kon utan en tjock matta över hela botten på kastrullen. Kör man BIAB så får man för mycket druv för att detta ska vara smidigt också har jag märkt. Det finns de som svetsar fast en halvmåneformad plåt 5cm hög och ca 2-3 cm utanför utloppet vilket minskar förstörandet av konen. Vill man inte svetsa (eller som jag, vet inte hur man svetsar) så är plåten inget alternativ.
I-med-rubbet-i-hinken
En lite mer slö och kanske uppgiven approach till humleavskiljning. ”Har jag mycket humle i så kommer skiten ändå att åka ner i hinken så jag kan lite gärna släppa på hela böset direkt.” Det går ju förvisso att låta jäshinken sedimentera och sedan separera humle och druv genom att flytta ölen/vörten till ny hink. Men principen bakom denna ”metod” är att man skiter i hela saken och låter det jäsa med. Antingen så primärjäser man bara två veckor och sedan tappar på flaska eller fat, eller så flyttar man till sekundär och lämnar oönskade partiklar bakom sig i det stadiet. Jag har testat denna metod och den fungerar, ölförlusten landar dock på flertalet liter och det påverkar definitivt smaken vilket jag gjort test på. Fungerar till pilsner/veteöl men inget för den som gillar humle.
Hopstopper
Genom att sätta ett finmaskigt (inte allt för finmaskigt) filter före utloppet av kastrullen så bildar humlen och druvet snabbt ett filter redan i kastrullen och klar vört kommer ut utan att man behöver tappa någon humlearom. Originalet är ganska dyrt men hopstoppern är ett billigt gör-det-själv-projekt. Två kökssilar från IKEA, lite rostfri ståltråd och viss fritid så är det snabbt fixat. Min första prototyp var ansluten via silikonslang eftersom den är lätt att ta bort för rengöring, sen blev det ett metallrör som går till botten för att inte förlora så mycket vört. Denna fungerar bra men kan sätta igen halvvägs vilket är väldigt frustrerande. En del humle åker igenom och flödet ut ur kastrullen är begränsat. Använder man kan en bazookascreen vara ett alternativ här, allt beroende på hur stort kok man har.
Hoprocket
Tanken med denna manick är att man fyller den med nya färska okokade humlekottar och pumpar vörten med den kokade humlen och druv igenom. De nya humlekottarna agerar filter och bidrar samtidigt med arom. Jag har inte testat hoprocketen men den är säkert jättebra. Dock krävs en pump för att den ska fungera samt att den är ganska dyr. Det är ytterligare en infektionsriskhöjare och sen måste man fylla den med humle för att den ska fungera och det kanske man inte vill till en veteöl t.ex. En bra IPA-humlestoppare med andra ord.
BIAB-påse
Denna metod är i stort sätt samma tanke som med en saftsil fast i betydligt större skala. Man tar en desinficerad/kokt biab-påse och spänner över jäshinken, häller i hela batchen och lyfter påsen samt eventuellt skakar. Det fungerar hyfsat men en hel del skräp hamnar i jäshinken ändå. Blir flödet dåligt ur påsen, som med Sarita/Teresia-tyget från IKEA, tvingas man skaka påsen upp och ner för att få ut all vört och även klämma på påsen. Jag har även testat med min gamla BIAB-påse som har väldigt mycket större maskor (myggnät) och där fastnade kottar bra, pellets halvbra och druv inte alls. Där behövdes inget skak utan 1 sekunds lyft bara.
Sammanfattning
Här finns såklart inga rätt eller fel även om jag dömt ut vissa metoder i denna text. Det beror på att de helt enkelt inte fungerat bra för mig eller så är de för tråkiga och enerverande (saftsil). Så länge en metod fungerar för dig så fortsätt med den för all del. Batchstorlek spelar stor roll i hur man upplever de olika metoderna och självklart hur mycket humle man kokar men framförallt inte vill ha med i jäsningen. Skriv gärna i kommentarerna vad ni kör för metod och vad ni gillar/ogillar med den.
Uppdatering 150225, Ny metod – Sedimentering
Jag har börjat använda mig av sedimeteringsmetoden dvs jag låter humle och druv sjunka till botten under kranen på kokkärlet. Har tidigare labbat med whirlpool men får det bara att funka ibland så jag har skippat det. I och med Braumeistern brygger jag ca 9 liter mer än jag behöver så jag kan använda mig av det som är ovanför kranen enbart eller luta på kärlet mot slutet för att plocka 2-3 liter ren vört extra. När jag fått min mängd i jäshinkarna fyller jag någon pet-flaska med vört också som jag stoppar i frysen för att ha till förkulturer. Sista 4-5 litrarna blir grumliga så vill jag spara dom måste dom filtreras i saftsil eller kaffefilter (tar evighet) som jag dock inte behöver desinficera innan eftersom den vörten ändå ska kokas igen. Ibland låter jag en grumlig petflaska stå och sedimentera 2 timmar i kylen och dekantera till ny flaska, ca hälften av volymen går då att få fin utan ansträngning.
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer