Posts in Category: Bryggning
Pils i SS Brewtech Single Vessel Brewing System
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Det här inlägget handlar om min första (och förmodligen enda) bryggning på enkärlsbryggverket SS Brewtech Single Brewing Vessel som jag fått låna av Humlegården för att testköra och utvärdera (läs om det här). Eftersom mässperioden drog igång och Humlegården behövde ha tillbaka bryggverket hann jag bara brygga en gång på det men jag tycker ändå jag bildade mig en tillräckligt bra uppfattning om dess funktioner och användaregenskaper.
Ölet som blev testpiloten för bryggverket var en tysk pilsner som jag ville framhäva blommiga toner i. Därför körde jag med en relativt stor sen humlegiva av Hallertauer Mittellfrüh som förutom örter ger just vissa blommiga inslag, lite som att dansa över en blomsteräng likt Sound of music. För att förstärka blommigheten ytterligare använde jag lagerjästen Fermentis S-189 som enligt paketet säger ”Great yeast for elgant lagers with floral notes”. S-189 kommer ursprungligen från Hürlimann-bryggeriet i Schweiz och är utvald för sin ganska neutrala smakprofil. Oklart vad ”ganska” innebär i det här sammanhanget men den rekommenderas iallafall för råvarudominerade lager- och pilsneröl vilket är exakt vad jag är ute efter denna gång. Att få en fin blommighet men inte inslag av blomvatten eller fruktighet är viktigt och för mig är det stöd av örter som bidrar med denna balans. Inslag av gräs, mejram och oregano är också önskvärt medan tydliga estrar eller karamellighet stör mig enormt för den tyska stilen men får förekomma i tjeckiska varianter, där är jag inte lika petig. För att hålla nere mängden humlemateria i bryggverket tog jag även stöd från Magnum som bittergiva för att säkerställa en markerad beska. Humleschemat blev alltså Magnum på 60 min och Hallertauer Mittlfrüh på 15 min samt hopstand 20 min.
Maltmässigt har jag helt plockat bort all Münchnermalt från mitt pilsnerrecept då jag tycker maltsmaken blir något för dominerande, speciellt med Weyermanns Barkes Münchnermalt som är en riktig smakbomb. Av samma anledning använde jag standard Weyermann Pilsnermalt och inte Barkevarianten. De fina eleganta maltsmakerna ska såklart finnas där men jag vill ha en accentuerad och dominant humleprofil i min pils, inte minst för att särskilja den från min maltpräglade helles. I vanlig ordning använde jag även Syramalt som jag räknar som basmalt alternativt processhjälpmedel i mitt receptskapande.
Bryggdagen
Efter en komplett rengöring efter konstens alla regler för att ta bort tillverkningshjälpmedel som t.ex. fett men även viss smuts så fyllde jag bryggverket med 34 liter bryggvatten, dvs. kranvatten med mina vattenbehandlande salter, denna gång kalciumklorid. Jag satte kontrollpanelen på 63°C för inmäskning och tog en snutkaffe (knappast). Med maltkorgen och mittröret för recirkulering på plats gick det väldigt enkelt och snabbt att mäska in. Det fanns gott om utrymme för omrörning och alla eventuella degbollar försvann snabbt. Betaamylasrasten på 45 min gick bra när jag väl justerat hatten på recirkuleringsmittröret till rätt höjd och lärt mig justera flödet genom att ha max öppet på recirc-vredet och istället minska flödet genom att öppna whirlpoolkranen som skickar vört även över värmeelementet. Detta är klokt dels för att få en jämnare mäsktemperatur men även för att minska risken för eventuell fastbränning på värmeelementet t.ex. vid veteölsbryggning. Kontrollpanelen höll temperaturen skapligt jämn, trots avsaknad av isolering av bryggkärlet. Vid ett tillfälle noterade jag att den sköt över temperaturen till 63,8°C men jag hann tyvärr inte kontrollmäta med min kalibrerade termometer för verifiering och dessutom är det omöjligt att veta om temperaturen gällde genom hela mäsken eller bara den fria vörten som passerade över temperatursonden i botten på bryggverket.
Mäskschemat jag körde var en klassisk tysk stegmäskning ”HochKurz” fast en kvart extra på betan: 63c i 45m, 72c i 30m och 78c i 10m. Detta får man ändra manuellt på kontrollpanelen för varje steg genom att ändra temp och sätta timer, jag skulle gärna se en mjukvaruuppdatering i kontrollpanelen som möjliggöra färdiga stegmäskprogramm men det kanske kommer. Recirkuleringsflödet fungerade utmärkt genom hela mäskningen och jag skippade lakning denna gång, mest av lathet om jag ska vara ärlig. Det var enkelt att lyfta maltkorgen till dess viloposition och vörten rann ut lagom snabbt och främst från botten vilket innebär att maltbäddens filtrering förblev intakt.
Uppvärmning till kok styrdes genom att ändra läge på kontrollpanelen till Boil vilket tar bort inbromsning av PIDen som ska undvika att man skjuter över temperaturmässigt. För att bibehålla lagom rullande kok för den mängd vört jag samlat ihop var 87% effekt lagom. Jag fick 25 liter vört efter kok och med ett OG på 1.041 så fick jag cirka 70% i utbyte utan lakning vilket är helt okej. Jag borde ha haft lite mindre mängd mäskvatten (t.ex. 30l) för att nå mina önskade 1.044 denna gång eller så kunde jag ha kokat lite längre tid för reducera volymen men det orkade jag inte pyssla med denna gång.
Kylningen gjorde jag genom Brewtools motströmskylare och med SVBS egna pump. Vörten skickade jag tillbaka till bryggverket tills jag nått en så pass låg temperatur att jag kunde flytta slangen över till jäshinken istället. Whirlpool/trub-filtret gjorde vad det skulle men jag kunde ha samlat ihop någon liter till med vört om jag bara haft lite mer tålamod på slutet för det fanns en del vätska kvar.
Både maltkorgen och whirlpoolfiltret var ett uns svårdiskade på grund av de fina maskorna/hålen, det ville gärna stanna kvar små skalrester i maltkorgen. En disksvamp typ Scotchbrite gjorde diskjobbet betydligt enklare än diskborste för att få whirlpoolfiltret rent.
Sammantaget var det ändå en väldigt lyckad bryggdag och med någon ytterligare bryggning till på detta fina bryggverk hade även de minsta detaljerna suttit. Min samlade uppfattning är att SVBS är ett lätthanterat, effektivt och kompetent bryggverk av hög kvalité. Jag hade dock rekommenderat kylspiral istället för motströmskylare till detta bryggverk, mest för enkelhetens skull.
Jag satte bryggverket på några drickabackar för att få lite mer ergonomisk arbetshöjd och för att kunna fotografera enklare.
Värmning av bryggvatten.
Test av recirkulering och flödesjustering.
Halvvägs inmäskad.
Mäskningen i full gång. Fint homogent flöde på recirkuleringen.
Någon grad sjönk av inmäskningen vilket är helt normalt. Vill man kan man mäska in någon grad varmare för att kompensera för detta men det är inget nödvändigt.
Svårt att se på bilden men klar och fin vört efter att mäskprogrammet avslutats.
Utmäskning eller lakningsposition. Recirkuleringsröret stannar kvar i mitten så det bildas inget hål rätt ner genom maltbädden.
Trots min fotografrygg så var det inga problem alls att lyfta maltkorgen och vrida den ett kvarts varv. Avlastningsdelarna är gedigna och korgen hänger väldigt stabilt.
Dagens smak/arom-humle.
Vörtkoket fastnade inte på bild men det vet ni ju hur det ser ut. Här är kylningen i full gång med hjälp av inbyggda pumpen och min Brewtoolsmotströmskylare.
Det var inte nödvändigt med någon slangklämma men jag rekommenderar det starkt ändå.
”Jag vill ha blommig pilsnerbärs till lunch, mamma”
20 gram torrjäst till 25 liter denna gång.
Bryggdagen tog alltså cirka fyra och en halv timme, säg fem med all disk.
Här syns whirlpoolfiltret och hur merparten druv och humle stannat kvar i mitten.
Mätning av OG med Anton Paar SmartRef som jag recenserat här.
Provsmakning
Halmgul, lätt disig öl med stabil skumkrona.
Doften domineras av medelstor halm, hö och säd. Det finns en tydlig citrusdoft och vacker blommighet på stor nivå. Örtighet på medelstor nivå och inslag av vetedeg.
Smaken har en fin ljus maltighet i kombination med bröd på medelstor nivå.
Medelstor tydlig beska som är i balans med ölet men kunde varit lite högre för stilen. Något kärv.
Tunn kropp men ren munkänsla.
Medel kolsyra.
Ingen tydlig alkoholsmak.
Ren och lång eftersmak, inga felsmaker.
Kommentar
En god öl som är lättdrucken och väldigt rensmakande. Något för tunn som helhetsupplevelse vilket jag härleder till dess något låga stammvörtstyrka. Blommigheten och örtigheten är definitivt på plats men jag hade inte tackat nej till ytterligare lite pang där. Beskan var ren och tydlig men skulle gärna kunna vara på 5-10 IBU mer och lite mer åt ”rivig burkpilsner på Aralmack”. Ölet saknar såklart helt lågsyresmakerna då jag inte bryggde på det sättet denna gång men jag känner inte altid att jag saknar de smakerna i just en tysk pilsner då de tävlar med humleupplevelsen. Här finns det mer att utforska helt klart. Jäststammen S-189 gav en välldigt rensmakande öl utan tydliga jästbidrag i form av estrar, fenoler eller diacetyl. Hur mycket av blommigheten som kom från Mittelfrüh respektive S-189 vågar jag inte gissa, det behöver man nog en spektrometer till men klart är att det blev en blommig pilsner tillslut.
Recept
| Lindhs Pils – SVBS (Tysk pilsner) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 25.00 L
Total amount of malt: 4720 g
Fly sparge with 1.69 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 162 g
Recommended starter size: 1.41 L / 383.4 Billion cells. BrewNotes Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Weißbier (W48)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Att ha ett litet hobbybryggeri är lite som att renovera ett hus. Lagom tills man är färdig med det mesta så är det dags att börja om från början och renovera köket igen. För min del handlar det om att jag börjar bli nöjd med min bryggutrustning och just därför behöver viss utrustning bytas ut på grund av slitage. Mitt i maltkrossningen till denna weißbierbryggning dog min slithäst slagborrmaskinen till maltkrossen. Den var förvisso riktigt gammal, kanske 30 år, men det var också på den tiden verktyg hade bättre kvalité. Lösningen denna bryggdag fick bli batteridrivna skruvdragaren. Det har gått en hel del malt genom min Monster Mill MM3-kross och jag har märkt att skruvarna för att låsa valsavståndet börjar bli slitna. Jag ska montera isär hela krossen för en rejäl genomgång och se om det hjälper. Förutom att borren dog så stökade bryggagen i början genom att ventilen till Riptidepumpen var lös så det läckte ut en massa vatten på golvet. Jag har ingen aning om hur det kan ha gått till, första och förhoppningsvis sista gången. Denna bryggdag bjöd även på en trasig rostfri kulkoppling till Corneliusfat.
Receptet
Jag känner inget behov av att justera mitt ljusa veteölsrecept utan det är i så fall mitt något mörkare jag kallar Franz (från Franziskaner men även mitt mellannamn) som behöver tweakas mer framöver. Maltnotan bestod av 60% Weyermann vetemalt, 22% Barke Münchnermalt och 18% Barke pilsnermalt. Jästen såklart den grymma Fermentis W68an torrjäst.
Bryggdagen
Med ny borr och ickelläckande pump vände bryggdagen uppåt och inmäskningen satt mitt i prick på 63.0°C. Kylningen med nya vattenslangslösningen gick otroligt bra. Från kokande till 17°C med maxfart på Riptidepumpen så jag fick sänka vattenflödet för att nå till 20°C!
OG landade på stabila 1.048 som tänkt och jäsningen var i full gång redan morgonen därpå. Jag ska testa att sänka jästmängden lite till nästa gång.
Död Bosch. Det var svart sot på undersidan men det lät inget när den dog. Den bara vägrade starta efter en påfyllning av malt i kvarnen.
Den här maskinen går inte att justera hastigheten med en rem på samma sätt som förra så jag fick stå och handjaga det denna gång.
Sprucken plastring pga slitage. Jag har aldrig gillat de här rostfria kulkopplingarna tyvärr. Lite för tröga att ha att göra med.
Nyckelringen på ventilen som inte var iskruvad ordentligt. Blaskigt värre…
”Gula klassikern” levererade perfekt iallafall. Lite hissnande att det gått hela 12 år sedan mitt termometertest.
Mer blask.
Maxade mäsktunnan lite för mycket så ännu mer blask blev det.
Humleuppställningen.
Vid uppkoket skummar jag alltid av vörten, även vid en veteöl, vilket innebär en del dimma som förvisso går snabbt att vädra ut om jag öppnar garageporten.
Kylningen med min standardhastighet blev åt skogen för kall för en veteöl så max ut på pumpen vilket inte räckte…
…så jag ströp vattnet vilket var lite klurigare att finlira temperaturen med.
Den vackra jästanken hahaha.
Kristallklar vört i vanlig ordning. Vete ger inte nödvändigtvis grumlig vört vilket ni kan läsa mer om i denna djupdykning.
Min favoritjäst för weißbier.
Provsmakning
Gyllengul, kraftigt disig öl med hög stabil skumkrona.
Doften inleder med kraftig banan, närmast en bananbomb.
Tydliga kryddfenoler (kryddnejlika) avlöser fast på en balanserad nivå. Lättare kryddighet åt svartpeppar i bakgrunden.
Fin vaniljig malt på medelstor nivå och vetedeg och bröd på medel nivå.
Inslag av citrusfrukter främst citron.
Lätt syrlig smak med mild och fin vaniljig maltsmak.
Medel kolsyra men något låg för stilen.
Medel till lätt kropp.
Inga tydliga alkoholtoner.
Något kladdig munkänsla, framförallt första 1/4-delen av varje fat.
Kommentar
Den här blev en riktig fullträff! En av mina bästa weißbier jag gjort och jag känner inte att det finns något större att förbättra med just detta recept eller tillvägagångssätt. För mitt sätt att brygga och jäsa på tycker jag att ferulasyrarasten gör kryddnejlikan 4-vinyl-guaicol för dominant eftersom den tävlar mot bananen isoamylacetat. När den flyktiga bananen sticker så tar fenolerna vid på ett mycket trevligt sätt och jag vill inte ha mer än så för denna ljusa variant. Att W68 i torr form skulle vara lika bra eller kanske t.om. bättre än den flytande 3068an kunde jag aldrig gissat men den ger grymt bra banansmak och jäser lika explosivt som alla 3068or gör, med högkreusen redan morgonen därpå.
Recept
| Lindhs Weißbier (W48) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 32002 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 225 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1704.3 Billion cells.
BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H40)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
På grund av väldigt intensivt jobbresande senaste halvåret har jag halkat efter i skrivandet/rapporterandet här men bryggandet och testandet har fortlöpt i normal takt, så nu måste jag komma ikapp. Därför kommer några inlägg en tid bli lite kortare än vanligt men förhoppningsvis äveen komma lite tätare men jag kan inte lova något, minst fyra resor återstår före semestern.
Med det sagt är det dags för en hellesbryggning igen! Efter att senaste gången (och för sista gången) testat med 10% Barke Münchnermalt och kommit fram till att det är för stor andel i en helles är jag nu tillbaka på mina trygga 5%. Det blir helt enkelt för kraftfull maltsmak åt det brödiga hållet, för mycket pilsnermaltsmaker går det däremot inte att få i denna delikata ölstil. Sist blev även utbytet i högsta laget, en helles ska vara lättdrucken, så jag justerade ner OG från 1.053 till beräknade 1.048 i Beersmith. Humlesorter denna gången blev 1/3-del Tradition och 2/3-delar Mittelfrüh, inga konstigheter med andra ord.
Utrustningsmässigt har jag sågat till mig ett trälock till mäsktunnan eftersom jag fortfarande inte hittat något i stål som passar. Ett slitet ekbord som var skänkes på Facebook fick stå för grundmaterialet. Jag sågade upp en slits för recirkulationsslangen men jag kunde ha sågat lite mer märkte jag, kopplingen mot flytande locket slår i när jag fyllt på med alfavattnet.
På tal om vatten så gick min kökskran på diskbänken sönder för en tid sedan mne jag hade en IKEA-kran i reserv som jag installerade. Dock har jag märkt att dne har sämre flöde vilket märks när jag ska fylla bryggvatten men framförallt att kylningen med plattvärmväxlaren inte är lika effektiv som tidigare. Om jag köper en ny kran, hur ska jag då veta hur snabbt flöde den har? De kostar dessutom allt mellan 300-3000kr och det är en dyr gris i säck. Lösningen tills vidare är att sätta en 3/4″-trädgårdsslang direkt på inkommande vatten och det blev en extrem förbättring. Att gå från kokande till 10°C i ett steg var inga problem med snabbt flöde.
Bryggdagen gick bra, betaamylasrasten satt prick på 64,0°C, OG landade på 1.050 så två prickar över och whirlpoolen blev kanske den finaste jag åstadkommit.
Jag är nere på 0,8mm i avstånd på tredje valsen men jag litar inte på inställningen i maltkrossen längre då låsskruvarna börjat bråka. Jag går numera på det strikt visuella resultatet av krossningen.
Mitt nya ”fina” lock. Klart det hade gått att få till en snyggare lösning men detta isolerar betydligt bättre än att lägga en handduk över som jag gjort tidigare.
Den något för korta öppningen för recirkuleringsslangen. Kanske får modifiera denna framöver.
Det var inte så svårt men ganska hårt att få till denna rundel.
För det visuella kan jag lägga stållocket ovanpå. Det retliga är att stållocket är 3-4mm för litet, därav trälösningen.
Här syns problemet med det för korta hålet, när mäsknivån stiger.
Återanvänd Fermentis 34/70, världens mest använda jäststamm till öl.
Supervitt skum vid uppkok.
Kristall påväg mot PVV.
Den gröna slangen är alltså min nya kylvattenslang av grövre dimension och kopplad närmast inkommande vatten i huset.
Nackdelen med detta är att jag inte kan diska samtidigt som jag kyler vört.
Whirlpool 1
Whirlpool 2
Whirlpool 3, ytterst lite vört kvar i humlen/druvet.
Provsmakning
Halmgul genomskinlig öl med mycket stabil skumkrona.
Doft: En maltbomb med riktigt fina pilsnermaltsmaker. Mycket gräddig maltkaraktär och en fullständig balans mellan stora örter och stor träighet från humlen. Medellstor blommighet finns i bakgrunden.
Smaken är kraftigt maltig men medel brödig. Maltsmaken upplev väldigt färsk och frisk.
Lagom beska för stilen.
Medelhög kolsyrenivå.
Lång eftersmak som är ren och främst örtig.
Inga tydliga alkoholsmaker.
Medel kropp och munkänsla.
Inga felsmaker.
Kommenter
Väldigt god och samtidigt trygg helles. Ingenting sticker ut från smakbilden utan den är helt sammansatt och upplevs mycket trygg. Fina rena pilsnermaltsmaker i kombination med lagom stöd från humlesorternas örter och träighet. Rensmakande och lättdrucken . Samtidigt har jag bryggt denna öl så många gånger att det vore konstigt med några större överraskningar.
Recept
| Lindhs Helles (H40) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31423 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 300 g
Recommended starter size: 9.50 L / 2537.3 Billion cells. BrewNotes Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Jester
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Jag har nyligen haft nöjet att provbrygga med en lite udda men riktigt spännande humlenykomling (nåja, hyfsat ny i alla fall), nämligen Jester. Det här är ingen traditionell brittisk humlesort med jordighet och örtighet som främsta kännetecken, utan snarare något som fått mig att kolla etiketten två gånger för att se om det verkligen står “England” som ursprungsland. Jester togs fram av humlelodlaren Charles Faram 2013 med målet att ge brittiska odlare ett alternativ till de stora amerikanska arombomberna som Cascade, Centennial och Columbus. Det sägs att namnet ”Jester” uppstod eftersom folk först trodde det hela var ett skämt – en engelsk humle med tropisk frukt, grapefrukt, kåda, litchi och svarta vinbär?
I vanlig ordning när jag testar för mig nya humlesorter höll jag mig till mitt basrecept för detta ändamål, dvs. 93% Barke Pilsnermalt med 2% syramalt och 5% Barke Münchnermal, samtliga från Weyermann i Bamberg. Eftersom jag vill ha en rejält kraftig smak av humle i dessa tester kör jag alltid 9-10g/l men så brygger jag de bara i 10-11-liters sats dvs. 100 gram per gång vilket är bra humleförpackningsmässigt (1-2 paket beroende på storlek). Humlegivorna är satta till 50g på 20 min kok och 50g vid whirlpool/hopstand. Jag har alltså ingen klassisk bittergiva i dessa tester då IBU:n tenderar att sticka iväg rejält på grund av totalmängd humle. I fallet med Jester landade jag denna gång på 68 IBU enligt Beersmith och det är ganska kraftigt men inte överjävligt för en 5%-ig öl.
Smakprofil och data för Jester
Tropisk frukt: Framträdande noter av tropiska frukter, vilket ger en exotisk karaktär.
Grapefrukt: En tydlig citrusarom som bidrar med friskhet.
Kåda: En resinös ton som ger djup och komplexitet.
Litchi: Subtila inslag som adderar en söt och blommig nyans.
Svarta vinbär: Ger en bärig och något syrlig underton.
Odlingsland: England
Alfasyra: 7 – 9 %
Cohumulonhalt: 23 – 28 %
Mängd oljor: 0,6 – 1,2 ml / 100 g
Lagringstålighet: God
Möjliga ersättare: Cascade, Challenger
Finns hos Humlegårdens Ekolager men för stunden bara i storpack på 5 kg anpassat för bryggerier men håll utkik för hembryggarförpackningar som dyker upp emellanåt.
Bryggdagen
Eftersom mina 9l Corneliusfat rymmer 10 liter vill jag gärna ha 11l i jäshink för att inte riskera att kunna fylla fatet helt. I #BM10 är det lätt att få ihop den mängden men jag skulle gissa att gränsen för styrka då hamnar runt 1.055 vilket jag inte ens siktar på med denna öl utan mer åt 1.048-1.050 dvs dryga 5% ABV. Elva liter i hink var inga konstigheter denna bryggdag heller och mitt OG satt på 1.050 från 2,5 kg malt. I övrigt hände inget speciellt denna bryggdag men bilder blev det!
Inmäsktemp på 65°C även om första mäsksteg är satt til 63°C, vilket det sjunker till av inmäskningen.
Enda vattenbehandligen i form av CaCl och en trasig kulkoppling.
Provsmakning
Disig, gyllengul öl med mycket stabil och hög skumkrona.
Stora söta dofter av stenfrukt, övermogen papaya, fruktkompott och vanilj.
Medelstora dofter och smaker kompletterar med grapefrukt, sandelträ, oregano och vetedeg.
I bakgrunden finns en viss ton av gummi.
Beskan är rejält rivig men inte gräsig.
Medelstor kropp med viss restsötma.
Lång eftersmak som är besk och något sträv.
Kommentar
En mycket god ”IPA-humle” som är robust, komplex och mycket kraftfull. Dock är citrustonerna i de lägre registren dvs. nere hos apelsin/grape och saknar de ljusaste fräscha citron/lime-smakerna, så för att öka fräschör skulle jag blanda Jester med t.ex. Citra. Alternativt skulle jag ta en jordigare och örtigare komplementshumle som Tradition eller en talligare som Simcoe. Kul att britterna är med i amerikanska IPA-humle-träsket och jag hoppas ni vågar testa lite nykomlingar på humlemarknaden och inte fastna i gamla trygga klassiker. Kommentera gärna om du bryggt med Jester och vad du tyckte om den!
Recept
| Jester (Pale ale (APA)) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2494 g
Fly sparge with 2.59 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 0.00 L / 110.8 Billion cells.
BrewNotes Ca 74 Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
HBC 630
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Mina humletester fortsätter och denna gång handlar det om experimenthumlen HBC 630 från Yakima Chief. HBC 630 är en spännande och relativt ny humlesort som utvecklats av Hop Breeding Company (HBC) i USA. HBC är känt för att ligga bakom flera populära humlesorter, såsom Citra och Mosaic, och fokuserar på att ta fram innovativa och aromatiska humlevarianter för moderna ölstilar. Enligt humletillverkaren Yakima Chief ska den dofta/smaka ”berry, citrus, stone fruit, sweet aromatic, tropical”. Humlegården adderar smakerna körsbär och ”raspberry candy aroma” i sin smakbeskrivning där jag har lite svårt att känna igen mig i den sista då jag inte äter godis sedan många år tillbaka. Typisk alfasyra för HBC 630 uppges till cirka 13%.
Smakprofilen är (c) Yakima Chief
Receptet
Maltbasen var den samma som de föregående humleutvärderingarna dvs. 93% Barke Pilsnermalt, 5% Barke Münchnermalt och 2% syramalt, samtliga från Weyermann i Bamberg. Jästen denna gång var Crown American Ale eftersom det fortfarande var sommar när denna bryggdes och det passade bäst temperaturmässigt.
HBC 630 finns att köpa hos Humlegårdens Ekolager.
Bryggdagen
Eftersom jag vill dundra på med humlemängd och inte få allt för mycket öl av en sort jag kanske inte gillar så gör jag mina humletester i Speidel Braumeister #BM10 då satsen fyller ett helt litet Corneliussfat. Bryggdagen passerade även denna gång helt utan avvikelser i samtliga moment; maltvägning, krossning, vattenvärmning, inmäskning, lyfta maltrör, laka, koka en timme, kyla med kylmantel, flytt till jäshink och till sist den enkla disken. Tråkigt för bloggen men bra för mig.
OG landade ett uns (2°Ö) lågt på 1.048, då min maltkross inte var korrekt inställd.
Början på bryggdagen, inte ens sladden är i men jag hann ändå bli helt färdig inkl disk före lunch.
Det enda saltet jag använder numera för all min vattenbehandling.
Lite för grovt malet vilket bryggverket förvisso gillar men jag föredrar lite mindre maltkärnor överlag.
I #BM10 kan man sätta en högre inmäskingstemperatur än första mäsksteget vilket sparar lite tid. Jag har kommit fram till att 65°C är lagom för att jag efter inmäskning ska landa på 63°C.
Provsmakning
Halmgul öl som är kraftigt disig och har fin, stabil skumkrona.
Doften är kraftigt grapefrukt och stenfrukt.
Medel gummi och medel örter samt gräs.
Inslag av mint och uns krut.
Svag jordgubbe.
Smaken är fruktig med stor klementin och medel grape.
Något vete-aktig i smaken och uns vetemjöl i munkänslan. ”Fyllig”.
Stor beska som ändå är rund och balanserad.
Medel kropp.
Medel+ kolsyra.
Kommentar
Jäkligt trevlig humle till IPA eller APA. Bra citrustoner men en helt annan karaktär än t.ex. Citra. Stenfrukten finns där men jag tycker att grape är dominerande. Riktigt frisk och lättdrucken öl som är kraftigt fruktig helt utan sötkladd. En humlesort jag rekommnderar!
Recept
| Humletest HBC 630 | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L Estimated OG: 1.050 SG / 12.31 Plato Measured OG: 1.048 FG: 1.009 SG / 2.27 Plato Alcohol by volume: 5.2 % Bitterness: 81.0 IBUs Color: 7.7 EBC Measured Mash Eff: 76.5 %
Total amount of malt: 2494 g
Fly sparge with 2.59 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 0.00 L / 110.8 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H38)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Ni som följt bloggen ett tag vet att mitt jobb innebär en del resor. Oftast är jag bara borta några dagar åt gången men det brukar även bli en längre resa per år vilket gör att det blir radiotystnad här ett tag. I år har de både varit många korta men nu även en väldigt lång resa så jag ligger efter med bloggandet men inte med bryggandet. Jag brukar säga att öl inte reser bra och med det menar jag att de ofta smakar mycket bättre nära källan. Detta har varit extra tydligt de senaste tre veckorna i Australien då jag druckit bleka exemplar av flera av mina favoritöl, bland annat Augustiner Helles och Weihenstephaner Pils. Inte oxiderade eller på annat sätt felhanterade utan bara påtagligt mindre bra än i Bayern. De inhemska storskaliga bryggerierna i Australien, t.ex. Victoria Bitter, Coopers eller XXXX producerar inte öl som hamnar speciellt högt upp på min lista men en del hantverksöl har varit bra under resan. Sammanfattningsvis var det väldigt trevligt att komma hem och bli påmind om att jag faktiskt kommit ganska långt i min utveckling mot egenproducerad öl som passar just mig och mina smaklökar.
Denna 38:e helles kommer inte med några överraskningar receptmässigt utan består av det jag kallar 95/5; 95% Weyermann Barke Pilsnermalt och 5% Barke Münchnermalt. De 2% syramalt jag har i går in under pilsnermalten då det mer är en bryggteknisk detalj dvs pH-justering än smakbidrag i receptet. Jästen denna gång blev Fermentis SafLager S-23 som ska vara lite fruktigare än t.ex. klassikern 34/70. När jag jäser runt 8-10°C tycker jag inte fruktigheten är något som tar för sig och jämfört med en alejäst är skillnaden markant. Humlegivan denna gång blev Hallertauer Tradition för dess träiga och örtiga toner som verkligen kompletterar den dominanta Barkemalten.
Vissa moment är enklare med mitt stora bryggverk medan andra är betydligt mer tids- och arbetskrävande. Diskningen av vörtpannan och mäskpannan är enkla men malning, dravtömning, vattenvärmning mm tar lång tid. Jag antar att jag aldrig blir färdig med mina kontinuerliga förbättringar av min bryggprocess eller snarare bryggdag men jag märker att jag mer och mer går åt att sprida ut jobbigare eller tidskrävande moment där det går. Exempelvis att väga upp malten eller fylla på vatten dagen före vilket även passar bra för att reducera syre i bryggvattnet.
Som jag skrivit om tidigare är min Antioxin SBT slut så jag har letat fram en gammal SMB (natriummetabisulfit eller Na₂S₂O₅) som jag tänkte göra slut på innan jag handlar nytt. Den hade verkligen inte gått och blivit dålig trots många år på nacken för jag fick en rejäl hjälp med väldigt ljus vört och absolut kritvitt skum vid uppkoket. 69,6°C på inmäskningsvattnet gav 63,8°C på betaamylasrasten som jag höll 45 min innan jag fyllde på med sista varmvattnet. Jag mätte temperaturen även på alfaamylasrasten men har missat att dokumentera det just denna bryggdag.
Denna bryggdag skedde i slutet av augusti då kranvattnet är betydligt varmare än på vinterhalvåret vilket märktes när vörten skulle kylas efter kok där jag som bäst kunde nå 15°C. Min köksblandare på bryggbänken har dessutom gått sönder så jag skruvade upp en billig från IKEA men jag märkte ganska stor skillnad på flöde vilket också bidrar till sämre kylning. Jag har gjort en temporär lösning på detta problem som jag får återkomma till i senare inlägg. Utöver kranvattentemperatur var även sommarluften het så vörten fick delas upp på flera mindre kärl och jäsa i kylskåp. Mer disk stabilare jästemperatur. Vörtstyrkan hamnade runt 1.044 som efter jäsning gav cirka 4,9% ABV.
Dagens setup. Börjar bli dags att bättra på golvet igen…
Syrereduceraren SMB där jag körde på 30ppm denna gång, vilket är mindre än 1/3-del av den första rekommenderade maxdosen för 10 år sedan när LODO var nytt och som är alldeles för hög koncentration. Hur mycket SMB som behövs är upp till varje bryggares utrustning och bryggmetod att avgöra.
Den säkert 30 år gamla borrmaskin maler på fortfarande. Det är ganska många säckar malt den har tuggat igenom utan problem men så var det bättre kvalité på en del saker förr.
Krossningen som jag vet såhär i efterhand blev för grov eftersom krossen dragit sig lite vilket nu är åtgärdat. Väldigt vacker krossning på skalen men kärnorna är i för få bitar.
Inmäskning ”underifrån” pågår med flytt av bryggvatten frän vänster till höger panna där malten redan är placerad.
Recirkulering av vörten under betaamylasrasten. Den där handduken till isolering eller lock ser ju för bedrövligt ut men hur jag än klurat och försökt så får inte mitt rostfria lock att passa då det inte är avsett till just denna mjölktank. Jag har därför börjar slipa på en annan lösning som även den är på gång inom kort.
En till slitvarg som bara tuggar vidare år efter år; Blichmanns Riptide.
Maxad alfaamylasrast!
Supervitt varmdruv vid uppkoket.
Provsmakning
Halmgul öl med massiv och stabil skumkrona. Initialt lätt disig men klarnade till kristallklar med lite längre lagring.
Doften är enormt malttung med färskkrossad malt i enorm mängd.
Tydliga dofter av örter och nyslipat trä.
Smaken är kraftigt gräddig och mycket kraftigt maltig med en tydlig ”kärnighet” som ej ska förväxlas med kärvhet eller astringens.
Medel beska.
Lagom alkoholstöd.
Hög kolsyrehalt.
Väldigt lång eftersmak som främst är örtig.
Lätt kropp men stor munkänsla.
Kommentar
Väldigt god öl! Den här omgången blev en riktigt fullträff i form av bevarandet av maltsmakerna och även som helhet. Vid första provsmakningen noterade jag t.om. att det var snudd på för mycket maltsmaker (”som en maltexplosion i munnen”) men det lugnade ner sig efter ett antal veckor men höll sedan länge en fortsatt mycket hög nivå. På grund av diverse logistik så fick inte alla faten samma kärlek när det kommer till spundning och övrig syreminimering på kalla sidan vilket visade sig extremt tydligt smakmässigt på den färska, nästan halmmüsliliknande maltdoften. Återigen blev jag påmind om varför jag fortfarande krånglar med lågsyremetoden. Kanske att ölet blev något för ljust denna gång vilket inte syns på bilderna…
Recept
| Lindhs Helles Gold (H38) (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 31111 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 300 g
Recommended starter size: 9.76 L / 2302.5 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Rauchbier med egenrökt malt
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Rököl, eller ”rauchbier” på tyska, är en ölstil som kännetecknas av en distinkt rökig smak, ofta jämförbar med smaken av rökta charkuterier eller bacon. Rököl har sitt ursprung i en tid då alla öl hade en viss rökig smak eftersom man inte hade modern teknik för att torka malt utan eld. Fram till 1700-talet användes ofta eldad bok eller ek för att torka malt, vilket ofrånkomligen gav en rökig smak till ölet. Med tiden utvecklades dock nya metoder, främst den roterande trummkölnan eller ”patent malt roaster” som britten Daniel Wheeler lanserade 1817. Öl kunde därmed bli mer neutralt i smaken med avsaknad av eldens påverkan. I Bamberg som är känt för sin bryggeritradition behöll man dock den äldre metoden och utvecklade rökölet till en särskild och uppskattad stil. Staden är idag hem till ett antal bryggerier som fortfarande producerar rököl enligt traditionella metoder, de mest kända är Schlenkerla med sin Aecht Schlenkerla Märzen och bryggeriet Spezial. Rököl kan variera mycket i intensitet beroende på hur mycket av det rökta malten som används och det finns olika underkategorier inom stilen, från lätt rökiga lageröl till mer robusta, maltiga varianter. Precis som med koriander delar rököl ofta in folk i antingen älskalägret eller hatalägret då det är en ganska speciell smak.
På årets SM i hembryggning hade Simon Svensson (känd från podden Hembryggning Halleluja) med sig en rökbock han kallade Svenkerla Rauchpock och även vann silver med i klass 11. Han hade rökt malten själv genom att placera den i ett metallrör han satt ovanpå skorstenen till sin kamadogrill. Jag har ett liknande rör och även en kamadogrill men röret använder jag till annat där rökigheten inte kommer vara lämplig och eftersom jag ändå höll på att bygga mig en kallrök (för att röka korv) i somras fick jag idén om att testa att kallröka min malt där i istället. Ett finmaskigt nät hade varit optimalt men jag orkade inte bygga någon sorts ram för detta eventuellt enda tillfälle så det fick bli en gammal biabpåse som jag vilade över rökkäpparna. Påsen skakade jag om några gånger för att få en snabbare eller jämnare rökighet, oklart om just det gjorde någon skillnad. Jag började röka med alspån i min kallröksgenerator modell stålspiral 50kr från Kina men jag har haft problem med att den slocknar efter ett tag och jag har aldrig riktigt gillat den, den genererar lite för långsamt för mitt tålamod. Därför byggde jag en prototyp av kallröksgenerator med en espressoburk, kopparrör, sugrör i stål och en liten akvariepump. Den fungerade mycket bättre och jag har nu byggt en betydligt bättre och snyggare på exakt samma princip.
Receptet
Till skillnad från Simon ville jag inte göra en rökbock utan mer en klassisk Rököl där stilen i grunden hamnar mellan Märzen och Münchner Dunkel. Önskad profil; dryga 5% ABV, medium rostade malttoner med en tydlig rökighet (ej baconbomb), inga karamelltoner och lättare balanserande humle. Medel kropp och gärna lättare inslag av vanilj.
Malten som fick rök bestod enbart av Weyermanns Barke Münchnermalt som alspånsröktes i cirka 7 timmar men eftersom allas kallrökar är olika så är det en dålig referens med tid, här får man prova sig fram helt enkelt. För att få lite rostade inslag av espresso och mörk choklad tog jag även en mindre del (1%) Weyermann Carafa® II Special, en svart malt tillverkad av skalat korn, vilket ger mjukt avrundade snarare än kantiga smaker som rostat korn gör. Slutligen 2% Syramalt som enbart sköter pH-nivån och ger ytterst litet smakbidrag på denna nivå och synnerligen i denna ölstil.
Vill man inte röka sin egen malt kan man köpa färdigrökt malt som ger ett betydligt mer förutsägbart resultat men som inte är lika roligt för den som vill bygga plåtskåp och borra i stål.
På humlefronten blev det enbart Hallertauer Tradition som är framtagen för att ersätta Hallertauer Mittelfrüh som inte är lika moståndskraftig mot sjukdomar.
Bryggdagen
Dagen efter rökningen var det bryggdag. Till den här typen av experiment är Speidel #Braumeister 10 som klippt och skuren för uppgiften. Precis som förra gången med det här bryggverket satsade jag på 11 liter i jäshink eftersom 9l-Corneliusfaten rymmer mer än nio liter och jag gärna fyller faten så mycket det bara går. Dock är det enklare och därmed roligare att mäska med tio liter i siktet och det brukar räcka så jag kommer återgå till den metoden. Bryggdagen fortlöpte helt utan avvikelser, mäska/laka/koka/kyla och sen 3-4 minuter disk. OG hamnade perfekt på 1.049 och jäsningen var i full fart redan morgonen därpå.
Min andra kallrök, den första var åt fanders för stor och den här borde vara i rostfritt stål, framförallt om jag ska varmröka i den i framtiden. Nu kör jag med maximalt 20°C i skåpet och då vet jag inte hur viktigt det är ur hälsosynpunkt. Skåpet är från IKEA om någon skulle tycka det var intressant och det har stått i källaren några år så det får duga en tid.
Kallröksgeneratorn som gärna vill slockna för mig titt som tätt men inte varje gång märkligt nog.
Den intet ont anande malten i väntan på rök.
Eftersom malten röktes mitt i sommaren ville jag ändå hålla kolla på temperaturen, mest för att lära mig röken och inte för att malten skulle påverkas av t.ex. 30-40°C.
Under rökningens första timmar byggde jag min prototyp för kommande kallröksgenerator. Jag lärde mig att jag föredrar att ha röret i toppen av burken istället för i botten som Mustang kör. Detta funkar men ska man röka en längre tid med fler påfyllningar kommer askan till slut täppa igen röret för venturieffekten.
En fin ström av rök blev det iallafall och det doftade såklart underbart.
Den skallösa carafa II före krossning.
Carafa II samt syramalt. Ni som bor på landet kanske tycker detta ser mindre trevligt ut och jag håller med.
Jag antar att det är oxidering som ger de här märkliga färgerna så kanske borde röret får sig ett syrabad.
Provsmakning
Rödbrun disig öl med smutsvit skumkrona av stabil sort.
Kraftigt rökig doft men inte som en askkopp eller baconbomb som vissa är.
Syrlig rök med tydlig bacon, stor örtighet, tydlig träighet åt cederträ och alspån. Medel gräddig malt fast mer åt mjölkhållet.
Tydlig vanilj och påtaglig choklad och lakrits från carafan.
Smaken är kraftfullt maltig med en stabil bas fast även en medel+ syrlighet.
Stor kropp.
Lång eftersmak.
Medel beska.
Inga felsmaker.
Kommentar
Inte så tokig öl för att vara första försöket. Rökigheten är absolut balanserad och elegant, precis som jag ville ha den även om jag kan uppskatta även kraftfullt rökiga rauchbier. Maltigheten och humlen är jag helt nöjd med men carafan blev något störande. Dels konkurrerar den med rökigheten och dels smakar den lite för syrligt bränd. Antingen borde jag enbart haft med den i lakningen vilket är ett vanligt förfarande för denna typ av malt men eftersom jag knappt lakar utan mer sköljer maltbädden i Braumeistern vet jag inte om det hade gett så mycket. En halvering av mängd hade inte varit fel oavsett. Syramalten blev nog onödig denna gång eftersom carafan sänker pH men med hur mycket vet jag inte då jag inte brydde mig om att mäta pH den ljuvliga högsommardag detta öl bryggdes.
Skapligt nöjd blir slutbetyget men framförallt ett väldigt roligt experiment det säkert kan bli fler gånger av i framtiden. Hälften carafa, 50-100% mer rök, ingen syramalt utan istället en eventuell dos lactol efter att mäsken pH-mätts en kvart in i programmet.
Provsmakning jämfört med Aecht Schlenkerla
Aecht Schlenkerla
Mörkbrun öl med gulbrunt skum.
Stora inslag av bacon och vanilj med en hel del mjölkig maltighet.
Mycket stort inslag av malt bryggkaffe.
Medel kakao och medel tjära.
Ett uns instängd källare och svavel åt kokta ägg.
Medel beska, stabil kropp, lång eftersmak.
Kommentar
Jag har tidigare gillat Aecht Schlenkerla väldigt mycket men vid just denna provsmakning stördes jag kraftigt av den dominerande kaffedoften som skar sig med rökigheten. Sida vid sida mot min är Aecht betydligt mörkare och ungefär dubbelt så rökig. Min rauchbier är betydligt friskare och lättare både i doft och smak, framförallt är den mer lättdrucken. Aecht var aldrig förebilden för mitt recept så detta var absolut inget klontest utan mer en rolig jämförelse för att jag fick tag på Aecht på bolaget. Aecht Schleenkerla vinner smaktestet ändå i slutändan på grund av sin komplexitet men jag trodde den skulle ta en jordsskredsseger.
Recept
| Rauchbier (Rököl, typ Bamberg) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2519 g
Fly sparge with 2.48 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 50 g
Recommended starter size: 0.00 L / 111.8 Billion cells.
BrewNotes Ca 74 Tastenotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Lindhs Tropical Lager – Hallertauer Blanc
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
När jag var i Taiwan i vintras möttes jag av en relativt välutvecklad ölkultur inte bara bestående av importerade stormärken eller generiska bryggerier inriktade på klassisk internationell lager utan även en ganska utvecklad craft beer-kultur. Lite otippat var ett av stormärkena med enorma billboards på stan; bryggeriet Buckskin som kallar sig för ”ett tyskt bryggeri i Taiwan”. Buckskin har en riktigt stereotyp tysk beskrivning av sig själva på sin hemsida (med reservation för dålig google-översättning): ”Traditionella tyska tillverkningsmetoder och högkvalitativt naturligt vatten från Taiwan. 100 % malt, naturlig humle och jäst. Kompromisslöst hantverk gjord av högkvalitativa material. Kombinerad tysk visdom och taiwanesisk passion”. Deras sortiment består av helles, hefeweizen, kristallweizen, Kölsch, märzen, schwartzbier, german Pilsner och altbier. Nyligen har de även adderat en flört mot craft beer genom sin Tropical Lager, som inte ska förväxlas med Tropical från Gran Canaria som jag skrev kort om här på bloggen för 10 år sedan..
Tropical Lager från Buckskin är som en blandning av modern ljus lager och inslag av den humlefruktigare NEIPAn, fast mer lättdrucken. Lagerns renhet med humlens fruktighet och friskhet. Inte alls så tjock som vissa neipor där man får sila den mellan tänderna likt apelsinjuice. Balanserad beska men för mig ett uns klen på 4,2% ABV, vilket dock passar i tropikerna om du Taiwan klassas som det?
Jag har ingen avsikt att försöka klona just detta öl men själva idéen om en modern ljus lager som drar åt det tropiskt fruktigare hållet, fast med tysk humle och just namnet Tropical Lager fastnade i mitt bakhuvud så när jag såg den relativt nya humlesortern Hallertauer Blanc blev jag tvungen att göra en riktigt tropisk och härlig sommaröl.
Hallertauer Blanc
Har du någonsin undrat hur en tysk humle skulle smaka om den korsades med den populära amerikanska Cascade? Svaret hittar du i Hallertau Blanc som tagits fram i Hallertau av Hüll 2012. Den har en unik aromprofil med toner av vitt vin och stora exotiska inslag som svarta vinbär, fläder, grapefrukt och citrongräs. Aromerna är både fruktiga och florala, vilket gör den till ett utmärkt val för att skapa moderna amerikanska ales, eller varför inte en tysk tropisk lager?
Data
Alfasyra: 8 – 12 %
Cohumulonhalt: 22 – 26 %
Mängd oljor: 0,8 – 1,5 ml / 100 g
Lagringstålighet: Dålig
Möjliga ersättare: Nelson Sauvin
Receptet
Den här bryggningen kan ses som en fortsättning på mina humletester där jag använder standardiserat recept och bryggmetod för att endast ersätta humlesorten. Receptet är utformat för att ge humlen nästintill maximal möjlighet att glänsa utan att för den delen vara tunt eller obalanserad. 95% Weyermann Barke pilsnermalt där jag räknar in mina 2% syramalt för pH-justering och 5% Barke Münchenermalt. För att verkligen få kraftig humlesmak är mängden uppe på 10g/l vilket är väldigt mycket för klassiska stilar men inte ovanligt i en IPA och absolut inget konstigt i NEIPA. För att hålla beskan någorlunda i schack fördelas humlen 50/50 på 20 min och kokslut. Jag skulle kunnat sänkt IBU ytterligare genom att flytta mer av 20-min-givan till en hopstand men jag valde att stanna kvar vid mitt standardförfarande.
Bryggdagen
Bryggdagen inleddes med lite klassisk träslöjd då min miniatyrmäskpaddel i form av en träslev från Tefal hade fått missfärning, eventuellt i form av svartmögel. Sandpapper och rejäl disk med medel och stålull gjorde den som ny.
Jag hade skalat upp hela receptet några procent för att säkerställa mig om att corneliusfatet i slutändan skullle bli maximalt fyllt eftersom syre på kalla sidan är en rejäl humledödare. Det var dock långt ifrån smidigt då vattenmängden inte passar min plastkanna och inmäskningen blev styrig när man närmar sig maxmängden vad maltröret rymmer. Inga problem med det hela egentligen men det blev inte en lika extremt smidig bryggdag som det annars blir med #BM10. OG landade på planerade 1.050 med 11 liter vört i jäshinken utan något druv eller humlerester endast genom att luta på bryggverket, ingen sil eller liknande. Bryggdagen inklusive all disk var helt färdig redan 11.50 och det med väldigt långsam flöde på kylvattnet.
Med fokus på den pinfärska humlesmaken som helt trumfar utseendet i detta öl satsade jag på en betydligt kortare kallkrasch och lagring än jag normalt gör, 7-10 dagar på 0°C blev det nog.
Jag har bryggt så pass länge och mycket nu att viss utrustning börjar ge upp av slitage. Den här vågen har tjänat mig väl både till ölbryggning, korvmakande och övrigt precisionsarbete i köket men nu börjar startknappen ge upp och något av salterna har fått plattan att rosta. Två nya vågar är på ingång…
Lite extra mäskvatten på värmning.
Missfärgningen som uppstått genom att mäskspaden fått torka på fel ställe. Den kommer alltid få hängtorka framöver.
Grovt sandpapper, fint sandpapper, stålboll (grövre stålull) med diskmedel samt saniclean för att komma ner på djupet.
Nästan maxat maltrör.
Ny uppdatering av programvaran på Braumeistern för att undvika att man kommer åt en knapp av misstag, ett misstag jag lyckats med och som förstörde en bryggdag. Nu måste man låsa upp skärmen med en ”slide” först, mycket bra!
Enklare lakning vid sidan av för att spara tid.
Dagens stjärna där denna batch har 8,1% alfasyra.
Kylning med kylmanteln. I början går det med en rasande takt med nära 0,1°C per sekund så det verkligen tickar ner men runt 50°C sjunker tempot en hel del vilket jag brukar kontra med att sänka flödet på kylvattnet. Ett tips är att känna vilken temp kylvattnet har efter en stund, är det iskallt är effekten av kylningen inte så stor och skillnaden med lägre flöde är liten. (OBS, känn inte på kylvattnet första 10-15 minuterna pga risk för brännskador, ifall någon nu skulle få för sig det så vill jag ha det sagt.)
Gardena in och gardena ut. Jag diskuterade med Speidels VD, Stefan Speidel, om det gjorde någon skillnad på vad som var in- eller utgående flöde till manteln och på BM10 sa han att det kvittar men på de större modellerna är det bättre med kallvatten in från botten. Problemet med det är att man måste komma ihåg att manteln är vattenfylld och behöver tömmas i slutet på bryggdagen.
Lite nya tappkranar med 13mm pip har införskaffats till alla mina 15l-testbatch-jäshinkar så det är nytt och fräscht.
Provsmakning
Doften är en explosion av mango, papaya och grapefrukt.
Medelstor doft av svarta vinbär och klementin.
Tydliga vitvinstoner framträder när ölet blivit något varmare.
Inslag av vetemjöl och citrongräs av den tvåliga sorten.
Medel vindruvor.
Smaken är kraftfull med främst grapefrukt och höig malt. Flera av frukterna ovan avlöser.
Bra riv i beskan men fortfarande i skaplig balans.
Fyllig kropp med en torr eftersmak.
Alkoholen är välintegrerad.
Något sträv och astringent slutfinish.
Kommentar
En riktigt tropisk fruktbomb där jag hade velat haft lite mer citron/apelsin där nu grapefrukt är väldigt dominant. Jag har inga problem med den ganska höga beskan i sig men i kombination med all grapefrukt blir den för framträdande och dominant. Jag tror denna humlesort skulle passa bättre i antingen mindre mängd eller tillsammans med en örtigare/träigare sort så den får en tydligare komplexitet. Lite saaz med gräsighet skulle nog inte skada heller. Jag förstår liknelsen med Nelson Sauvin men riktigt så lika tycker jag inte att dom är utan att för den delen testat bägge samtidigt. Däremot skulle det vara intressant att göra en öl som innehåller bägge sorterna. Kul humlesort som jag hoppas fler testar att brygga med, kommentera gärna nedan om ni testat den!
Recept
| Tropical Lager – Hallertauer Blanc (Modern Ljus Lager) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 12.00 L
Total amount of malt: 2494 g
Fly sparge with 2.59 L water at 75.6 C
Total amount of hops: 100 g
Recommended starter size: 0.00 L / 110.8 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Weißbier (W47)
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Jästens karaktär är helt avgörande för att kunna göra en bra weißbier med rätt nivå och smak av estar och fenoler. Redan för tio år sedan testade jag alla veteölsjäster jag kunde få tag i, torra som blöta, och kom fram till att 3068 eller Weihenstephan 68 somm den egentligen heter är min favorit. I många år fanns den bara som flytande jäst men så för några år sedan fick jag tag på en storförpackning BTN Crown Weißbier torrjäst som tjänat mig väl. Tyvärr säljs den inte till privatpersoner och sen finns den enbart i 500g-förpackning, vilket förvisso inte är något problem för min del men olämplig storlek om man brygger 20l åt gången eller inte så ofta.
Nu har Fermentis äntligen tagit fram en torrjästvariant på w68an och den finns i flera hembryggarvänliga storlekar hos Humlegården! Jag slog till på en 500g direkt utan att ha testat den först och det här inlägget är min första jäsningen med den.
På grund av mitt stora bryggverks tekniska begränsning där jag inte har någon vettig möjlighet att värma mäsken med el så får jag nöja mig med max två steg i min stegmäskning där jag oftast brukar köra ”HochKurz” dvs en betarast 63°C och en alfa 72°C. För veteöl är den klassiska 44°C-ferulasyrarasten en viktig komponent då syran som bildas bidrar till uppkomsten av fenolen 4-vinyl-gualícol (kryddnejlika) i jäsningen. Jag skulle med enkelhet kunna köra 15-20min på 44°C och sen med varmvatteninfusion stega till 65-66°C och vara nöjd där men efter många års veteölsbryggande tycker jag att mina veteöl ofta drar lite i överkant på fenolen och underkant på isoamylacetat (banan). Eftersom dessa två till viss del tävlar mot varandra så har jag sedan en tid skippat 44°C till fördel för med banan och tycker att det fungerat bra. Någon bananbomb har det förvisso inte blivit men jag har varit nöjd med mängden fenol så även denna bryggning körde jag en HochKurz-mäskning.
Maltnotan bestod av 60% Weyermann vetemalt, 22% Barke Münchnermalt och 18% Barke pilsnermalt. Den mindre viktiga humlegivan bestod av Hallertauer Tradition med lite alfasyrastöd från Saphir och jästen vet ni ju redan.
Bryggdagen
Det började inte helt smidigt denna gång då jag märkte att den stora röda packningen i min Blichmann Riptide-pump börjar ge upp. Mitt under inmäskningen började det läcka på golvet och då är det inte direkt läge att öppna upp och felsöka. Av någon anledning slutade det läcka efter ett tag men jag såg senare vid disken att packningen är sliten och behöver bytas. Den finns som billig reservdel men frakten kostar lika mycket som packningen och det där gör mig alltid lite snål, så jag vill avvakta tills det är mer ska inhandlas.
Omrörningen gjorde jag enbart med stora mäskrodret denna gång eftersom min fru använde skruvdragaren som behövs till Brewtoolspaddeln. Det funkar helt okej att röra om enbart på botten/under ytan även med den stora men det tar lite på underarmarna. Efter inmäskningen ser jag att jag glömt sätta i silduken i öppningen till stora kranen i mäsktunnan så den blev alltså full med mäsk vilken inte kommer till nytta. Betaamylasrasten stabiliserade sig på 63,5°C även denna gång så jag har verkligen lyckats trimma in min utrustningsprofil i Beersmith, det stämmer ta-mig-tusan varje gång. Alfaamylasrasten hamnar däremot alltid lite lägre än planerat eftersom jag inte vill använda allt för hett vatten vid infusionen då det denaturerar enzymerna. Detta går att avhjälpa genom att direkt röra om i mäsken så temperaturen snabbt ämnar ut sig men det vill jag helst inte göra så sent in i mäskningen när mäsken blivit en så fin infiltrationsbädd. En halvvariant jag gjorde denna gång var att ha i hälften av infusionsvattnet, recirkulera hela mäsken med det och sedan fylla på med resten osv. Om det gjorde någon skillnad för enzymerna är omöjligt att säga så jag vet inte om det var värt krånglet. Mäsken var jodneutral redan efter 50 minuter så varför jag envisas med full-lång alfarast kan jag inte svara på. Det även tar en hel del tid att flytta all vört från mäsken till koket, tid som delvis kan räknas in i alfaamylasrasten.
OG hamnade lite lågt på 1.043 men då FG reda efter fyra dagar nådde 1.006 fick jag ändå en alkoholstyrka på 4,5%. Jag körde på rekommenderad mängd jäst på 0,66g/l (ca 13g på 20l) eftersom det var första gången med denna jäst men med tanke på raketjäsningen redan morgonen efter bryggningen så får jag minska det en aning till nästa gång.
Dagens hjälte.
Nyinköpt laddning CaCL vilket är det salt jag använder absolut mest av, CaSO4 har en pudrig gipssmak jag inte tycker om.
Det jag däremot inte köpt är Antioxin SBT som nu tagit slut. Istället körde jag med natriummetabisulfit (NaMeta) som jag har en nästan full förpackning av som bara står och dammar. Inte riktigt lika bra som SBT som har tre aktiva ingredienser istället för en men tillräckligt bra.
Svårt att fota mängden vatten på golvet men det är där iallafall.
Fortfarande ingen bra lösning på lock till mäsktunnan. Skulle vilja isolera det stållock jag har och som inte är original men eftersom det ändå inte har riktigt rätt storlek så har jag inte känt att det varit värt jobbet. Just nu används det locket bara som dammskydd när jag inte brygger.
Där hänger silduksaset och skrattar.
Sanicleanbad av plattvärmeväxlare och annat löst. Jag tror den här termometern är skapligt vattentät men vill inte utmana ödet så den får desinficeras med huvudet ovanför syraytan.
Jodneutral så det skriker om det.
Snyggt vitt skum utan tydliga tecken på syrepåverkan.
Dravet från vete ser inte direkt aptitligt ut.
Lite extra vört från en mindre lakning. Denna får inte gå ihop med stora koket utan i en separat omgång ihop med annat vörtspill från bryggdagen.
Trots brinnande högsommar har vi något svalt i källaren så för att kompensera detta kylde jag vörten till någon grad varmare än jag brukar men det var dumt. 19-20°C hade varit bättre.
Jag tror jag aldrig har misslyckats med en whirlpool i detta bryggverk. Värmepatronen påverkar inte det minsta.
Rengöring av plattvärmeväxlare med PBW och stödvärme till 70°C för lite extra effekt.
Provsmakning
Gyllengul disig öl med högt skum och bra skumstabilitet.
Initialt en hel del svavel som stör.
Stor dos kryddnejlika ihop med en något mindre banan och äpplemos.
Medel vanilj och inslag av muskotblomma.
Lättare blommighet i bakgrunden.
Lätt och frisk smak som har en viss syrlighet.
Ganska bra balans mellan smakerna där vetet märks tydligt.
Len och och fin munkänsla med låg beska, dock något tunn kropp.
Hög kolsyra.
Lång eftersmak.
Inga tydliga alkoholtoner.
Kommentar
Frisk och mycket lätt öl som tyvärr skulle behöva mer banan. Något för syrlig och hade mått bra av lite större kropp. Sammantaget ändå en ganska okej weißbier men en bra bit från wow men då var jag å andra sidan hos Weihenstephan för bara fem dagar sedan och drack deras purfärska dito i deras biergarten.
Recept
| Lindhs Weißbier (W47) (Ljus veteöl av sydtysk typ) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 32002 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 250 g
Recommended starter size: 7.00 L / 1510.9 Billion cells. BrewNotes |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Helles (H37) aka ”Semestersläckaren”
(Reklam: I samarbete med Humlegårdens Ekolager)
Min förra helles var tänkt att bli lite svagare i alkoholstyrka men den jäste ut så pass bra att det inte riktigt blev så. När jag med denna bryggning skulle rensa det sista av mitt maltförråd inför påfyllning tog jag i lite mer kraftfullt (eller tvärt om så att säga) med siktet inställt på 1.035 för en slutlig ABV på mellan 3,8-4,0%. Maltprofilen var som sagt en rensning så förutom att använda upp all ljus basmalt jag hade kvar bestående av främst Böhmisk golvmältad pilsnermalt (utvärderad här) så fick det bli hela 56% Weyermann Barke Münchnermalt för att nå upp till önskad maltmängd. I vanliga fall ligger jag runt 5% för denna ölstil men kan sträcka mig till max 10% vilket gör 56% direkt stilotypisk. Färgmässigt men främst maltsmakmässigt placerar den sig mer inom genren Frankisk lager och kanske Landbier som ibland är samma sak som kellerbier. Oavsett stilplacering så insåg jag att den skulle må bra av lite mer humlestöd så jag tog i även här mängdmässigt men ville fortfarande landa runt 20 IBU efter jäsning. Även humlemässigt blev det skåpsrensning i form av Saphir.
Rostiga skruvar
Före bryggdagen hade jag borrat upp två hål i mitt flytande lock och satt fast ett nytt handtag då det gamla hade lossnat på grund av dålig svetsning. Nya handtaget blev ett överblivet köksskåpshandtag från något tidigare kök i livet och som som packning mot skruvarna, vilket säkert är helt onödigt, tog jag en liten avklippt bit silikonslang. Tyvärr var det dåliga skruvar som rostade direkt efter kontakt med mäskvattnet och jag antar att det är Antioxin SBT som skyndar på korrosion i sån rasande takt eftersom det hände samma sak med mitt felköp av flytande lock i form av en paellapanna för några år sedan. Jag insåg att det var för sent att göra något åt saken just under brinnande bryggdag men dagen efter gjorde jag ett väldigt koncentrerat bad med Antioxin SBT där ett antal olika skruvar fick marinera över natt för att se om de var helt rostfria eller inte. Flera klarade testet och detta lilla problem fick sin lösning fast två dygn för sent.
Prickade inmäskningen och betaamylasrasten perfekt på 63,9°C där jag alltid siktar på 64,0°C. För att få lågt FG drar jag alltid på betarasten lite och eftersom alfaamylasenzymet är mycket snabbare än betaamylasen så hinner jag ofta bli jodneutral kort stund in i alfaområdet. Med det i bakhuvudet värmde jag inte infusionsvattnet till alfarasten lika mycket som vanligt vilket gjorde att jag landade på knappa 70°C för den rasten. Utmäskning, kok, whirlpool och kylning gick galant men det märks att kranvattnet blir varmare redan i början på maj. 12e var denna bryggdag och även utgående temp från kokande via plattvärmeväxlaren. OG landade på 1.036 helt i stil med planen så ”semestersläckaren” lyckades.
Dagens huvudingrediens om man bortser från vatten.
Det nya handtaget med usla skruvar.
Inmäskningen såg bra ut denna gång och inga torrbollar som förra gången.
Lite knöligt att få på recirkuleringsslangen på flytande locket vilket innebar onödigt kladdande.
Vörtens genomskinlighet precis i början av recirkuleringen.
Vörtens genomskinlighet framåt slutet av recirkuleringen.
2,5-3 liters tjock slurry av Fermentis Saflager 34/70, världens troligen mest använda lagerjäst.
Väldigt fint vitt skum vid uppkoket.
Tömmer dravet på sista vörten genom stora kranen på MLTn, en kran jag bara använder vid disk annars.
Vört på väg mot jästanken. Ganska röd färg jämfört med under mäskningen men EBC ska landa på 13,5 enligt uträkning och då med vanlig Münchnermalt och inte Barkes något mörkare som jag inte har inlagt i Beersmith ännu.
Det är svårt att fota mängden genomskinlighet med kort skärpedjup men den såg filtrerad ut.
Från nästan kokande till 12-13°C med hög fart.
Provsmakning
Mörkt gyllengul eller ljust bärnstensfärgad öl med medel skumkrona och lätt disig.
Doften är robust maltig med viss maltsötma. Jordiga malttoner blandas med tydlig vanilj och ett lättare alkoholinslag. Inslag av höstlöv och ett uns gummi i bakgrunden.
Smaken är halvkraftigt maltig med något rivig ton. Medelstor träighet och något oren eller komplex i smaken.
Medelstor beska och halvlång eftersmak.
Torr och med väldigt fyllig kropp för stilen.
Medel kolsyra.
Kommentar
En okej öl som är ganska lättdrucken men inget att skriva hem om så att säga. Maltigheten är det som står i vägen för att vara en riktigt lättdrucken öl och som helhet saknar den fräschör och pigghet som bara en ljus basmalt kan ge. Humlesmaken tog inte vid som jag hade hoppats på men så hade min Saphir också fått bli lastgammal. Slutsatsen blir att Münchnermalt i större mängd passar bättre för mig i dunkel och schwarzbier, eller varför inte en urweiße eller dunkelweiße.
Recept
| Lindhs Helles (H37) – svagare och maltrensning (Helles) | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Batchsize: 142.00 L
Total amount of malt: 22478 g
If steeping, remove grains, and prepare to boil wort
Total amount of hops: 400 g
Recommended starter size: 10.34 L / 1918.7 Billion cells. |
Du har väl inte missat min bok om ölbryggning? Köp den hos Humlegården!
Senaste kommentarer